Allt tyder på att Tour de France blir en kamp mellan Alberto ”El Pistolero” Contador och Vincenzo ”Lo Squalo” Nibali.
På gårdagens pavéetapp kraschade fjolårsvinnaren och storfavoriten Chris Froome bort sig, och det innan han ens nådde kullerstenen. Kvar står Vincenzo Nibali och Alberto Contador och gör upp om totalsegern – om man nu vågar slå fast säkra saker med cirka 2600 km kvar till mål.
Vincenzo Nibalis uppvisning på gårdagens Paris-Roubaix-doftande etapp var något utöver det vanliga. Han har tidigare i sin karriär visat att han är som bäst när vädret är dåligt, när han vann Giro d’Italia 2013 regnade det konstant, och när det är som tekniskt svårast. Men att det så elegant kunde översättas även till pavé var något nytt.
Att se Nibali manövrera cykeln med total kontroll och köra ifrån en specialist som Fabian Cancellara i schweizarens egen trygghetszon var inget annat än en uppvisning i aggressiv cykelåkning. En uppvisning som har sin grund i två saker. Den gamle pavéexperten Peter Van Petegems råd. Och några gamla VHS-band.
VHS, en bortglömd relik som kan betyda mycket. För mig ger VHS associationer till gamla idrottskrönikor, bland annat om Assar och ladan, och inspelade avsnitt av ”Stoppa duvan!”. På Vincenzo Nibalis VHS-band rullade tre specifika upplagor av Paris-Roubaix.
Den italienska storcyklisten Francesco Moser vann Paris-Roubaix 1978,79 och 80, och de inspelade banden med de vinsterna nöttes hårt på videospelaren hemma hos familjen Nibali i Messina. Inspirerad av sin landsmans framfart gav sig Nibali sedan ut i de omkringliggande bergen på sin mountainbike för att träna upp den skicklighet som just nu ger honom framgångar på Tour de France.
Efter etappen igår slog Nibali fast att han inte hade några intressen av att satsa på Paris-Roubaix nästa år, ”jag lämnar Paris-Roubaix till specialisterna”, sa han. Däremot tänker han inte lämna över Tour de France-ledningen till någon.
Pavéuppvisningen betyder att Nibali har hela två minuter och 37 sekunder ner till Alberto Contador. Ett högintressant utgångsläge inför fortsättningen. Contador är i vanliga fall den starkare klättraren och kommer jaga Nibali i bergen, en jakt som går ut på att distansera italienaren.
Så, kan man jaga haj med pistol? Det är upp till Alberto att svara på den frågan de närmaste dagarna.
Under söndagen passerade Girocyklisterna Pavullo nel Frigano. I lördags vann den unge och lovande Diego Ulissi sin andra etappseger på årets Giro d’Italia. Därmed: Andy Schleck.
Andy Schleck som gick från att vara ung, frejdig och älskad till att bli berusad, utskrattad och söndervurpad.
Pavullo nel Frigano var Romeo Venturellis vägar och den nionde etappen av Girot mindes honom.
Venturelli, den briljante amatörcyklisten som aldrig blev något. Supertalangen som både Fausto Coppi och Gino Bartali trodde på och pratade om.
Venturelli, han som föredrog vin, kvinnor och långa restaurangnotor före långa träningspass på cykeln.
Precis före sin död såg Fausto Coppi till att Venturellis proffskarriär fick sin start i stallet San Pellegrino.
I Girodebuten 1960 besegrade Venturelli den store Jaccques Anquetil i ett tempolopp och fick spendera en dag i rosa.
Resten av de 12 åren som proffs blev ett uppvisning i ouppnådd potential. När karriären var slut hade han bara vunnit sex lopp.
Det finns delar av Venturellis karriär som liknar Andy Schlecks. Visst, Schleck kanske har nått större framgångar än Venturelli gjorde. Om man vill kan man ge honom Tour de France-segern 2010, men det är inte det man kommer minnas av Schleck.
Man kommer minnas åren efter 2011. Åren när killen som hade allt för att bli tvåa, men inte det som krävdes för att bli etta, helt plötsligt inte hade någonting.
Där ungdomlig entusiasm blev tunga krav och sportdryck blev sena hotellbarsnätter. Där allmänhetens kärlek blev hån.
Jag undrar kring det där ”ingenting”. Det är där berättelsen om Andy Schleck ofta slutar. I att hans öde som cyklist är sorgligt, i att hans liv på senare år varit ett kaos.
Men jag läste någonstans att Andys uteblivna cykelframgångar beror på att han ”gillar det goda livet”. Sedan läste jag att han blev pappa för första gången i februari.
Det låter inte sorgligt.
Jag undrar om att ”gilla det goda livet” egentligen bara handlat om att vilja välja bort livet som elitcyklist. Att Andy försökt följa sin pappas råd. Pappan som ville att sönerna skulle sluta med proffscyklingen.
”Det är inget liv”.
