Kategoriarkiv: Com’era

Kaveh: Zeman är min man

Det kan tyckas populistisk att hoppa på Zeman-tåget nu, men ni som läst de tidigare inläggen här på bloggen förstår nog varför Zeman är min man.

Zeman har en taktik, en idé och en strategi. Han utövar den fullt ut utan kompromisser. Det spelar ingen roll om det är spelare i Serie B eller om det är De Rossi, de ska spela på samma sätt. Stjärnorna rättas in i ledet efter taktiken, inte tvärtom.

Zeman har själv pratat om den moderna fotbollens taktik också. En ”taktik” som går ut på att ha de bästa spelarna som man sedan anpassar spelet kring. Absolut är det kanske också en strategi, en väldigt vinnande strategi troligen, men är det verkligen intressant?

Sen tycker jag dock att Zeman kan vara ute och virra till rejält i sin taktik ibland, men det är nästan uppfriskande att se Roma spela mot Catania. Att se rörelsemönstren som är som kopierade från när Zeman slog igenom.

Det här att det knappt är någon spelare i Roma som har ryggen mot motståndarmålet. Det är ansiktet mot mål i rörelse framåt. Passningar slås framför spelare, inte till spelare och motståndarens straffområde bombarderas.

Det är intensivt, det är snabbt och det är galet naivt.

Zeman är dock medveten om att det är naivt. I den bästa av världar kan man säga att anfall är bästa försvar och om Roma pressar ner Inter så pass långt ner att att de får väldigt långt till Romas mål, då har man ju även lyckats defensivt.

Pusslet som ska lösas för Inters del är att kunna bibehålla spelare i offensiva positioner utan att laget blir för långt. Ett lag som inte vill bli tillbakapressat riskerar ofta att bli väldigt oharmoniskt och långt på planen när backlinjen faller för att rädda medan offensiva spelare letar ytor att ställa om på.

Sen finns det något liknande gåvor från Zemans håll till motståndarna. Eftersom Zeman anfaller med så många spelare och låter ganska ofta endast den defensiva mittfältaren och mittbackarna vara kvar blir resultatet att motståndaren kan ligga med bara två spelare ganska högt upp i banan och ändå få till väldigt farliga omställningar.

Dock kommer Inter heller inte vara intresserade av att låta Roma tokanfalla helt obehindrat, dagens Inter är extremt offensiva och med den anfallsbesättning man har skulle jag tror att Burdisso och gänget kan få det hett om öronen imorgon.

Inter – Roma är den enskilt mest intressanta matchen för taktiknördar just nu. Det är så mycket filosofi, så mycket prestige och så mycket ideér som möts idag att man blir nästan tårögd av att tänka på det.

Jag har längtat länge efter en match där man kan se riktig taktik möta riktig taktik. Inte långa bollar på Zlatan, Rooney eller Messi.

Tacka Zeman för det.

/Kaveh

Kungen-av-stickats förbannelse – tålamod och tillit i den feta staden

Det är inte direkt marguerita time i Bologna. Det är contestazione time.

Igår stod en man ansikte mot ansikte med 20-talet förbannade supportrar på Bolognas träningsanläggning i Casteldebole. De på andra sidan staketet var inte nöjda efter 0-2 mot Chievo i första omgången av Serie A, tycker att klubbledningen misslyckats med att ersätta de viktiga pjäser som lämnat och lät president Albano Guaraldi få veta just det.


Bolognas fans är inte helt nöjda.

Skyttekungen Marco Di Vaio (Montreal Impact), säkra sista utposten Jean Francois Gillet (Torino), mittfältsjordfräsen Gabi Mudingayi (Inter) och ifjol hyfsade högerspringaren Andrea Raggi (Monaco) är de som satte sig på planet från Bologna. Ersättarna finns där – Curci (Roma) eller Agliardi i mål, Motta (Catania) där ute till höger, Guarente (Sevilla) som ny innermittfältare och någon av kvarvarande Aquafresca och nye Gabbiadini (Atalanta) som ny Di Vaio – men övertygar bevisligen inte fansen. Och hur kan klubbledningen ens tänka på att sälja fansens kelgris Gastón Ramírez (åtta mål i fjol)? Behövs inte han extra mycket nu när inte Di Vaio längre garanterar målskyttet?

Fansen funderar dessutom på vad det betyder att energiske vice presidenten Maurizio Setti (Hellas Verona) tagit sina pengar, sina idéer och sin energi till Verona. Och hade det inte varit bättre med Settis kompis Gabriele Volpi (Spezia), som bevisligen har har fickorna fulla med cash och är beredd att spendera, i Bologna istället för borta i Ligurien?

Det var samma visa för tio år sedan. Dåvarande presidenten Oscara Gazzoni Frascara parkerade Bologna på den övre hälften av tabellen år efter år, samtidigt som han försökte att inte flyga för nära solen (läs Luciano Moggi), och kritiserades om och om igen av supportrarna för att inte satsa tillräckligt. Vi neutrala som tittade på undrade vad som hände. Visst, Bologna har en stolt historia med sju ligatitlar och seger i Coppa Mitropa (dåtidens Champions League), men hur kunde fansen inte nöja sig med placereringar som 7-8-9-11-9-7 (placeringarna i kronologisk ordning efter återkomsten till Serie A)? Gazzoni hade ju tagit klubben tillbaka till högsta serien efter inte mindre än två Serie C-sejourer, landat laget på den övre halvan direkt i återkomsten och dessutom kvalificerat sig för Europa. Men, mycket vill ha mer. Bolognas stolta historia gav inte någon ro och det hela slutade med returbiljett till näst högsta serien (2005).

Guaraldi har gjort mycket rätt efter att han klev in när dåvarande presidenten Sergio Porcedda flydde tillbaka till Sardinien, men tålamod och tillit är inte främsta gren i den stad som kallas ”la grassa”, (sv. den feta). Först andra fiol bakom Massimo Zanetti, sedan säkra valet av Roberto Zanzi (ex Siena, Udinese, Atalanta, Lecce) som ersättare till dåvarande sportchefen Fabrizio Salvatori (nu Padova) och till slut inspirerade valet av Pierpaolo Bisoli som ersättare till succétränaren Alberto Malesani.

Bisoli fungerade inte och fick lämna redan efter fem omgångar. Hans ersättare fungerade desto bättre. Stefano Pioli som tränare är ett superval av Guaraldi-Zanzi och en slutlig niondeplats ifjol ett utmärkt resultat. Men, tålamodet och tilliten finns där inte. Supportrarna tvivlar på att deras klubbledning fixar det här. Kanske är det så att man oroas av Guraraldi visat tveksamt omdöme, trots att saker och ting hela tiden ordnat till sig till slut. Förra sommarens experiment med Salvatore Bagni som consulente mercato och det initiala valet av Bisoli skulle kunna vara det som ställer till det, men det är Bolognas stolta historien som jagar samtliga inblandade.

Framgångarna under Renato Dall’Aras 30-åriga styre (1934-64) har blivit till en förbannelse som inte vem som helst kan bryta. Idrolitina-profeten Gazzoni kunde det inte, mässkungen Cazzola, byggkungen Menarini kunde det inte, strand-och-disko-prinsen Porcedda kunde det inte, kaffekungen Zanetti kunde det inte och inget talar för att den nuvarande regimen kan göra det. Det är kungen-av-stickat Dell’Aras fel att byggherren Guaraldi står där på ena sidan staketet och försvarar sig.

/Borell

Superguida del CaC

1. Juventus

Klubb – 8
Mycket är rätt i Juventus, men felen finns där och ser till att Juventus inte plockar hem den där 9:an i klubbbetyg.

Efter Calciopoli valde bröderna Elkann och deras mentor Luca Cordero di Montezemolo något som påminde om underdånighet, så Juventus man var. Sedan det projektet kraschade är det konfrontation som gäller. Ut med president Cobolli och räknenissen-som-blev-chef Blanc, in med Moggi-vallade Andrea Agnelli (son till Umberto). Där är vi nu.

Agnelli fick finna sig i att ärva Elkanns val av Giuseppe Marotta (Sampdoria) som klubbdirektör och dennes val av Lugi Del Neri (Sampdoria) som tränare. Det gick sådär och Agnelli kunde flytta fram positionerna, trots att Marotta gjorde vad han kunde för att få Walter Mazzarri och inte Antonio Conte som ersättare till Del Neri. Med facit i hand är det bara att konstatera att det var tur för Juventus att Agnelli kunde köra över sin klubbdirektör.

Ovan visar att det finns all anledning för Andrea Agnelli att ha gott självförtroende. Den egna arenan är på plats, pengarna rullar in och hans val av Conte som tränare hyllas av alla. Men, det finns orosmoln. Juventus fotbollspolitiska ställning är inte i närheten av vad den en gång var och man har valt att tackla det genom total konfrontation. Det är inte säkert att det är rätt metod.

Unge Andrea går där huvudgatan fram och revolvrarna inte bara syns där i hölstret, de är där i nävarna på honom och han skjuter om och om igen. Skillnaden mellan då och nu kan inte vara tydligare. Giovanni ”L’avvocato” Agnelli använde inte några revolvrar eller hårda ord. Det räckte med en mening här, en bisats där och lite ironi. Lillebror Umberto Agnelli och hans gäng behövde inte heller använda alltför hårda ord, i alla fall inte offentligt, eller några puffror. Stenhård psykisk press, italienska fotbollsförbundet i catenaccio-grepp och en ström av telefonsamtal som aldrig tog slut såg till att Juventus kontrollerade il calcio.

Fotbollspolitiken är bara ett av frågetecknen för säsongens Juventus. Klubbdirektör Marottas förmåga när det gäller att  handla, tränare Contes avstängning och det faktum att Juventus inte kan köra all guns blazing i ligan i år igen (CL ok?!) oroar.

Tränare – 6
Antonio Conte balanserar på gränsen till åtta i betyg, Massimo Carrera snubblar in en femma. När serien startar sitter Contes kanske-åtta på läktaren och Carreras snubbel-femma står på tränarbänken. Det är ohållbart i längden, men går att hantera i ett kortare perspektiv.

Problemet är att Juventus som klubb och Conte som människa har sett till att det förmodligen inte handlar om något kort perspektiv. Total konfrontation med FIGC, det italienska fotbollsförbundet, gör att de smarta pengarna måste satsas på att Conte blir sittande där uppe med Carrera där nere. Än så länge kan Conte kan träna laget, men om det inte längre är fallet så …

Målvakt – 9
Bara de som inte förstår tror att någon annan än Gianluigi Buffon är världens bäste målvakt. Det som är mål på en keeper av bra eller till och med riktigt bra klass, blir till något annat när det italienska landslagets sista utpost står där. Buffon i toppform med Marco Storari som back up och vi hamnar oerhört nära en det betyg tio som CaC av princip aldrig delar ut.

Lovorden till trots, finns det frågetecken. Buffons rygg har ställt till problem tidigare och är inte skadan som hindrar honom från spel i första omgången mystisk? Nicola ”Nye Buffon” Leali (Brescia) lånas ut för att få speltid och allt talar för att Rubinho (Palermo) ersätter Alexander Manninger (kontrakt slut) som tredjekeeper.

Backlinje – 8
Om klubbdirektör Marotta har gjort en bra sak är det insmygandet av Andrea Barzagli i backlinjen i januari 2011. Bortglömd, långsam och inte en storklubbsspelare, tyckte belackarna. Tvärtom, ansåg Marotta och högra handen Fabio Paritici. Belackarna var inte i närheten av att få rätt och Barzagli är ledaren och den enskilda faktor som gör att Juventus backlinje fungerar som den gör. Utan Fiesole-sonen skulle mästarnas backlinje landa på ett sämre betyg och inte heller räcka till för att sno åt sig ännu en ligatitel.

Barzagli är grundbulten i backlinjen på tre och sällskapas av Leonardo ”Krigare av rang i ett tidigare liv och nu återfödd” Bonucci och Bläckvard-look-aliken Giorgio Chiellini. Tjurrusande Lucio (Inter) finns där också och frågan är om det är bra eller dåligt. Det är bra eftersom det är ett Mourinho-pekfinger i ögat på det Inter man krigar mot och som Lucio lämnat. Det är dåligt eftersom mittbacksbrassen är, eller har varit, en världsspelare och kräver att bli behandlad som en sådan.

Allroundskicklige Martín Cáceres backar upp och nye mittbacken Alberto Masi (Pro Vercelli) lånas ut. Marottas favorit Reto Ziegler (Fenerbahçe) fortsätter att ställa till det. Han ut (Palermo?) och Juventus kan lyfta in nämnde Peluso. Schweizaren kvar och vem vet vad?

Mittfält – 8
Mister Conte lydde CaC:s säsongsguide ifjol och ändrade sitt patenterade 4-2-4 till tre man på mittfältet. Det slutade med ligatitel för ett mittfält som centralt, tillsammans med Barcelona, är världens bästa. Andrea Pirlo är ett geni när han vänder och vrider bort vem som helst och sedan smeker/lyfter fram passningar eller avslutar från distans, Arturo Vidal är hur vertikal som helst och Claudio Marchisio kan mycket väl bli bättre än den Tardelli han om och om igen jämförs med.

Juventus har dessutom gott om alternativ. Ifjol var Michele Pazienza (fram till januari) och Luca Marrone alternativen till den djupt liggande spelfördelaren. Bristen ett steg utåt från Pirlo åtgärdade Juventus tidigt under sommarens mercato med köpet av Kwadwo Asamoah och Mauricio Isla (båda Udinese). Med Marrone som vice Pirlo fanns det egentligen brist i regissörsrollen, men de vit-svarta valde trots det att förstärka med Paul Pogba (Manchester United) och därmed låta super procuratore Mino Raiola ta plats i truppen.

Juventus är bra på kanterna, men ändå tydligt sämre där ute än vad man är centralt. Stephan Lichsteiner är på väg bort (Paris SG?) och skulle ge underskattade Simone Pepe, ibland väl statisk, chansen fullt ut till höger. På andra kanten fortsätter det att wobbla. Emanuele Giaccherini är ingen startspelare i en toppklubb i högsta serien och Paolo De Ceglie, stark comeback efter skada och viktig för ligatiteln ifjol, övertygar inte sin klubbledning och det har både fingrats på och paxats en viss Federico Peluso (Atalanta).

Januariförvärvet Simone Padoin får finna sig i bänken och skulle må bättre någon annanstans. Sorgebarnet Milos Krasic (Fenerbahçe), som föll så lätt och irriterade så många, och kantkollegan Eljero Elia (Werder Bremen) lämnar Turin. Inga tårar där inte.

Anfall – 8
Så många spelare, så få starttröjor. Det är och har varit visan i Juventus post Calciopoli. Klubbdirektör Marotta lovade att råda bot på just det och hans vårkonstaterande att en top player är på ingång jagar säsongens Juventus.
Van Persie (Arsenal), Higuain (Real Madrid), Tévez (Manchester City) och Dzeko (Manchester City) var namnen under sommaren, innan det hela slutade med Fernando Llorente (Athletic Bilbao) eller en plan B med anfallare av annan dignitet.

Neutrala betraktare undra vad som var fel med fjolårets flyfotade montenegrin Mirko Vucinic, underskattade centern Alessandro Matri och inåtsneddande Fabio Quagliarella. Men, top player är det som gäller det faktumet ger inte Juventus någon ro. Vucinic, Matri och Quagliarella räcker inte. Juventus är något mer och bara måste ståta med anfallare av pensionerade spelgeniet Alessandro Del Pieros (klubb ej klar) och måltjuven David Trézéguets kaliber.

Sebastian Giovinco (Parma) är värd ett eget kapitel. Ivägskickad, först för att få speltid och sedan för att han inte höll måttet, är tillbaka i Turin och pockar inte så lite på speltid. För varför ta honom tillbaka om han inte skall spelas? Storebror Giovinco är dock inte någon Del Piero. Giovincos åtta ligamål i Parma ifjol var ett styrkebesked, men det är skillnad på skina och bagna cauda.

Valpiga storlöftet Richmond Boakye (Sassuolo) blir förmodligen utlånad. Vincenzo Iaquinta, VM-hjälten från 2006, och Jorge Martínez (båda Cesena) försvinner iväg.

La chiave del successo – Främsta utmanarna kommer med en gröngöling på tränarbänken (Inter), en trots alltför väluppfostrad president (Napoli) och en galen profet (Roma).

Il dubbio – En gröngöling på tränarbänken (iaf till en början), en president som kanske är alltför het och dennes förhållande till det italienska fotbollsöfrbundet kan sänka säsongens Juventus.

Total: 47/60

/Borell

2. Inter

Klubb – 8
Med facit i hand är det bara att konstatera att Inter hanterade den magiska trippeln fel. De firade hjältarna skulle hållas kvar allihop och Rafa Benítez, en spansk tränare i den fotboll spanjorer av tradition har så svårt, skulle ersätta José Mourinho. Det blev inte bättre när valet föll på Leonardo som ersättare till den sparkade Benítez. Kosmopolitbrassen på tränarbänken var en skön örfil på Milan, visst, men inte något att bygga på. Leonardo var och är alldeles för intresserad av att vara klubbdirektör för att kunna vara någon tränare av rang.

