Kategoriarkiv: A Due Ruote

The Width of a Circle – Wiggins, Froome, Stroszek och Bartlet

Wiggins och Froome på Tour de France 2012

Wiggins och Froome på Tour de France 2012

Allt går i cirklar. Det är grundpoängen i Werner Herzogs film Stroszek som slutar med att den dansande kycklingen vägrar sluta dansa och att det inte går att få stopp på den skidlift som huvudpersonen sitter på. Med uttrycket ”allt går i vågor” menas det rätt uppenbart att allt alltid går upp och ner. Jag undrar om cirkeln har en liknande innebörd, den hamnar ju alltid där den redan varit. När Bradley Wiggins nu tvingas stå över Tour de France så har han därmed bara kommit halva vägen i den cirkel som tog sin början vid fjolårets Tour-seger, det blir en kamp att komma hela vägen runt.

Det har funnits saker att skylla Wiggins nederlag på. Giro d’Italia var år 2013 års mål från start men en bröstinfektion, ett ont knä och ett par blöta utförskörningar ställde till det och tvingade Wiggins att bryta tävlingen. Hoppet om att hinna tillbaka i tid till Touren fanns men förra veckan kom alltså beskedet om att han inte ställer upp.

Skys mastermind Dave Brailsford har hela tiden tänkt sig att Chris Froome ska leda det brittiska stallet i Tour de France. Förra året fick Froome stå tillbaka för Wiggins, och redan då var Froome starkare än Wiggins i bergen. Årets upplaga innehåller mer berg och mindre tempo än förra året och Brailsfords kaptensval blev solklart.

Wiggins har dock inte varit lika övertygad som Brailsford om att han borde stå tillbaka för Froome. Han har pratat om möjligheten att kliva fram om Froome skulle ha en dålig dag och även om chansen att ta en Giro/Tour-dubbel.  Med tanke på den inställningen så lär det kännas som ett ordentligt nederlag när han i juli tvingas följa Contador och Froomes uppgörelse om TdF-segern framför pub-TV:n.

Om Froome lyckas på Tour de France är den adlade nationalhjälten Bradley Wiggins helt plötsligt inte ens nummer ett i Storbritannien längre. Det kommer bli mycket intressant att se hur han tacklar den situationen.

Jag vet inte om ni sett TV-serien Vita Huset, om inte så borde ni göra det. I slutet av säsong 2 hamnar President Bartlet i ett karriärsdefinierande ögonblick, hela världen har fått veta att han har hemlighållit sin MS, hans sekreterare har precis dött, och alla vill ha svar på om han ska ställa upp i nästa val och gå för en second term. Det finns en enkel lösning på den jobbiga situationen, låt rätt journalist få ställa första frågan på den enorma presskonferensen och hitta ett sätt att mjukstarta på innan du berättar att det inte blir någon satsning på nästa val. Men det gör inte Bartlet, han väljer att få frågan om omval direkt, knyter bestämt händerna i fickorna och väljer den svåra vägen.

Det ögonblicket i Vita Huset är både mer dramatiskt och storslaget men ligger trots det rätt nära där Wiggins faktiskt står – skadad och utkonkurrerad finns det två vägar att välja. Froome står redan där redo att ta över, yngre och för tillfället snabbare än sin förre kapten. Det är lätt att vika sig för ett sådant faktum. Men vill Wiggins studsa tillbaka gäller det istället att snabbt hitta nästa mål. Peka på Vuelta a Espana eller VM och ha den tävlingen som ny riktpunkt. En vinst där och den där cirkeln som Werner Herzog var förtjust i är sluten snabbare än någon anat, och en ny kan påbörjas.

/Bernövall

The Fault In Our Stars – om Visconti, Pantani och en kväll i maj

Tanken kom till mig under den fjortonde etappen av Giro d’Italia, där vädret inte tillät några TV-bilder och vi under loppets alla timmar istället fick se bilder på publiken vid målområdet. Tanken på att det vackra vissa gånger bara är där.

Bortasektion, Rosvalla, Nyköping

Bortasektion, Rosvalla, Nyköping

På Rosvalla i Nyköping kvitterade Bissarna i den 93 minuten och såg till att den blåsvarta bussen som rullade hemåt var tystare än vanligt. I Uppsala hade regnet nyss slutat falla när jag hoppade upp på min gröna Skeppshult och trampade hemåt.

