Kategoriarkiv: Borell

Det tar ett år, inte en vecka, att bygga en mur

Hörde en historia över kaffet på Sosta. Den handlade om en typ 35-åring som ville bygga en mur, tyckte att grannens såg rejäl ut och gick över för att fråga hur man gör och hur lång tid det tar. – Ett år, sade gamlingen bakom muren som såg rejäl ut till 35-åringen, som tänkt sig något åt en-vecka-hållet. Det blev ingen mur.

Idag är tålamod en bristvara och bristen på tålamod är något som om och om igen tar mig till det svenska landslaget i fotboll. Du har analyserat en situation, kommit fram till en lösning, känner att du tror på lösningen så mycket att du vill genomföra den och söka acceptans för den. Du vill förändra något och måste förstå att saker och ting tar tid.

När du är mitt uppe i förändringsprocessen är det viktigt att inte vara för lyhörd när kritikerna gör sin grej (det gör de ju alltid) och att stå upp och vara lojal med de som ställt upp för dig och som genomför förändringen tillsammans med dig. De du har valt är dina ambassadörer och eventuella avpolletteringar måste vara få, om ens några, och extremt väl genomtänkta. Summariska avrättningar som svar när något inte fungerar just där och då, resulterar bara i att ingen till slut vågar.

Förändring kräver analys. Förändring kräver tro. Förändring kväver tålamod med förändringarna du genomför. Förändring kräver att du inte hattar fram och tillbaka. Förändring på riktigt, alltså över tid, handlar om att vinna kriget och inte slaget. Förändring kräver någon annan än Erik Hamrén.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Revolution som väg, slutmål eller både och?

Erik Hamrén har sagt, eller låtit oss förstå, att det är revolution som gäller. Såklart att många blir besvikna, skeptiska och irriterade när de tycker att det som utlovats inte infrias.

Det hade kunnat gå att ha en filosofisk debatt om det är vägen till revolutionen eller revolutionen som slutmål som gäller. Men, Hamrén har stängt den dörren. Han som genomför den svenska landslagsrevolutionen har valt att prata om både väg och slutmål på ett sätt som gör att hans trovärdighet idag ligger i giljotinen.

Förbundskaptenen har berättat att hans Sverige skall gå för seger i alla matcher och alla slutspel (revolutionens slutmål), och att man skall göra det genom att vara spelförande och offensiva (vägen till revolutionen). Efter debaclet mot Ukraina kan Hamrén fortfarande få sin revolution, men de som tittar på känner sig lurade på den utlovade vägen.

Hamréns laguttagning visade med all önskvärd tydlighet att han trodde på att hans manskap skulle föra spelet och till slut vinna mot Ukraina. Två tuta-och-kör-ytterbackar, ingen Jonas Olsson i backlinjen, ingen Anders Svensson som garant på mittfältet och Ola Toivonen ute till vänster. Revolutionären Hamrén tror alltså på revolutionen, eller i alla fall på de han tänkt skall hjälpa honom att genomföra densamma.

Frågan är om spelarna fortfarande tror på Hamrén. En gång är ingen gång, men nu har förbundskaptenen gått rejält på pumpen i sina två enskilt viktigaste matcher (Holland borta i EM-kvalet och Ukraina igår). Det går att argumentera för att förtroendets vara eller inte vara är viktigt för Hamrén, men egentligen inte alls för det här landslagets framgångar. Det är viktigare att spelarna tror på Zlatan Ibrahimovic. Han är den bäste spelaren och det är ju han som gått i god för att ”Erik är rätt man”. Här och nu är Ibra hur viktig som helst för att få de övriga att inte ge upp hoppet om den tränare vars omdöme just nu ifrågasätts.

Sveriges uppträdande igår kväll kastar oss också tillbaka till diskussionen utan slut. Den om Ibras vara eller inte vara i landslaget och om landslaget som helhet presterar bättre utan sin stora stjärna. Det är ett oomkullrunkeligt faktum att flera spelare inte presterar som de skall när Ibrahimovic finns på planen. De blir på något sätt hämmade istället för inspirerade av den stores närvaro.