Förståeligt i sådana fall.
Men. Om han försökt vända ryggen till så har han inte lyckats. Han skriver på nya kontrakt, möter nya besvikelser, och pratar om drömmen att bli ”Andy Schleck, cyklisten” igen, och oron över att inte vara det längre.
Det återstår att se om han kan bli det. Inte mycket talar för det. Men blir inte karriären mer än vad den varit så ska han veta att det är okej, ibland är en hotellbar mycket sundare än 21 dagar av cykeltävlande.
Glad vilodag.
/Bernövall
(ursprungligen publicerad 19/5-2014 på eurosport.se)
Giro d’Italia: cyklister som trampar sig fram på smala vägar genom pittoreska byar, stora bergsmassiv och kala vulkaner. Giro d’Italia: cyklister som trampar sig fram på blöta vägar bland får, tegelhus och gröna ängar.
Italien Runt anno 2014 tog avstamp på Nordirland och Irland där Orica GreenEdge och Marcel Kittel blev stora vinnare. Här är 16 frågor om den brittiska (take that Irland!) öppningshelgen.
Ligger Belfast och Dublin i Italien?
Nej.
Varför startar Giro d’Italia på Nordirland och Irland?
För att cykeljournalister ska kunna twittra bilder på rosafärgade får.
Får får får?
Nej, får får lamm
Blev den gröna ön rosa?
Nej, den kraften har inte ett cykellopp över naturen
Regnade det?
Ja, det var Tuft för cyklisterna.
Varför finns lagtempo?
För att livet inte alltid kan vara roligt
Vann Mark Cavendish någon etapp?
Nej Mark Cavendish är inte med på Girot. Den nye spurtkungen heter Marcel Kittel
Har Marcel Kittel cykelvärldens bästa hår?
Nej, det har Taylor Phinney
Marcel Kittel är snabb, men är hans frisyr snabbare?
Ja
En gång var Tom Cruise och Katie Holmes på Tour de France. Varför var U2-sångaren Bono inte på plats i Dublin?
För att Marcel Kittel ser mycket coolare ut i solglasögon
Vem är Michael Matthews?
Ledaren av Giro d’Italia.
Vad är det värsta med att det går bra för Orica-GreenEdge?
Att de snart kommer göra en Youtube-video till låten ”Happy”.
Hur många kommer twittra om att Orica-Greenedge gör en Youtube-video till låten ”Happy”?
Alla.
Var är Tyler Farrar?
Han ligger med långt fram sista kilometern och går i mål som tionde man.
Påven välsignade den rosa ledatröjan, vem välsignar påven?
Gud..?
Artisten och maträtten Meat Loaf sjöng en gång i tiden om att han skulle kunna göra allting för kärleken, men inte det.
Vad Meat Loaf menar med ”det” är än idag ett ständigt ämne för debatt. Kanske menade han att han skulle kunna tänka sig göra allt för kärleken utom att försöka vinna Giro d’Italia samtidigt som han var besatt av djävulen. I sådana fall är han en sämre romantiker än professor Totò Casamandrei.
Här är en liten historia.
Kärlekshistorien mellan Totò och Doriana inleds när Totò, till vardags lärare och professor, är domare i en skönhetstävling som Doriana deltar i. Totò faller pladask och ser ingen anledning att hålla tillbaka sina känslor då han direkt deklarerar sin kärlek för henne. Doriana blir inte överdrivet imponerad av den betagna professorn utan avfärdar honom med orden, ”Jag gifter mig med dig om du vinner Giro d’Italia”.
Att vinna Giro d’Italia är så klart en hopplös uppgift för en ordinär professor utan atletisk färdighet, men när en uppgiven och desperat Totò deklarerar att han till och med skulle kunna sälja sin själ till djävulen för Dorianas skull så öppnar sig en möjlighet.
Djävulen är en lyhörd demon och skickar en av sina undersåtar till Totò med ett förslag. Djävulen lovar att se till att Totò vinner Giro d’Italia i utbyte mot att han efter genomförd tävling ger både sin själ och sitt liv till honom. Den kärlekskranka professorn går med på uppgörelsen och det är först när halva Girot är genomfört, och han är i ledningen, som det slår honom vad som är på väg att hända.
Med en vinst- och själstörstande djävul inom sig måste sedan Totò försöka rädda sitt liv genom att inte vinna Giro d’Italia. Ett svårt uppdrag men som tur är har han Doriana, sin mamma och deras kvinnliga list till hjälp.
Historien om Totò och Doriana är handlingen i den italienska komedifilmen Totò al Giro d’Italia från 1948. Filmen är ett suveränt tidsdokument över både italiensk film och cykelsport.
Totò spelas av en skådespelare med samma namn, nämligen den legendariske komikern och napolitanaren Totò – aka il principe della risata. Men det är några av hans motspelare som snor min uppmärksamhet.