Fel blev alltså fel igen och det ännu mera fel när den svart-blå klubbledningen fick för sig att Gianpiero Gasperini (ex Genoa) skulle palla för trycket i storklubben Inter. Det var, såklart, inte fallet och alla inblandade fick sig en rejäl näsbränna när som vill Gasperini försökte trycka spelarna i det 3-4-3 han tycker så mycket om.

Men, det är inte så mycket fel av valet av unge Andrea Stramaccioni. Med honom på tränarbänken kan Inter hämta andan och dessutom peka på att klubbens satsning på egna ungdomsverksamheten och på unga spelare är något att ta på allvar.

Det händer saker vid sidan av planen också. Ernesto Paolillo, klubbdirektör sedan 2006, fick packa resväskan och har ersatts av Marco Fassone (Napoli) i rollen som fursten Massimo Morattis ståthållare. Pengarna är viktigare än någonsin i det rike som är Morattis Inter. Familjens oljebolag Saras firar inga triumfer och det är snart dags för Financial Fair Play.

Pengabryderierna har gjort att Inter numera är lite kinesiskt. China Railway Construction Corporation har gjort entré, men de kulturella svårigheterna visade sig direkt. Först Inters besked om att kineserna skulle ta plats och äga en del av Inter, sedan kinesernas besked om att man var ville bygga Inters nya stadion och inget annat. Den som lever får se.

Tränare – 6
Andrea Stramaccioni är en lovande tränare, inget snack om det, men rimligtvis inte redo att ta Inter till en ligatitel. Det kommer att komma situationer under säsongen då hans brist på erfarenhet som tränare (och som spelare) lyser igenom.

Det var hans älskade Roma som gällde för ”Strama” innan han ifjol först satte sig på tränarbänken i Inters juniorlag och sedan fick ta över när Gasperinis ersättare Claudio Ranieri lämnade under våren. I Roma var Stramaccionis väg stängd av pappa Alberto De Rossi, som sedan tio år tränar den klubbens juniorer, i Inter får hans chansen ingen hade gissat att han skulle få. Ibland går det fort …

Målvakt – 8
Julio César, allt tröttare för varje säsong, är körd på porten efter fem mycket framgångsrika säsonger i Inter. Straffexperten Samir Handanovic (Udinese), fem år yngre än brassen, har just avslutat fem säsonger i Udinese och skall nu bevisa att han pallar det tryck som är vardagen i en storklubb. Det finns lättare saker än att spela in en ny målvakt i en storklubb.

Den som en dag är tänkt att ersätta Handanovic är också på plats. Eller rättare sagt en av de två som pockar på att vara morgondagens Inter-keeper är på plats. Vid Belec (-90) (Crotone), sloven precis som Handanovic, har två bra Serie B-säsonger nere i Kalabrien under bältet och tar Paolo Orlandonis (slutat) plats som bänkkamrat till rutinerade andrekeepern Luca Castelazzi. Francesco Bardi (-92) (Novara) lämnar sitt Livorno, men fortsätter att förkovra sig i näst högsta serien. Han är två år yngre än den Belec han i bästa fall skall konkurrera med om ett halvt decennium.

Backlinje – 8
Världens bästa backlinje finns inte mer. Maicon (klubb ej klar) kommer äntligen iväg, precis som han velat sedan sommaren 2010, och Inter valde att riva Lucios (Juventus) kontrakt. Med Marco Materazzi i pension sedan ett år är det bara Walter Samuel kvar från den backlinje som under José Mourinho var världens bästa.

Men, Samuel är inte så ”bara”. Den alltid precis-lagom-hårde argentinaren är inte längre lika bra som han en gång var, men 34-åringen har ändå få övermän bland dagens mittbackar. Målfarlige Matías Silvestre (Palermo) är ny lekkamrat i ett mittförsvar som gör bäst i att hålla sig på benen. Varken unge brassen Juan, Andrea Ranocchia eller Christian Chivu är något att hålla i handen om åskan går.

Kanterna i backlinjen är habila, men inte vad en storklubb vill ha. Till vänster förpassar nye vänsterkantspringaren Alvaro Pereira (Porto) japanska evighetsmaskinen Yuto Nagatomo till reservbänken och på andra har inte Jonathan (Parma), utlånad ifjol, varken det självförtroende eller det spel som krävs för spel i Inter och för att kunna ersätta en spelare av Maicons kaliber.

Mittfält – 8
Det verkar bli tre man och inte två på Inters tillbakadragna mittfält. Ständigt underskattade Esteban Cambiasso tar plats till höger och nye Walter Gargano (Napoli) till vänster om Fredy Guarín, som visat stort självförtroende under sommaren. Den allt klokare Dejan Stankovic, nya jordfräsen Gaby Mudingayi (Bologna), McDonald Mariga och lagkapten Javier Zanetti är alternativen. Den senare kan räkna med kantinhopp i backlinjen.

Jag tvivlar på om 4-3-3 är rätt spelsystem för säsongens Inter. Varför inte 4-2-3-1 med ett svårforcerat tillbakadraget mittfält under ledning av Cambiasso och Sneijder centralt ett steg framåt i banan med Palacio till höger och Cassano till vänster om sig? Men, kanske har inte säsongens Inter de spelare med hjärna och ben som krävs för spel på ett tillbakadraget mittfält med bara två man. Cambiasso, Zanetti och Stankovic är inga ungdomar längre och de övriga mittfältarna är inte lika pigga, eller kunniga, på att ligga rätt och inte alltid gå framåt i banan. Bålgetingen Gargano är ishockeyspels-vertikal, Mudingayi alltför oslipad, Guarin xxx och Mariga inte någon Inter-spelare.

Oavsett spelsystem känns det som om Ricky Alvarez tid i Inter förbi. Han måste ha mycket boll för att komma till sin rätt, men har ingen chans att få distribuera i en tillbakadragen roll eller längre fram i banan. Synd på så rara ärtor.

Anfall – 8
Diego Milito är hur given som helst som centertank och det är ett problem. Dagen för seriestart är här och Inter har inte bemödat sig om att skaffa någon vice Milito, även om man sägs vara intresserade av Marco Borriello (Juventus). Vid sidan om Milito är det full fart framåt signerat nye Rodrigo Palacio (Genoa), återvändande Coutinho (Espanyol) och Obi, och en strid ström av det där rycket på insidan signerat Antonio Cassano (Milan).

Wesley Sneijder skall också få plats. Det är han som är lagets främsta spelare och alla diskussioner om spelsystem har holländaren som givet ingångsvärde. Sneijder gör sig bäst i ett 4-3-1-2 eller 4-2-3-1 där det är han och ingen annan som är offensiv motor och lagets kreatör. Nu knackar andra kreatörer på dörren. Cassano är inte köpt för att sitta på bänken och de är inte heller Coutinho.

Två unga löften – Samule Longo, högvilt på transfermarknaden (Bologna, Espanyol och Pescara) och kroaten Marko Livaja – lånas ut.

La chiave del successo – Inter orkar inte med en säsong till med diskussion om när, var och hur lagets stora stjärna Sneijder skall spela. Om Inter hittar rätt roll för Sneijder kommer man inte att ge Juventus någon ro.

Il dubbio – Tränare Stramaccioni är ung. För ung.

Total: 46/60

/Borell

3. Napoli

Klubb – 8
Det är på gott och ont som Aurelio De Laurentiis just nu är Napoli. På gott eftersom han är precis så viljestark som krävs för att lyckas styra en klubb på en piazza som Neapel, på ont eftersom han utan att tveka skulle lämna klubben och fotbollen om han känner att han inte får gehör för sina idéer.

En idé, som passar bra i dessa Financial Fair Play-tider, är att arbeta med låga spelarlöner. Det gick bra till en början när hans Napoli började om i Serie C1, klättrade till B och sedan angjorde A. Under ledning av dåvarande klubbdirektören Pierpaolo Marino (idag Atalanta) valde man spelare som inte krävde några superlöner, men som i flera fall visade sig vara superspelare.

Idag är Napoli titelkandidat och situationen potentiellt en annan. En klubb på väg uppåt på det sätt Napoli varit och är kan välja mellan tre vägar. Den första innebär att fortsätta att upptäcka nya ”okända” spelare, betala förhållandevis låga löner och hela tiden ersätta de spelare som slår igenom. Den andra innebär att höja lönerna och se till att spelarna som gör succé stannar i klubben. Den tredje vägen handlar om att vara ett så attraktivt alternativ att en spelare som slagit igenom vill stanna i klubben, trots att det går att tjäna mer pengar någon annanstans.

De Laurentiis har valt den tredje vägen. Han är inte beredd att automatiskt göra sig av med sina toppspelare när de slagit igenom och direkt satsa på nya okända spelare. De Laurentiis är inte heller beredd att höja lönen så mycket att spelare som Ezequiel Lavezzi och Edinson Cavani inte väljer andra klubbar av ekonomiska skäl. Han är däremot beredda att argumentera för att det är något speciellt att spela i Napoli.

För att göra sitt Napoli unikt utan att behöva öppna plånboken för mycket, behöver De Laurentiis medarbetare som gör att folk tror att det är Napoli och inte spelarna som sitter med trumf på hand. Där och då hittade nämnde Marino nya storspelare i strid ström, men det ser inte likadant ut idag. Sportchef Riccardo Bigon har hittills bara genomfört en succéaffär. Det verkar inte spela någon roll att det är Cavani som skall skrivas på Bigons konto. Marinos efterträdare jagas av sin företrädares rykte och jämförelsen de båda emellan blir inte mindre intressant av att Marino rattar igen och gör stor succé i Atalanta.

Mino Raiola har länge knackat på dörren för att göra entré i det Napoli som ligger knappt fyra mil från det Nocera Inferiore han är född i. De Laurentiis höll emot, men fick för mellan ett och två år sedan se superagenten segla upp som italiensk representant för Marek Hamsik. Dagen innan seriestart kom bomben. Napoli gjorde klart med Omar El Kaddouri (Brescia), som under våren gått över till Raiola, och De Laurentiis kommenterade sitt ansträngda förhållande till il procuratore nocerino. Det är en skyldighet att spekulera i om El Kaddouri till Napoli är steg ett i vad som till slut skulle kunna innebära Mario Balotelli till det Neapel han bevisligen är så intresserad av.

Tränare – 7
För lite drygt ett år sedan ville Walter Mazzarri inget hellre än att Giuseppe Marotta, hans gamla klubbdirektör från Sampdoria, skulle kunna övertala sin president att låta honom sätta sig på Juventus tränarbänk. Andrea Agnelli höll emot, De Laurentiis blev förbannad och Mazzarri stannade. Andra ord har gällt den här sommaren. Mazzarri blev utvisad i den minst sagt irriterade stämning som var den italienska supercupen och följde upp det med stenhårda ord mot Juventus och ”systemet”.

Målvakt – 7
Morgan De Sanctis, en missad ligamatch på tre säsonger, fortsätter som förstekeeper i det försvar som är Napolis akilleshäl. Laget har bra målvakt och bra backlinje, men inte så bra att man självklart står emot när man ställs mot de allra bästa.

Antonio Rosati (ex Lecce) och Roberto Colombo backar upp den keeper som är ett utmärkt exempel på Napolis defensiva tillkortakommande. Vi som gillar allt som har med ”Sepe” att göra väntar på att Luigi Sepe (Pisa) skall återvända hem.

Backlinje – 8
Campagnaro-Cannavaro-Aronica skulle egentligen inte ha varit just det ifjol. Federico Fernández, Miguel Britos och Ignacio Fideleff plockades in för att se till att det fanns andra alternativ än gamle Gianluca Grava för mister Mazzarri. Det gick inte alls. Britos gick sönder direkt i säsongsupptakten, Fernández visade inte den landslagsform som gör honom till ordinarie i Argentina och Fideleff var en katastrof när han fick chansen.

Den långvariga skadan på Britos gör att det går att se uruguayanen som ett nyförvärv. Tillsammans med Alessandro Gamberini (Fiorentina) skall han se till att säsongens backlinje är mindre känslig, och helst också bättre, än fjolårets Campagnaro-Cannavaro-Aronica. Campagnaros blå tandskydd till höger, en ett år äldre Cannavaro i mitten och Britos till vänster känns inte som den förbättring man borde vara ute efter.

Leandro Rinaudo (Novara) är hemma och vänder innan han på nytt angör Piemonte.

Mittfält – 8
Bara någon vecka inför seriestarten kom flytten som varit på gång så länge. Walter Gargano (Inter) byter himmelsblått mot svart och blått och lämnar staden vid foten av Vesuvius för Milano. Uruguayanen har ihop det med Hamsiks syster och det är viktig pjäs i omklädningsrummet som lämnar.

Gargano ersattes redan ifjol. Sportchef Bigon lyfte in Gökhan Inler och Blerim Dzemaili ,och försökte bli av med Gargano för att framstå som lite mindre ”Marino”. Men, Gargano bet sig kvar och det är först nu som den schweiziska duon är given på Napolis innermittfält. De backas upp av nye Valon Behrami (Fiorentina), ännu en schweizare med Balkan-bakgrund och hjälpgumman Marco Donadel.

Precis som ifjol är det Christian Maggio som håller till höger och någon av Andrea Dossena och Juan Zúñiga som pinnar på ute till vänster. Det är anmärkningsvärt att ingenting hänt där på kanterna. Kantspelet är oändligt viktig när Mazzarri bygger sina lag och klubben har letat nya kantspelare länge nu. Frånvaron av kantalternativ är något som späder på den jämförelse mellan Bigon och Marino som inte har något slut.

Anfall – 8
Napoli väljer att komma till spel utan någon ersättare till Edinson Cavani och betalar för det med åtta i betyg istället för en nia. Det spelar, såklart, också roll att Ezequiel Lavezzi (Paris SG) inte längre sätter av i patenterad hög fart av mot motståndarmålet.

Hemvändande Lorenzo Insigne (Pescara), hur lovande som helst men utan Serie A-erfarenhet, utmanar Marek Hamsik, Goran Pandev och trequartistaEl Kaddouri om att få vända och vrida i släptåg på centertanken Cavani. Insigne är en härligt teknisk spelare och vet dessutom var målet är beläget. 37 ligamål under en säsong i Foggia och en i Pescara imponerar stort.

Det kommer att gå fort när Napoli går till anfall och ende renodlade anfallaren Cavani är oändligt viktig med sina till avslut från en mängd olika lägen och sin förmåga att nästan på egen hand hålla en backlinje sysselsatt.

Det chilenska januariförvärvet Eduardo Vargas har inte gjort någon glad hittills och kan komma att lämna. Om han gör det blir han ännu ett misslyckande för Bigon i kampen mot Marino.

La chiave del successo – Att inte komma till spel med någon vice Cavani är ett vansinnigt beslut som kan stå Napoli dyrt i form av utebliven CL-plats.

Il dubbio – Lavezzi har dragit och både Hamsik och Cavani verkar så sakta vara på väg bort. Supportrarna accepterar inte det och kommer att ge sig på De Laurentiis, som svarar med …?

Total: 46/60.

/Borell

4. Roma

Klubb – 8
Gli americani har satt ihop ett dream team för att ta Roma tillbaka till den topp klubben så sällan hört till. Franco Baldini, överste rattare och amerikanernas man, har satt sportcheferiet i händerna på Walter Sabatini (ex Palermo) och lagt miniräknaren på borde hos Claudio Fenucci (ex Lecce). Den sistnämnde kan det där med pengar, men frågan är om inte Baldini kommer att behöva lägga sig i det rent sportsliga lite mer. Sabatini som diesseövertygar inte och en säsong till med ett lag som inte fungerar som han tänkt duger bara inte.

Byggandet av ny stadion är det nya Romas främsta projekt. Även om det inte skulle gå som oltremare tänkt det rent sportsligt, så vill Thomas DiBenedetto et al räkna hem saker och ting med en ny arena. Att få till en ny stadion i Rom skulle vara en bedrift som vida överstiger en ligatitel. Och då menar jag ligatitel i Roma, som bara ståtar med tre sådan sedan grundandet 1927.

Tränare – 7
Zdenek Zeman (Pescara) är tillbaka efter att redan ifjol nämnts (ungdomsverksamheten) i samband med det projekt som är det nya Roma. De som rattar amrisarnas Roma tror, och hoppas, eller är det bara hoppas?, att tjeckens fjolårssäsong är bevis på att hans lagbygge inte länge läcker bakåt i parti och minut. Zemans belackare, som är lika många som tillskyndarna, tror inte alls på det. Faktum kvarstår dock att Pescara anno 2012 var stabilt på ett sätt som Zemans lagbygge inte gjort på år och dag.

