Klubben – 7
Albano Guaraldi sliter för att hålla greppet om Bologna. Och som han sliter. Först avpolletterade han kaffekungen Massimo Zanetti och sedan slipade affärsmannen Maurizio Setti och dennes försök att (tillsammans med oligarken Gabriele Volpi) lägga beslag på Bologna. Guaraldi gör det tillsammans med klubbdirektör Roberto Zanzi, som skickligt utnyttjar sin presidents fulla förtroende och inte på något sätt fulla plånbok.

Guaraldi har styrt detta Bologna sedan april 2011, då han blev fjärde president under en oändligt turbulent säsong. Inte på planen, men vid sidan av. Sergio Porcedda visade sig inte ha några pengar, nämnde Zanetti hade pengar men baxade sig ur och Marco Pavignani var bara en tillfällig lösning. Ecco Guaraldi. Han skred till verket med en spelatrupp konstruerad av Porceddas sportchef Longo, valde Zanzi som klubbdirektör framför skicklige Salvatori och började sakta men säkert att göra Bologna ännu bättre. Det är inte längre snubbla kvar i Serie A som gäller (17:e, 17:e och 16:e plats), som under de föregående säsongerna, utan fight om en plats på den övre tabellhalvan aka colonna sinistra.

Guaraldi-Zanzi saknar inte utmaningar. Med tunn plånbok har klubben bara att släppa iväg eller inte kunna lösa lånade spelare som slår igenom. Under duons två första somrar lämnade först Miguel Britos (Napoli) och sedan Jean-Francois Gillet (Torino), Gastón Ramírez (Southampton) och Marco Di Vaio (Montreal Impact). Den här sommaren ”försvann” lånade Alberto Gilardino (Genoa) och mittfältsdynamon Saphir Taïder (Inter). Zanzi vet att reparera. Och han vet att se till att förra sommarens ifrågasatte Alessandro Diamanti är kvar. Guaraldis Bologna har inte mycket pengar i plånboken, men är i väldigt goda händer.

Tränare – 7
Stefano Pioli går från klarhet till klarhet. Han har gjort bra ifrån sig och uppnått det han skulle på alla ställe utom i hemstaden Parma. Där och då fick han lämna till förmån för Claudio Ranieri, men efter det har han levererat i Grosseto, Piacenza, Sassuolo och Chievo. Han hade fixat det i Palermo också, om han bara hade fått fortsatt förtroende av den vulkaniske president som regerar där nere på ön. Palermos loss blev Bolognas gain. Ut med Bisoli och in med Pioli, med en slutlig niondeplats som resultat. Nionde plats blev till 13:e ifjol och Pioli fortsatte visa att han är en av den italienska fotbollens mest intressanta tränare.

Pioli använder sig av flera spelsystem för att få sitt Bologna att gå så bra som möjligt – 4-3-2-1, 4-2-3-1 och 3-5-2. Säsongens upplaga börjar med fyra man längst bak, två tillbakadragna innermittfältare, ett offensivt mittfält på tre man och en centertank längst fram. Vi vet inte hur det slutar, men vi vet att Pioli vet att få detta Bologna att fungera.

Målvakt -6
Same procedure as last year. Gianluca Curci är försteman och Federico Agliardi hans wing man. Ifjol var Curci den kalkylerade chansningen som inte gick hem. För mycket skador helt enkelt och Agliardi fick kliva in. Den här säsongen skall klubbdirektör Zanzi och det gamla Roma-löftet visa att de båda vet exakt vad de gör när Zanzi återigen väljer Curci. Hans företrädare Gillet var och är en riktigt bra målvakt, något som Curci ännu är långt ifrån att ha visat. Jury’s still out.

Backlinje – 7
Underskattade György Garics eller nya slovakiska landslagsmannen Marek Cech (Trabzonspor) till höger och Archimede Morleo, Mathías Abero eller kanske nye Diego Laxalt (Inter) till vänster om mittlåset Antonsson-Natali. Där har ni säsongens fyrbackslinje. Hårt spelande Cesare Natali, skadad direkt efter att ha anlänt ifjol, kommer att vara hur nyttig som helst med sin stora rutin och duktige och hårt Östeuropa-uppvaktade Frederik Sörensens närvaro gör att Pioli när som helst kan byta till tre man längst bak. Pioli-favoriten Andrea Mantovanis (Palermo) ankomst inte direkt minskar sannolikheten att detta Bologna kommer att spela med trebackslinje.

Nämnde Sörensen, allt bättre Nicolò Cherubin är utmärkta alternativ till Antonsson, Natali och Mantovani, men får börja på bänken tillsammans med Bagni-scoutade mittbacken Uros Radakovic. Högerbacken José Angel Crespo (Hellas Verona) lånas ut igen.