Vi kan väl avsluta med att vara tydliga. Det här är inte över, men det har blivit bra mycket svårare och förste medborgare Hamrén får se upp så att han inte själv hamnar i giljotinen.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Hamrén sågar, jag tvivlar

Roma presenterar offensivprofeten Zeman som ny tränare och Erik Hamréns Sverige angör Kiev. Det känns som om de båda händelserna hör ihop. Två geografiskt skilda övningar med stora förhoppningar, men med försvarsfrågetecken ännu större än de stora förhoppningarna.

Jag tycker inte om när försvarsspel sätts på undantag och inte ges rätt fokus. Jag blir irriterad och nu är det Hamréns svenska landslag som irriterar mig. Sverige har spelare (både i backlinjen och på mittfältet) som gör att laget skulle kunna försvara alldeles utmärk även om det också anfalls, men förbundskaptenen vägrar. Orkar Hamrén inte spela in en backlinje eller vill han inte? Frågan är befogad eftersom Hamrén generellt är mycket intresserad av att landslaget inte stelnar i en på förhand given formation. Kanske att det synsättet kan göra underverk framåt, men bakåt? Tillåt mig tvivla.

Hamrén hoppas att försvarsspelet, trots den omilda behandling, faller på plats i själva slutspelet. Mikael Lustig unikt offensiv till höger, Olof Mellberg tjurskallekrigande i mitten, Andras Granqvist kontrollerad där bredvid och Martin Olsson som en raket till vänster. Tillåt mig tvivla.

Det är tjänstefel att låta både Lustig och Martin Olsson starta om en match behöver vinnas. Lustigs defensiv är inte speciellt mycket bättre än Olssons, men hans offensiv har fungerat utmärkt bra i det här svenska landslaget och därför skall han starta. En defensivt tveksam back ytterligare gör att Hamrén ber om att bli straffad. Olssons svaga defensiv blir ett hot mot det egna laget och hjälpbehovet ute till vänster kommer att få återverkningar centralt i banan. Tillåt mig tvivla.

Jag tvivlar inte på lösningen på Hamréns självförvållade problem. Låt Jonas Olsson ta plats ute till vänster och se till att ”ingen jävel över bron!” gäller där ute istället för ”full fart framåt!”. Det finns också ett drömscenario. På italienska handlar det om svaret på frågan ”vem blir det här slutspelets Materazzi?” Den svenska översättningen låter en gammal Andreas ta Materazzis plats och lyder ”vem blir det här slutspelets Jakobsson?” Jag pratar om den där försvararen som går in efter skada eller avstängning och står för helt avgörande insatser.

Pusselbitarna finns där för drömscenariot, men drömmaren Hamrén drömmer så intensivt att tålamodet tryter där vid bordet. Såg, inte tålamod, är det som gäller när han lägger det landslagspussel som egentligen ser ganska bra ut.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Geni med elixir eller påkommen kvacksalvare?

Det vankas EM-slutspel och jag tänker osökt på EM i Västtyskland 1988, det första slutspel jag i vuxen ålder följde minutiöst. Holland för en gång skull vinnare och en lyckad italiensk generationsväxling som hålls mycket kär i casa Borell. 24 år senare kan jag inte låta bli att fundera på varför en annan generationsväxling ställts in.

1986 hade Italien agerat minst sagt blodfattigt när man skulle försvara 82-guldet. Legendariska förbundskaptenen Enzo Bearzot hade inte generationsväxlat som sig borde och avpolletterades efter tre VM-slutspel (1978, 1982 och 1986) vid rodret. Azeglio Vicini tog klivet upp från U21-landslaget, fyllde på det stora landslaget med spelare från det lag som föll på straffar i U21-final mot Spanien i oktober 1986 och ägnade kvalspelet åt att spela in det landslag som skulle spela EM i Västtyskland och sedan VM på hemmaplan 1990.