Ni vet hur det är en sådan kväll i maj, när solen har gått ner och doften av regn fortfarande är absolut närvarande i luften. Varenda butiksskylt och gathörn får en ny lyster. På väg förbi den engelska bokhandeln såg jag The Fault In Our Stars i skyltfönstret, en bra ungdomsbok men framförallt en fantastisk titel. The Fault In Our Stars. Allt kan alltid gå åt helvete, de små sakerna och de stora sakerna, en frispark som tar tre poäng ifrån dig och hjärtat som helt plötsligt slutar slå, sakerna du kan påverka och de där totala tragedierna när felet faktiskt inte ligger hos dig, utan hos stjärnorna.

Cykelkommentatorn Roberto Vacchi skrev idag på twitter, ”Fråga inte vad det är men jag går igång av cykelsport. Det är ju bara så vackert”. Jag behöver inte fråga. Den nedstämda bussresan, cykelturen genom ett regnfriskt Uppsala, boktiteln, publiken vid målområdet i Bardonecchia och kämpande cyklister på snöklädda bergstoppar. Saker att bli uppfylld av.

Hjärtat som slutar slå.

Medan jag var i Nyköping cyklade Giro-cyklisterna i berg.

Marco Pantani gick bort 2004 då hans trasiga hjärta slutade slå efter år av drogmissbruk. När Giovanni Visconti på söndagen vann den femtonde etappen i snökaoset på Col Du Galibier så gjorde han det vid Pantanis monument, ett speciellt ögonblick för Visconti.

– Det är en ära för mig att vinna framför Pantani-monumentet. Jag är likt honom född den 13 januari och jag är säker på att han hjälpte mig lite idag.

Det är mer än födelsedagen som kopplar Pantani och Visconti till varandra.

Efter att Pantani blev utslängd från Giro d’Italia 1999 tog hans liv en vändning åt det sämre. Från att alltid ha varit snabbast uppför så gick det plötsligt lika snabbt utför. De sista åren blev drogmissbruket till depression och hans egna citat ”jag cyklar snabbt uppför för att minimera smärtan” kunde tvärt tolkas som kuslig självinsikt.

För Giovanni Visconti har det senaste året varit tungt. På fjolårets Giro tvingades han bryta den femtonde etappen efter andningssvårigheter, han hade fått en panikattack. I oktober stängdes han sedan av i tre månader för samröre med dopningsdoktorn Michele Ferrari. Efter vinsten idag, när han gråtit klart, sa han ”Ibland finns det problem i huvudet som är svårare att ta itu med än en bruten arm eller ett brutet ben. Någon sa till mig att en cirkel nu är sluten, han hade rätt”.

Panikattack. Dopning. Kopplingen finns där, och det finns en anledning till att jag började tänka i de banorna, nämligen det citat som Visconti berättade att han hade upprepat för sig själv under etappen.

– Eusebio Unzue har alltid stöttat mig och han brukade upprepa en mening som jag försöker att inte glömma; ”Den som är stark kommer alltid vara stark”. Jag hade det i huvudet varje meter idag.

Den som är stark kommer alltid vara stark. Nog inget dumt motto när man håller på att frysa fingrarna av sig på sin cykel, men Visconti får inte glömma det väsentliga.

Den som är stark är stark tills den faller. När du faller behöver du all hjälp du kan få. Det fick inte Pantani. Förhoppningsvis har Visconti fått det.

/Bernövall

WW108 – Sempre con noi

För exakt två år sedan, på Giro d’Italias tredje etapp den 9 maj 2011, tittade Wouter Weylandt bakåt på väg utför Passo del Bocco och tappade kontrollen över sin cykel, ena pedalen hakade i bergsväggen och Weylandt gick i backen för att aldrig vakna upp igen.

2011 var hans första år i Leopard Trek – men det var i Quick Step-stallet som Wouter Weylandt inledde sin professionella karriär, och det var i den tröjan han tog sin största seger då han var först över mållinjen på den tredje etappen av 2010 års Giro d’Italia.

När Girot och hela cykelvärlden idag hyllade hans minne kändes det helt rätt att det var en Omega Pharma-Quick Step-cyklist som fick sträcka armarna i luften.