Mittfält – 7
Med nämnde Taïder i Inter håller gamla Inter-löftet Rene Krhin och återvändande Francesco Della Rocca fortet framför backlinjen och man har allroundskicklige Michele Pazienza och uruguayanska vakthunden Diego Pérez som uppbackning. Krhin-Della Rocca-Pérez-Pazienza är en utmärkt defensiv innermittfältsbesättning och Pioli kommer att se till att säsongens Bologna mår bra just där centralt i banan precis framför backlinjen.

Bolognas offensiva mittfält/släpande anfall har tappat sexmålsskytten Manolo Gabbiadini (Sampdoria), men Diamanti är kvar precis som Panagiotis Kone och dennes sex ligamål. Lazaros Christodoulopoulos, som anlände i januari ifjol, tar plats till vänster om Diamanti och har fått den hela försäsong med laget som i slutändan kommer att innebära ännu en ”bra grek” där bredvid ”Diamantinho”.

Vänsteranfallaren Henry Giménez (Grosseto) blir ivägskickad på nytt.

Anfall – 7
Olyckskorparna säger att Bologna inte kan överleva utan fjolårets 13-målsskytt Gilardino (Genoa) och nämnda sexmålsskytten Gabbiadini (Sampdoria). Det beror på hur man ser på det. Gilardino ersätts mer än väl, och hur skickligt som helst, med Rolando Bianchi (Torino). Denne är minst lika bra som Gilardino och lagkapten Diamanti, som stannar för att spela ordinarie fotboll inför Brasilen 2014, kommer att vara ännu bättre än vad han var ifjol. Alltså bra jobbat av en klubb som ”inte har några pengar”. Alltså ett anfall som kommer att fungera.

Pioli-adepten Davide Moscardelli, rumänska Inter-lånet Denis Alibec och gamla U21-centertanken Robert Acquafresca (Levante) börjar på bänken. Om nu inte Bologna återigen skickar iväg Acquafresca. Synd på så rara ärtor.

La chiave del successo - Det är Diamanti som skall göra det. Han stannar för att spela ordinarie inför nästa sommars VM-slutspel och bär detta Bologna på sina axlar. Fantastiska axlar it is.

Il dubbio - Bollarna måste hitta fram till nya skyttekungen Bianchi och det är Diamanti tillsammans med kantspringarna Garics-Morleo som skall göra det. En skada på Diamanti finns bara inte.

Total: 41/60

/Borell

Säsongsguide 2013/14 har ni här:

1. 49/60 Juventus
2. 46/60 Napoli
3. 45/60 Milan
4. 44/60 Lazio
5. 44/60 Inter
6. 43/60 Roma
7. 43/60 Fiorentina
8. 43/60 Udinese
9. 42/60 Torino
10. 42/60 Catania
11. 42/60 Cagliari
12. 42/60 Parma
13. 41/60 Bologna
14. 42/60 Chievo Verona
15. 41/60 Atalanta
16. 40/60 Hellas Verona
17. 40/60 Genoa
18. 38/60 Sampdoria
19. 36/60 Livorno
20. 36/60 Sassuolo

/Borell

Klubben – 7/6
Detta Roma ger oss ingen ro. Inte så konstigt eftersom detta Roma inte hittar någon ro och det är inte alls konstigt med en grillmästare som inte vet att hantera sin grill. Efter Franco Baldinis hädangång får sportchef Walter Sabatini fullt genomslag och han scoutar som ingen annan. Tyvärr köper och säljer Sabatini också som ingen annan (det Genoa spm tillhör Preziosi undantaget).

”Det nya Roma” skulle bygga på sikt med unga spelare, gärna egna produkter, och ett offensivt spel som skulle locka publiken, gärna familjer, till arenan. Det går sådär. Ut med kapsejsade keepern Maarten Stekelenburg (Fulham), ut med unga succémittbacken Marquinhos (Paris SG), ut med unga grekiska mittfältsankaret Panagiotis Tachtsidis (Catania), ut med underpresterande centertanken Pablo Osvaldo (Southampton) och ut med unga-keepern-man-trodde-så-på Mauro Goicoechea (Danubio). Alltså ut med fyra startspelare från ifjol och en tänkt blivande startspelare. Och kanske också ut med Erik Lamela (Tottenham?), Miralem Pjanic (Paris SG?) och Daniel De Rossi (Man Utd?). För vem tror att snabbgrillare Sabatini kommer att slå av på takten under den dryga vecka som är kvar av mercaton?

Det nya Roma har kommit till vägs ände. Eller i alla fall till ett läge där det gäller att välja höger, vänster eller rakt fram. För det här bakåt man håller på med håller inte. Det nya Roma skulle satsa och nå framgångar på sikt, men har på två hela säsonger och ett sommartransferfönster (toalt fem transferfönster alltså) blivit till klubben som kan tänka sig att sälja vad som helst. James Pallotta, det amerikanska konkordatets hyfsat nya överhuvud, sade det t o m under sommaren. Man var inte riktigt säker på om det handlade om ett oförsiktigt uttalande eller om det fanns ett lindrande ”kulturellt” sammanhang. Men, nu vet vi att hans ”Alla är till salu!” var just det det var. Ett bevis på en icke närvarande ägares desperata försök att styra och sätta press på en organisation från … ett geografiskt och mentalt avlägset ställe.