Zenga. Ferri. De Napoli. Giannini. Donadoni. Vialli.

6/11 av det gamla U21-landslaget tog på bara ett kvalspel plats som startspelare (De Napoli och Vialli hade tjuvstartat) i det stora landslaget. De fick sällskap av högerbacken Bergomi, rutinerade liberon Baresi, arbetsmyran Bagni, måltjuven Altobelli och efter något år även av den ännu yngre Maldini. För mig är det här varit ett exempel på en synnerligen lyckad generationsväxling. Många nya spelare in på kort tid och ett bra slutresultat som följd.

Det skulle generationsväxlas i Sverige också. När Erik Hamrén tog över efter Lasse Lagerbäck var tre saker i fokus. Det skulle bli lättare för nya (underförstått unga) spelare att få chansen i landslaget, Sverige skulle föra matcherna och laget skulle alltid gå för seger. Det blev inte så. En holländsk kölhalning kom emellan och Hamrén beordrade back i maskin. Verkligheten kom emellan. Det är inte trovärdigt att revidera för mycket, men vi kan vara snälla och säga att Hamrén står fast vid den punkt som i slutändan är viktigast. Den om att alltid gå för seger.

Jag gillar att Hamrén krypit till korset vad gäller unga spelare. Åsikten att allt nytt och ungt per definition är bättre än det som är gammalt, är inget annat än en fotbollens motsvarighet till den globala ekonomins vansinniga och vårdslösa kvartalskapitalism. Jag är inte lika imponerad när det backas i fråga om spelsätt. En tränare som inte vet vad han vill och inte förstår vad som är möjligt?

Det hade varit intressant att se vad Jörgen Lennartsson, U21-förbundskaptenen förbundet ratade till förmån för den internationellt mer rutinerade Hamrén, hade gjort om han fått jobbet. Något säger mig att han hade satt de där ”två av tre käpphästar” han som fick jobbet istället skickat rakt ut genom fönstret. Lennartsson hade tagit tillvara fullt ut på spelarna i det firade U21-landslaget från EM på hemmaplan och han hade inte stått där och påstått att hans lag skulle föra matcherna.

Men, det är Hamrén som står där i det tekniska området. Han står där efter att ha sålt in sig själv som förnyare av rang, bara för att visa sig vara något helt annat. Men, Hamrén blev trodd och med förtroende är mycket vunnet. Nu får vi kvitto på om manskapet tror lika mycket på sin förbundskapten som en gång förbundsledningen eller om de, precis som vi som tittar på, blivit fundersamma när tvärsäkra påståenden blivit till något annat.

Uppfinnaren med elixiret som gör underverk eller den påkomne kvacksalvaren? Hyllad som geni eller buren ut ur staden i tjära och fjädrar? Erik Hamrén har nått vägs ände.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Vem vill vara riktigt stor?

Det finns en grej som bara de riktigt stora klarar. Att vinna Europacupen eller Champions League på hemmaplan.

Om man sätter lika-med-tecken mellan Europacupen och Champions League (inte alls säkert), går finalerna där ett av lagen spelar på hemmaplan att räkna på ena handens fingrar. Alltså få tillfällen och alltså agnar som sållas från vete.

Real Madrid 1957.

Inter 1965.

Roma 1984.

Bayern München 2012.

Det är inte vilka lag som helst som fått och försökt ta chansen att vinna fotbollsvärldens finaste på hemmaplan. Det Real Madrid som var Di Stéfanos, det Inter som var Helenio Herreras och det Roma som var Liedholms är inte några lag som går av för hackor. Fast man måste fundera och resonera kring det lag som var sist ut innan tyskarna nu tar sig an uppgiften.

