Det var en onsdag och Juventus dominerade mot FC Barcelona.

Det fick en att tänka. På Juventus tidigare decennier. När en utomjordiskt bra Pavel Nedved krönte sin uppvisning med en ny rusch och halvvolley som innebar 3-0 och spiken i kistan för Real Madrid, i semin på gamla fina Delle Alpi.

På slutet av 90-talet när Ravanelli, Del Piero, Vialli, Vieri, Padovano et al förde laget till tre raka finaler varav två slutade med nederlag.

Eller tiden som jag bara läst om och sett i efterhand. Platini, Boniek, Scirea.

Idag heter den stora stjärnan Paulo Dybala och jag skulle nog säga att han kan bli väldigt speciell.

Han är nämligen sydamerikan och påväg att bli Juventus stora stjärna, om han nu inte värvas till någon av kontinentens giganter som den gamla damen numer inte riktigt mäktar att kämpa mot. I alla fall inte utan lite särskild smartness.

Det slår mig att Juventus under alla dessa år faktiskt har varit ett väldigt… ska vi säga eurocentriskt lag?

Jag menar okej, man ska inte lägga ribban på Inters nivå där olika sydamerikanska nationers representation föll under skuggan av den stora argentinska kolonin.

Även Milan hade ju sin brassepräglade år med bland andra Kaká, Ronaldinho, Ronaldo, Serginho och så vidare.

Men Juve?

Nä, inte riktigt. Julio Cesar var förvisso en stabil kugge en gång i tiden men det var ingen stjärna på det sättet.

Salas var svartvit ett tag men det var ingen särskild framgångsrik sejour i chilenarens karriär.

Zalayeta… Verkade lovande en stund, men han slog ju inte ens in sig i startelvan.

Och så Paolo Montero. Klassisk brutal uruguayansk back, men även han i avsaknad av stjärnstatus eller ledarstatus.

Nä, Juventus stjärnor har hetat Michel Platini, Michael Laudrup, Roberto Baggio, Ciro Ferrara, Fabrizio Ravanelli, Gianluca Vialli, Alen Boksic, Zinedine Zidane, Didier Deschamps, Alessandro Del Piero, David Trezeguet, Gianluigi Buffon, Pavel Nedved, Lillian Thuram, Fabio Cannavaro, Zlatan Ibrahimovic, Andrea Pirlo, Paul Pogba.

Det finns en kandidat till undantaget som bekräftar regeln och det är Carlos Tevez. Han var trots allt given stjärnanfallare som hjälpte Juve till en CL-final 2015. Men så var han ju bara i Juve i två säsonger och i minnet av honom kommer Juve endast att vara en bland många andra klubbar där han var både stjärna och bråkstake.

Vi kan alltså konstatera att Juventus till skillnad från alla andra av Europas jättar har varit en klubb där det är europeiska spelare som gör ett starkt avtryck.

Om det är en slump eller något naturligt låter jag någon annan utreda.

Men på rak arm finns det två teorier som kan förklara det.

Juventus är en klubb som traditionellt sätt gärna värvar italienskt. Man är ju hela Italiens lag och den bilden har man varit duktig på att reproducera.

Det andra är kanske mer intressant och kanske lite kontroversiellt. Jag ska vara tydlig med att generaliseringar är en del av processen i att lägga fram teorier. Så om vi tillåter oss lite fördomar så kanske Juventus inte är klubben för de sydamerikaner eller afrikaner som tagit sig fram i den stora fotbollsvärlden främst tack vare kyla och disciplin. Lo stilo Juve må vara en myt men Juventus är ju mycket riktigt en klubb utan den glamour som präglar klubbar som Real Madrid, Barcelona, Milan… Eller den vansinniga karnevalen som heter Inter.

Juventus, med alla sina syditalienska kopplingar till trots, är klubben i dimmiga bortglömda Piemonte som inte fångar världens hjärtan. Det gör sitt jobb på plan och sen är det en tyst vecka till nästa match. Den som inte rättar sig i ledet hänvisas till dörren ut.

/Nayebagha

Careful what you wish for, lyder ett engelskspråkigt ordspråk och jag kan tänka mig att många åttiotalister likt mig tänker på det när il calcios status i generella termer förs på tal.

Igår eftermiddag åkte Inter på stryk hemma mot Sassuolo. 0-1. Det är det enda jag vet om matchen. Att Sassuolo avgjorde sent på straff.

Det som är symptomatiskt för resultatet är inte skrällen i sig utan att det är ett slutresultat som jag såg som fullt möjligt inför matchen. Trots att bianconeri alltså gick in i matchen som serieledare.

I höstas gjorde jag en pilgrimsresa till Milano och besökte San Siro för första gången i mitt liv. Jag fick äntligen se en match på den arena där premiärmatchen i VM 90 spelades mellan Argentina och Kamerun. En match som födde mitt fotbollsliv.

Det var därför jag nu var där. Inte för att jag brydde mig så oerhört mycket om just Inter, Milan eller hur matchen i sig verkade.

Väl där kunde jag ändå inte undvika att vara besviken över vilken dålig fotboll det var som spelades.

Kanske såg den okej ut från mer analytiska ögon framför TV-rutan men för mig dög det i alla fall inte.

Särskilt inte utifrån det som man har med sig från sin uppväxt.

Vilket är Van Basten, Klinsmann, Albertini, Djorkaeff, Savicevic, Matthäus, Baresi, Bergomi och så vidare. Eller till och med Kaká, Ibrahimovic, Pirlo, Stankovic, Nesta, Samuel och så vidare.

Det var ju ingen nyhet att det ser ut som det gör. Det är längesen de stora försvann från Milano. Men att beskåda det på plats, när det blev så fysiskt, det gjorde lite ont. Och den som håller på Cagliari trodde förstås aldrig att han eller hon skulle säga så.

En gång i tiden var detta en fantasi. Och det är inte alls så längesen. Jag var en vuxen man. Som inte ville annat än att det skulle gå åt helvete för de italienska jättarna ute i Europa (just Inter var lite skonat, man var inte riktigt makten). Milan, Inter och Juventus var lag som man fruktade. Om ens det. Deras dominans var så självklar att man var uppgiven inför den.

Alla stora lag kommer in i svåra perioder. Det sker generationsväxlingar. Organisationer förändras och behöver tid på sig.

För Inter och Milan har läget blivit överjävligt eftersom den sportsliga kräftgången sammanfallit dels med organisationella förändringar och bekymmer, dels med den italienska fotbollens ekonomiska tapp i stort.

Det förvånar mig att det är relativt tyst om det faktum att Inter och Milan har gått så dåligt så länge. Det borde nästan inte vara möjligt. Det är en sak att fallera ute i Europa. Vad man gör i relation till de inhemska konkurrenterna är direkt pinsamt. Kräftgången har pågått så länge att jag knappt minns när den började.

Det är därför som man rycker åt axlarna åt att Sassuolo besegrar Inter på San Siro.

För 7-8 år sen hade man skrattat åt blotta tanken. I bästa fall hade det kunnat hända en gång på fem år.

Men nu har maktstrukturerna i den italienska fotbollen ändrats. Vilket lag som helst kan komma till San Siro med realistiska chanser att nå framgång och ärligt talat är det inte alltför långt till det så välmående Juventus heller.

Drömmen om en jämnare liga har blivit sann men nostalgikern firar inte. Ordningens upplösning är tyvärr bedrövlig att skåda.

/Nayebagha