Tränare – 7/6
Ingen fortsättning med Aurelio Andreazzoli, utan nytt franskt blod signerat Rudi Garcia (Lille). Inte Massimiliano Allegri (Milan), inte Stefano Pioli (Bologna) och framför allt inte Roberto Mancini (Man City), utan ett franskt tvåkejsarslag där Garcia gick segrande ur striden med Laurent Blanc.

Garcia kan bli bra, men vi pratar om en tränare utan erfarenhet av Italien. Och då är det där ”bra” något helt annat än ett ”bra” med en portion italiensk erfarenhet som spelare eller tränare. Det ”bra” som gäller för säsongens Roma är en ny sjätteplats. Typ.

Målvakt – 7
Ut med Stekelenburg, ut med Goicoechea, ut med unge litauern Tomas Svedkauskas (Paganese) och bara Bogdan Lobont består. Efter Stekelenburgs fiasko vaktar rumänen med namnet som osökt för tankarna till Star Wars (och Molnstaden och Lando Calrissian) istället bakom rutinerade Morgan De Santcis (Napoli). Väldigt lite kött och blod i den målvaktsduon, men kanske därmed en målvakter som inte låter sig påverkas så mycket av den svåra piazza som är Roma.

Lukasz Skorupski (Górnik Zabrze) är den ”nye Svedkauskas” i detta Romas fortsatta och mycket tydliga diss av italienskt målvakteri.

Backlinje – 7/8
Piris-Marquinhos-Castán-Balzaretti finns inte mer. Det gör däremot hälften av den skottkärra pengar Sabatini körde hem till Rom efter att ha släppt av supersuccén Marquinhos hos Paris SG, nya mittbacken Mehdi Benatia (Udinese) och nya veteranhögerbacken Maicon (Man City).

Ovan betyder betyder att Vasilis Torosidis, precis lagom bra för detta Roma, får stryka på foten för en trött brasse, att fjolårsfloppen Federico Balzaretti får en ny chans, att det bara är en tidsfråga innan killer Nicolás Burdisso får silkessnöret och att unga egna produkten Alessio Romagnoli får fortsätta att bida sin tid. Det går att argumentera för att Maicon-Benatia-Castán-Balzaretti är en fyrbackslinje som kommer att leverera. Det nästan känns så, med köpet av Benatia som det enskilt mest övertygande draget. Då skall man komma ihåg att det var mer än tio år sedan sportchef Sabatini satte en backlinje senast. Inte i Lazio. Inte i Palermo. Inte i Roma.

Unga kroatiska mittbacken Tin Jedvaj (Dinamo Zagreb) är den ”nye Marquinhos”. Det är han som om ett, två eller tre år skall vara värd så mycket mer än de fem miljoner euro man köpt honom för. De egna unga spelarna är det inte lika noga med – högerbackslöftet Alessandro Crescenzi (Ajaccio) byter Bari och mister Torrente mot Korsika och mister Ravanelli. Ju mindre vi pratar om vänsterbacken Dodô, desto bättre. Men, han är andreman bakom Balzaretti där till vänster. Oh dio!

Mittfält – 7/8
Precis som att fjolårets fyrbackslinje inte längre finns, finns inte heller fjolårets tremannamittfält. Bradley-Tachtsidis-
Pjanic är out och det är Kevin Strootman (PSV) som gäller. Holländaren som sägs ståta med en sådan spelförståelse, visade stor sådan när han innan ligan ens startat deklarerade hur länge han tänkt stanna i Roma. Strootman gjorde det i och för sig efter att ha sagt att han anlänt till den eviga staden för att vinna direkt, men uttalandet visar på en bedrövlig … spelförståelse. Detta Roma är inte i närheten av någon scudetto och Strootman är, de fina fötterna till trots, inte i närheten av att ha fattat någonting av il calcio.

Simone Perotta (slutar) och Tachtsidis grekiska spindelben lämnar ett mittfält som trots holländskt ointelligens kan komma att fungera riktigt bra. Om nu inte Sabatini likt ”Nick” Chevotarevich (Christopher Walkens febriga Deer Hunter-karaktör) beslutar sig för rysk roulette hela vägen in. Jag tror inte på Strootman, hade gärna sett Tachtsidis vara kvar och tror att De Rossi vore bättre ett steg ned i banan. Men, Bradley-De Rossi-Pjanic är ett mittfält i min smak.