Jag satt där framför TV:n när Liedholms Roma gick av för hackor. Jag satt där när Romas keeper Tancredi gick ut, blev tacklad av Wheelan och vek ned sig med engelskt mål som följd. Straffsparksläggningen som följde vill de som är blod-brun-röda helst slippa minnas. Romas stora stjärna Falcao valde att inte ta någon straff och hans lag föll. Det är fritt fram att välja vilken tolkning man vill. Roma som ”så dåligt” att man inte ens klarade att vinna hemma på Olimpico eller Liverpool som ”så bra” att man som enda lag mäktat med bedriften att vinna Europacupen/Champions League som ”bortalag”.

Vi kan konstatera att det gäller att ha flyt. Först en sportslig infrastruktur och ett förbund som är så starkt att landet får den där final, sedan kvalificera sig för tävlingen och till slut prestera på väg mot den där finalen på hemmaplan som alla pratar om som både möjlig och trolig. Seger i finalen är körsbäret på tårtan.

Bayern München kan göra om den bedrift som Di Stéfanos Real Madrid och Herreras Inter stod för, och Chelsea kan upprepa den bedrift som signerades Joe Fagans Liverpool. Fagan fanns där mitt emellan Bob Paisley (1974-83) och Kenny Dalglish (1985-91). Lite som Roberto Di Matteo (Chelsea) mitt emellan Villas Boas och vem-det-nu-är-som-tar-över.

Jag har alltså en känsla som gör att jag skriver det där sista. Mitt-emellan-Fagan som vann där och då och mitt-emellan-Di Matteo som 28 år senare gör detsamma? Kvällens CL-final handlar om att vara riktigt stor …

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

”Där nere” och ”där uppe”. Och ”där uppe” och ”där nere”.

Det drar ihop sig till final i Champions League. Själv har jag svårt att släppa det som händer ”där nere” för det som händer ”där uppe” och fortsätter att fokusera på efterbörden av säsongens Serie A och slutspurten i Serie B (Hellas Verona mot Varese bara minuter bort).

Helgen som gick ägnade jag mig åt att följa Lecces öden och äventyr. Det slutade i Serie B, i alla fall för nu, och jag var inte överraskad. Två dagar innan match hade nämligen beskedet om Fabrizio Maccoli och en skada kommit. Han skulle inte kunna göra de mål för Palermo som var en förutsättning för att hans älskade Lecce skulle klara sig kvar. Jag säger att Miccoli visste att Palermo skulle ge matchen till det Genoa som behövde hålla avståndet till Lecce, ville inte vara på planen när det hände och vips, så kom skadan som tog honom ur spel. ”Salentos Romario” gick upp mot något större och fick ge sig.

Vem har sagt att fotboll avgörs på planen? Jag följer den italienska fotbollen extra noga eftersom det där ”utanför planen” är så påtagligt och då kan jag ju inte sitta här och gnälla när ”utanför planen” går mig mot. Jag gillar det inte, men jag älskar det ändå.

”Där nere” tar oss, eller i alla fall mig, till ”där uppe”. Italiensk efterbörd och slutspurt tar oss till final i Champions League. Tjuv- och rackarspel ”där nere” tar oss till detsamma ”där uppe”. Chelsea, ett av den genomkorrumperade Putin-statens tillrättalagda skyltfönster, mot Bayern München, ett skyltfönster där delägaren Adidas vill vara allt annat än det ISL företagets grundare Horst Dassler försökte kontrollera all världens sport med.

Same same, but different. Det säljs och det krängs både ”där uppe” och ”där nere”. Så är det. E così.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Abramovich + Qatar – supergrupp i vardande

Från Ken Bates till Roman Abramovich. Chelsea är sjukt spännande och klubbens vandring från bara selleri till den moderna fotbollens främsta fallstudie är en utmaning för alla som föjder internationell fotboll.