Målvakt – 7
Maarten Stekelenburg påstås lämna Roma under transferfönstrets sista vecka och ersättas av Mauro Goicoechea (Danubio). Oavsett om det stämmer eller inte ståtar säsngens Roma med en målvaktsbesättning som lämnar övrigt att önska, trots att den är hur bred som helst. Bred, men inte med någon topp.

Bogdan Lobont fortsätter som andrekeeper med unge litauern Tomas Svedkauskas (Fiorentina) som tredjeval. Julio Sérgio, en gång ”världens bäste tredjemålvakt”, blir utlånad igen.

Backlinje – 6
Ta bort Nicolás Berdisso och Romas backlinje skulle få gå ner till fem i betyg. Det är ett riktigt dåligt betyg och det som borde oroa alla romanisti är inte tränare Zemans eventuella oförmåga, utan sportchef Walter Sabatinis oförmåga. Han värvar och värvar och värvar. Nu har han lyft in en trio brassebackar som alla är rejäla chansningar. Leandro Castán, Dodô och Marquinhos (alla Corinthians) övertygar inte, även om man tar med i beräkningen att Zeman alltid får någon eller några unga backar att fungera på ett sätt som överraskar alla.

Federico Balzaretti (Palermo) är den stora värvningen i Romas backlinje. Det är inget fel på hans vilja och ork där på vänsterkanten, men Balzarettis defensiva förmåga övertygar inte. På andra kanten är det ung och nytt som gäller när paraguayanen Iván Piris (Sao Paulo) tar plats. Någon som sätter emot att Daniele De Rossi får göra det han prövade på redan ifjol även den här säsongen? Eller att Rodrigo Taddei får kliva ner i den backlinje han användes redan av Luis Enrique …

Mittfält – 8
Miralem Pjanic och nye Michael Bradley (Chievo Verona) på var sin sida om De Rossi låter som ett både stabilt och kreativt mittfält. Och alternativen känns både spännande och bra. Panagiotis Tachtsidis (Hellas Verona) är en mittmitt som Zeman begärt att få (vi vet vad som brukar hända med spelaren som il boemo har ett extra öga för), Alessandro Florenzi (Crotone) är tillbaka hemma efter att ha plockat på sig rutin i Kalabrien .

Anfall – 8
Under sommaren påstods Zeman-favoriten Pablo Osvaldo vara på väg bort, men det låter konstigt om Romas klubbledning inte skulle låta sin tränare förfoga över den spelare han är så förtjust i. Allt talar för att argentinaren kommer att bilda anfall tillsammans med nye Mattia Destro (Siena) och någon av landsmannen Erik Lamela och Francesco Totti .

Unge uruguayanen Nico López (Nacional) och Bojan Krkic är Zemans anfallsalternativ. Marco Borriello (Juventus) säljs eller lånas ut.

La chiave del successo – Mål, mål, mål. Zeman är Zeman, tro inget annat.

Il dubbio – Försvaret ser uselt ut. Eller uruselt om Burdisso skulle falla ifrån.

Total: 44/60

/Borell

Klubb: 8
Att Milan går igenom sin kanske tuffaste period sedan Berlusconi tog över för mer än tjugo år sedan är det knappast någon som har missat. Men att helt räkna bort Milan till de förfallna är att dra både förhastade och fel slutsatser. Det är svårt att inte dra parallellen mellan AC Milan och landet Italien. Till stor del beror det såklart på att både Milan och Italien har haft samma ledare. Men precis som Italien försöker sanera sina finanser så har Milan denna sommar gjort samma sak. Vid en första anblick är det inget annat än ett svaghetstecken att behöva släppa spelare som Thiago Silva och Ibrahimovic. Och det är klart att det finns svaghet i att behöva – eller påtvingat – ta ett sådant beslut. Men det är en klok svaghet, ett i det långa loppet ansvarsfullt beslut. På planen kommer vi kanske inte att känna igen Milan på vem vet – kanske väldigt länge. Men den som glömmer att det är en sovande jätte vi har att göra med lär bli förvånad när saneringen såsmåningom återigen övergår i en ambitiös satsning.

Tränare: 7
Massimiliano Allegri’s väg till scudetton var en relativt kort sådan. En bra säsong i Sassuolo ledde till en ”Promozione in B” – den kanske vackraste av alla uppflyttningar. Därifrån gick det vidare till Cagliari. Inledningen med fem raka förluster borde skrämt Allegri till livet då Cellino inte är känd som en man med allt för stort tålamod. Allegri får dock fortsätta och Cagliari slutar tillslut på en stabil mittenplacering. Senare framkom det att Cellino förlängt kontraktet med Allegri ytterligare två år – mitt under den förlustskakade inledningen. Ett tecken på att Allegri är en man med ”palle” – kulor. Det var många som höjde på ögonbrynen när Allegri, sommaren 2010, officiellt tar över efter Leonardo som huvudtränare för Milan. Ett stort kliv att ta. Allegri levererade ligaguldet direkt. På första försöket – det kan ingen ta ifrån honom. Le coppe blev något av en besvikelse, både Champions League och den inhemska Italienska Cupen. Trots att man ansågs som favoriter lyckades Allegri inte att leda Milan till scudetton. En del av skulden lades på skador. En del skador anses vara orsakade av Allegri. Det ända som är solklart är att Allegri har mycket att bevisa kommande säsong – med ett betydligt sämre material att jobba med.

Målvakter: 7
Med Abbiati och Amelia i truppen så råder det ingen panik på målvaktsfronten. Abbiati det självklara förstevalet när han är hel. Amelia en kompetent ersättare. Båda kvicka målvakter som kan plocka fram de mest akrobatiska nummer man kan tänka sig. Landslagsmeriterade båda två.

Försvar: 7
Det är inte det vackra och eleganta försvaret som vi vant oss att se hos Milan genom åren. Det finns såklart kompetens i form av Bonera, Mexes, Yepes samt nyinkomna Zapata och Acerbi.  Men det är en tung tröja för dessa herrar att bära. Föregångarna kommer att leva kvar som spöken i deras bakhuvuden och vid minsta lilla felsteg kommer det paragoneras med den ärofyllda historien – fylld med världsklasspelare – som tillsammans utgjorde en världsklassbacklinje. Den bistra verkligheten är en annan. Nu gäller det för herrarna i mitten att tillsammans med Antonini och Abate gör sitt livs säsong. Det är vad piazzan kräva räv dem, det och lite till.

Mittfält: 8
På mittfältet kommer Boateng – frivilligt eller ej – att få ta på sig rollen som trascinatore – härförare av det rödsvarta mittfältet. Tillsammans med förra säsongens mästerliga fynd, Antonio Nocerino, utgör Boateng den livsviktiga stommen på Milans mittfält. Ambrosini fortsätter en säsong och kommer med stor säkerhet vara nyttig. På nykomlingssidan så önskas mycket av Montolivo. Lyckas han bibehålla EM-form så är han en riktigt vass spelare vars fina fötter och blick kan vara de nycklar som Milan behöver för att sikta högt. Som komplement finns även Constant, Emanuelson, Strasser, Muntari samt Bakaye Traore. Allegri har en hel del olika bitar att leka med. Det gäller att han svetsar dem samman klanderfritt.

Anfall: 8
Med enbart fyra renodlade anfallare är bredden inte på något sätt förtroendeingivande. Robinho, Pato, El Shaarawy samt nyförvärvet Pazzini. Pato sägs redan innan säsongen brottas med en ny skada i låret, otroligt oroväckande för Milan – men trots allt något som de tyvärr säkert har vant sig med vid det här laget. Pazzini kommer bli otroligt viktigt då han är den ende som tillför någon som helst tyngd till anfallspelet. Kommer förmodligen användas som en ren prima punta där de andra lättviktarna är tänkta att mata honom med bollar från alla håll och kanter. Kan bli intressant i slutändan. Bristen på alternativ till Pazzini är en dans på en mycket tunn lina.

Totalbetyg: 44/60

La chiave del successo: Il mister Allegri. Måste verkligen kliva fram som en  sann ledare och motivator.

Il dubbio: Pressen. Från piazzan. Medierna. Den egna viljan att motbevisa – allt och alla. Pressione da per tutto. Svårt att hantera. Speciellt för spelare som inte är skapta för dylika förhållanden.

/Abizzo

6. Udinese

Klubb: 7
Det går inte längre att gömma sig för det imperium som familjen Pozzo har byggt upp. På gott och ont så är Udinese samt syterklubbarna i de andra ligorna en talangproducerande fabrik för ekonomisk vinning. Trots att Piazzan inte är speciellt het eller i ett historiskt perspektiv speciellt viktig eller inflytelserik så är Udinese nu inne på sin 18:e raka säsong i Serie A. Ruskigt imponerande. De senaste säsongerna har varit Udineses starkaste på länge, med en fjärde respektive tredje plats och efterföljande Champions League-spel. Föll i kvalet mot Arsenal förra året men har nu en bra chans mot Braga från Portugal. Har motbevisat tvivlare förut när man släppt otalet kvalitetsspelare till konkurrerande klubbar men ändå varit med i toppen året efter. Andrea Carnevale och Co gör ett gediget scoutingarbete. Men nu står vi där och tvivlar igen. Hur ska Udinese klara av ännu en spelarväxling utan att rasa? Pozzo vet.

Tränare: 8
Guidolin är en rutinerad herre. Faktiskt så pass rutinerad att han är den idag aktive tränaren med flest matcher som huvudansvarig i Serie A. På en tionde plats genom alla tider med sina 479 matcher och då har han ändå gjort ett år med Monaco i Frankrike. Guidolin hade en jobbig period i Palermo där han blev avskedad stup i kvarten av Zamparini. Tillslut kom vändningen i Parma för att sedan kompetteras totalt i Udine. Guidolin verkar trivas upp i Friuli där han kan jobba under ett lugn som inte går att finna i exempelvis Palermo. Troligt också att hans passion till cykling gör sig bättre i bergen kring Udine än savannen på Sicilien. De senaste säsongerna resultat talar för sig. Guidolin stod tidigare hårt fast vid en rak 4-4-2 uppställning, de senaste åren i Udinese har han sås mått växlat över till en trebackslinje med yttrar tänkta att täcka hela kanten, både offensivt som defensivt. Har stundtals fungerat bra. Men till i år finns det ingen Handanovic att förlita sig på.

Målvakt: 6
Luckan efter Handanovic kommer att bli märkbar. Dock så har Udinese tidigare bevisat att de kan det här med att byta ut målvakter. Brkic har nu fullt förtroende. Var sådär halvbra i Siena förra säsongen. Såg stabil ut mot Braga i Champions League-kvalet. Två löften kompletterar: Romo Perez Rafael Enrique och Wojciech Pawłowski.

Backlinje: 7
Den lagdel där Udinese stått sig stadigast genom mercaton. Armero har kopplats ihop med allt och alla men verkar nu bli kvar. Danilo bevisade förra säsongen att han är en pålitlig försvarare. Tillsammans med Benatia och Domizzi bildar han en gedigen backlinje. Uppbackningen finns i form av Angella, Heurtaux, Pasquale och Coda. Svenske Ekstrand fick chansen lite sporadiskt under föregående säsong utan att på något sätt övertyga. Nya chanser och nya tag denna säsong.

Mittfält: 7
Förlusten av Asamoah och Isla kommer att bli kännbar. Speciellt den förstnämnde. Isla var (frånsett Totó) den mest tongivande spelaren i Udinese under inledningen av den förra säsongen. En skada satte stopp för den andra halvan, men Udinese lyckades trots det att prestera. I år vilar ansvaret på Pinzi, Faraoni, Badu, Pereyra, Maicousel och Willians. Många nya namn bland de mer bekanta. Haft en match mot Braga i Champions League kvalet där alla tre, Pereyra, Maicousel och Willians, fick visa vad de går för. Indikationer på något spännande fanns där, inget annat att förvänta sig när det gäller Udineses förmåga att se potential. Ser spännande ut. Spännande men inte helt tryggt.

Anfall: 8
Totó Di Natale behöver ingen närmare presentation. Ett år äldre. Ett år vassare. Nya lekkamrater har han också. Luis Muriel som nästan frälste Lecce där han var på lån är tillbaks i Udine och ses som den främsta av talangerna. Visade stundtals prov på enorma kvaliteter förra säsongen. Kommer få många chanser i Udinese i år. Bakom lurar Fabbrini, fostrad i Empoli, nu 22 år ung har han gjort sin första landskamp. Ett löfte som även han kommer få många chanser att visa upp sig. Floro Flores har lämnat. Uppbackning finns med Barreto och Ighalo.

Totalbetyg: 43/60

La chiave del successo: Totó.

Il dubbio: Mittfältet. Inte lika vasst som de senaste upplagorna.

/Abizzo

7. Lazio

Klubb: 7
Det som förut var en lös ägarstruktur i efterspelet av Cragnottis gradvisa kollaps, där curvans inflytande var betydande – exempelvis marknadsdelen som de helt kontrollerade – är nu totalt toppstyrt. Lazio är – på gott och ont – analogt med Lotito. Därför landar en klubbanalys av SS Lazio snabbt i en analys av presidenten.

Claudio Lotito har med järnhand styrt Lazio sedan han via sitt företagsimperium köpte den största aktieposten i SS Lazio sommaren 2004.
Sedan dess har han hunnit med att bli avstängd från fotbollen två gånger. Första avstängningen kom i samband med calciopoli-rättegången där han dömdes till ett år och tre månaders påtvingad frånvaro. En dom som egentligen inte påverkade han presidentskap speciellt mycket. År 2009 kom nästa dom, nu från tribunalen i Milano. Två års avstängning för oegentligheter i SS Lazios bokslut. Aktieposter hade medvetet felredovisats och på så sätt ”lurat marknaden” enligt åklagaren.

Trots idel problem med lagen har Lotito tagit stor plats kring il calcios runda bord. Inte bara Consigliere i legan utan till och med Consigliere Federale, vad det nu innebär. Känd för att alltid säga vad han tycker, både i tid och otid, är Claudio Lotito en kraft att räkna med, trots att han självklart har långt kvar för att uppnå samma status som de riktiga storfräsarna inom legan, ta Galliani som ett exempel. Sett till antal supportrar faller Lazio in på en sjundeplats med nära 1,8 miljoner supportrar i Italien enligt en undersökning från Nielsen Italia’s statistiska avdelning. Societa da colonna sinistra, för tillfället inte mycket mer än så.

Tränare: 6
Multinationelle Petkovic talar imponerade nog åtta språk, däribland italienska. Eller som il messaggero beskriver honom ”l’uomo tutto cultura e calcio spettacolo”. Född i Sarajevo där hans fotbollskarriär även tog fart i början på åttiotalet är Petkovic nu en tränare av den offensiva skolan. Det är i den Schweiziska ligan som Petkovic firat sina främsta framgångar. Nu väntar debut inom il calcio. En betydligt tuffare uppgift än den transalpinska ligan där han byggt sin karriär.

Målvakter: 6
Med Marchetti framför Bizzarri och Carrizo har Lazio en gedigen uppställning av målvakter. Sedan Marchetti fick chansen av Lippi i Syd Afrika – där han allt annat än övertygade – har den förväntade utvecklingen stagnerat något. I sina bästa stunder en ypperlig målvakt. Den Italienska målvaktsskolan är den främsta i världen, Marchetti gick ut med medelbetyg.

Försvar: 7
Lazios försvar håller en koncis nivå där ingen av spelarna sticker ut som någon tydlig ledare. Dias, Biava, Konko, Diakité och Radu får Petkovic jobba hårt för att hålla ihop defensiven. Med Reja som dirigent så inkasserade Lazio hela 47 mål förra året och en hel del talar för att Petkovic inte har förmågan att utföra stordåd med befintligt material.

Mittfält: 8
Gott om fina fötter på det ljusblåa mittfältet. Hernanes och Ledesma är beprövade spelare på colonna sinistra-nivå. Mauri otroligt viktig för Lazio. Candreva är nu helägd och kommer bli nyttig. Ny injektion på mittfältet i form av Ederson. Sparsamt med speltid i Lyon de senaste säsongerna och kanske är Lazio den nytändning han behöver för att nå upp till samma nivå som han presterade under de första åren i Frankrike. Lulic finns med som en joker.

Anfall: 7
Lazios mest offensiva lagdel består av en samling anfallare med olika attribut. På gott och ont. Anpassningsförmåga finns, men på bekostnad av kontinuitet. Klose är den riktiga spetsen, dock visade han redan förra säsongen att han är precis så skadebenägen som hans ålder antyder. Men var precis lika viktig när han fock vara hel.
Bakom honom kommer Kozak och Floccari, samt Rocchi. Den spelare som sticker ut allra mest är såklart Mauro Zarate, nu tillbaks på Formello. Irrationell, egoistisk dribbler, som visade att han även kan hitta målet i och med sin första säsong i Lazio, än mer egoistisk och klart sämre prestationer sedan dess. Olycklig sejor i Inter.