Sedan dödskraschen har cykelsporten pensionerat nummer 108, som var Weylandts under Girot 2011, och det numret hade Mark Cavendish med sig upp på podiet efter segern idag.

”Cav” cyklade aldrig i samma lag som Weylandt men hade som alla andra i klungan belgaren i tankarna under dagen, och efter etappen dedikerade han segern till honom.

Cavendish vinner etapp 6, och hyllar Weylandt

Cavendish vinner etapp 6, och hyllar Weylandt

Mina egna minnen från den tredje etappen 2011 är fortfarande väldigt närvarande. Den hemska helikopterbilden på när tävlingsläkaren försöker få liv i en utslagen Weylandt är omöjlig att glömma. Bilderna från dagen efter är minst lika starka.

Den fjärde etappen genomfördes, men neutraliserades, och istället för en tävling blev den ett 216 kilometer långt farväl.

Lagen turades om att anföra klungan från starten i Genua till målet i Livorno. Längs hela sträckan pryddes vägkanterna av olika hyllningar som åskådare gjort och vid målområdet dominerade budskapet ”Livorno per Wouter” när hela Leopard Trek-stallet, och bäste vännen Tyler Farrar, förde klungan över mållinjen med armarna om varandra.

Sista kilometerna av etapp 4 2011, dagen efter dödskraschen

Wouter Weylandt lämnade efter sig sin flickvän An-Sophie. Hon födde deras dotter Alizée fyra månader efter hans bortgång.

Wouter Weylandt vinner etapp 3 av Giro d'Italia 2010

Wouter Weylandt vinner etapp 3 av Giro d’Italia 2010

Inskrivningen inför dagens etapp

Inskrivningen inför dagens etapp

04_0 /Bernövall

Strålande sol över en karriärs skymning – om italienarna

Enrico Battaglin, Fabio Felline, Giovanni Visconti, Luca Paolini.

Vesuvius

Vesuvius

Under de fyra första dagarna av Giro d’Italia har Italien visat upp sig i sin allra finaste skrud. Det började i Neapel där helikopterbilderna panorerade över Stadio San Paolo och den väldiga Vesuvius, och fortsatte dagen efter när tajta tempodräkter och snabba hjul fick vägarna att glöda på vulkanön Ischia.

Den där vackra ytan är heller inte det enda som satt Italien i gott ljus. Hemmacyklisterna har dominerat de två senaste etapperna.

Idag, tisdag, vann den unge Enrico Battaglin före Fabio Felline och Giovanni Visconti – en italiensk trippel. Några meter bakom den trion trampade en rosaklädd Luca Paolini in i mål – och det är där historien finns.

Det engelska ordet ”twilight” är fantastiskt snyggt. Och det är där Luca Paolini befinner sig, i sin karriärs twilight, när han 36 år gammal gör debut i Giro d’Italia. Det är svårt att inte gilla det.

– Mina lag har alltid velat att jag ska köra Touren eller Vueltan. Jag är väldigt glad över chansen att få cykla Girot i år.

Paolini har cyklat professionellt sedan 2000, länge som hjälpryttare till Paolo Bettini, och under alla dessa år har han aldrig fått chansen att vara med i det loppet som borde varit hans. Förrän nu.

Att man ska ta chansen när man får den är någon slags allmän sanning, och tagit chansen har Paolini verkligen gjort.

Han attackerade sent på den tredje etappen som gick mellan Sorrento och Marina di Ascea och när försprånget till cyklisterna bakom ökade stod det klart att det skulle bli både etappvinst och rosa ledartröja.

36 år, Giro d’Italia-debut, etappvinst, maglia rosa. Få chansen. Ta den.

När han mötte pressen efteråt berättade han att den rosa tröjan var ett hållet löfte. Paolinis pappa genomgick en operation under måndagen, trots det hade deras samtal på morgonen handlat en del om etappen.

– När jag träffade honom i morse sa jag att jag skulle ha den rosa ledartröjan åt honom när han vaknade upp. Jag har hunnit prata med honom nu efteråt och allt har gått bra.

Inför den femte etappen leder Luca Paolini fortfarande Giro d’Italia. Han får gärna göra det ett tag till.

Luca Paolini och la maglia rosa.

Luca Paolini och la maglia rosa.