Chelsea är inte bara fotboll, utan också ekonomi och politik. De vanliga beståndsdelarna alltså och på intet sätt unika för Chelsea. Men, mixen av fotboll, ekonomi och politik är unik. Gammal fotboll i kombination med en tydlig och unik del ny ekonomi och ny politik blir till en ny fotboll.

På planen kan det bli sista natten med gänget för flera av spelarna som fortfarande är kvar från det Chelsea som José Mourinho byggde.

På planen kan ställföreträdande managern Roberto Di Matteo lyckas med det Avram Grant inte gjorde den där kvällen i Moskva för fyra år sedan.

På planen kan Didier Drogba till slut ta den där stora titeln som gäckat honom under karriären.

På planen kan Fernando Torres fortsätta på den inslagna vägen och göra den där inverterade (Darko) Pancev-övningen där han gått från superduper till helt värdelös och tillbaka igen.

På planen kan Frank Lampard göra ännu en rub it in på sparkade belackaren Villas Boas och vara den som får det avstängnings- och skadedrabbade Chelea-mittfältet att fungera.

Ovan är hur intressant som helst, men ändå inte i närheten av det som händer vid sidan av planen. Ikväll kan nämligen vara ensamvargen Abramovich sista stora show som just ensamvarg. Fredag 4:e maj i år stannade en limousin till vid Chelseas träningsanläggning i Cobham. I den satt Khalid Al Thani, kungtung qatarsk affärsman. Han var där för att träffa Eugene Tenenbaum och Ron Gourlay, två av det viktigaste rattarna i Abramovichs Chelsea och för att diskutera om det inte var dags för lite Qatar i Chelsea.

Det går att läsa in mycket i det. Det går att läsa in att Abramovich behöver hjälp för att flytta från Stamford Bridge till Battersea Park och utveckla området kring en ny hemmaarenan. Det går att läsa in att Putin-skyddade Abramovich söker allierade för en framtid där Putin är ett svagare kort än idag. Det går att läsa in att gulfstaterna tar ännu ett steg när det gäller att plocka på sig ”världens mest kända klubbar”, som ett sätt att diversifiera och göra reklam för sina ekonomier. Det går att läsa in att motståndarna kan komma att få det extra jobbigt om Abramovich och Qatar slår sina påsar ihop och bildar det som musikvärlden kallar ”supergrupp”.

Men, man måste fundera på hur lätt det är att få en ”supergrupp” att fungera och på den där eviga frågan om exakt vad som går att importera och exportera (idéer/spelare/tränare/management/ägande) i den moderna fotbollen. Vem skall bestämma? Och fungerar verkligen ryskt och arabiskt management och ägande i den västra delen av den gamla kontinenten?

Gammal fotboll, ny ekonomi och ny politik. Chelsea fortsätter att vara den moderna fotbollens spjutspets och dess i särklass mest intressanta fallstudie.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

En tänkande människa tar paus

Josep Guardiola lämnar Barcelona och det är viktigt att ge klubben och honom det erkännande de skall ha. Det typiska Barca-spelet som är så tydligt och lätt att känna igen. De egna produkterna som tar sig ända fram till och in i A-laget. Den lokala identiteten.

Jag trodde att Guardiola skulle lämna redan för ett år sedan. Jag trodde att han inte alls skulle ”trivas” i det klimat som följde på Real Madrids titelökenvandring och det uppskruvade klimat som följde efter att de helvita valt José Mourinho som den som skulle ta dem tillbaka. Men, Guardiola överraskade, stannade och såg ut att kunna hantera situationen.

Den här säsongen har det inte sett och låtit likadant. Mina Barca-vänner, som jag följt klubben, Johann Cruyff och Guardiola tillsammans med sedan mitten av 80-talet, har berättat för mig att Guardiola inte varit som Guardiola. Han har inte varit lugn, oberörd och nedtonad. Istället har han fäktat med armar, begravt huvud i händer och blivit irriterad på presskonferenser på ett sätt som inte är Guardiola.