I den uppdiktade upplagan av Giro d’Italia så får vi se flera av den tidens, och tidernas, största cyklister – inte minst Gino Bartali och Fausto Coppi. De trampar inte bara fram på sina cyklar utan medverkar i flera komiska scener, inte minst en som innefattar en rejäl dos cigarrökning, och tar framåt slut även ton.
Även om din italienska, likt min, är bristfällig så är Totò al Giro d’Italia värd att kolla in då den är full av fantastiska cyklar, kläder, näsor och frisyrer. Letar man på rätt delar av internet kan man hitta filmen i sin helhet.
Jag tänker på den befriande känslan när en vinylskiva som hakat upp sig mitt under Pink Floyd-mästerverket Echoes lossnar och låten fortsätter.
På den vinylskiva som är cykelsporten har nålen länge stått på ett ställe och spelat samma upprepande ljud. Ljudet av dopningserkännande cyklister som ber om ursäkt och försoning. Danilo di Luca fick i måndags nålen att lossna – sedan bytte han skiva och spelade Toto på högsta volym.
Om Danilo Di Luca fått som han ville hade sprutor och nålar kastats över honom, likt kepsar över en NHL-spelare, när han under fjolårets Giro d’Italia fullbordade sitt hattrick. Hattrick i positiva dopningsprov.
Di Luca har, trots sin livstidsavstängning, aldrig uttryckt någon ånger och i en intervju med italiensk TV i veckan slog han fast en ”sanning” som fått rubriker; ”90 procent av cyklisterna i Giro d’Italia är dopade”. I led med den gamla Sting-devisen ”If you love somebody set them free” tycker han även att man ska tillåta dopning.
Danilo Di Luca har ingenting att förlora och väljer genom sina uttalanden att ta på sig den ensamma rollen som förespråkare för dopning. Och trots hans uppenbara karisma kan det bli svårt att få med sig fler på tåget.
Om vi tar Di Lucas siffra på 90 procent och funderar i en halvsekund så kommer vi fram till att det logiskt lär innebära att alla som vunnit någonting inom cykelsporten varit dopade. Reaktionerna på det påståendet har från gamla lagkamrater varit hårda.
Vincenzo Nibali sade att Di Luca var en bra lagkamrat men att han nu ”nog blivit lite hjärnskadad”, Joaquin Rodriguez spelade ett säkert kort då han inte tycker att Di Luca förtjänar uppmärksamhet på de nu aktivas bekostnad och Damiano Caruso kontrade med en egen siffra – enligt honom är 99 procent av dagens cyklister rena.
Den intressantaste kommentaren stod dock Di Lucas gamla sportchef Luca Scinto för.
Om ni hängde med i vinylsnacket i början av texten så förstod ni att Pink Floyd är den goda sidan och Toto den onda sidan. Om Di Luca är uppenbart Toto så vill Luca Scinto verkligen vara Pink Floyd – men egentligen agerar han i något slags mellanland. En Darth Vader med masken av.
Luca Scinto har snackat mycket den senaste veckan. Förra året var han sportchef för Vini Fantini, stallet som både Danilo Di Luca och Mauro Santambrogio körde för när de testade positivt under Girot. Nu har Vini Fantini blivit Yellow Fluo-Neri Sottoli och många ögonbryn höjdes när de i förra veckan fick ett wild card till Giro d’Italia 2014. Ett wild card som är ett bevis på att Luca Scinto i vissa kretsar är en väldigt populär sportchef.
Scinto har hela tiden sagt att han inte vetat något om den pågående dopningen inom Vini Fantini och direkt efter Di Luca och Santambrogios positiva test förra året konstaterade han att han ville ”slå till dem”.
När Giro-inbjudan blev officiell ville han inte titta bakåt.
”Jag vill inte prata om de som förra året var nära att se till att 40 personer blev av med sina jobb. I år är det annorlunda. Vi är ett nytt lag, ett helitalienskt lag, som betalar all sin skatt i Italien.”, sa Scinto till Cyclingnews.
Efter Di Lucas senaste uttalande kunde Scinto dock inte hålla igen när han fick chansen att bemöta sin gamla cyklist. ”Di Luca är en idiot”, slog han fast innan han återigen berättade att han förra året var emot beslutet att ge Di Luca ett kontrakt och att Yellow Fluo-Neri Sottoli är ett helt nytt projekt.
Det är sådant bra snack som gett Luca Scinto och hans nya lag en plats i Giro d’Italia, för sportsligt är de svagare än någonsin.
Svensken Gustav Larsson, vars stall IAM nobbades av Girot, är en som reagerade på Yellow Fluo-Neri Sottolis wild card. Till Malena Johansson på eurosport.se sa han, ”Italien har fortfarande inte kommit ur det mörka 90-talet”.
Jag vet inte om Larsson har rätt men Yellow Fluo är ännu ett bevis på att samröre med dopning inte straffas hårt så länge du har rätt trådar att dra i. Ännu ett bevis på att problemen inom cykelsporten sitter högre upp än toppen av Etna.