Totalbetyg: 41/60

La chiave del successo: En Hernanes i form är en riktigt bra fotbollsspelare.

Il dubbio: Är det verkligen troligt att håller Klose sig skadefri?

/Abizzo

8. Atalanta

Klubb – 7
Atalanta imponerade stort ifjol. Först när presidenten Antonio Percassi knöt till sig rutinerade klubbdirektören Pierpaolo Marino (ex Napoli), en av de allra bästa i sitt skrå, och sedan när nämnde Marino skred till verket och byggde ett lag som räckte långt.

Nu skall projektet Atalanta konsolideras och positioner flyttas fram. Ifjol fungerade allt direkt från start och poängavdraget på 6 poäng hann aldrig ställa till det. Tvärtom. De sex poängen svetsade samman laget och klubben med supportrarna. Men, nu är pressen större. Alla vet vad Percassis och hans klubbdirektörs Atalanta går för och det är många presidenter där ute som går och grämer sig för att det var Atalanta och inte de själva som gav Marino chansen.

Marinos entré har gjort att klubben flyttat på Roberto Spagnolo, superrutinerad klubbdirektör och klok gubbe i Atalanta under sju år. Det är så det är. Där Marino är, där är Marino och inte så många andra. Det är någonstans där som morgondagens Atalanta kommer att testas. När saker och ting har gått bra och den som ärats bör (läs Marino) har fått sin credd. Väldigt få presidenter och väldigt ägare orkar att ha en klubbdirektör som är framgångsrik och får all credd för framgångarna.

Tränare – 6
Vem kan klaga på Stefano Colantuono efter den fina fjolårssäsongen. då han fick omklädningsrummet att palla den press de sex minuspoängen innebar och alla de nya spelarna att fungera? Jag kan. Colantuono är en tränare för den nedre halvan av tabellen och Atalantas tränarpost är en position som klubbdirektör Marino förr eller senare kommer att göra något åt.

Målvakt – 7
Andrea Consigli är unik. Han är 25 år och har redan fem säsonger som ordinarie keeper bakom sig. Consigli är alltså redan rutinerad, samtidigt som han har tio säsonger kvar på den karriär som redan idag är framgångsrik. Giorgio Frezzolini, tredje säsongen i klubben efter fem säsonger som ordinarie i Modena och en sejour i Ascoli, fortsätter som andreman.

Den italienska målvaktsskolan är framgångsrik och stolt. Consigli är en utmärkt representant i den skola som sett Dino Zoff och Gianluigi Buffon ta sig till den absoluta toppen.

Backlinje – 7
Andrea Masiello satt i förarsätet när Calcioscomesse tog ny fart och backklippan Thomas Manfredini fick slita hårt för att comebacka efter att ha riskerat lång avstängning i första svängen av samma övning. Men, inte ens det kunde få fjolårets Atalanta-backlinje på fall. Evighetsmaskinen Gianpaolo Bellini, 13:e säsongeni i A-truppen ifjol, tog bettingslarvaren Masiellos plats till höger och underskattade Daniele Capelli tog Manfredinis plats i mittförsvaret fram till skadan i november. Med Masiello och Capelli borta agerade Marino, som sig bör, och lyfte in Guglielmo Stendardo (Lazio).

Stendardo är kvar där i år som uppbackning i den backlinje där nye Carlos Matheu (Independiente) tar plats till höger om ett mittförsvar med nyblivne landslagsmannen Stefano Lucchini och den alldeles utmärkte Manfredini. Ute till vänster har Atalanta redan hittat en ersättare till Federico Peluso, som gjorde stor succé ifjol. Juventus står längst fram i kön av intressenter och om de vit-svarta gör slag i saken tar en hemvändare över. Davide Brivio (Lecce) är fostrad i Atalantas ungdomsverksamhet och visade ifjol en tydlig utveckling till det bättre i Cosmis Lecce.

Högerspringare Cristian Raimondi och supernyttige Michele Ferri, högerbacken som ifjol ryckte in i mitten, börjar på bänken.

Mittfält – 7
Det finns bra kantspelare på båda kanterna. Ezequiel Schelotto får mycket beröm till höger, men kan utan problem ersättas av minst lika duktiga Ferreira Pinto, brassen som har fått sin sent startade karriär förstörd av skador. Nämnda duon Raimondi-Ferri kan mittfältsila lika väl som högersäkra ett steg ner och ger mister Cola bra alternativ.

Vänsteralternativen är lika många och än mer intressanta. Giacomo ”Jack” Bonaventura, som egentligen vill spela centralt, är redo för ytterligare ett steg och är snart färdig produkt istället för storlöfte. Det är han som tar plats där ute till vänster om inte mister Colantuono väljer två renodlade anfallare och låter Maxi Moralez vika in från vänsterkanten. Den lille argentinaren med det stora spelgeniet gjorde stor succé ifjol med både mål (xxx) och assist (xxx). Nu väntar den svåra andra säsongen.

Mitten är Luca Cigarinis rike. Ifjol med Carlos Carmona vid sin sida och i år med Davide Biondini (Genoa). Den nye är mer dynamisk än den gamle, chilenaren med smeknamnet ”7 lungor”, och kan dessutom spela ute till höger vid behov. Biondini är en förstärkning som gör säsongens Atalanta mer flexibelt och den rödhårige istället för Carmona innebär inte heller färre lungor. Om Carmona har sju lugnor, har Biondini åtta.

Tre intressanta spelare – Moussa Koné (-90) (Pescara), två säsonger i olika Zeman-lag, Matteo Scozzarella (-88), fyra säsonger i Portogruaro och en i Juve Stabia, och januariförvärvet Riccardo Cazzola – börjar på bänken.

Anfall – 7
Atalantas anfall står och faller med Germán Denis. Det fanns de som tvivlade när klubbdirektör Marino ifjol värvade den spelare han två gånger tidgare värvat. Han var lika säker på var han hade den argentinska centertanken, som Denis var på var målet var beläget.

Ifjol var Maxi Moralez den som oftast låg i släptåg på Denis, men det fanns och det finns fina alternativ om Atalanta vill spela med två renodlade anfallare och Maxi på vänsterkanten. Två renodlade anfallare i Atalanta hade kunnat innebära Manolo Gabbiadini (Bologna),men det är stället nye Facundo Parra (Independiente) eller energiknippet Guido Marilungo, skadad ifjol, som släpar bakom Denis om Colantuono vill vara extra närvarande i motståndarnas straffområde.

Veteranen Simone Tiribocchi har öst in mål under sommaren, men är på väg bort i ett sista försök för klubben att få pengar för 34-åringen.

La chiave del successo – Atalanta är ett stabilt lagbygge som vet att hålla tätt bakåt (fjärde plats i tabellen över minst antal insläppta mål ifjol). Styrka bakåt ger säsongens Atalanta tid att få ordning på spelet framåt.

Il dubbio – Denis tar stor plats. Atalanta vet hur man skall spela med honom, men blev ifjol uddlösa utan honom.

Total: 41/60

/Borell

9. Fiorentina

Klubb – 7
Det som under förra säsongen delvis kändes som slutet för Della Valle eran – med frånvarande president samt en sportchef i form av den store Corvino på väg ut – så var projektet Fiorentina om inte helt hotat men åtminstone utan en tydlig direktion. Nu under sommaren har det från Della Valle’s sida kommit en helvändning. Energin som saknats tidigare verkar ha återfunnits. Det säljs säsongskort i en bättre takt än på mycket länge och nye sportchefen Daniele Pradé har haft en hektisk sommar som verkar ha imponerat på Toscanas största piazza. Det finns historia och tradition i Fiorentina, kanske inte en supertydlig vinnarmentalitet alá storklubb, men en uppstickarmentalitet och en medvetenhet att även de största av stenar går att rubba. För att det skall vara möjligt måste allt från ledningen, till spelare och magazzineron stämma till hundra. I år är hela Fiorentina betydligt närmare den där hundringen än man kanske varit sedan man var som starkast under Prandelli.

Tränare: 7
Vincenzo Montella var tränaren på allas läppar under den tidiga sommaren. Redan under pågående säsong så kopplades han ihop med allt från Napoli till Roma. Det såg också ut att kunna bli en fortsättning i Catania. Men när Fiorentina knackade på dörren så valde Montella att kliva över tröskeln. Med ett Fiorentina projekt, lite annorlunda än de konventionella projekten känns Montella som klippt och skuren att leda de lila till framgång. En entusiastisk tränartyp utan att för den delen vara sprallig och överhet. Analytisk när det behövs, lugn i grunden och pondus när det krävs. Montella föredrog en 4-3-3 uppställning i Catania, där passningsskicklighet, tillsammans med rörlighet var A och O. Det är precis vad han har fått i Fiorentina. Som på ett silverfat. Mer upp till bevis än så blir det inte.

Målvakt: 6
Emiliano Viviano är äntligen tillbaka i sitt älskade Florens. Han verkar stortrivas i omgivningen och vem kan klandra honom. På lån från Palermo där Viola har utköpsrätt till nästa säsong. Given etta inför kommande säsong. Viviano har landskamper i samtliga av de Italienska leden, hela vägen upp till A-landslaget. En målvakt av den högre Italienska medelklassen – vilket säger en hel del om potentialen hos Viviano. Bakom täcker Neto, Bardini, Lupatelli och Lezzerini upp. Neto troligt andra val. Tunt bakom.

Backlinje: 6
Det saknas inte framtidspotential i Fiorentinas tilltänkta backlinje. Både Camporese och Nastasic anses vara några av ligans mest spännande ungdomar på respektive position. Lite äldre rävar som Cassani och Pasqual bidrar med rutin och konfermerad kvalitet. Dessa fyra förmodligen startmän även om Rodriguez, ny från Villarreal kommer att utmana om en central plats i försvaret. Roncaglia och unge Ashong Nortey med som backup.

Mittfält: 8
Det kommer att spelas boll på Fiorentinas mittfält. Montella gillar att spela med passningsskickliga spelare och materialat han har till sitt förfogande är det absolut inget fel på. Aquilani, Borja Valero och Pizarro kan all vända och vrida med bollen vid fötterna i jakt på den där perfekta framspelningen. Mati Fernandez är den spännande Chilenaren som när han varit som bäst i Sporting visat upp en otrolig skicklighet. Gott om bollkänsla som sagt, något som ställer frågan var inslaget av lite tyngd har tagit vägen? Vargas sägs vara tung, men av fel anledningar. Cuadrado tillför den där riktiga speeden som kan bli vital för att öppna upp både djupledsalternativ samt passningsvägar för sina kamrater. Romulo kan spela både på mittfältet som i försvaret och är kanske ingen bjässe men lite grinta tillför han trots allt. Kan bli nyttig. Kvalitetsmässigt kan det här mittfältet bli riktigt bra. Balansen kommer bli nyckeln för Montella om det ska funka. Hittar han den – då kan man nog vara säker på att se leenden bland folket i Curva Fiesole.

Anfall: 7
Jovetic är i dagsläget Fiorentinas anfall. Har haft skadeproblem föregående säsonger, kom till spel 27 gånger under föregående ligaspel. 14 mål och ett smått imponerande målsnitt fick han ut mellan skadorna. Får han vara hel så är Jovetic en spelare som kan närma sig det där 20-strecket i måltabellen. Pradé letar i skrivande stund efter en lekkamrat till Montenegrinen. Ljajic finns som alternativ men har inte riktigt levt upp till förväntningarna föregående år. Marockanen El Hamdaoui är ny från Ajax och lär ta ett stort steg i utvecklingen om han ska axla rollen som en ordinarie och produktiv anfallare i Serie A. Jovetic dipendente. Men är det någon man vill vara beroende av så kanske det är just Jovetic.

Totalbetyg: 41/60

La chiave del successo: Göra något konkret av tillgången till en fin trio av regissörer.

Il dubbio: Att det överlag i samtliga lagdelar saknas tyngd.

//Abizzo

10. Bologna

Klubb – 7
Det har varit turbulent i Bologna länge nu. Ägare kommer och ägare går, men det verkar inte bekomma laget. Bologna gör nu sin femte raka säsong i högsta serien och imponerade stort när man ifjol tog sig tillbaka till en position som mittenlag.

Roberto Zanzi är ståthållaren som rattar furste Albano Guaraldis Bologna. Guaraldi gjorde entré i klubben när alla till slut förstod att Sergio Porcedda inte hade några pengar. Han har succesivt flyttat fram positionerna i det konsortium som Giovanni Consorte en gång satte ihop och är idag majoritetsägare i Bologna. Ifjol hade Guaraldi en viss Setti (nu Hellas Verona) som kollega, men när rattandet av klubben gick till Zanzi var det bara en fråga om tid innan Setti och Guaraldi skulle gå skilda vägar.

Valet av Zanzi är klokt. Han är duktig på att sätta saker och ting, åtminstone när han rattar i mitten av tabellen. Samtidigt som Zanzi hade fullt upp med att manövrera ut dåvarande sportchefen Fabrizio Salvatori (nu Padova), konsulenten Salvatore Bagni och vice presidenten Setti, landade han Bologna på nionde plats i tabellen. En bra övning inför den mycket tuffa uppgift som är säsongens Bologna. Rutinerade målvakten Jean Francois Gillet (Torino), mittfältskrigaren Gaby Mudingayi (Inter), skyttekungen Marco Di Vaio och (kanske också) Gastón Ramírez (England?) skall ersättas.

Tränare – 7
Stefano Pioli gick på en rejäl mina ifjol. Eller rättare sagt inför fjolårssäsongen. Han fick sparken från Palermo redan innan säsongen efter respass i Europa. Men, Pioli behövde inte vänta länge. Efter fem omgångar hade Pierpaolo Bisoli bara skrapat ihop tre poäng (en seger och fyra förluster) på fem omgångar med Bologna, och stafettpinnen gick över till den tränare som imponerat så stort sedan han lämnade ungdomsfotbollen. Pioli har varit mycket lyckad som tränare i klubb efter klubb de senaste tio åren. Parma 06/07 var ett gupp i vägen och undantaget som bekräftar regeln som säger att Pioli är en utmärkt tränare, åtminstone i mitten av tabellen.

Målvakt – 6
Gianluca Curci (Roma) är ny förstekeeper efter säkre Gillet (Torino) och det är lätt att undra varför. Curci är keepern som inte lyckats infria de högst ställda förväntningar som fanns på honom efter en jätteintressant start på karriären. Jag är beredd att tycka att glaset är halvfullt och inte halvtomt. Klubbdirektör Zanzi kan sin Curci och är nöjd vad denne presterade under deras två säsonger tillsammans i Siena (08/09 och 09/10). Federico Agliardi är också ett gammalt storlöfte som fått karriären på sniskan. Han fortsätter som duglig andrekeeper i en målvaktsbesättning väldigt många sätter stora frågetecken för. Klubbbdirektör Zanzi gör det inte. CaC gör det inte.

Backlinje – 7
Portanova? Antonsson? Cherubin? Inför fjolårssäsongen var det inte spelare som andra klubbar ville ha och det är likadant i år. Tillsammans med nye Cesare Natali (Fiorentina), klar som billigt och smart nyförvärv för Milan innan Silvio och hans gäng körde dennes agent Mino Raiola på porten, är det en besättning som räcker långt. Fjärde plats i tabellen över minst översläppta mål kan bli detsamma i år när Mikael Antonsson markerar till höger och Nicolò Cherubin till vänster om en stabil och underskattad Natali.

Juve-lånet Frederik Sörensen och brassen De Carvalho backar upp den trebackslinje där förstavalen kanske är lite för mycket bättre än ersättarna.

Mittfält – 7
Hårt arbetande centrala mittfältare och pålitliga kantspringare var Bolognas framgångsrecept ifjol. Det är samma visa i år. Italiens gamla U21-kapten Marco Motta (Catania) tar plats till höger och nye Mathias Abero (Nacional), ännu en uruguayan och ännu en D’Ippolito-spelare, gör upp med Lecce-skolade Archimede Morleo om platsen till vänster om ett innermittfält med evighetsmaskinen Diego Pérez och en eller två av nye Tiberio Guarente (Sevilla) och uppmärksammade ungfransosen Saphir Taider. Fem man på mitten och den centrala trion spelar, fyra och Guarente går före Taider.

Högerspringaren György Garics, Nico Pulzetti, defensive mittfältaren Rene Khrin, unga registan Martí Riverola (Barcelona) och Andrea Pisanu ärmister Piolis mittfältsalternativ.

Anfall – 7
Marco Di Vaio finns inte mer, I alla fall inte i Bologna. Under fyra säsonger var det han som garanterade att ett till synes trubbigt Bologna i slutändan gjorde tillräckligt med mål. Di Vaio avslutade sin tid i klubben med tio mål, klart sämre än under de första tre säsongerna. Men, det fanns hjälp att få med målfabrikationen. Gastón Ramírez gjorde åtta ligamål och Alessandro Diamanti gjorde sju där i släptåg på Di Vaio. Trots succén, som Diamanti följde upp med ett starkt EM-slutspel, är vänsterfotsduon i skrivande stund kvar i Bologna. Frågan är om det slutar så. Ramírez är högvilt i England och ersättare finns redan i form av Federico Casarini och nye Cristian Pasquato (Torino), valpig men utrustad med både fart och skott.