Alessandro Florenzi, 35 ligamatcher och tre mål ifjol, är icke-konkret på ett sätt som detta Roma inte har råd med. Bollen måste helt enkelt in och anfallet behöver all hjälp i världen. De båda ungtupparna Federico Viviani (Pescara), kanske en ny Ledesma, och Valerio Verre (Udinese) fortsätter att lånas ut.

Anfall -8
Lamela (med en intill visshet gränsande sannolikhet), Osvaldo och Nico López (Udinese) out. En hel anfallstrea från höger till vänster alltså. Om inte Sabatini säljer eller köper mer är det Lamela-Borriello-Totti som gäller när Mattia Destro, sex ligamål och precis som Florenzi alldeles för icke-konkret ifjol, fortsätter att gå skadad och Gervinho (Arsenal) skall acklimatisera sig till deb il calcio hans gamle tränare Garcia nu verkar i. Gervinho? En icke-konkret spelare han också.

Ju mer vi ser av Gianluca Caprari (Pescara) någonstans i anfallet, desto bättre. Fem mål och sättet han gjorde det på i fjolårets Serie A-slagpåse imponerar.

La chiave del successo - Spelartruppen sluter sig, trots sin klubbdirektörs misshandel, och uträttar stordåd under en tränare som vet att utnyttja situationen. Det har hänt förr och det kan hända igen.

Il dubbio - Mancini (ledig) på bänken och Pantaleo Corvino (ledig) som sportchef istället för Sabatini? Då hade detta Roma kunnat utmana om ligatiteln. Så är det. E così.

Total: 43/60

/Borell

Klubben – 8
Juventus går åt rätt håll när det gäller att hålla avståndet till motståndet i Italien, men åt fel håll när det gäller att knapra in på det försprång de europeiska storklubbarna har. Det är Giuseppe Marottas fel. Tidigare framgångsrika upplagor av familjen Agnellis klubb har ståtat med vassare och internationellt mycket mer välrenommerade klubbdirektörer än nämnde Marotta och sportchefen Fabio Paratici. Klubbdirektörer som inte har några problem med att göra klart med icke-italienska spelare typ … Gonzalo Higuaín.

Det är något fel när Juventus, trots de två raka ligatitlarna och en bra insats i Champions League, inte får spelare som Higuaín. De utländska stjärnorna kommer alltid att behöva vara en krydda i ett Juventus som är som bäst. Om man vill se glaset halvfullt och inte halvtomt, går det att argumentera för att man är på väg åt rätt håll. Klubben såg ju till att sno åt sig Fernando Llorente i januari och den här sommaren såg man till att avfärda de som knackade på dörren med sikte på Jorge Vidal och Paul Pogba. Jag väljer att (fortfarande) se Juventus-glaset halvtomt. Ett riktigt starkt Juventus hade t ex vetat att sälja Vidal, som inte kommer att upprepa sin finfina fjolårssäsong och just den här sommaren betingade ett all time high-pris, och inte vara intresserad av en spelare som Nani (Man Utd), även om det intresset i förlängningen skulle kunna ge klubben ännu en i raden (Pirlo, Pogba och Llorente) av Bosman-spelare.

På hemmaplan, i Italien, håller det nya Juventus på att knyta upp ett antal samarbetsklubbar för att kunna snurra spelare precis som förr. Moggi hade Crotone, Messina, Reggina och Siena. Marotta har varken Crotone, Messina eller Reggina, men Siena finns där tillsammans med new kid on the Juve block Sassuolo, ett Serie C-degraderat Vicenza och någonstans också Atalanta (i händerna på Marottas Coverciano-rumskamrat Marinos händer) och Bologna. Sassuolo är den tydligaste farmarklubben. Juventus har t o m låtit klubbdirektören Giovanni Rossi återvända till sin gamla klubb Sassuolo för att hands on övervaka att saker och ting går rätt till. Och Sassuolos ägare Giorgio Squinzi, känd Milan-supporter, låter sitt Sassuolo förvandlas till ett Juventus light utan att protestera. Precis som en gång Siena helt lät Juventus klubbledning bestämma vad som skulle hända i klubben.

Tränare – 8
Antonio Conte går från klarhet till klarhet och har varit tydlig med vad detta Juventus måste vara på väg efter de två raka ligatitlarna. Det gäller inte nödvändigtvis att vinna, utan om att fortsätta att utvecklas. Vackra och tänkvärda ord, som skall omsättas i praktiken. Med tanke på vad Conte åstadkommit i Juventus finns det all anledning att lyssna och att tro på honom.

Det fanns många tvivlare när Conte väl tog klivet till Juventus efter fiasko i Atalanta och en tillräckligt bra sejour i Siena i Serie B. Och det fanns många tvivlare när det kom till hans förmåga att kunna överge det hyperoffensiva 4-2-4 han på Lecce classe’69 älskar så. Conte vann båda de där striderna.