Sorrento, där den tredje etappen tog sin början

Enrico Battaglin, 23, vinner etapp 4

Enrico Battaglin, 23, vinner etapp 4

Stadio San Paolo

Stadio San Paolo

/Bernövall

Let’s not talk of love or chains

Efter att ha försummat södra Italien de senaste åren vänder Girot ner till Neapel för sin grande partenza.

Lucio Dalla värker fram låten som är dedikerad till Enrico Caruso, den store tenoren från Neapel, staden där Giro d’Italia 2013 tar sin början. Den smärta Dalla sjunger om kommer med all tydlighet vara närvarande under de tre veckor som är Il Giro, även om den i någon utsträckning lär ta mer fysiska än känslomässiga uttryck.

Senast Giro d’Italia hade målgång i Neapel var 1996. I år får staden både start och målgång på samma dag – på den åttonde etappen 96’ gav sig cyklisterna iväg från annan ort, rättare sagt Polla. Då var banprofilen platt och vinsten Mario Cipollinis att ta, skillnaden är att det i år är Mark Cavendish som är Cipollini.

Cipollini hade redan en etappvinst i bagaget när han med stort självförtroende trampade in på upploppet i Neapel. Den excentriske spurtaren gick mot en bekväm spurtseger och bestämde sig för att sträcka armarna i skyn. Segergesten var dock tidig och Fabrizio Guidi och Giovanni Lombardi, som låg tätt bakom, lyckades nästan sno etappen från Il Re Leone som klarade sig undan med någon ynka centimeter.

Vinsten i Neapel blev Cipollinis 14:e Giro-etappseger i karriären, det skulle bli totalt 42 stycken innan han pensionerade sig. Ett rekord som står starkt. Om Mark Cavendish är först över mållinjen i samma stad på lördag så tar han sin 11:e karriärseger i Girot, en bit upp alltså.

Cipollini äter.

Cipollini äter.

Giro d'Italia 2013 - banprofil etapp 1

Giro d’Italia 2013 – banprofil etapp 1

Giro d'Italia 2013 - karta etapp 1

Giro d’Italia 2013 – karta etapp 1

/Bernövall

Dream baby dream – om Sep Vanmarckes tårar

Tåren rinner nedför den smutsiga kinden, bilden är inte på ett ledset barn som ramlat i en sandlåda, den är på Sep Vanmarcke som precis varit några få centimeter från att fullborda en dröm han haft i hela sitt liv.

Paris - Roubaix 2013

- Jag kunde inte tro det. Jag slog Tom Boonen – min stora hjälte.

Så sa Sep Vanmarcke efter att han vann Omloop het Nieuwsblad förra året. Vanmarcke är född 1988 och har, som så många andra belgare, den åtta år äldre Tom Boonen som idol. Efter Flandern Runt förra veckan twittrade han, ”Vid starten imorse sa Tom Boonen till mig att ”när det börjar gå fel så fortsätter det att gå fel”. Han hade rätt – och det gällde oss båda”.

Både Sep Vanmarcke och Tom Boonen gick i backen på Flandern Runt. För Boonen betydde det ett missat Paris-Roubaix. Vanmarcke klarade sig bättre och kom till start igår. På det största av alla klassikerlopp var han sedan obarmhärtigt nära att skriva in sig bredvid Boonen i historieböckerna.

- För varje cyklad kilometer började jag tro mer och mer på seger.

När man är en 24-årig cyklist behöver man inte känna sig stressad. Framgångarna i de stora loppen kommer sällan så tidigt i karriären. Men det är skillnad på att hoppas på vinst vid startlinjen och att ha den i sin hand 50 meter från mål. Storfavoriten Fabian Cancellara blev inte av med Vanmarcke igår. Under de avslutande kilometerna gjorde schweizaren flera försök att rycka – men inne i veldromen var duon fortfarande tillsammans.

Där, under loppets sista kilometer inne på Vélodrome André Pétrieux, hade Vanmarcke drömmen inom räckhåll. I det läget handlar det om att vara kall. Det handlar om att ha tålamod. Luften stod som still i väntan på att någon skulle ta ett initiativ. I den sista kurvan kunde Vanmarcke inte hålla sig längre.

- På slutet mumlade jag för mig själv, ”jag har en stark avslutning, jag har en stark avslutning”.