Utan Di Vaio är det Roberto Acquafresca som skall göra det. Då räcker det inte med att göra fem mål som ifjol, utan han måste tillbaka till det självförtroende och den målproduktion han visade i Cagliari. Nye Manolo Gabbiadini (Atalanta), som angör Bologna via Juventus, vill också ha ett ord med i laget.

Vänsterfotade centertanken Federico Rodriguez (-91) och Parma-skolade Daniele Paponi nöter bänken. Henry Giménez är på väg bort.

La chiave del successo – Acquafresca kan så mycket mer än de fem mål han gjorde på 32 ligamatcher ifjol. Dags att visa det nu.

Il dubbio – Målvaktsduon Curci-Agliardi måste leverera det som belackarna hävdar att de inte kommer att göra.

Total: 42/60

/Borell

11. Chievo

Klubb: 6
En av Italiens mest välskötta klubbar. Med små medel har Chievo uppnått fantastiska resultat. Luca Campedelli är president sedan 1992 då hans far Luigi gick bort. Då 23 år gammal den yngste presidenten i Serie A’s historia. En ännu längre historia i klubben har sportchef Giovanni Sartori vars historia börjar redan 1984 då han anländer som spelare från Ternana. Efter karriären fortsätter han som rådgivare till dåvarande president Garonzi och senare Luigi Campedelli som tar över som president 1990. Sartori har genom åren bevisat sin mästerlighet i att jobba med små medel. Chievo är inte någon stormakt inom il calcio, varken i legan eller i andra forum – men faktum kvarstår att Chievo sedan millennieskiftet bara varit i Serie B en gång. Lyckas år efter år trots en relativt hög spelaromsättning att få fram ett tillräckligt slagkraftigt lag för att hålla sig kvar i den högsta serien.

Tränare: 7
Di Carlo är relativt sett ung i Serie A sammanhang. Hans första sejour säsongen 07/08 med Parma blev mindre lyckad då han får foten av Ghirardi. Säsongen efter tar han över Chievo efter Iachini, ett Chievo som då ligger på sista plats. Efter en trevande inledning lyckas Di Carlo och Chievo säkra kontraktet med en omgång kvar att spela. Även nästkommande säsong imponerar Di Carlo och leder Chievo till salvezzan med ett väldigt starkt försvarsspel som grund. En mindre lyckad övning i Sampdoria senare där Di Carlo fick smaka på lite europaspel, både i Champions- och Europa League, får han sparken och återvänder återigen till Chievo. En tionde plats förra året och förnyat kontrakt inför kommande säsong. Di Carlo är en spännande tränare, potentialen finns där, den defensiva skickligheten finns där, perfekt i Chievo. Chansen i Sampdoria kanske kom för tidigt. Nästa gång är Di Carlos gång på riktigt.

Målvakt: 7
Stefano Sorrentino är superordinarie och en av ligans och kanske fotbollseuropas mest underskattade målvakter. Har sedan första säsongen i Chievo slappt in runt 40 bollar per säsong, en väldigt fin siffra som ej kan underskattas. Täcks upp av Puggioni som kommer få svårt att axla Sorrentinos roll om han skadar sig.

Backlinje: 7
Tappar Acerbi till Milan men det finns gott om full värdiga ersättare i backlinjen. Andreolli, Cesar, Dainelli, Frey och Sardo är inga dussinförsvarare även om deras namn kanske inte är allt för skräckinjagande. Det finns en hel del defensiv kompetens till Di Carlos förfogande och lyckas man till och med få ordning på Dramé så finns här alla möjligheter att forma en stark defensiv linje, oavsett vem som startar. Ett litet utropstecken för nye rumänen Papp. Storväxt och rörlig 23 åring som redan etablerat sig i det Rumänska landslaget.

Mittfält: 6
Chievos mittfält består av en hel del dynamik, med tvåvägsspelare som gärna tar en djupledslöpning, exempelvis Guana och Rigoni, båda nya inför kommande säsong. Att ersätta Bradley blir inte lätt, men Guana och Rigoni är av rätt material. En sak är då säker, det kommer löpas många meter från dessa herrar. Även Hetemaj och Luciano kan bidra med löpstyrka och rörlighet. Tänkt att användas som trequartista har Cyril Thereau fått ut mycket mer av sitt spel. En joker som förmodligen spelar på höjden av sin förmåga just nu.

Anfall: 7
Det är inte brist på rutin som kommer vara Di Carlos huvudbry när det kommer till anfallet. Pellissier, Di Michele och Moscardelli är en välskolad anfallstrio som i sina bästa stunder kan rubba även de mest hårdgjutna försvaren. Pellissier var förra säsongen för första gången sedan 2006 under tvåsiffrigt i målskröden. Paloschi är den i anfallet som står för den riktiga speeden, han måste dock få igång målskyttet, fem mål förra säsongen på 32 matcher är helt enkelt för dåligt. En ung Stoian har plockats in för att ge alternativ om tyngd och rutin inte räcker till.

Totalbetyg: 40/60

La chiave del successo: En ruskigt ojämn matta på Bentegodi

Il dubbio: …di che?

/Abizzo

12. Catania

Klubb: 6
Catania genomgår som klubb sin kanske största förändringsfas sedan duo Pulvirenti/Lo Monaco städade upp efter en stökig ägarsejour i början av 2000-talet då Luciano Gaucci höll i spakarna. Lo Monaco har efter åtta år nere på Sicilien valt att lämna Catania. Relationen mellan honom och president Pulvirenti har med tiden blivit allt mer ansträngd. Förra säsongen lämnade Lo Monaco in sin avskedsansökan vid minst två tillfällen innan en provisorisk fred räddade sammarbetet för stunden. Pulvirenti har nu en hel del problem, framför allt utanför il calcio. De egna företagen brottas med ekonomiska svårigheter och med Lo Monaco borta så står Catania delvis utan en stark ledare.

Tränare: 6
Förra säsongen blev lite av en succé för Catania och tränare Montella. Även Montella har valt att gå vidare och ersätts av Rolando Maran. Maran är i Serie A sammanhang helt obeprövad. Både som spelare och som tränare. Men bedriften att leda ett smått sargat Varese till en playoff final i Serie B mot Sampdoria imponerade tillräckligt på Pulvirenti och nygamle sportchefen Nicola Salerno som fanns med som sportchef i Catania ett år under Gaucci innan han lämnade för en annan ö, Cagliari och Sardinien. Senast i Grosseto där han lyckas få ihop ett lag som fixar salvezzan på planen med en 14:e plats. Sedermera nerflyttade på grund av inblandning i scomessehärvan till Lega Pro Prima Divisione. Och nu rentvådda och återförda till världens tuffaste liga, Serie B.

Målvakter: 6
I dagsläget står platsen som förestekeeper mellan Mariano Gonzalo Andujar och Alberto Frison. Argentinaren har tidigare erfarenhet från Serie A med Catania. Men lånades dock ut förra säsongen till Estudiantes. Möjligt att han lämnar innan fönstret stänger.

Alberto Frison är med sina 24 år fyllda en spännande målvakt som vandrat hela vägen genom de Italienska ungdomslandslagen från U-16 hela vägen till U-21 där det dock aldrig blev någon officiell landskamp. Efter att ha övertygat i Vicenza samt på utlåning till Frosinone värvas Frison av Catania inför kommande säsong. En spännande målvakt med bra stamtavla. Någon kanske minns hans far, Lorenzo Frison?

Försvarare: 7
Stommen från förra säsongen finns kvar med Legrottaglie, Spolli och Marchese. Lägg där till Potenza, Ciro Capuano, Bellusci samt från lån återvändande Alvarez så har Catania och Maran en fin uppställning försvarsspelare som redan förra året visade hög nivå om de lyckas få till det. Något som analogt också blir ett litet frågetecken. Klarar Marchese, och kanske framför allt, Legrottaglie av att högprestera ytterligare en säsong? Alexis Rolin ansluter också till Catania. Ordinarie i Uruguays olympiska lag senast i London. En framtidsman som säkert kommer få chansen redan i år.

Mittfält: 8
Både Almiron och Lodi var bland de mittfältarna med högst snittbetyg förra säsongen och tillsammans utgör de stommen av Catanias mittfällt även kommande säsong. Catanias mittfält kompletteras av kompetenta spelare som Ricciuti, Llama, Izco och Biagianti. Ett från förra säsongen intakt mittfält som under sina bästa stunder kan mäta sig med de allra starkaste i ligan. Nyckeln till framgång för Catania hänger till stor del på om Lodi kan upprepa den fantastiska säsong han mäktade med förra året, med nio mål och otaliga assist.

Anfall: 7
Catanias anfall kryllar av kvicka och irrationella spelare som Gomez, Barrientos, Bergessio, Lanzafame. En kompetent anfallsuppställning med en tydlig brist. Avsaknaden av en prima punta. Maxi Lopez var den spelaren men föll offer för Montellas önskan om ett superrörligt anfall. Bergessio var med sina sju mål vassast av anfallarna förra säsongen. Avsaknaden av en anfallare ”da doppie cifre” medför viss tveksamhet.

Totalbetyg: 40/60

La chiave del successo: Lodi’s fötter. I spelsituationer. I djupet och på höjden. Vid frisparkar,  på straffar och hörnor. Alltid.

Il dubbio: Det är viktigt att kunna förlita sig på en ”da doppie cifre”. Saknas i dagsläget.

/Abizzo

13. Cagliari

Klubb: 7
Massimo Cellino firar 20 som president i Cagliari. Med jämna mellanrum så stormar det ordentligt kring Cellino och därmed också Caglari. Just nu befinner man sig i mitten av en prekär arenafars. Sant’Elia har klassats som totalt oduglig för spel. Cellino och kommunen – som äger arenan – är just nu allt annat än vänner. Cagliari avslutade förra säsongen med ett par hemmamatcher på fina Nereo Rocco i Trieste. En lösning som verkar vara gångbar även denna säsong. Självklart ett stort avbräck för Cagliari att inte kunna spela framför sina passionerade ö-bor till supportrar. Cellino är en stark person, på gott och ont, men han är inte den som lämnar saken åt slumpen. Krävs det åtgärder för att rätta till fel är tvekar han inte en sekund. Säga vad man vill om tränarkarusellen som omsvärmat Cagliari de senaste åren – Cellino är inte en frånvarande president. Och vi vet alla om hur viktigt att ha sin president ”presente”. Cellino är ”da per tutto” och precis rätt man att leda Cagliari. Något som två decennier har bevisat.

Tränare: 6
Ficcadenti startade förra säsongen i Cagliari med att inte vinna någon av de fem första matcherna. Yxan föll och Ficcadenti fick lämna över till Ballardini. I mars blir dock Ficcadenti återkalald av Cellino efter att Ballardinis Cagliari förlorat mot Napoli med 6-3. Får nu en ny chans i Cagliari. Har tidigare föredragit en 4-3-3 uppställning och lär fortsätta med det även denna sejour.

Målvakter: 6
Agazzi är ohotad etta. En kompetent målvakt som fick chansen när Marchetti hamnade i luven med klubben. Har varit ordinarie sedan dess, nådde som bäst upp i smått imponerande 471 raka minuter utan att släppa in mål under förra säsongen. Väldigt välskolad, men saknar det där lilla extra. Avramov har stått någon enstaka match sedan han kom till Cagliari från Fiorentina. Godkänd andreman.

Försvar: 6
Har tappat två av fyra ordinarie spelare i backlinjen jämfört med föregående säsong. Båda kanterna i form av Canini och Agostini har lämnat. Något som är svårt att se som positivt för Cagliari då båda hade sin kanske bästa säsong någonsin. Det centrala mittlåset med Ariaudo och den tydligt defensive ledaren Astori är intakt. Som ersättare på ytterbackspositionen har Danilo Avelar plockats in från Ukainska Karpaty. Brasilianare som det talas gott om. Francesco Pisano kan gå in på den andra kanten, den egna produkten är redan inne på sin åttonde säsong i Cagliaris A-lag trots att han är född 86’. Rossettini, Perico finns också med och tampas om speltid precis som Vincenzo Camilleri – den forna supertalangen som ”kidnappades” av Chelsea direkt från Regginas träningsanläggning då han plockades upp av en helikopter, trots president Foti’s avsaknade medgivande. Ett och ett halvt år senare var Camilleri tillbaks i Regginas ungdomsled. Nu på lån med köpoption i Cagliari där han hoppas ta nästa steg.

Mittfält: 7
Cagliari har ett beprövat mittfält där Cossu och Conti utgör stommen tillsammans med Ekdal och Nainggolan. Belgaren som trots intensiva transferrykten ser ut att stanna på Sardinien, något som måste ses som en styrkedemonstration från Cagliaris sida. Nytt blod återfinns också då Uruguayanen Matias Cabrera påstås värvats från Nacional Montevideo till en kostnad av 3,5 M€. En rörlig mittfältare som säkert kan bli nyttig för Ficcadenti och Cagliari. Som ersättare på mitten är Dessena alltid redo att kliva in precis som svenske Sebastian Eriksson som brottats med en hel del skador. Det är ett fint mittfält som Ficcadenti har till sitt förfogande om än något tunt. Mycket händer också på huruvida Cossu hittar tillbaks till den tydliga registarollen som han gick lite vilse ifrån förra säsongen.

Anfall: 7
Cagliaris anfall kryllar av bredd. Mest spännande är tveklöst Marco Sau som stundtals bar fram Juve Stabia i Serie B – där han var på lån. 21 mål blev det tillslut, tillräckligt för att äntligen – efter att ha blivit ulånad de senaste fem säsongerna – få chansen i Cagliari och Serie A. Konkurrensen är dock stentuff med Pinilla, Ibarbo, Larrivey, Nené och Thiago Ribeiro som samtliga aspirerar på en plats från start. Brett och åter brett i anfallet. Kanske kan Sau ta ytterligare ett steg och bli den där ack så viktiga spetsen.

Totalbetyg: 39/60

La chiave del successo: Lösa arenafrågan.

Il dubbio: Bara att möjligheten finns att spela en hel säsong utan hemmamatcher får mina ben att darra. Tufft är bara förordet.

/Abizzo

14. Palermo

Klubb – 6
Det oerhört intressanta projekt som var Maurizio Zamparinis Palermo är idag lite mindre intressant. Och det är president Maurizio Zamparinis fel.

Sortchefen Rino Foschi var säkerheten själv när han programmerade det Palermo som tog 2004 sig tillbaka till Serie A efter en frånvaro på 31 år. Den rutinerade sydamerikaexperten var lika säker under de första säsongerna efter återkomsten, säsonger då laget var byggt på rutinerade spelare. Men, rutinerade äldre spelare är dyra och Zamparinis Palermo ändrade taktik.

Foschi blev till notoriske talangscouten Walter Sabatini (nu Roma), de unga spelarna i startelvan fler och Palermo sakta men säkert allt svagare bakåt. Mittfältsmotorn Eugenio Corini var länge den som garanterade att mittfältet inte glömde bort att hjälpa backlinjen, men efter hans exit 2007 har Palermo inte fungerat som laget skall. Det är fem år sedan nu …

Nämnde Sabatini hann förlänga sitt ursprungliga 2-årskontrakt, men tokkraschade ett par månader in på sin tredje säsong i Palermo. Hans och dåvarande tränaren Delio Rossis vägran (sic!) att styra upp försvarsspelet sågs inte med blida ögon av vulkaniske Zamparini, och Palermo spelade av 2010/11 utan sportchef. Hyperintressante Sean Sogliano (ex Varese) var näste man in för att ratta Zamparinis lagbygge, men blev inte heller han långvarig. Sogliano out och Sabatini-rekryterade talangscouten Luca Cattani fick fortsätta att spela stor roll när Palermo än en gång avslutade en säsong utan någon överste-rattare av det sportsliga.

Idag är det Giorgio Perinetti som sitter där på klubbdirektörsposten och kanske att Zamparini har större respekt för denne än vad han hade för Sabatini och Sogliano Jr. Perinetti rattade Palermo redan på Franco Sensis tid, fick sedan andra uppdrag (Roma, Napoli, Siena, Bari och Siena igen) i kölvattnet på den Luciano Moggi han alltid haft högst upp i sin pyramid. Han har hela tiden drömt om en återkomst till sin frus Palermo och det blev oändligt uppenbart under fjolårssäsongen, då han om och om igen bedyrade sin kärlek till Palermo och berättade att han någon gång skulle arbeta i klubben igen. Nu har den dagen kommit och Perinetti har tagit med sig Giuseppe Sannino (Siena) för att styra upp det lagbygge som havererat.