Luca Scinto borde självmant ha lämnat cykelsporten efter förra säsongen och nu när han ändå är kvar borde hans lag inte bjudits in till Giro d’Italia. Visst, jag kan köpa att han inte hade någonting att göra med Di Luca och Santambrogios dopning – men det tyder i sådana fall på ett svagt ledarskap. Om Scinto inte bara vill prata negativt om dopning, utan faktiskt på riktigt göra något åt den, så borde han erbjuda sin roll till någon som har kunskap nog att göra det.
***
En som inte behöver fundera på sin framtid inom cykelsporten är Danilo Di Luca. Men det blir spännande att följa hans karriär som drogliberal, statistiker och sanningssägare.
“I’m going to the cafe, I hope they’ve got music and I hope that they can play. But if we have to part I’ll have a new scar right over my heart. I’ll call it ecstasy.”
Nästa gång ska vi bara prata cykel.
I samband med Dennis Farinas död i somras skrev Borell väldigt bra om hur olika saker man tycker om ofta har en gemensam nämnare. I mitt fall tror jag att Lou Reed var med och formade den gemensamma nämnaren.
Sommaren mellan åttonde och nionde klass gick jag och brorsan runt i farmor och farfars Hallstahammar och pratade om att starta ett nytt band. Vi kände att det var dags att lägga blommiga skjortor, vida jeans och låtar på över tio minuter åt sidan och börja spela skitig rock. Inspirationer: Lou Reed, David Bowie och New York Dolls.
Två år senare blev det där bandet verklighet, för två år sedan lades det ner, och när beskedet om Lou Reeds död dök upp på en buss hem från Eskilstuna i söndags slog det mig att jag fortfarande vill starta det där bandet som jag och brorsan pratade om sommaren mellan åttonde och nionde klass.
I den musikaliska resa som började i farsans LP-samling dök Lou Reed och hans The Velvet Underground upp ur döda vinkeln och gav nya dimensioner till mitt liv. Experimentella New York-klubbar, ensamma spritdoftande lördagskvällar, upprivande kärlekshistorier – de stora historierna i hårda, och ibland bleka, miljöer lät helt fantastiska.
När jag upptäckte cykelsporten var samma mekanismer i rörelse. Historierna, tragedierna, hjältarna.
Lou Reed och cykelsporten bär på de två saker som jag ständigt jagat i mitt fortfarande unga liv; stora berättelser och utsträckta långfingrar. Höga berg, djupa dalar och gåtfulla personer som berättar fantastiska historier – via mikrofon, via cykel.
När det kom till musiken var det bara att börja spela själv, cykel har jag fått nöja mig med att skriva om. Men så är jag också mer öl och cigaretter än sportdryck och bars – även om det ena inte nödvändigtvis utesluter det andra.
Numera tänker jag ofta på att jag vill bli av med mentaliteten av att alltid vilja vara i ett rockband som pekar långfinger, den tar minst lika mycket som den ger när platsbanken.se är ett framträdande bokmärke i min webbläsare. Men främst är jag ändå väldigt tacksam över att Lou Reed öppnade dörren till den mentaliteten. Utan den hade jag aldrig haft gitarren hängandes vid knäna på scen eller skrivit det här.
Vila i frid, Lou.
/Bernövall
“Skip a life completely. Stuff it in a cup. She said, money is like us in time, It lies, but can’t stand up. Down for you is up.”
Det finns många sätt att hamna utanför på, utanför samhället, utanför en gemenskap, utanför där man vill vara. Att hamna utanför ger en för mycket tid att tänka, för lite stimulans för att utföra, för mycket rastlöshet för att slappna av, för mycket tid i din egen hjärna – och det finns ingen ensammare plats än din egen hjärna.
Oftast är utanförskapet inte allt du har, det finns en familj, det finns en krog, det finns en fotbollsstadion där du är en del av någonting, där livet ändå fungerar. Varje plats där du trivs kan vara en räddningsplanka över den stora tomhetens avgrund. Saknar du en sådan plats kan utanförskapet bli allt. Så verkar det ha blivit för Mauro Santambrogio. Under Giro d’Italia i maj åkte den 29-årige italienaren fast för dopning, hans liv inom cykelsporten var över. Natten mellan den 10 och 11 oktober tog han farväl av världen genom ett isande ”Addio Mondo” på Twitter.
Så här sju dagar efter Santambrogios självmordshot är italienaren fortfarande vid liv. Flera journalister reagerade på tweeten och i efterhand har han förklarat att kärleken från internet fick honom att förstå att själmord inte var någon utväg.
Mauro Santambrogios rop på hjälp blev den sista stora händelsen under cykelsäsongen 2013. Ett 2013 som slutar med liknande tankar som fanns när det började.