Målvakt – 8
Jag tryckte på ”9″ istället för ”8″ när detta målvaktsbetyg skulle skrivas och det är inte så konstigt. Gianluigi Buffon har ju prenumererat på betyget nio (det bästa som går att få eftersom tio är det där stratosfäriskt ouppnåeliga som inte alls delas ut) så länge jag skrivit säsongsguider (gjorde min första i Goal 1997). Men, nu är det slut. Den oövervinnerlige Buffon visar tecken på att ha blivit ett klart snäpp sämre, men är fortfarande bland världens absolut bästa keeprar. Kanske är han fortfarande bäst, bara att han med ålderns rätt inte längre kan vara på den konstant skyhöga högsta lägstanivå han skämt bort oss med sedan den där debutsäsongen i Parma för snart 20 år sedan.

Det ser bra ut bakom den något sämre Buffon. Marco Storari, med från Marottas Sampdoria, backar upp sedan sommaren 2010 och räckte och räcker långt som förstaval i många andra klubbar. Men, han börjar sin fjärde säsong som andreman och det finns en gräns för när andremannen varit andreman för länge och längre har ”det”. Det är alltså ett stort ”om”.

Bakom den något sämre Buffon och ”Storari med det stora om:et” ser det både bra och dålig ut. Och jag menar inte bråkstakande tredjekeepern Rubinho. Juventus målvakteri handlar om hur länge Buffon håller Buffon-klass, och vilken klass han håller efter det, och vem som kommer efter. Det är inte lätt att utses till ”ny Buffon”. Fråga bara Vincenzo Fiorillo (Livorno), som såg hur bra ut som helst hur tidigt som helst, om hans problem att ta sig ur startgropen. Eller fråga Andreas Isaksson, som agerade tredjeman under två säsonger kring millennieskiftet, hur mentalt jobbigt det är att vakta buren i en storklubb som Juventus.

Förutom sin A-lagsbesättning snurrar Juventus fem egna keeprar i den italienska fotbollen – Timothy Nocchi (-90) i Carpi, Carlo Pinsoglio (-90) i Vicenza, Alberto Gallinetta (-92) i Chieti, Nicola Leali (-93) i Spezia och nya rumänen Laurențiu Brănescu (-94) i Juve Stabia. De ser olika bra ut olika säsonger och sedan en dryg säsong tillbaka ger många Leali sin röst. Han som efter att ha blivit köpt av Juventus inte ”orkade” och blev av med den ordinarie målvaktströjan i Brescia i Serie B 2011/12. De smarta pengarna sitter istället på Andrea Consigli (Atalanta) som Buffons efterträdare. Han imponerar stort och gör redan sin femte Serie A-säsong trots unga unga målvaktsåldern 26 år. Och fyra år yngre än Consigli finns Simone Colombi (-91), ännu en produkt av Atalantas stolta målvaktsskola. I ett Juventus-perspektiv talar de fyra åren för Consigli, men man skall aldrig säga aldrig. Och rätt vad det är så har både Pinsoglio och Leali studsat tillbaka. Vediamo.

Backlinje – 8
Juventus backlinje med Andrea Barzagli kan vara värd en nia. Utan honom är jag säker på att den inte är värd mer än en sjua. Alltså 8. Att göra klart med Barzagli i januari 2011 var ett genidrag som Marotta skall ha hur mycket beröm som helst för. För utan honom …

Det ser inte lika imponerande utan bredvid, och framför allt inte utan, Barzagli. Leonardo Bonucci har hunnit bli 26 år, men slutar inte att sprida bollarna i uppspelsfasen. Tvärtom. I takt med hans ständigt ökande självförtroende är det fler och fler bollar som går till spillo och ställer till det för detta Juventus. Till vänster om Bonucci vet Giorgio Chiellini i alla fall sina begränsningar. Ingen onödig bollbehandling och stenhårt fysiskt spel är det som alltid gäller när Pisa-födde Chiellini gör sin grej.

Nye Angelo Ogbonna (Torino) är värd ett eget kapitel. Fysiskt stark javisst, men hur är det med spelförståelsen klubben betalat 13+2 miljoner euro för? Den imponerar i alla fall inte på mig. Barzagli-nivå behöver vi inte diskutera, men det handlar inte heller om Chiellini-nivå. Martín Cáceres och allroundskicklige Federico Peluso gör Ogbonna sällskap på panchina.

Mittfält – 9
Den enda lagdelen som får en nia i årets säsongsguide. Det vit-svarta innermittfältet imponerar å det grövsta och det ser tillräckligt bra ut på kanterna. Andrea Pirlo är oefterhärmlig som spelregissören som alltid sätter sin passning och fasta-situation-experten som alltid hotar fullt ut. Och den unike Pirlo sällskap av inte mindre än tre spelare som räcker långt, även om det just nu bara finns plats för två av dem i Juventus ordinarie startelva. Claudio Marchisio är fansens kelgris, men lyckas om och om ”sidsteppas” av klubbledningen, och en spelare med en unik kombination av stenhårt bollvinnande och förmåga att ta sig fram till avslutsläge. Nämnde Vidal är fullt ut fokuserad på att ta sig framåt i banan och tio ligamål ifjol talar sitt eget språk. Sälj säger jag, men inte Juventus klubbledning. Pogba fortsätter att gå från klarhet till klarhet och ingen ifrågasätter länge förra sommarens beslut av Juventus att inte köpa Marco Verratti (Paris SG). Hand upp den som sommaren 2013 väljer Verratti framför Pogba.