Det har skett fler förändringar vid sidan av planen. Rinaldo Sagramola (Sampdoria) lämnar vinstmaskinen Palermo, som om och om igen visat svarta siffror, och ersätts av argentinska underbarnet Patricio Teubal (Mediaset). Han har fått i uppdrag att öka intäkterna så att Palermo inte skall tvingas sälja sina stjärnspelare på det sätt man tvingats till med Toni (Fiorentina), Cavani (Napoli), Pastore (PSG) och Silvestre (Paris SG). Det känns näst intill absurt när man ser vad som står högst upp på Teubals to-do-lista – butik på nätet och en Palermo Store i Palermo (sic!). Det är bara att konstatera att det finns utrymme för en ekonomisk utväxling, som i nästa steg kan bli till en sportslig sådan.

Tränare – 7
Han är stenhård, älskar 4-4-2 och tränar inte längre ett lag som rattas av Sean Sogliano, den klubbdirektör han nådde så stora framgångar med under tre säsonger i Varese. Det är alltså Giuseppe Sannino (Siena) som sitter på Palermos tränarbänk när klubben gör allt för att ta sig tillbaka till en position som farlig utmanare till de bästa italienska klubbarna. Han har en lång historia av tighta 4-4-2, men visade öppet taktiskt sinne när han under Serie A-debuten ifjol också spelade 3-5-2 med sitt Siena.

Trots Balzaretti-åderlåtning har Palermo material nog att komma till spel med fyra man i backlinjen och det blir intressant att se vad Sannino och klubbdirektör Perinetti väljer för spelsystem.

Målvakt – 6
Det skar sig och det skar sig rejält. Walter Sirigu, av många firad unge keeper, skeppades iväg och ersattes ifjol av grekiska budgetalternativet Alexandros Tzorvas (Panathinaikos). Det fungerade inte alls, framför allt inte efter att Sogliano, den som valt honom, lämnat och i januari anlände Emiliano Viviani (Inter) för att ta över från greken och Francesco Benussi (Torino), som istället tog flyget till Piemonte. Viviani som lustigt nog slogs slogs med ratade Sirigu om platsen bakom Buffon i det italienska landslaget.

Det blev ingen fortsättningen för Viviani (Fiorentina) och det knä som är ett ständigt orosmoln. Samir Ujkani (Novara) tar över efter tre säsonger i tre olika ligor med Novara som nu skall omsättas i den verklighet som är Palermo. Albanen är 24 år, har oändligt nyttig erfarenhet och vet vad Italien är. Frågan är om Ujkani är tillräckligt stark mentalt och om han har tillräckligt stora ledaregenskaper för att styra den backlinje som lidit så under flera säsonger.

Nämnde Benussi (Torino) är tillbaka efter sin sejour som Piemonte-granne till Ujkani och är den som täcker upp. Benussi må se ut att räcka i Serie A, men har inte mentalitet för en hel säsong i högsta serien.

Backlinje – 6
Det blev bara en säsong för Matias Silvestre (Inter) som riktkarl i Palermos backlinje. Den hårdföre och målfarlige argentinarens backlinje fungerade inte alls. Andrea Mantovani hann knappt landa innan Stefano Pioli, tränaren som velat ha honom, ersattes av Devis Mangia och det gick ännu snabbare för Mauro Cetto (Lille) att smita tillbaka till Lique 1 och Sinisa Andjelkovic (Ascoli) att bli utlånad till Serie B. Det innebar att Migliaccio, arbetshästen på innermittfältet, fick ta ett steg ned och ta den roll han tvingats testa redan säsongen innan under Serse Cosmi.

I år är det serbiska januariförvärvet Milan Milanovic och återvändande Cetto som gäller, med Steve von Bergen (Genoa) och unge Ezequiel Muñoz somback up. Milanovic och Cetto spelar tufft, men har ingen Serie A-rutin och kan få det jobbigt. Å andra sidan vet mister Sannino hur man försvarar. I hans lag får backlinjen alltid stor hjälp av det centrala mittfältet och inget talar för att säsongens Palermo är något undantag. Både Barreto, Donati och Rios vet hur man hjälper en backlinje.

På kanterna är det nytt, ungt och förhållandevis orutinerat som gäller. Förra sommaren försvann Mattia Cassani (Fiorentina) och inför årets säsong valde Federico Balzaretti (Roma) till slut den italienska huvudstaden istället för Paris SG. Eros Pisano kämpade tappert till höger ifjol och får en ny chans att bli en viktig spelare för detta Palermo. Att han får det med sin gamla tränare från Varese gör att det finns anledning att tro på en bra säsong för ”Mister Varese”.

Ute till vänster ville Palermo först ha Federico Peluso (Atalanta) som ersättare till Balza, men ställde sedan om siktet och satsade på den inte lika taktiskt drivne och defensivt kompetente Djamel Mesbah (Milan). Algeriern är bättre som offensiv mittfältare och ingen blir förvånad om vänsterkanten slutar med någon av underskattade Michel ”OS-twittraren” Morganella (Novara) och Santiago Garcá (Novara). De båda spelade sida vid sida i en backlinje på fem när Novara åkte ur Serie A och krigar nu om att ta plats post Balza.

Vänsterspringaren Luca Di Matteo (Lecce) lånas ut igen.

Mittfält – 7
Sogliano-revolutionen fick aldrig sätta sig och det var en anledning till att fjolårets mittfält aldrig satte sig. Det blev ingen ordning på Della Rocca-xxx, tänkta som ersättare för Nocerino och Migliaccio. Det gick bättre för Edgar Barreto, även om den paraguayanska arbetshästen inte var lika tongivande som under sina sejourer i Atalanta och Reggina. Det hela slutade med Mutti-favoriten Massimo Donati (Bari), som gjorde entré i januari för att rädda vad som räddas kunde.

Barreto fortsätter som nyckelspelare och om Atalantas uppvaktning av Donati bär frukt får han ällskap av någon av Jasmin Kurtic (Varese), januari-paxade Nicolas Viola (Reggina) och nye uruguayanen Arévalo Rios (Tijuana). Med 4-4-2 och Pisano i backlinjen är det ont om kantspringare till höger på mittfältet, eftersom Nicolás Bertolo är något annat än högerbreddare. Det är gott om pretendenter för posten till vänster, men återvändande Franco Brienza (Siena) är klar favorit före vänsterfotade unga löftet Ignacio Lores Varela (-91) och rehabande Eran Zahavi.

Trotjänaren Giulio Migliaccio, Corinis inte lika kreativa arvtagare på mittfältet, lämnar för karriärens sista stora kontrakt efter fem säsonger på Sicilien.

Anfall – 7
Fabrizio Miccoli är gammal och skadebenägen, Josip Ilicic inte alltid jättesugen på att dra sitt strå till stacken och Abel Hernández valpig och inte utrustad med världens bästa spelförståelse. Det kan alltså bli så att veterancentertken Igor Budan, som president Zamparini håller så kär, får rycka in. Om det blir så är det ett misslyckande, för kroaten borde vara ett avslutat kapitel i Palermo anno 2012. Sannino-faktorn säger emot och ger Palermo hopp. I förfjol gjorde han succé med Neto Pereira-Ebagua på topp i Varese och ifjol blev det succé med Brienza i släptåg på Destro i Siena. Vacker så.

Sedan måste Paulo ”Nye Pastore” Dybala (Instituto) få lagom med speltid och slussas in på ett sätt som inte är detsamma som Rranco Vázquez, fjolårets ”Nye Pastore”. Agon Mehmeti (klubb ej klar) lyckades inte alls visa framfötterna och lånas ut.

La chiave del successo – Dg Perinetti och mister Sannino har material till ett fint lagbygge om man sorterar ut detta Palermo. Perinetti & Sannino rules ok.

Il dubbio – Non c’è dubbio. L’ottaviano Sannino rules ok.

Total: 39/60

/Borell

Klubb – 6
Sedan Orfeo Pianelli, berömd för att en gång ha levererat alla transportsystem till ryska staden Togliattigrad, lämnade in som president 1982 har det inte varit någon riktig ordning på klubben som ståtar med att ha varit världens bästa klubblag genom alla tider. Sedan 2005 är det mediamogulen Urbano Cairo, en gång personlig assistent till Silvio Berlusconi, som styr Torino. Det är anmärkningsvärt och tragiskt att han sju år in på sin tid som president gör det från det Milano där hans Cairo Communications har kontor.

Torino saknar inte bara kansli i Turin, man har heller någon träningsanläggning som är klubbens egen och dagens Torino känns som en något virtuell övning. Under första halvan av 2012 arbetade Cairo mot den tendensen och utsåg Antonio Comi till ny klubbdirektör och Massimo Bava (Cuneo) till ny ansvarig för ungdomsverksamheten. Det sportsliga har varit turbulent under Cairos tid som president med den sportchefssnurr (Salvatori, Antonelli-Lupo, Pederzoli och Foschi) som sedan ulen 2009 innebär att det är Gianluca Petrachi som rattar det fotbollstekniska.

Petrachi gillar offensiva fotboll och offensiva tränare. I förfjol betydde det Lerda som mister och från och med i fjol Ventura. Men, det har inte blivit något riktigt flyt i det offensiva spelet på det sätt som Petrachi vill. Lerdas 4-2-3-1 levde sitt liv i kuvös och Venturas 4-2-4 brottas med Rolando Bianchi, som inte längre visar den form han en gång gjorde. Den firade centertanken har varit på väg från Torino under flera år, men har blivit kvar på grund av sin ställning bland supportrar och den effekt det förhållandet haft och har på Cairo.

Tränare – 7
Full fart framåt, håll tätt bakåt. Giampiero Ventura är duktig på både och. Den Genoa-födde tränaren har en lång historia av offensiv fotboll, som för den skull inte släpper till vad som helst bakåt. I mitten av 00-talet såg Venturas karriär ut att ha gått rejält i stå (Napoli, Messina och Hellas Verona), men det ändrades när han slog sig i lag med den lika offensivt inriktade sportchefen Petrachi. Duons Pisa 07/08 var magiskt och hade, kanske, kunnat ta sig till Serie A om inte en viss Alessio Cerci och Stefano Guberti skadat sig mot slutet av serien.

Målvakt – 6
Det är rutin som gäller när sportchef Petrachi och mister Ventura bygger lag tillsammans. Ferdinando Coppola (Milan) långtidsskadades efter krock med egen spelare i januari och ersattes av Francesco Benussi. Nu lyfter man in Jean Francois Gillet (Bologna) för att vakta målet i de båda offensivprofeternas lagbygge. Man förlorar i längd, men vinner i rutin. Gillet var aldrig skadad, gjorde långt mer än 300 ligamatcher och fick stadens nycklar under sina många säsonger i Bari. Belgaren stod för en sedvanligt stabil insats ifjol efter att ha lämna sitt Bari, men lämnade Bologna efter bara en säsong trots att han var en säker insats bakom en av seriens bästa försvar.

Bröderna Gomis, Lys och Alfred, backar upp Gillet, så länge inte Petrachi plockar Massimiliano Benassi (Lecce) från hemstaden.

Backlinje – 6
Sportchef Petrachi, expert på att fiska i vatten inte alla fiskar i, lyfter in två uruguayaner som förstärkning i den backlinje – D’Ambrosio/Darmian-Glik/Di Cesare-Ogbonna-Parisi – som var tätast i Serie B ifjol med 28 insläppta mål på 42 matcher. Pablo Cáceres (Mallorca) får ta hand om vänsterkanten, om inte Salvatore Masiello Calcioscomesse-comebackar så det står härliga till eller allroundskicklige Darmian flyttar över från högerkanten. Unga mittbacken Marco Migliorini börjar på bänken.

Luciano Zavagno (slutar), Alessandro ”Messinasundets Roberto Carlos” Parisi (kontrakt slut) och Francesco Pratali (kontrakt slut) lämnar.

Mittfält – 6
I ett 4-2-4 som fungerar som det skall är kraven på de två innermittfältarna mycket stora. I säsongens Torino skall mister Ventura hitta rätt duo bland nye Matteo Brighi (Atalanta), Giuseppe Vives, Migjen Basha och Alessandro Ghazzi. Men, det räcker inte enligt firma Petrachi-Ventura. Namnen har snurrat under sommaren – Biondini, Almiron, Kurtic, Migliaccio, Radovanovic, Seymour och Tissone – och några är onekligen namn för ett Torino som också vill kunna spela med tre man på det centrala mittfältet.

Anfall – 6/7
Det är svårt att hitta kantspelare till ett 4-2-4 och det är extra svårt i ett 4-2-4 signerat Petrachi-Ventura. Kantspelare som obönhörligen går rakt mot sin bevakare, utmanar och sedan sticker in en passning eller avslutar, växer inte på träd. Ifjol valde man Juan Surraco till höger och Stefano Guberti till vänster. Säsongen hann knappt börjat innan de föll ifrån. Vattenkopor och ett högerknä fällde Surraco, ett vänsterknä Guberti och spelare som var tänkta för en mer central roll fick rycka in.

Guberti och Cerci höll var sin kant i det Pisa Petrachi och Ventura hade sådan framgångar med. Den förstnämnde lade man beslag på inför fjolårssäsongen, men har Calcioscomesse-lämnat tillbaka till Roma, och i sommar lade man rabarber på den sistnämnde. Med Cerci på kanten blir det åka av. Det är svart eller vit och himmel eller helvete som gäller för den spelare som under fjolårssäsongen fick höra alltifrån att han var kantfantomenet Bruno Contis självklara arvtagare till att han med sin mentalitet är direkt skadlig för de lag han representerar.

Nye Gianluca Sansone (Sassuolo), 20 ligamål i Serie B ifjol, spelar helst centralt och är en rekrytering som talar för att säsongens Torino antingen kommer att använda sig av ett annat system än 4-2-4 eller spela en försteanfallare istället för de två som 4-2-4 ger möjlighet till. Riccardo Meggiorini och nye högerspringaren Mario Santana (Napoli), oändligt skadedrabbad, får svårt att få speltid.

Spelregissören Manuel Iori (Cesena), Milan-löftet Nnamdi Oduamadi (Varese), kantspringare Surraco (Modena) och sorgebarnet Andrea Gasbarroni (kontrakt slut) lämnar.

La chiave del successo – Cerci är en spelare som kan vända ut och in på vilket motståndarförsvar som helst. Han är kreatören i ett Torino som ifjol ofta var statiskt.

Il dubbio – Torino saknar en play maker och/eller en spelare som kan länka mittfält och anfall. Petrachis och Venturas Pisa hade Gaël Genevier och deras fjolårstorino hade Iori. Säsongens Toro?

Total: 38/60

/Borell

16. Parma

Klubb: 7
Ghirardi är en omtyckt person inom il calcio. Han röstades in i legan med 16 av 20 röster för. Det har inte varit alldeles lärr för Ghirardi som president för Parma. Hans första säsong i Parma lyckas han hålla klubben borta från Serie B på Chievos bekostnad. Den 18:e raka säsongen i A stundade. Trots en hel del spenderade pengar så misslyckas Parma att hålla sig kvar. Ett stort misslyckande för Ghirardi. Det blir bara ett år i Serie B och den riktiga vändningen kommer när Pietro Leonardi plockas in som sportchef. Med Leonardi i klubben har Parma en mer kompetent och stabil ledning att förlita sig på än om den sympatiske men något oerfarne Ghirardi får agera helt ensam.

Tränare: 6
Roberto Donadoni har förmodligen redan varit på toppen av sin karriär under sina år som Italiensk förbundskapten. Efter landlaget följde en ett år lång paus innan han får ta över i Napoli efter Reja. Det blir ett misslyckande för Donadoni som under pågående säsong ser sig ersättas av Mazzarri. Tiden i Cagliari blir inte speciellt förvånande en ständig batalj med president Cellino. Donadoni såg ut att ha tappat kärleken till sitt yrke – men det var innan Parma. Som ersättare till Colomba fick Donadoni verkligen till det. Parma gick otroligt bra och landade på en imponerande 8:e plats. Nu har Donadoni fått en hel sommar på sig att förbereda sitt lag. Med många nya inslag måste Donadoni plocka fram lite social kompetens och svetsa samman en trupp inför säsongen. Längesedan han gjorde två år i samma klubb nu.

Målvakter: 6
Mirante är talangen från Castellamare di Stabia som via Sorrento fostrats i Juventus akademi. Lång, smal och extremt rörlig. Hade en av sina bästa säsonger just föregående upplaga. Har varit förstevalet i Parma under ett par år. Ingen som hotar honom i år heller. En kompetent målvakt som kanske är på gång att ta ett viktigt steg i utvecklingen. Pavarini andrekeeper.

Försvar: 7
Ett kompetent försvar med bredd. Lucarelli, Gobbi, Zaccardo och Paletta är samtliga pålitliga. Nya inslag är Benalouane och Fideleff samt Santacroce som tidigare varit på lån men som nu är helägd. Parmas starkaste lagdel som i sina bästa stunder kan ta sig an de vassaste av motstånd. Pålitligt försvar som resten av laget känner stor tillit till.