***
Jag började året med att skriva om att vi cykelintresserade hade rätt att vara naiva. Lance Armstrong hade precis pratat ut hos Oprah Winfrey och när tävlingarna äntligen drog igång kändes det helt rätt att bara få njuta av öppna vägar och resultatlistor med långfingret konstant pekande i backspegeln. Och visst har jag njutit av många fantastiska cykeltävlingar i år – samtidigt har jag konstaterat att det är omöjligt att vara naiv. Det var Chris Horners sensationella Vuelta a Espana-vinst som slog fast att jag inte klarade av det.
Det var ju egentligen säsongens story, en 40 år gammal amerikan utan stora segrar kommer från ingenstans och vinner Vuelta a Espana – men istället för att njuta av galenskapen twittrade jag om att han hejades på av varningsklockor. Jag vet så klart inte om Chris Horner var, eller någonsin har varit, dopad men att vara 70-talist och amerikan räcker för att bli misstänkt. Tråkigt så klart, men inte konstigt.
Inom cykelsporten kommer diskussionen om dopning på något sätt alltid att pågå, Mauro Santambrogios självmordshot har gjort att diskussionen är lika het nu som i januari – men handlar om mer mänskliga värden. När allt ruttet från 90- och 00-talet flöt upp till ytan inför årets säsong skreks det efter huvuden i giljotiner. Den diskussion som de senaste dagarna förts kring dopning och dopningsfall är mycket intressantare.
I maj skrev jag om Giovanni Viscontis etappvinst i Giro d’Italia. Han hade kommit tillbaka från psykologiska problem och dopningsanklagelser och vunnit. Visconti var aldrig lika illa ute som Santambrogio men båda två ringar in svårigheterna i att leva med sina misstag. Frågan blir: vad är cykelsportens ansvar?
Malena Johansson skriver väldigt bra om det borta hos Eurosport, där hon även pratade med Fredrik Kessiakoff om saken. Han är likt många andra cyklister inne på att cykelsporten inte kan ta ansvar för vad personer gör efter dem blivit dopningsavstängda. ”Det är hans familj eller hans närmaste och käraste som får stötta honom, och samhället i stort. Cykelsporten har satt upp väldigt tydliga regler just nu om vad som gäller”, säger Kessiakoff.
Det är svårt att inte hålla med Fredrik.
För mig är det omöjligt att inte bli berörd av Mauro Santambrogios offentliga sammanbrott men det är först och främst en personlig tragedi. Cykelsporten har under väldigt många år varit totalt dominerad av dopningsstinna idrottare och efter alldeles för lång tid av gullande har dagens stenhårda domar och avstängningar blivit en nödvändig åtgärd. Samtidigt är det väldigt viktigt att försöka förstå. I det stenhårda fördömmandet av fuskandet finns det en poäng i att lyssna på de som dopat sig, inte bara vända ryggen till. Det finns en separat historia bakom varje dopningsfall, det är bara att läsa Tyler Hamiltons bok och USADA:s affidaviter från förra året om man vill ha bevis på det. Historier som vi borde lyssna på och lära oss av.
Det är helt okej att känna noll sympati för alla som dopat sig och det är helt okej att skrika ut att vilka enorma idioter de är som gjort det, men med tanke på hur mycket av den fälldes självbild som redan raserats så finns det anledning att tänka efter hur man gör det. Till och med de största idioterna kan behöva hjälp.
***
”Jag har blivit dömd som idrottare men även som människa – det är det som sårat mig djupt. Jag är ingen brottsling”, säger Mauro Santambrogio till La Gazzetta dello Sport
”Jag har förlorat allt, jag har blivit utstött. Cykling är mitt liv och det gör ont att vara borta från den”.
Mauro Santambrogio har varit nere i avgrunden och vänt. I en intervju berättar han för La Gazzetta dello Sport att han vissa sömnlösa och ångestridna nätter numera hjälper till i en kompis bageri. Trots det ser han sig fortfarande som cyklist. Och med tanke på att B-provet fortfarande inte är analyserat är det inte helt omöjligt att han är tillbaka på cykeln rätt snart.
Själv undrar jag om han inte skulle må bättre av att stanna kvar i bageriet. Där behöver han inte leva under konstant prestationspress och förhoppningsvis har han även kompisar som han kan prata med, och som kommer lyssna.
I Werner Herzogs dödstraffsdokumentär Into The Abyss berättar en före detta exekutor om hur han efter ett sammanbrott återupptäckte det vackra i livet. Han säger:
“Hold still and watch the birds. Once you get up into your life like that, and once you feel good about your life, you do start watching what the birds do. What the doves are doing. The hummingbirds. My, there’s so many of them.”
Att sätta emot Först efter det är det lätt att vara efterklok
– Jag har alltid försvarat dom orangea färgerna och jag hade gärna pensionerat dom
Orden är Samuel Sánchez. Den 35-årige spanjoren har spenderat hela sin karriär i Euskaltel-Euskadi, det baskiska laget som rullat genom skogar och över Pyrenéer iförda sina lysande orangea tröjor. Inför säsongen gjorde den baskiska regeringen klart att de skulle sluta sponsra laget, det fanns inte pengar. Kvar stod teleföretaget Euskaltel och när de inte hittade någon samarbetspartner kom beskedet att 2013 skulle bli stallets sista säsong.