Guardiolas sorti får mig att tänka på två saker. På den sanning som för inte så länge sedan sa att detta Barcelona inte gick att besegra och på klimatet i kölvattnet på kriget mellan Barcelona och Real Madrid.

För mig har striden mellan Real Madrid och Barcelona i mångt och mycket blivit lika med hårda ord av människor utan någon som helst koll på vad striden mellan Real Madrid och Barcelona handlar om. Det finns ingen eller en väldigt kort back log som i princip bara handlar om två stora klubbar här och nu och som i mångt och mycket kommentarfältslåter ”Superheja”, ”Du är så jävla dum i huvudet” och ”Jag hoppas att han och hans barn dör”. Guardiola, som den kloka och tänkande människa han är, har pratat om just detta och varit bekymrad. Han har pratat om ansvaret för en situation som förr eller senare spiller över och gör så att människor far illa. Det känns som om situationen Guardiola beskrivit är här just nu.

Så sent som för bara några veckor sedan var detta Barcelona ett lag som ”bara inte gick att besegra” och det gick ”inte att se något slut på de enorma framgångarna”. Nu är det slut. Men, grundpelarna finns där. Det typiska Barca-spelet som är så tydligt och lätt att känna igen. De egna produkterna som tar sig ända fram till och in i A-laget. Den lokala identiteten. Det är tre underbara byggstenar och pusselbitar i vilket projekt som helst.

Nu tar Guardiola ett steg tillbaka och vi tackar för det som varit, önskar honom lycka till och välkommen tillbaka. Guardiola tar en paus för att reflektera och fundera. Han tar en paus för att reda ut om hans ”spel som inte gick att besegra” har lästs sönder och behöver modifieras eller kanske revolutioneras. Under tiden kan vi som är kvar njuta av ”Superheja”, ”Du är så jävla dum i huvudet” och ”Jag hoppas att han och hans barn dör”. Eller inte.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Guardiola – oljepengar eller inte

Barcelonas övning med det blödande och sårade Chelsea slutade inte som det var tänkt. Banderiljärerna och pikadorerna lyckades inte trötta ut tjuren tillräckligt så att dödsstöten skulle kunna sätta sin. Ibland är det helt enkelt så att tjuren vinner och då får striden ett helt annat skimmer.

Lika vackert som att tjuren vann, lika vackert var det att Fernando Torres, så länge så värdelös, fick sladda igenom var det försvar som inte längre var. Ni som kan er Torres vet att han gjort det förut och det på just Camp Nou. Gårdagkvällens Torres slöt alltså cirkeln.

Frågan är om cirkeln är på väg att slutas även för Josep Guardiola. I Barcelona alltså. Gårdagens förlust talar emot. För det går ju egentligen inte att lämna nu med både Champions League och ligan förlorade. Men, vi som tycker att det vore superintressant att se Guardiola mäta sin tränarkrafter någon annanstans än i Barcelona hoppas. Själv har jag alltid varit övertygad om att den katalanske mästartränaren förr eller senare kommer att hamna i Italien. Guardiola uppskattar den italienska passionen och fokuset på taktik för mycket för att inte testa. Inte det Brescia han representerat och mer eller mindre lovat att någon gång träna gratis. Men, ett Fiorentina med en karismatisk Diego Della Valle som satsar för fullt? Ett nytt Roma som rattas av den Franco Baldini som Guardiola uppskattar så mycket?

Eller så stannar han. Det vore också vackert. Det vore hur vackert som helst. Guardiola som ny Guy Roux eller ny Sir Alex. Det brukar konstateras att relationen med Barca-presidenten Sandro Rosell inte är den bästa, men det behöver inte spela så stor roll. En relation behöver inte vara jättebra, det räcker att den är tillräckligt bra. Relationer som är för bra kan bli för kravlösa och istället ställa till saker och ting.