Mittfält: 6
Det finns en del spännande element på Parmas mittfält. Galloppa har steget och en dimension i djupled. Lite fantasi finns med Valdes och Morrone. Nye Ninis får anses vara hybriden, en spelare att hålla ögonen på. Acquah plockas in från Palermo, stor ung och löpstark mittfältare som fortfarande väntar på att blomma ut helt. Marco Parolo har haft ett par bra säsonger i Cesena men förra året räckte det inte till då det blev nedflyttning. Ny chans nu. Modesto är stabil på sin kant. Det var ett tag sedan Modesto var helt ordinarie i Genoa där han huserat de senaste åren. Nu 30 år ung, sugen på en minirevansch.

Anfall: 6
Biabiany är Parmas tilltänkte poängspelare. Bidrar med mycket fart och kan om han får till framspelningarna bli ordentligt nyttig. Amauri ren prima punta, måste på något sätt hitta tillbaka till fornstora dagar för att kunna glädja Parmasupportrarna. Nicola Sansone är ung och spännande. Gjorde det bra i Crotone förra säsongen i B där han var utlånad. Pabon är den som utpekats som det verkliga löftet. Bra målsnitt i Sydamerika och relativt eftertraktad under sommarens mercato. Valde Parma. Något att hålla ögonen på även om han är helt obeprövad i sammanhanget. Belfodil slåss om speltid.

Totalbetyg: 38/60

La chiave del successo: La difesa.

Il dubbio: Donadoni och hans andra år i följd…

/Abizzo

17. Genoa

Klubb – 6
Enrico Preziosi har ägnat sommaren åt att berätta hur trött han är på att äga Genoa och att han vill sälja klubben. Efter en fjolårssäsong där klubben klarade kontraktet först i sista omgången, kontrade han med leksakerna med att lyfta in nytt blod i gänget som rattar det speltekniska i klubben. Stefano Capozucca, som suttit där sedan 2004, skulle bort och ersättas. Först med Sean Sogliano (ex Palermo) och sedan med Pietro Lo Monaco (Catania). Därav blev till slut intet.

Lo Monaco gjorde förvisso entré, men hans sejour i Genoa blev kort. Den viljestarke klubbdirektören bakom miraklet vid foten av Etna virvlade in, gjorde ett par snabba affärer (Canini, Anselmo, Velazquez och Martinez) och insåg sedan att det carte blanche han fått av Preziosi inte fanns i verkligheten. Exit Lo Monaco, bara en månad innan seriestart, och några veckor senare också exit för de spelare som Lo Monaco-presenterats som klara. Det blir alltså inget av de hårt spelande argentinska backar som var ”klara” för Genoa. Exit Julián Velázquez (Independiente) och exit Matías Martínez (Racing Club).

Preziosi et al – sonen Matteo, nämnde Capozucca och konsulent Berta – fortsatte i samma stil. Först skulle Zé Eduardo bli ännu en i den långa raden av spelare Genoa skickar till Milan, sedan skulle han stanna. Inte för att brassen är omistlig, men sommaren 2012 ser supportrarna bara en president som först och främst går andra klubbars ärende. Det är i det perspektivet man skall se de våldsamma protester som fick sådan uppmärksamhet under säsongen som gick. Affärsmannen Preziosi äger Genoa FC, men det viktiga är inte att se till att just den klubben går så bra som möjligt. Att behaga ”idolen” Berlusconi och att få vara med och leka med de stora klubbarnas ägare är det som gäller.

Tränare – 7
Luigi De Canio (Lecce) har gjort det mesta rätt sedan han satt på Genoas tränarbänk förra gången. Två förnyade Serie A-kontrakt med nedflyttningskandidaten Siena, stabil insats i ett turbulent QPR, lite vila och sedan succé i jojo-laget Lecce.

De Canio började sin nuvarande sejour i Genoa på bästa sätt. Han tog över en klubb i fritt fall (efter den supporterprotest och spelartröjavtagning som vevades ut över en hel värld) och såg till att förnya kontraktet på bekostnad av sin tidigare arbetsgivare Lecce. De Canio är en herre som vill bestämma och det är inte utan att man undrar hur det går ihop med det patenterade arbetssätt som är Genoa. En president som om och om igen trycker ner handen i syltburken är inte vad Il materano vill ha.

Om De Canio och hans ständiga medarbetare Filippo Orlando får arbeta ifred kan det bli något bra av det spelarmaterial som är säsongens Genoa. Det gäller att isolera spelartruppen så gott det går från de galenskaper och den inblandning som klubbledningen är en garant för. Men, det är svårt att tro att det går att åstadkomma och vem vet när det är dags för en Amaro Lucano på stranden nedanför Matera för De Canio.

Målvakt – 7
Sébastien Frey fortsätter som sista utpost bakom en backlinje som var fullkomligt bedrövlig i fjol. Fransosens knän är sisådär, men hans lägstanivå är hög.

Det var oroligt kring positionen som andrekeeper under sommaren. Lo Monaco tyckte det var läge att beålla Mattia Perin (Padova), som gjort bra ifrån sig utlånad, men Preziosi ville annorlunda. Iväg med Perin (Pescara) så att denne får speltid och in med Alexandros Tzorvas (Palermo). Jag tolkar det som om att Lo Monaco inte var säker på att Frey, med knän som en gammal gubbe, skulle hålla ännu en säsong.

Backlinje – 6
Genoas backlinje gick åt helvete ifjol. Det borde ha gått att göra något bra av spelare som högerspringaren Giandomenico Mesto, målfarliga mittbacken Cesare Bovo, veteranmittbackarna Dario Dainelli och Kakha Kaladze, tufft markerande Andreas Granqvist, påstått allrounde Emiliano Moretti och överskattade vänsterbacken Luca Antonelli. Men, kanterna höll inte alls och mittbackarna gick sönder en efter en. Det är i den backlinjen De Canio skall genomföra den revolution som är ett måste.

Lo Monaco lyfte in två hårdföra argentinare för att ställa saker och ting tillrätta, men Velázquez och Martínez fick inte vara kvar när Lo Monaco inte var kvar. En som fick vara kvar är Michele Canini (Cagliari), som blir grundbult i den fyrbackslinje där tränare De Canio vägrade släppa Granqvist mot Mobido Diakité (Lazio). Ett klokt beslut om man tror att svensken inte bli grinig när han inte får flytta. Jag tror att De Canio läser situationen rätt och att han till slut (tar tid alltså) får till en backlinje med Nenad Tomovic (Lecce) till höger om ett mittlås med nye Canini och Granqvist.

Men, det ser inte bra ut där ute till vänster och det ser inte bra ut om någon av de ordinarie mittbackarna skadas. President Preziosi påstår att Genoas backlinje är ”överbefolkad”. CaC vet att Genoas backlinje är underbemannad.

Mittfält – 6
Vem hade inte velat ha möjlighet att spela in ett tremannamittfält med en intressant ny brasse till höger och en rutinerad och dynamisk slitvarg till vänster om en spelfördelare som De Canio förr eller senare hade hittat fram till. Inte Preziosi inte. Lo Monaco-adepten Anselmo (Palmeiras) offras förmodligen på det altare det gås till när det handlar om att tväta bort så mycket av Lo Monaco som möjligt, utmärkte krigaren Davide Biondini (Atalanta) skickades till Bergamo och De Canio kommer att få jobba för att få återvändande Felipe Seymour (Catania) eller vänsterfotade fasta-situationer-experten Dániel Tözser (Genk) att ligga där i mitten och distribuera bollen.

Biondinis exit ger Alexander Merkel chansen till vänster och Anselmos förmodade svårigheter ger skottstarke Juraj Kucka, paxad av Inter efter ett fint fjolår, chansen till höger. Lagkapten Marco Rossi, egentligen högerspringare, kommer att få speltid. Tyvärr, för det är ännu ett bevis för att Genoas förmåga till generationsväxling lämnar väldigt mycket att önska.

Och hur kommer De Canio använda sin favorit Andrea Bertolacci (Lecce), offensivt lagd, målfarlig och trivs bäst centralt? Det blir svårt för honom att ta plats centralt i ett 4-3-3, men trequartista i ett 4-3-1-2 med Kucka-Tözser-Merkel på mittfältet låter som något som skulle kunna fungera och som De Canio skulle kunna ta sig fram till.

Anfall – 6
Det finns gott om spelare i Genoas trupp som kan spela på någon av kanterna på mittfältet eller i anfallet i ett 4-3-3. En hord anfallare slåss om platserna till höger och vänster om centern Alberto Gilardino, som gjorde en skadefylld och sömnig vårsäsong i Ligurien efter flytten från Fiorentina. Nämnde Zé Eduardo, andreanfallaren Cristóbal Jorquera, Cassano-lookaliken Dejan Lazarevic, målfarlige men skadebenägne serben Bosko Jankovic, återvändande vänsteryttern Gergely Rudolf (Panathinaikos).

Unge Vincenzo Rennella (Cesena) och svenske Linus Hallenius (Padova) lånas ut igen.

La chiave del successo – Mister De Canio måste se till att skärma av laget från den situation som är dagens Genoa.

Il dubbio – Det hur svårt som helst att stoppa fallet när det en gång har börjat falla fritt. Och dagens Genoa är i fritt fall …

Total: 37/60

/Borell

18. Siena

Klubb – 6
Klubben som gick upp i Serie A för första gången någonsin 2003, och sedan blev farmarklubb till Juventus, är tillbaka i högsta serien. Degraderingen efter sju raka säsonger i högsta serien blev bara ettårig och Siena var tillräckligt starkt för att klara nytt kontrakt.

Det moderna Sienas historia bör delas in i tre delar. Geniale napolitanske affärsmannen Paolo De Lucas övertagande och mot-alla-odds-avancemang-till-Serie A, turbulensen efter De Lucas död som efter lite drygt två år ledde till nedflyttning och det ägarbyte som idag ser Massimo Mezzaroma vid rodret.

Det gick att tro Mezzaroma om mycket. Han hade pengar och idéer var ung och kom från en inflytelserik familj. Han började sin tid i Siena med att ta emot den klubbdirektör som Monte dei Paschi di Siena, banken som bestämmer det mesta i Siena, ville ha som den som rattade. Giorgio Perinetti återvände till det Siena han firade triumfer i efter att Juventus ”tagit över” Siena under 2004/05, styrde med säker hand tillbaka till Serie A och såg sedan till att klubben lyckades förnya kontraktet. Men, Mezzaromas Siena fick ingen ro. Perinetti hamnade officiellt på Zamparinis önskelista och Sienas klubbdirektör var tydlig med att han kunde tänka sig Palermo. Han t o m ville till Palermo.

När Perinetti en gång lämnade Bari för Siena lämnade han en dyr och en agentmässigt illa sammansatt trupp efter sig. Det Stefano Antonelli, en f d agent, är den som skall se till att post Perinetti i Siena inte blir som post Perinetti i Bari. Antonelli höll undan i den rekryteringsprocess där Mezzaroma också träffade Capozucca (Genoa), Ursino (Crotone) och Secco (ex Juventus). Han träffade även Sean Sogliano (ex Palermo), men fick nej. Ecco Antonelli, som firade triumfer när Ascoli tog sig upp i Serie A i mitten av 00-talet, sedan gjorde ett ensäsongsinhopp i Cairòs Torino och efter det mercato-konsultat för Udinese.

Tränare – 6
Serse Cosmi är jävlar anamma personifierad och tredje Siena-tränare i rad – Conte, Sannino och Cosmi – som kan beskrivas på just det sättet. Ifjol hoppade han in i Lecce och räddade så när kvar de gulröda i högsta serien. Ingredienserna var desamma som alltid. Se till att sätta försvarsspelet, attackera med kantspringare både till höger och vänster, och var tydlig med vilka som är dina startspelare. Det kommer att bli samma visa i säsongens Siena.

Målvakt – 6
Fjolårets Željko Brkić (Siena) vänder tillbaka till Friuli och Gianluca Pegolo, pålitlig i Hellas Verona och mindre pålitlig i Mantova i Serie B, får chansen att spela till sig den ordinarie tröjan efter fyra säsonger i skuggan av Curci, Coppola och nämnde Brkic. Han fick känna sig för ifjol när Brkic skadadades och gjorde så pass bra ifrån sig att Siena nu väljer honom att starta. Andrea Campagnolo (Catania) är ny andrekeeper.

Backlinje – 6
Sienas backlinje består av de där mindre namnkunniga backarna som Cosmi är så skicklig på att få att fungera som en enhet. Nye portugisen Neto (Nacional) tar plats till höger om fjolårets Matteo Contini och till vänster underskattade Massimo Pacci (Novara) in. Insomnade Felipe (Fiorentina) och Claudio Terzi backar upp. Nye Paolo Dellafiore (Novara) verkar lånas ut för att hålla relationerna igång med casa Spezia.
Vitiello

Mittfält – 7
Fullt fart framåt på kanterna och stor rutin i mitten. Så vill mister Cosmi ha det och så har klubbledningen sett till att Siena kommer att spela.

Siena har en lång historia av att konstruera skickliga innermittfält och säsongens ordinarie trio – Vergassola-D’Agostini-Rodriguez – kommer inte att vara något undantag. Simone Vergassola gör sin tionde säsong och är en viktig kulturbärare, även om hans målproduktion avtagit med åren. Gaetano D’Agostini är spelfördelaren som, trots intresse från Juventus och Real Madrid, aldrig fick chansen i något storlag. Fysiken är inte den bästa (ryggskott i februari ifjol och så var den säsongen över), men spelförståelsen och fötterna är alldeles utmärkta. Nye Ribair Rodríguez (Belgrano) hade inte behövts om inte gamla Inter-löftet Francesco Bolzoni skadat sig ifjol med kirurgiskt ingrepp som följd. Nya hjälpgumman Manuel Coppola (Sampdoria) och ständiga bänkspelaren Francesco Parravicini börjar på bänken tillsammans med unga play maker-lånet Valerio Verre (Roma).

Tre man i backlinjen gör att rutinerade Cristiano Del Grosso istället konkurrerar om en plats på innermittfältet. Han är för långsam och har inte ork att göra det som nye Francesco Valiani (Parma), insomnade Angelo eller Daniele Mannini kommer att göra till höger och en till en början Siena-motvillig Matteo Rubin till vänster.

I truppen finns också kvicke och pålitlige högerspringaren Roberto Vitiello och skadedrabbade högerbacken Nicola Belmonte (båda involverade i Calcioscomesse).

Anfall – 6
Sienas anfallshistoria i Serie A är kort, men stolt och skall dras lärdom av. När klubben gick upp för första gången Enrico Chiesa den som skulle skjuta kvar Siena i högsta serien. Han gjorde vad han skulle tre säsonger i rad och lämnade sedan över till Massimo Maccarone (och lite Mario Frick), som lämnade över till Emanuele Calaiò. Men, en anfallare gör inget anfall. I återkomsten i högsta serien fick Calaiò (18 mål i Serie B 10/11) se sig förbisprungen av Mattia Destro, även om han stod på fler mål än sin yngre anfallspartner när skadan kom i mitten av mars.

I skrivande stund utses Calaiòs anfallspartner bland starke huvudspelaren Erjon Bogdani, valpige Marcelo Larrondo och Michele Paolucci, vars utveckling helt avstannat. Det räcker inte och det är här som John Guidetti (Feyenoord), Sergio Floccari (Lazio), Eduardo Vargas (Napoli) eller Antonellis gamla favorit Alessandro Rosina (Zenit) kommer in. En förste- eller andreanfallare som sällskap till Calaiò, andreanfallaren som med tiden lärt sig att också spela försteanfallare, är förstärkningen som kan rädda kvar säsongens Siena i högsta serien.

Totalbetyg: 37/60

La chiave del successo – Cosmi sätter backlinjen och mittfältet har en tradition av hög lägstanivå. Kvar är alltså anfallet, som måste förstärkas med någon spelare innan serien startar. John Guidetti?

Il dubbio – Håller Massimo Mezzaromas entusiasm i sig eller närmar vi oss ett nytt ägarskifte i Siena? Förra gången det blev aktuellt påverkade det klubben minst sagt negativt.

/Borell

19. Sampdoria

Klubb: 6
Precis lika trött som ägarfamiljen Garrone stundtals verkar ha varit på allt som har med fotboll att göra, lika spännande än sportchefen som håller entusiasmen uppe i Sampdoria. Pasquale Sensibile är spelaren som harvat i de lägre divisionerna, lärt sig den riktigt läxan för att sedan blomma ut som dirigente. Han startar sin karriär som konsult för Hellas för att kort därefter tillträda som chefsscout för Juventus. Men 2008 får Pasquale lämna Juventus och tas då under vingarna på Sabatini som skolar honom ett år på Sicilien i Palermo. Kort efter examen på Coverciano – högsta betyg – så tar han över som sportchef i Novara. Med Sensibile vid rodret så vandrar Novara rakt upp. Från Lega Pro till Serie A. En monumental bedrift. Trots att Sampdoria allt annat än övertygar i Serie B lyckas de tillslut ta sig tillbaks till Serie A via kvalspel. Sensibile plockar ännu en promozione. Med en något oinspirerad Garrone så är det tur för Sampdoria att de har Sensibile att luta sig tillbaka mot. Hans Novara höll inte riktigt i Serie A. Frågan är om hans Sampdoria gör det nu? Det blir tajt.