På kanterna är det Stephan Lichtsteiner, nämnde Peluso eller skadecomebackande Simone Pepe håller till höger och Kwadwo Asamoah till vänster. Paolo De Ceglie vill, till skillnad från Reto Ziegler (Sassuolo), inte flytta på sig och får finna sig i att sitta på bänken. Mauricio Isla (klubb ej klar) ser ut att sluta i Inter och Marco Motta (klubb ej klar) lånas ut igen.

Conte-favoriten Luca Marrone fortsätter att bida sin tid där i kölvattnet på Pirlo och Pogba. Everton ser ut att kunna dra nytta av detta faktum och det vore tråkigt för italiensk fotboll. Simone Padoin, fem miljoner där i januari 2012, kan också komma att lämna.

Anfall – 8
Juventus har problem i anfallet. Man har i alla fall inte ett anfall som är lika bra som det så hyllade mittfältet och den firade backlinjen. Det är inte jag som säger det, utan det är ”en sanning”. Balkanmagi från Mirko Vucinic tillsammans med Fabio Quagliarellas så typiska skottövningar eller Alessandro Matris utmärkta måltjuveri har inte övertygat fotbollsvärlden och Juventus klubbledning har inte gjort situationen bättre genom sin notoriska oförmåga att knyta till sig de anfallare man under tre raka sommmartransferfönster sagt sig vara intresserade av.

Alla tror alltså inte på Vucinic och hans balkanmagi, men jag gör det. Och mister Conte gör det. Annars hade ”Kungen av Montenegro” lämnat under sommaren eftersom han hade en mycket bättre mercato än både Quagliarella (klubb ej klar) och Matri (Milan?). Carlos Tévez (Man City) kallas ”Apache”, men det är inte därför ordet skalp måste nämnas när vi konstaterar att han angör säsongens Juventus. Klubbdirektör Marotta snodde Tévez framför näsan på Galliani, bäst och mest rutinerad av klubbdirektörerna som nu verkar, och kan njuta när Tévez skär rakt fram genom motståndarförsvaren där vid sidan av Vucinic.

En spanjor i Italien är inget givet segerrecept och vem är egentligen förvånad om Juventus säljer vidare Bosman-anfallaren Fernando Llorente (Athletic Bilbao)? Inte CaC i alla fall. Ju mindre vi pratar om Sebastian Giovinco desto bättre. Återköpet av honom inför fjolårssäsongen är ett bevis på att detta Juventus klubbledning fortfarande inte gör det de skall.

När vi pratar om Juventus anfall måste vi prata om Stefano Beltrame (-93). Den så lovande primavera-centern skall lånas ut och frågan är vem Marotta et al anförtror att slipa ”morgondagens Inzaghi”. Crotone var först ut och har följts av klubbar som Cagliari och Parma. Beltrames nästa klubbadress är en av den här sommarens viktigaste beslut för Juventus. För vem tackar nej till en ”ny Inzaghi”?

Nyckel till framgång - Mister Conte måste hålla omgivningen på tå. Två raka ligatitlar bör betyda mindre hunger, inte minst när Europa är så mycket värt.

Il dubbio - Europa. Om detta Juventus får välja mellan ligatiteln och Europa är det inget snack om vad som gäller. En sådan prioritering kan alltid ställa till det i ligan.

Total: 49/60

/Borell

Klubben – 7
Sedan drygt tre år är det Torino som är Urbano Cairos på rätt väg. Man är det eftersom sportchef Gianluca Petrachi gör sin grej alltmer för varje dag och klubbens tidigare extremt ifrågasatte president förstår att låta honom göra det. Cairo kom från en situation där han hade gödslat med klubbdirektörer sedan han tog över Torino efter konkursen sommaren 2005. Det snurrade på och Torino snurrade upp i högsta serien och parkerade sig tre säsonger i rad på den undre delen av den under tabellhalvan, innan Serie B återigen var ett faktum efter ett riktigt svagt 2008/09.