Den amerikanska filmen Breaking Away handlar om en ung kille i Indianapolis som idoliserar ett italienskt cykellag. Det finns något vackert i cykeluttrycket ”breaking away”, att bryta sig loss.  I filmen försöker den unga killen till huvudperson hitta sin dröm, när Vanmarcke igår med 200 meter kvar försökte bryta sig loss så gick han med allt han hade efter sin. 20 meter från mållinjen dök Cancellara upp på utsidan och snodde den ifrån honom.

Igår rann tårarna. Idag skrev Vanmarcke på twitter.

- Efter en kort natt och 1000 repriserade spurter i mitt huvud så förlorade jag fortfarande Paris-Roubaix igår. Jag kan inte ändra på det men alla stolta människor och snälla hälsningar får mig att se andraplatsen i ett positivare ljus.

För det är ju så. Bara för att drömmen går i kras så är den inte över. Nästa år får Sep Vanmarcke en ny chans att vinna. Och alla vi andra också.

***

Cancellara till vänster, Vanmarcke till höger.

Cancellara till vänster, Vanmarcke till höger.

/Bernövall

7 april. Kl 10:30: Drar igång och kör rakt in i helvetet

Vélodrome André Pétrieux och Vélodrome Jean Stablinski

Vélodrome André Pétrieux och Vélodrome Jean Stablinski

L’enfer du Nord. På söndag har cyklisterna 254 kilometer av totalt lidande på långa och brutala kullerstenspartier framför sig. Sen avslutas allt i en velodrom. Varför? Jo, för det var så det började.

År 1896 stod de två textilfabrikörerna Théodor Vienne och Maurice Perez med en nybyggd velodrom och behövde ett sätt att marknadsföra den på. Det resulterade i cykeltävlingen Paris-Roubaix.

Den första velodromen var gjord av trä och förstördes runt första världskriget. I krigstid kunde träplankor göra större nytta än att cyklas på. 1936 återuppstod velodromen. Den här gången i betong och med namnet Vélodrome André Pétrieux.

1943 blev belgaren Marcel Kint den första cyklisten att vinna Paris-Roubaix på Vélodrome André Pétrieux och sedan dess har varje vinnare korats inne på banan. 1950 Fausto Coppi, 2004 Magnus Bäckstedt, och förra året vann Tom Boonen för fjärde gången.

2012 byggdes en ny fin inomhusvelodrom. Döpt efter den förre storcyklisten Jean Stablinski ligger arenan precis bredvid Pétrieux-velodromen. Paris-Roubaix har dock inte flyttat med inomhus, och låt oss hoppas att den aldrig gör det.

När de nu stänger taket på fotbollsarenor i Stockholm, spelar cupmatcher i tipshallar och dödar den vackra utomhusbandyn så är det, i alla fall i min värld, viktigt att värna om de sporter som fortfarande får vara en del av naturen – och sin historia.

Som tur är går det inte att bygga en hall över 254 kilometer landsväg. Men om någon, någonstans, någonsin skulle få för sig att flytta in de sista kilometerna av Paris-Roubaix; snälla, gör inte det.

Roubaix 1911

Roubaix 1911

Magnus Bäckstedt vinner 2004

Magnus Bäckstedt vinner 2004

 Fausto Coppi vinner Paris-Roubaix 1950.

***

Det är fantastiskt med journalfilmer. Dokumentären A Sunday In Hell följer 1976 års upplaga av Paris-Roubaix, doftar av journalfilm, och är fascinerande närgången. Ett filmtips alltså.

/Bernövall

I am Spartacus

Det är lätt att tycka om en showman. Den som stegrar över mållinjen, kränger lite extra med med kroppen eller andas med tungan hängande ur munnen. Fabian Cancellara är inte en sådan cyklist. På söndagens Flandern Runt visade han istället varför jag gillar honom – den sittande tempoökningen.

Det är vackert när överlägsenhet ser lätt ut. Ni vet som när Andrea Pirlo trippar runt på mittfältet och slår passningar som ingen annan klarar av. Det är samma sak när Fabian Cancellara leker sig fram över den förrädiska kullerstenen.

På Paterberg var det dags schweizaren med det Italiendoftande namnet att återigen visa upp den växel som ingen annan har. Kolla in klippet nedan. Peter Sagan, i den gröna dräkten, går nästan upp sida vid sida om Cancellara i början av klättringen. Sakta men säkert börjar Sagan sedan se tappa frekvens och när han väl ställer sig upp så är det kört. Cancellara ser det svaghetstecknet direkt och med rumpan kvar på sadeln så trampar han iväg. Och vinner.