Tränare: 6
Ciro Ferrara är tillbaks som klubblagstränare efter att han drivits iväg med högafflar (föreställer mig att det gick till så) ifrån sitt Juventus. Det började bra för Ciro i Juventus men säsongen skulle utveckla sig olyckligt och han ersätts tillslut av Zaccheroni. Det är med ungdomarna i U-21 landslaget som han finner sig tillrätta. Totalt blir det 19 matcher för Ciro som förbundskapten varav 12 segrar, 6 oavgjorda och bara en enda förlust. Tillräckligt bra för att Sensibile skall knacka på dörren och erbjuda Ciro chansen att ta över ett Sampdoria som vill tillbaka till någon form av sin forna glans. En ytterst begåvad och välskolad spelare som säkert har en hel del att tillföra till den Italienska fotbollen som tränare, bara han hittar det rätta projektet. Sampdoria hoppas på Ciro lika mycket som Ciro hoppas på Sampdoria.

Målvakter: 6
Argentinaren Romero är målvakten som storspelade när Az Alkmaar vann ligan i Nederländerna säsongen 07/08. Efter det har det gått aningen tyngre trots att han fick ölja med Diego Maradona och det Argentinska landslaget till Syd Afrika VM. Lång smidig målvakt som kan göra det omöjliga. Lite svagare i de mindre glamorösa spelsekvenserna. Given etta hur som helst. Backupen utgörs av Padelli och Da Costa.

Försvar: 6
Sampdorias försvar var inte helt övertygande i Serie B. Nu får en trotjänare som Gastaldello chansen att visa vad han går för i Serie A igen. Tillsammans med De Silvestri, Rossini och Costa utgör han den ordinarie fyrbacklinjen i Ferraras tilltänkta försvar. En inte allt för övertygande uppställning. Bakom jagar Volta, Castellini och Berardi speltid. Det ska mycket till om denna konstellation ska hålla någorlunda tätt kommande säsong. Men de har Ciro att förlita sig på. En som på riktigt vet hur den nobla konsten att försvara skall utföras.

Mittfält: 6
Ett tänkt tremannamittfält där Poli, Munari samt unge Spanjoren Obiang varit ordinarie under försäsongen Tissone är annars en som man kan tänka sig ta en plats på mittfältet. Nyligen anlände också Estigarribia som förstärkning från Juventus. Även om han nog är mer tänkt som en av yttrarna i en tremanna offensiv. Ett genomgående ungt och orutinerat mittfält där Tissone och Munari är undantagna. Kommer få slita hund mot de allra flesta motståndarmittfält. Speciellt om de är numerärt underlägsna tre mot fyra, eller ofta kanske till och med fem antagonister.

Anfall: 6
Ferrara har tre renodlade anfallare till sitt förfogande. Nicola Pozzi som visade sig vara superviktig under förra årets krigande i Serie B. Med 16 mål på 28 matcher var Pozzi Sampdorias viktigaste spelare. Nu får han sällskap av Eder och Maxi Lopez. Eder söker revansch efter den misslyckade säsongen med Cesena där han bara mäktade med två mål på 17 matcher. Maxi Lopez bör även han vara ute efter en liten revansch, eller åtminstone inbilla sig det. Sedan hans första halvsäsong i Serie A där han spottade in mål för Catania har det bara gått tyngre och tyngre med tiden. Inte mycket som talar för att det är påväg att vända för Maxi. Sista chansen att bevisa att han verkligen hör hemma på den här nivån.

Totalbetyg: 36/60

La chiave del successo: Ännu ett känsligt mirakel.

Il dubbio: Inte bara känsligt. Kan betyda tunt också.

/Abizzo

20. Pescara

Klubb: 5
De senaste sju åren har Pescara haft lika många ägare. Lägg där till en konkurs då förstår man att klubben, trots den fina sportsliga prestationen i förra årets B, är i en osäker position. Klubben räddades efter konkursen av en konstellation bestående av Deborah Caldora och Giuseppe De Cecco. Mer ingående på ämnet finns på ett CaC nära er.

Idag förvaltas Presidentposten av Daniele Sebastiani, men skuggan av De Cecco finns alltid där. Klubbens ekonomi har ljusnat en hel del sedan Sebastiani i höstas uttalade sig att ”Pescara har inte ens råd att köpa kärnorna från oliver, än mindre oliverna själva”. Lite kapital har Pescarasonen Verratti inbringat. Men att läget på något sätt skulle vara stabilt är en grov överdrift.

Tränare: 6
Giovanni Stroppa är fostrad i Milan, där han tillslut också började sin tränar karriär i just Primavera-laget. Två säsonger blev som bas över de rödsvarta ungdomarna innan flyttlasset gick till Fußball Club Südtirol-Alto Adige, Lega Pro, där han lyckas missa slutspel. Får nu chansen i Pescara. Kanske den minst meriterade av alla tränare i A denna säsong. Vilket analogt också gör honom till en av de mest spännande att följa.

Målvakter: 6
Luca Aninia hade den otacksamma uppgiften att vakta målet i Zemans Pescara förra säsongen. Gjorde en acceptabel insats. Går upp mot Mattia Perin om platsen som förstekeeper. Perin kommer in på lån från Genoa och är ännu en i mängden av superintressanta purunga Italienska målvakter. Gjort matcher för samtliga Italienska ungdomslandslag. Perin har varit Stroppas förstaval under försäsongen och de tidiga cupmatcherna. Savelloni superduperungt (född 95) tredjeval bakom.

Försvar: 5
Även här mycket ungt och en hel del lovande försvarare. Bocchetti och Terlizzi är farbröderna som får stå för rutinen. Mest lovande är kanske den egna produkten Marco Capuano som gjorde en monumental insats förra säsongen i Zemans kamikazeformation. Har kopplats ihop med ett antal större klubbar men blir kvar. Trots sin ålder stommen i Pescaras defensiv. Roma-lånet Crescenzi också värd att nämna, terzino puro, som levererat på lån för Crotone respektive Bari i Serie B. Tar nu med rätta klivet upp i A. En hel del ungt där bakom som också lär få chansen. Balzano och Romagnoli startmän förra säsongen. Utfyllnadsspelare som säkerligen kommer att få chanser att visa upp sig i form av Cosic, Perrotta och Brosco.

Mittfält: 6
Ett mittfält där det mest spännande inslaget kanske är dansken Nielsen som under sin vår i Pescara levererade från första stund. Klarade omställningen från den Danska liga till Serie B galant. Kanske blir övergången till A lika lyckad. Ytterligare en spelare från Norden återfinns i Islänningen Bjarnason som senast spelade i Standard Liege. Lär vara en startman. Trots nyförvarv så kommer Cascione bli en viktig pjäs i årets Pescara. Den namnkunnigaste spelaren är tveklöst slovaken Vladimir Weiss, vilket såklart inte behöver betyda någonting. Har mycket att leva upp till.  Som stödspelare återfinns också nyttige Blasi och ex-Cesena Colucci. Båda tillför lite grinta när det kan behövas.

Anfall: 5
Elvis Abbruscato är spjutspetsen i Pescaras anfall. En roll där han trivs och hans målsnitt med Vicenza går ej att förneka. 19 mål på 42 matcher. Lär få dra ett stort lass. De nordiska influenserna återfinns även i anfallet där svenske Mervan Celik är ny för i år. Gjort en del mål för GAIS i Allsvenskan. Men nu är det Serie A och ett vilt kämpande Pescara som gäller. En tuff verklighet för Celik, kommer få det svårt mot de välskolade Italienska försvaren. Unga alternativ finns i Ragusa och Caprari. Båda delägda av Pescara som kommer ge dem chansen. Jokern i leken Jonathas som visade fina takter i Brescia. Vukusic ny från Hajduk Split, nätade mot Inter i EL kvalet. Spännande. Soddimo förmodligen sist i rangordningen.

Total: 33/60

La chiave del successo: Sant’ Andrea apostolo

Il dubbio: Sant’ Andrea apostolo

/Abizzo

El Kaddouri skickar Balotelli till Napoli

Det är framför allt två grejor som upptar min tid under upptakten av 2012/13. Det Roma som tillhör Zdenek Zeman och det faktum att Omar El Kaddouri har lämnat Brescia för Napoli.

Det är egentligen inte alls konstigt att Brescia säljer spelare till Napoli. Tvärtom. För bara tre år sedan bestod Napolis startelva av en mycket tydlig portion spelare från just Brescia. Slovakiska underbarnet Marek Hamsik (till Napoli i juni 2007), backtorpeden Fabiano Santacroce (till Napoli i januari 2008) och högerspringaren Daniele Mannini (till Napoli i januari 2008). Dessutom är det ett gammalt Brescia-gäng som sedan våren 2010 sitter och rattar fotbollsunderrättelseverksamheten i Napoli.

Men, nu pratar vi om en Mino Raiola-spelare som angör det Napoli som tillhör Aurelio De Laurentiis.

Förhållandet mellan De Laurentiis och Raiola har varit minst sagt frostigt. De Laurentiis, bördig från Torre Annunziata, och Raiola, bördig från Nocera Inferiore, är en tupp för mycket i det Neapel vars fotboll båda två väldigt gärna vill vara boss i. Raiola knackade på, inte minst på ungdomsnivå, och De Laurentiis var iskall. Superagenten gav sig inte. Raiola gjorde det tydligt för alla att det var han som rattade nämnde Hamsik i Italien på uppdrag av tjecken Juraj Venglos och sedan den dagen var det bara en tidsfråga innan superslovaken skulle lämna.

Risken för att Raiola skulle smita in ökade när De Laurentiis körde rutinerade klubbdirektören Pierpaolo Marino på porten i slutet av september 2009 och ersatte denna med den mindre rutinerade Bigon Jr. De bådas tyngd på mercaton går inte att jämföra och i kölvattnet på denna klubbdirektörsrockad lyftes ovan nämnda Brescia-gäng in. Maurizio Micheli blev ansvarig för Napolis scouting, Marco Zunino koordinerade densamma och Leonardo Mantovani scoutade. Brescia-trion visste vad som gällde med den Hamsik de fått äran för att ha upptäckt. Fanns Raiola där och då när Brescia plockade slovaken eller gjorde han entré först senare?

Trots tydliga indikationer blev det inget av Hamsik till Milan sommaren 2011, men Raiola fortsatte att stressa De Laurentiis. Han såg till att det skrevs om att han var på väg att ta över som agent för Edinson Cavani och följde upp det med att se till att Mario Balotellis besök i den napolitanska undre världen fick uppmärksamhet. Super Mario berättade för allt och alla att han alltid varit och alltid kommer att vara intresserad av både Neapel och Napoli.

Våren 2012 rullade tärningen igen. Raiola såg till att Gastón Brugman (Empoli) nämndes som arvtagare på det offensiva mittfältet i släptåg på Cavani. Det blev, såklart, inget av med den unge uruguayanen till Napoli och det tar oss till El Kaddouri. Jag var själv på plats när belgaren med de marockanska rötterna fick scouterna intresserade i Viareggio 2008. Då representerade han Anderlecht, men några månader senare var det klart med det Brescia där Micheli-Zunino-Mantovani arbetade.

Framtiden får utvisa om El Kaddouri har det och kommer att ta plats på den riktigt stora scenen, eller om han får nöja sig med att under några veckor vara en pjäs i det spel om Napoli, där drömaffären Balotelli är ett vapen i händerna på både De Laurentiis och Raiola. Det är inte på något sätt säkert att Balotelli kommer att representera Napoli, men bollen är i rullning.

”Raiola, som jag alltid haft ett utmärkt förhållande till eftersom han är så professionell”, sa De Laurentiis. ”Förhållandet till De Laurentiis har aldrig varit dåligt, det har jag alltid sagt. Det var bara en mediagrej”, sa Raiola. Efter avslutad El Kaddouri-affär var det kommentarerna i det spel där tärningen sedan länge är kastad och där priset är fotbollen i Neapel.

/Borell

Guida al Campionato – Posto 4 – Roma

Klubb – 8
Gli americani har satt ihop ett dream team för att ta Roma tillbaka till den topp klubben så sällan hört till. Franco Baldini, överste rattare och amerikanernas man, har satt sportcheferiet i händerna på Walter Sabatini (ex Palermo) och lagt miniräknaren på borde hos Claudio Fenucci (ex Lecce). Den sistnämnde kan det där med pengar, men frågan är om inte Baldini kommer att behöva lägga sig i det rent sportsliga lite mer. Sabatini som diesse övertygar inte och en säsong till med ett lag som inte fungerar som han tänkt duger bara inte.

Byggandet av ny stadion är det nya Romas främsta projekt. Även om det inte skulle gå som oltremare tänkt det rent sportsligt, så vill Thomas DiBenedetto et al räkna hem saker och ting med en ny arena. Att få till en ny stadion i Rom skulle vara en bedrift som vida överstiger en ligatitel. Och då menar jag ligatitel i Roma, som bara ståtar med tre sådan sedan grundandet 1927.

Tränare – 7
Zdenek Zeman (Pescara) är tillbaka efter att redan ifjol nämnts (ungdomsverksamheten) i samband med det projekt som är det nya Roma. De som rattar amrisarnas Roma tror, och hoppas, eller är det bara hoppas?, att tjeckens fjolårssäsong är bevis på att hans lagbygge inte länge läcker bakåt i parti och minut. Zemans belackare, som är lika många som tillskyndarna, tror inte alls på det. Faktum kvarstår dock att Pescara anno 2012 var stabilt på ett sätt som Zemans lagbygge inte gjort på år och dag.

Målvakt – 7
Maarten Stekelenburg påstås lämna Roma under transferfönstrets sista vecka och ersättas av Mauro Goicoechea (Danubio). Oavsett om det stämmer eller inte ståtar säsngens Roma med en målvaktsbesättning som lämnar övrigt att önska, trots att den är hur bred som helst. Bred, men inte med någon topp.

Bogdan Lobont fortsätter som andrekeeper med unge litauern Tomas Svedkauskas (Fiorentina) som tredjeval. Julio Sérgio, en gång ”världens bäste tredjemålvakt”, blir utlånad igen.

Backlinje – 6
Ta bort Nicolás Berdisso och Romas backlinje skulle få gå ner till fem i betyg. Det är ett riktigt dåligt betyg och det som borde oroa alla romanisti är inte tränare Zemans eventuella oförmåga, utan sportchef Walter Sabatinis oförmåga. Han värvar och värvar och värvar. Nu har han lyft in en trio brassebackar som alla är rejäla chansningar. Leandro Castán, Dodô och Marquinhos (alla Corinthians) övertygar inte, även om man tar med i beräkningen att Zeman alltid får någon eller några unga backar att fungera på ett sätt som överraskar alla.

Federico Balzaretti (Palermo) är den stora värvningen i Romas backlinje. Det är inget fel på hans vilja och ork där på vänsterkanten, men Balzarettis defensiva förmåga övertygar inte. På andra kanten är det ung och nytt som gäller när paraguayanen Iván Piris (Sao Paulo) tar plats. Någon som sätter emot att Daniele De Rossi får göra det han prövade på redan ifjol även den här säsongen? Eller att Rodrigo Taddei får kliva ner i den backlinje han användes redan av Luis Enrique …

Mittfält – 8
Miralem Pjanic och nye Michael Bradley (Chievo Verona) på var sin sida om De Rossi låter som ett både stabilt och kreativt mittfält. Och alternativen känns både spännande och bra. Panagiotis Tachtsidis (Hellas Verona) är en mittmitt som Zeman begärt att få (vi vet vad som brukar hända med spelaren som il boemo har ett extra öga för), Alessandro Florenzi (Crotone) är tillbaka hemma efter att ha plockat på sig rutin i Kalabrien .

Anfall – 8
Under sommaren påstods Zeman-favoriten Pablo Osvaldo vara på väg bort, men det låter konstigt om Romas klubbledning inte skulle låta sin tränare förfoga över den spelare han är så förtjust i. Allt talar för att argentinaren kommer att bilda anfall tillsammans med nye Mattia Destro (Siena) och någon av landsmannen Erik Lamela och Francesco Totti .

Unge uruguayanen Nico López (Nacional) och Bojan Krkic är Zemans anfallsalternativ. Marco Borriello (Juventus) säljs eller lånas ut.

La chiave del successo – Mål, mål, mål. Zeman är Zeman, tro inget annat.

Il dubbio – Försvaret ser uselt ut. Eller uruselt om Burdisso skulle falla ifrån.

Total: 44/60

/Borell