Salvatori (05/06) blev till Tosi (06/07) blev till Antonelli-Lupo (07/08) blev till Pederzoli (08/09) blev till Foschi (08/09 och 09/10) blev till … Petrachi (09/10-). Där har ni sportchefssnurren som höll på att knäcka Torino, innan Cairo kände att han kunde lita på en sportchef fullt ut. Petrachi hade gjort stor succé med Pisa (och så när tagit klubben till Serie A) och sidsteppat pråpåer från Lazio, Palermo och Siena. Han hade gjort sig känd som en sportchef som kunde ratta en spelartrupp och ett lag på minimal budget, en kvalitet vilken president som helst faller för. Petrachi hade också blivit känd för det mycket offensiva 4-2-4 han och tränaren Giampiero Ventura praktiserat i Pisa och som Ventura sedan tog med sig till Bari.

Men, Petrachi fick vänta på att arbeta med Ventura igen efter att han anlänt till Turin. Han ärvde Beretta som tränare, var med och såg till att Beretta åter blev till den Colantuono denne bytt av, fick se Cairo trycka ner handen i syltburken och utse Lerda till mister, byta med Papadopulo i någon vecka och sedan ta Lerda tillbaka. Petrachis arbete är en utmärkt illustration av betydelsen av att sportchefen/klubbdirektören ser till att presidenten förstår vart klubben är på väg och accepterar att arbeta metodiskt och långsiktigt. Det tog honom en och en halv säsong, men idag har Petrachi den Cairo han vill ha.

Tränare – 7
Offensivprofet Ventura finns inte mer. 4-2-4-succén i Pisa och Bari har sakta men säkert blivit något annat. Något ”mer defensivt”, men också något ”mer hållbart” och ”lättunderhållet”. För det är inte lätt att hitta den där innermittfältaren som klarar att balansera ett mittfält på två i ett lag som öser på med fyra man framåt. I Pisa såg Petrachi till att Ventura förfogade över Gaël Genevier och i Venturas Bari fanns en viss Sergio Almirón. Firma Petrachi-Ventura har inte fått till någon Genevier eller Almirón i Torino. Inte för att man inte försökt, utan för att det helt enkelt inte fungerat och den tidiga sommarens misslyckade försök att knyta till sig just Almirón (Catania) känns hur symbolisk som helst. 4-2-4 finns inte mer, men fortsätter att vara den heliga graal de båda herrarna strävar efter. Vackert så.

Klubben Torino har också sin heliga graal. Det handlar om att ta sig tillbaka till den position man hade innan hela laget och klubbledningen utplånades i Superga-kraschen i maj 1949. Då var Torino Italiens i särklass bästa lag och man radade upp ligatitel efter ligatitel. Det är svårt, förmodligen omöjligt, att ta sig tillbaka dit, men den övre tabellhalva man parkerade på under första halvan av 90-talet är inte på något sätt någon omöjlighet.

Målvakt -7
Den lille belgaren Francois Gillet var jättebra ifjol, men blev under sommaren långtidsavstängd (calcioscomesse) och Torino fick ge sig ut på en icke önskad målvaktsjakt. Alla lediga keeprar har sagts vara aktuella för Torino – Viviano (Fiorentina), Amelia (Milan), Sorrentino (Palermo) och Pegolo (Siena). Efter Matteo Sereni (som han ärvde) och innan Gillet har det gått sisådär på målvaktssidan för Petrachi – Morello-Rubinho-Bassi (10/11), Coppola-Benussi (11/12). Jag är övertygad om att han fortsätter på den med Gillet inslagna vägen och lyckas lika bra med hans efterträdare. Därav betyget sju.

Nye Davide Padelli (Udinese) fanns där med Petrachi-Ventura i Pisa och med Ventura bakom Gillet i Bari. Han är inte något annat än en andrekeeper, även om han är en mycket duglig sådan, och ersätter veteranen Ferdinando Coppola (ej nytt kontrakt/Milan). Hemvändande Lys Gomis (Ascoli), en av alla dessa bröder, är tredjegubbe.

Backlinje – 7
Torinos backlinje fungerade bra ifjol fram tills det att Angelo Ogbonna, den stora stjärnan, kom tillbaka från skada och ställde till det. Fjolårets Torino slutade seriespelet med nio omgångar utan seger och ”situationen Ogbonna” var en viktig orsak till det. Det var viktigt att inte sänka värdet på Ogbonna och därför fick han spela trots att det inte fungerade bra alls. Petrach-Ventura kunde agera så eftersom Torino låg tillräckligt bra till i ligan och hade precis rätt avstånd ner till nedflyttningsplats.

Det var under ”situationen Ogbonna” som Ventura ”blev tvungen” att experimentera med ett nytt spelsystem. Torinos backlinje läckte som ett såll och fyra man där bak blev istället fem. Ventura fortsätter på den inslagna vägen och låter säsongens Torino komma till spel med tre mittbackar. Om det sedan handlar om 3-5-2 eller 5-3-2 är av akademiskt intresse. Verkligheten är nyblivne lagkaptenen Kamil Glik, härligt stabile Guillermo Rodríguez och nye Emiliano Moretti (Genoa), rutinerad men något vek fysiskt. Det är dessa tre som inledningsvis håller fortet i Venturas nya backlinje med tre mittbackar. På bänken sitter ack-så-skadedrabbade Cesare Bovo (Genoa) och Nikola Maksimović (Röda Stjärnan), som sägs vara nästan lika bra som defensiv mittfältare som mittback.