Det är inte första gången tempohästen Cancellara gör ett sådant ryck. Ett favoritminne är när han på den tredje etappen av Tour de France 2007, iklädd den gula ledartröjan, bara trampar ifrån resten av cyklisterna. På asfalt. På flacken. Framför en klungspurt.

På söndag är det dags för Paris-Roubaix, a.k.a. Helvetet i norr. Även på de kullerstenarna kommer den tvåfaldige vinnaren Fabian ”Spartacus” Cancellara få leva med rollen som storfavorit. Får han en liknande uppbackning som den Spartacus här under så lär segern vara klar.

***

Det fanns en stor besvikelse på årets Flandern Runt. Redan förra året plockades Muur van Geraardsbergen bort från sträckningen och i söndags saknade jag den mer än senast – inte bara för att den brukade vara utslagsgivande. Den ikoniska klättringen kallas ofta för Kapelmuur och det gör den på grund av den kyrka som står på toppen av backen och vakar över cyklisterna. Är det någon dag man ska cykla till en kyrka så är det just på Påskdagen.

pyz0119flantdw127_600/Bernövall

 

Outside The Wall – om Luigi Gannas väg till jobbet och hur Girot räddade Gazzettan

Stadio Franco Ossola. Den känner ni till, arenan där A.S. Varese spelar sin fotboll. Därmed känner ni också till Velodromo Luigi Ganna. Det är nämligen namnet på den velodrom som delar utrymme med fotbollsplanen där på stadion. Luigi Ganna känner ni också till, det var han som åkte bil och blev diskad på 1910 års upplaga av Milano-Sanremo. Han var även den som vann det allra första Giro d’Italia.

100 kilometer. Så långt ska det ha varit – enkel väg – till jobbet för Luigi Ganna när han cyklade fram och tillbaka mellan födelse- och bostadsorten Induno Olona och Milano för att jobba som murare. 1904 började Ganna sedan tävla på sin cykel och den 13 maj 1909 stod han på startlinjen av den första upplagan av det som skulle bli världens vackraste cykellopp.

Det var 127 cyklister som gav sig iväg från utanför arrangören La Gazzetta dello Sports huvudkontor i Milano den dagen, och när de 44 som var kvar gick i mål i samma stad den 30 maj så stod Luigi Ganna som vinnare.

Girot blev en publiksuccé direkt och de totalt åtta etapperna präglades av många logistiska problem. Den sjunde etappen med start i Genua och målgång i Turin drabbades värst.

Den tidiga starten i Genua lockade enorma folkmassor där närgångna och påträngande tifosi gjorde det nästan omöjligt att få iväg cyklisterna. Vid målgången i Turin var det ännu galnare. Det ryktades om att 50 000 åskådare väntade på cyklisternas ankomst och arrangörerna tvingades lägga målgången fem kilometer utanför staden.

1909-arrivo-di-tappa

Tävlingsledaren hette Armando Cougnet och hans lösning på svårigheterna i Genua är den modell som nu som används i alla stora etapplopp. Man neutraliserade de första kilometerna, där cyklisterna bara visade upp sig, innan etappen viftades igång på riktigt när folkmassorna minskat.

Trots att de oväntat stora åskådarantalen tvingade fram snabba lösningar på oväntade problem så lär Cougnet ha varit nöjd. Både han och La Gazzetta dello Sport behövde Giro d’Italia att bli en framgång. Bara året innan var tidningen på väg att gå i graven.

Angelo Gatti jobbade hos cykeltillverkaren Bianchi fram till ett bittert uppbrott mellan honom och företaget. Ett uppbrott som skulle spela stor roll i cykelhistorien. Han startade Atala, ett eget cykelföretag, och på en mässa i Bologna hörde han en intressant nyhet. Bianchi och tidningen Corriere dello Sport planerade att starta en italiensk variant av Tour de France. Gatti hade inget intresse av att hans gamla arbetsgivare skulle få utföra en sådan bra idé och tog därmed kontakt med Tullo Morgagni.