För två veckor sedan, mitt under brinnande Vuelta a Espana, dök dock en frälsare upp. En frälsare iklädd röd overall och ett par snabba solglasögon, nämligen Ferraris Fernando Alonso. Den cykeltokige F1-stjärnan är likt Samuel Sánchez född i Oviedo i Asturien och kommer till 2014 köpa upp World Tour-licensen och rädda laget. Frågan är dock hur mycket av det anrika cykellaget Alonso räddar; under den nya regin kommer stallets bas flytta från Baskien till Asturien.
Euskaltel har sedan sitt bildande 1994 jobbat enligt den princip som går att känna igen från fotbollslaget Athletic Club Bilbao, de har byggt sitt lag endast med cyklister från eller med någon slags koppling till Baskien. Den olympiske mästaren Samuel Sánchez, som under flera år varit lagets stora stjärna, är del av den senare kategorin. Han är född i Asturien men inledde som 19-åring sin karriär i det baskiska Olarro-stallet och blev i och med det adopterad av regionen.
Inför årets säsong tog stallet, av ekonomiska och politiska skäl, beslutet att börja anställa icke-basker.
I en artikel i NY Times från juni 2013 berättar den baskiska journalisten Unai Larrea att laget bildades bland annat för att ”visa att basker inte är ett folk som går runt med vapen på gatorna och detonerar bomber”. Ett citat som refererar till den baskiska terroristorganisationen ETA som härjade runt i Spanien som värst under 1990-talet.
Stolthet över sin region, sin bakgrund, sitt språk. Det är beundransvärt att våga och orka, för det krävs faktiskt mest ork, stå upp för det man tror på. Euskaltel-Euskadi, där den senare delen är regionens namn (Euskadi betyder Baskien på baskiska), har varit en sportslig förlängning av den baskiska stoltheten. Den lokala regeringen har pumpat in folkets pengar i ett cykelstall som sedan fått folkets kärlek i retur. Romantiskt – men en romantisk dröm som finanskrisen till slut tog död på. Euskaltel-Euskadi har sedan starten suttit lugnt och sippat på sitt txakilo-vin när kapitalstarka krafter har knackat på dörren, till slut sparkades den in. De baskiska cykelpengarna kommer framöver läggas på continental-laget Orbea samt amatör- och ungdomscyklister i regionen.
– Fernando Alonso är medveten om de ekonomiska svårigheterna inom hela sportvärlden och vill uttrycka sin enorma tacksamhetet gentemot Euskaltel för deras stöttning och inblandning i att göra stallet till en institution inom cykelsporten. Han vill samtidigt tacka alla baskiska fans som stöttat laget även genom de svåra tiderna och önskar att de kommer stötta det nya projektet med samma passion som tidigare.
Den sista meningen från det där pressmeddelandet är viktig. För att behålla en del av Euskaltel-stallets identitet behöver Alonsos nya projekt få med sig fansen. Ni vet hur det brukar se ut när Tour de France når Pyrenéerna och vägkanterna står i brand, fyllda av orange-klädda baskiska fans. Visst kommer de cykeltokiga fansen finnas kvar, men det lag som var deras kommer vara borta. Euskaltels storhet har inte alltid varit det sportsliga utan istället sitt sätt att visa att det går att göra saker på sitt eget sätt, och göra det bra. Det är tack vare det de har fått många supportrar och sympatisörer även utanför Baskien. I tidigare nämnda NY Times-artikel säger Euskaltel-bossen Igor Gonzalez de Galdeano det bäst.
– En etappvinst här (Tour de France 2013) är vårt mål. Du vet, på 12 år har vi bara vunnit fyra etapper. Folk tror att vi vinner många fler etapper och det är på grund av att vi är ett väldigt viktigt stall med en filosofi som skiljer sig från de andra lagen.
World Tour-licensen är köpt och flytten till Asturien är så när som helt bekräftad. Vilka som blir sponsorer spekuleras det fortfarande kring men Fernando Alonso kommer i alla fall enligt uppgift erbjuda i stort sett alla som jobbar inom laget en fortsättning i det nya projektet. Det som ska byggas runt Samuel Sánchez, Igor Anton, Mikel Nieve och bröderna Izagirre.
Men.
Alonso har tidigare varit sugen på att bilda ett cykelstall tillsammans med gode vännen Alberto Contador och ryktena kring att den tvåfaldige Tour de France-vinnaren ska ansluta till det nya projektet känns inte helt otroliga då Contadors lag Saxo Bank för tillfället är kapitalsvagt.