Det riktigt tråkiga vore om Guardiola redan beslutade sig för ett nytt arabiskt äventyr. Om han nu beslutar sig för att göra det han som spelare gjorde i slutet av sin karriär. Bättre då om tränaren Guardiola gör saker och ting i samma ordning som spelaren Guardiola och låter Italien komma direkt efter Spanien. Långtbortistan och de riktigt stora petro-sedelbuntarna kan vänta. Fast petrodollarna är överallt. Qatar sponsrar ju Barcelona och Guardiola-älskaren Moratti i Inter har minsann också oljepengar att spendera. Oljepengar eller inte. Kanske är det så vi skall se på valet som skall göras. Och Guardiola väljer …

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Kejsaren är naken

Och så gick kejsaren i processionen under den vackra tronhimlen, och alla människor på gatan och i fönstren sade: Gud, vad kejsarens nya kläder äro makalösa! Vilket vackert släp han har på manteln! Så utmärkt det sitter! Ingen ville låta märka att han ingenting såg, ty då hade han ju icke dugt för sitt ämbete eller ock varit mycket dum. Inga av kejsarens kläder hade gjort en sådan lycka.

Men han har ju ingenting på sig! sade ett litet barn.

Herre Gud, hör bara den oskyldiges röst! sade fadern; och den ene viskade till den andre vad barnet hade sagt.

Han har ju ingenting på sig! Ropade slutligen allt folket, och det kröp i kejsaren ty han tyckte att de hade rätt, men han tänkte som så: Nu måste jag hålla ut till processionens slut.Och så höll han sig ännu rakare, och kammarherrarna gingo och buro på släpet som alls icke fanns.

Det här är inte en krönika om att Barcelona var bättre än Milan och kanske också är världens bästa lag just nu. Det här är inte en krönika om att Lionel Messi var bättre än Zlatan Ibrahimovic och kanske också är världens bästa spelare just nu. Det här är en krönika om fotbollspolitik, som jag valt att inleda med HC Andersens ”Kejsarens nya kläder”.

Jag älskar fotbollspolitik. Jag är mer intresserad av det som händer utanför planen än det som händer innanför linjerna. För utanför ger ju innanför. Jag älskar striden om platserna i den hierarki som alltid finns där. Högst där uppe? Jobbiga positionen som tvåa? Lite längre ner på stegen? Eller kanske långt, långt där nere?

Det sägs att det just nu mullrar där ute i fotbollsvärlden och att många inte gillar det man ser. Tro inte att det betyder att det går att kasta ut det gamla och skyffla in det nya. Extern kritik och tydlig opposition javisst, men bara som vapen i en strid om makten högt där uppe på de översta trappstegen. Calciopoli, den stora italienska fotbollsskandalen, är ett intressant exempel. En intern strid om makten i FIAT-imperiet efter bröderna Giovanni och Umberto Agnellis död var det som gjorde att Juventus kunde skickas till giljotinen.

Barcelona då? Det maktstreds i klubben när presidente Joan Laporta blev till presidente Sandro Rosell och vad ledde det till? Tja, in med Qatar fullt ut, ut med icke rumsrene Ibrahimovic och vips så var fasaden putsad. Den moderna fotbollens fasad. Men, fotbollspolitiken är inte unik för den moderna fotbollen. Det är bara det att den moderna fotbollen tv-sänder allt och gör fotbollspolitiken superdupersynlig. Om man vågar. Om man inte står där och beundrar kejsarens nya kläder.

/Borell

ps1. Man bara måste tycka att det är roligt att det är Mexès som skänker Barcelona det första målet. Det finns alltså ett pris att betala för att man som Milan går på rea och ändå försöker få det till att det satsas stora pengar? ds1.

ps2. Man bara måste tycka att det är intressant att superrutinerade Nesta låter sig luras och det rejält av Busquets och Puyol. Som italiensk försvarare är det ju han som skall vara expert på det tjuv-och-rackar-spel som alltid sker på planen. Ridå italiensk försvarsförmåga. ds2.

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.