Morgagni var redaktör på Gazzetta dello Sport och Gatti började övertala honom att sno Bianchi och Corriere dello Sports idé - att starta ett stort italienskt etapplopp. Han hade även bra grund för sina argument. Tour de France grundades 1903 av Henri Desgrange, som ägde tidningen L’Auto, och tävlingens framgång hade gynnat L’Autos försäljning rejält. Det lockade Morgagni då La Gazzetta dello Sport var i djup kris och behövde hitta ett sätt att överleva.

Tullo Morgangi - död i en flygkrasch i Verona 1919.

Tullo Morgangi

Tidningen hade knappt råd att betala sina anställda och chocken måste varit total hos cykelreportern Armando Cougnet när han fick ett telegram från sin chef där det stod, ”Det är absolut nödvändigt att du så fort som möjligt tillkännager att tidningen arrangerar ett Giro d’Italia”.

Det var ett modigt drag av Morgagni. Han hade inte ens berättat om nyheten för La Gazzettas ägare Eugenio Camillo Costamagna och man kan tänka sig att Costamagna satte grappan i halsen när han fick nys om det hela.

founders-Cougnet2

Armando Cougnet

Den 6 augusti 1908 möttes de tre, Morgagni, Cougnet och Costamagna, hemma hos Costamagna och den förstnämnde började förklara varför loppet var nödvändigt. En passionerad Morgagni övertalade Costamagna om att La Gazzetta dello Sport skulle dö ut om rivalen arrangerade loppet, och dagen efter gick nyheten om att Giro d’Italia skulle arrangeras ut i press.

Armando Cougnet hade tidigare bevakat två stycken Tour de France och sågs som mest lämplig att ansvara för arrangemanget.

- Det var enkelt att tillkännage Girot men då vi var panka så kom verkligheten snart ikapp oss, har han sagt.

Det behövdes 25 000 lire, och då pengar inte fanns började det knackas dörr. De letades pengar på flera håll, bland annat öppnade ett casino i Sanremo plånboken, men det var först när det italienska cykelförbundet bidrog med 13 900 lire som det började ljusna. Till slut gav även Corriere dello Sport upp hoppet om ett eget lopp, donerade 3 000, och fick därmed trots allt sitt namn förknippat med den nya cykeltävlingen.

Det tog cirka nio månader från det avgörande mötet i Costamagnas villa i augusti till att Luigi Ganna och 126 cyklister gav sig iväg på den första upplagan av Giro d’Italia. Åtta etapper – som passerade Bologna, Chieti, Neapel, Florens, Genua och Turin – och 2448 kilometer senare var Girot tillbaka i Milano och tillställningen, som varit en succé, gick i mål.

1909-il-vincitore-e-il-vinc

Från vänster: vinnaren Luigi Ganna, Carlo Galetti, Giovanni Rossignoli, Dario Beni.

Dagen efter den sista etappen skrev La Gazzetta om ”ett fantastiskt evenemang som nu är inskrivet i cykelsportens historia och kommer upprepas varje år med växande entusiasm och kärlek”.

Den 4 maj i år inleds den 96:e upplagan av Giro d’Italia med en 156 kilometer lång etapp i Neapel.

Just det, Angelo Gatti fick sin revansch. Luigi Ganna cyklade för Atala.

***

Ni kommer ihåg att Luigi Ganna cyklade 200 kilometer varje dag för att komma till och från jobbet i Milano. Det betyder att det första Girot var ungefär som två och en halv arbetsvecka för honom – som gav prispengar på 5 235 lire.

När Ganna vann Lombardiet Runt 1905 var prispengen på 18 lire. Den summan fick hans föräldrar att acceptera att det där med att tävlingscykla kunde vara en bra grej.

Prispengarna från Girot bidrog till att han kunde börja tillverka sina egna cyklar 1912. Han fortsatte sedan sponsra olika stall och 1951 vann Fiorenzo Magni Giro d’Italia cyklandes för Ganna.

Luigi Ganna dog den 2 oktober 1957 i Varese.

Ägna honom en tanke nästa gång ni ser på Serie B från den där arenan som till hälften är hans.