”Think. The big fucking picture”, sa Tony Soprano en gång i tiden. Att Alonso nu går in i cykelsporten för att bilda ett lag byggt kring Alberto Contador är inget långskott, sen om han kommer till 2014 eller 2015 är svårt att sia om. Alonso vet, likt Tony Soprano, när det är dags to make a move.
– Det här projektets mål är främst två saker; att få in de bästa aspekterna av cykelsporten till Formel 1, som uppoffring, beslutsamhet och disciplin, och samtidigt få in de bästa aspekterna av F1 till cykel. Förhoppningsvis kan vi hjälpa till med saker som image, organisation, marknadsföring och professionalism.
/Bernövall
Edit: Den 23 september 2013 förklarade Fernando Alonso att köpet inte blir av. Det fanns inte tillräckligt med tid för att få ihop ett lag. Euskaltel går i graven och Alonso hoppas på att starta ett helt nytt stall till 2015.
Det finns få saker som är så lätt att leva med som den totala hopplösheten. Apati. Townes Van Zandt sjöng lite om det där i Waiting Around To Die, han sjöng om sin bästa vän codeinet och hur de tillsammans skulle vänta in döden. Han var ingen utbildad livscoach, Townes.
Det finns få saker som är värre än att känna att man kan uppnå någonting och sedan inte ens få chansen att göra det. På Paris-Roubaix 1996 var Andrea Tafi och Gianluca Bortolami med om just det.
– Jag förstår inte attityden. Det är galen patriotism och journalistik från en annan era, det var trots allt ett italiensk lag som vann Paris-Roubaix i söndags.
Giorgio Squinzi, byggpamp och huvudsponsor av Mapei-stallet, var arg på de italienska tidningarna. Dagen innan hade superstallet tagit en trippel på Paris-Roubaix men journalisterna på sportsidorna var inte nöjda, de var upprörda över att vinnaren hette Johan Museeuw och inte Andrea Tafi eller Gianluca Bortolami.
Med några kilometer kvar till mållinjen på velodromen i Roubaix låg trion Museeuw, Bortolami och Tafi ensamma i täten. Av de tre lagkamraterna var belgaren Museeuw kaptenen och stjärnan, det var också han som fick Squinzis stöd när det ringde i bilen hos sportdirektören Patrick Lefevere.
– Squinzi ringde mig på biltelefonen och sa att Johan borde vinna. Det var ett beslut som vi hade tagit ändå. Alla som vet någonting om det här laget och den här sporten förstår hur mycket Johan gjort för oss.
Giorgio Squinzi
Lefevere förde budskapet vidare till cyklisterna och Bortolami fick i uppgift att hålla ett extra öga på Tafi, som hade svårast att acceptera läget. Deras bråk plockades upp av TV-kanalen Italia 1: ”Andrea, försök inte med någonting, Johan måste vinna”, sa Bartolami till Tafi som svarade, ”Jag vill bara komma tvåa, men inte ens det kan du låta mig göra”.
1. Johan Museeuw 2.Gianluca Bortolami 3. Andrea Tafi. Så ville Giorgio Squinzi ha det och så blev det. Alla gjorde segergest när de passerade mållinjen men ni vet hur det är med skenet, det kan bedra.
– Jag är glad över att ha gått i mål tillsammans med två mästare som Museeuw och Bortolami. En vinst hade kanske varit för mycket att önska då Johan är en vinnare som förtjänar segern men jag hade gärna tagit andraplatsen. Bartolami gick dock inte med på det. Chefen sa åt mig att ligga trea när vi gick in i velodromen så jag höll mig där, nästa gång kanske det blir annorlunda men just nu är det svårt att dölja mitt missnöje, sa Tafi efter loppet.
– Det var ett jobbigt beslut, helt klart. Alla vill vinna Paris-Roubaix och Johan har lovat att han kommer hjälpa mig i framtiden som tack för hjälpen jag gav honom idag, sa Bortolami.
Enligt Johan Museeuw och Patrick Lefevere spelade det omtalade telefonsamtalet, och det efterföljande beslutet, egentligen ingen roll – Museeuw hade gått segrande ur tävlingen hur som helst.
– Att låta loppet avgöras i en spurt hade inte varit rättvist med tanke på det arbete alla lagt ner. Sedan 1993 har Johan gjort ett enormt jobb för det här laget och det vet alla om. Idag hade han chansen att cykla ifrån de två italienarna men visade respekt genom att inte göra det, sa Lefevere.
Ungefär här tar historien om Paris-Roubaix 1996 slut, de flesta är överens om att Giorgio Squinzis samtal till Lefevere var avgörande för utgången. Men, vi måste ge Squinzi själv sista ordet. När kritiken mot honom var som störst avfärdade han Lefeveres telefonstory som lögn.
– Om det var upp till mig hade de tre gärna fått göra upp i en vanlig spurt. Det var deras eget beslut att låta Museeuw vinna. Jag försökte ringa Lefevere men kom inte fram, hans biltelefon fungerade uppenbarligen inte korrekt.