1234883933LuigiGanna-Milaan-1909

/Bernövall

Fill my dreams with flakes of snow

”Jag förstod inte vilken fara jag var i – jag ville bara komma först till San Remo. Jag tänkte på mitt kontrakt med cykelfabriken. Jag skulle få dubbla lönen vid vinst, och 300 franc i segerpengar. ”

537491_10151532339009873_1874295769_n

Landsvägscyklingen är en sport gjord för hjältar. Vare sig hjälten är en Thomas Voeckler som med öppen mun sliter sig kvar i en osannolik ledning på Tour de France eller en Johnny Hoogerland som flyger rakt in i ett taggtrådsstängsel bara för att fortsätta tävlingen dagen efter.

På söndagens Milano-Sanremo var det en hjälteinsats bara att komma i mål.

Cykel. Buss. Cykel. Så blev 2013 års upplaga av Milano-Sanremo, tävlingen som kallas ”La Primavera”, uppdelad. När iskylan och det ymniga snöfallet blev för mycket bestämde sig arrangörerna för att bryta tävlingen och skjutsa cyklisterna över de svåraste passagerna. I den påtvingade halvtidspausen glödde twitter. ”Fucking. Freezing”, skrev Mark Cavendish, ”It’s snowing so much this could be biathlon. If so, can I be shot first?”, skrev Koen de Kort, och Taylor Phinney publicerade en bild där isen låg i en tjock hinna på hjälmen.

Tävlingen återupptogs i Cogoleto, 126 kilometer från mål, och när Gerard Ciolek sedan vann en meriterande seger så kunde vi bokföra en av, eller kanske vad som hade kunnat bli en av, de mest episka upplagorna av det 104 år gamla loppet.

Om vi tar fram blyertspennan och vrider tillbaka kassettbandet så hittar vi en årgång av Milano-Sanremo som, trots allt, var betydligt jobbigare.

Den 3 april 1910 avgjordes Milano-Sanremo för fjärde året i rad. Det var kallt och snöigt när de 71 cyklisterna gav sig iväg från starten i Milano. Över tolv timmar senare, med 289 trampade kilometer i benen, gick den 25 år gamle fransmannen Eugène Christophe i mål som vinnare. Han var en av bara fyra cyklister som slutförde tävlingen.

Christophe har själv berättat om sina upplevelser den där söndagen i april.

christophe_e

”Jag tvingades stanna på grund av magont och kollapsade vid en sten bredvid vägen. Jag var genomfrusen.  Allt jag kunde göra var att vrida huvudet lite åt båda hållen. Jag förstod inte vilken fara jag var i – jag ville bara komma först till San Remo.  Jag tänkte på mitt kontrakt med cykelfabriken. Jag skulle få dubbla lönen vid vinst, och 300 francs i segerpengar.  

När jag låg där såg jag ett hus – och av ren tur så passerade en man förbi mig. Han stannade upp och började prata på italienska, så klart. Jag nickade mot huset och sa ”casa”, och han förstod. Han tog mig under armen och ledde mig till huset, som visade sig vara ett litet värdshus. Väl inne så klädde ägaren av mig mina genomblöta kläder och virade in mig en filt. Jag mumlade efter ”acqua caldo” och pekade på några flaskor med rom.

1910msr

Jag var där och värmde mig i runt 25 minuter och såg under den tiden fyra cyklister passera förbi utanför. Van Hauwer och Ernest Paul (två av hans konkurrenter) kom in i huset. De var så kylslagna att de stoppade händerna rakt i den öppna elden. Paul hade tappat en sko utan att märka det. Jag bestämde mig för att fortsätta.

Jag kände att kroppen började komma tillbaka men ägaren av värdshuset ville inte släppa iväg mig, och Ernest Paul sa, ”du är galen”. Till slut tvingades jag ljuga om att jag hade en vän som skulle ta mig till San Remo via tåg för att komma iväg”.

Christophe tog sig ut från värdshuset och stod sedan för en makalös insats. Han passerade de fyra cyklisterna framför honom och gick solo de sista 100 kilometerna in till målet. Stundtals i tron att han cyklat vilse. Tvåan Luigi Ganna gick i mål en timme efter Christophe men blev senare diskad då det kom fram att han åkt bil delar av sträckan.

Efter målgång togs Eugène Christophe direkt till sjukhus där han sedan blev kvar i en månad för att återhämta sig från frostskador på händerna och andra problem som kylan åsamkat kroppen. Det sägs att de tog ytterligare två år innan han var fullt återställd.

top20Cl_18_clip_image001

/Bernövall