***
Andrea Tafi undrade ju om det skulle bli ”annorlunda nästa gång?”. Det blev det. 1999 vann han Paris-Roubaix framför lagkamraterna Wilfried Peeters och Tom Steels. Mapei-stallets tredje och sista trippel på Paris-Roubaix.
***
Det här har ni koll på, men, Giorgio Squinzi är för tillfället aktiv inom fotbollen. Han äger Serie A-nykomlingen Sassuolo som inte helt oväntat har Mapei-loggan på bröstet.
***
De tre Mapei-cyklisterna cyklade på varsin Colnago C40. Mapei-stallet och Colnago hade ett enormt framgångsrikt samarbete under många år. Mer om det någon annan gång, kanske.
***
När den franska senaten i år släppte namnen på de cyklister som visat spår av EPO under Tour de France 1998 var Andrea Tafi ett av namnen. Johan Museeuw berättade förra året, som en av de första 90-talscyklisterna, att dopning var en ”normal del av livet” under hans karriär.
– Om vi inte är öppna att gräva i det förflutna är det svårt att gå framåt. Folk behöver komma fram och be om ursäkt för att öppna upp för en renare framtid, sa han då.
***
Inför årets cykelsäsong skrev jag en text om att gräva gropar och hålla huvudet högt. Ingen har skrivit och sjungit bättre om gropar än tidigare nämnda Townes Van Zandt. Cykelsporten gräver fortsatt lite för många av sina egna.
”We all got holes to fill And them holes are all that’s real Some fall on you like a storm Sometimes you dig your own But choice is yours to make Time is yours to take Some dive into the sea Some toil upon the stone”
Nittonhundraåttiotvå. 1982. Året då Steven Patrick Morrissey och Johnny Marr bildade tidernas bästa brittiska band, The Smiths. Året då Italien vann VM i fotboll.
Den 11 juli 1982 på Santiago Bernabeu i Madrid sköt Rossi, Tardelli och Altobelli guldet till Italien. Två månader senare var det Giuseppe Saronnis tur att bli världsmästare.
Många av de största cyklisterna genom tiderna har trampat fram på Colnago-cyklar, de cyklar som började produceras i Cambiago-provinsen år 1954 av Ernesto Colnago. Ernesto var en av ”Beppe” Sarronis närmsta vänner och det var just en Colnago-cykel som Saronni hade med sig till England när VM skulle avgöras.
Ernesto Colnago berättar i en intervju från 2004.
”Av alla cyklister som cyklat för mig är Saronni en av de som är mig närmast hjärtat. Han ringer fortfarande ofta för att prata och få råd”.
Saronni var ingen duvunge 1982. Som 21-åring hade han vunnit Giro d’Italia 1979, och VM 1981 förlorade han med minsta möjliga marginal till belgaren Freddy Maertens. 1982 års upplaga av Världsmästerskapen kördes på racerbanan Goodwood långt ner i södra England. En uppenbart platt banprofil som passade den spurtsnabbe Saronni perfekt. trots det var det nära att han inte ställde upp, bara en månad innan VM gick nära vännen och rådgivaren Porro Chiapano bort.
”Efter Chiapanos död ville Saronni inte ställa upp. Jag sa åt honom att kämpa vidare och tävla för Chiapanos skull, och jag lyckades övertala honom”.
Med några få kilometer kvar av loppet var amerikanen Jonathan Boyer, som hade en lucka till den jagande klungan, det stora hotet mot ett spurtavgörande. Då fick Saronni fick oväntad hjälp av Boyers landsman Greg LeMond som tog täten och hämtade in den ensamme ledaren -, sekunden senare avlossade Saronni den attack som kom att kallas ”skottet i Goodwood”.
”När Saronni drog igång spurten under den sista kilometern trodde jag att kedjan skulle gå av! Hans fart var dubbelt så snabb som de andras”.
Några veckor efter VM-titeln vann Giuseppe Saronni Lombardiet Runt och innan karriären var över 1989 hade han även vunnit Milano-Sanremo och ett andra Giro d’Italia.
”Saronni blev älskad av hela Italien tack vare sitt sätt att utrycka sig som idrottare. Sättet han hade så mycket hjärta på, att han gav allt för att vinna, det är svårt att förklara… Han var smart, han hade benen och han blev en mästare”.
***
En fascinerande aspekt med Giuseppe Saronni som cyklist är att han var en av de sista old school-cyklisterna, men ändå väldigt modern. Nu för tiden kan man inte vara både snabbast i spurterna och vinna ett helt Giro d’Italia eller Tour de France, det kunde Saronni. Samtidigt var det han som tillsammans med sina lagkamrater förde sporten framåt när de började utveckla taktiken med rejäla tåg och uppdrag för spurtaren.
***
Ringer det en klocka när ni hör ”Goodwood”? Ni som kan ert andra världskrig behöver ingen länk, vi andra klickar in oss här: ”Operation Goodwood”.