Det har varit oroligt på kanterna. Fjolårssuccén Danilo D’Ambrosio ville men kom inte iväg, vänsterbacken Salvatore Masiello har varit involverad i calcioscomesse och Petrachi-pinpointade vänsterspringaren Faouzi Ghoulam (St. Etienne) blev sommarföljetongen ingen ville att han skulle bli. Pålitlige Matteo Darmian, 30 ligamatcher ifjol, är dock inte på väg någonstans och fortsätter att vara nyttig. Med Ghoulam ute ur leken är Andrea Dossena (Napoli) favorit som ny ordinarie vänsterback.

Av texten ovan förstår ni att jag inte ser Ogbonnas (Juventus) flytt över stan som något problem. Tvärtom. 13+2 miljoner euro för spelaren som ”ställde till det” är en seger för Cairo-Petrachi, som tryckte upp priset istället för att ge sig.
Underskattade mittbacken Valerio Di Ceseare (Brescia) och Pablo Cáceres (Rangers de Talca) lämnar.

Mittfält – 7
Petrachi-Ventura har för stunden givit upp jakten på ”den heliga 4-2-4-graalen” och kommer till spel med ett mittfält på tre. Tre av fyra innermittfältare från ifjol får fortsatt förtroende – underskattade Migjen Basha, krigaren Giuseppe Vives och storklubbsrutinerade Matteo Brighi. Det är alltså bara Alessandro Gazzi (klubb ej klar) som får stryka på foten av fjolårets innermittar och han gör det p g a samma calcioscomesse-härva som Gillet är involverad i.

Men, allt är inte frid och fröjd på det granatröda mittfältet. Petrachi ville gärna ge mister Ventura den Almirón denne trivdes så bra med i Bari, men lyckades inte få argentinaren. Han lyckades däremot med att knyta till sig Alexander Farnerud (Basel), Raiola-adepten Omar El Kaddouri (Napoli) och målfarliga fasta-situationer-experten Nicola Bellomo (Bari). Den nya mittfältstrion skall tillföra kreativitet och balansera kvarvarande fjolårstrion Basha-Vives-Brighi:s avsaknad av densamma. Bäste vore förstås om det anlände en spelare som med sin bara uppenbarelse balanserade just kreativitet och mittfältskrigande. Om inte Almirón så varför inte … Marrone, Luca (Juventus)? I alla fall inte Maresca (Sampdoria), som en gång för alla förolämpat allt som är Torino genom att leka tjur och härma den älskade Ferrantes målfirande där i derbyt 2002.

Det är intressant att notera att det är den tillbakadragna innermittfältspositionen som ger Petrachi-Ventura problem. Den satt hur bra som helst i Pisa när Genevier gjorde sin grej och den satt hur bra som helst när dynamiske Almirón gjorde sin grej i Bari. Men, den har inte suttit sedan dess. De Vezze-De Feudis (10/11), Basha-Iori (11/12) och fjolårets två-av-fyra-av Basha-Brighi-Gazzi-Vives är inte vad Petrachi-Ventura egentligen vill ha. Det fungerar bra, men är inte optimalt.

Pradè-parkerade Marko Bakic (Fiorentina) sätter sig i bilen och lämnar för det Florens han alltid varit ämnad för.

Anfall – 7
Det är ingen hemlighet att först Petrachi och sedan Ventura inte varit speciellt förtjusta i hur laget som helhet uppträtt när centertanken Rolando Bianchi, lagkapten och stor favorit bland fansen, spelat där längst fram. Om Petrachi hade fått som han velat hade Bianchi varit out för länge sedan och Torino fått bra med pengar för den spelare man en gång betalade sju miljoner euro för. Istället är det Bianchi out (Bologna) och inga pengar alls som gäller i en ”affär” Torino inte har någon anledning att vara nöjd med.

Säsongens Torino kommer till spel med Ciro Immobile (Genoa) och Alessio Cerci, på-väg-att-bli-storspelare, i kreativt släptåg. Det gamla Juventus-löftets avslutningar och det gamla Roma-löftets genialitet är klart mer dynamiskt än ”Bianchi+1″. Cerci är värd ett eget kapitel. Han går mot en jätteviktig säsong och en plats i nästa sommars VM-slutspel står på spel. Tro inget annat än att den Ventura han trivs så bra med kommer att se till att Cerci står där i Brasilien 2014. Under tiden har Torino och vi andra bara att njuta. Cerci är en spelare som är på väg att slå ut i full blom.

Paulo Barreto, stor succé i Venturas Bari men bara tre mål och sexton ligamatcher under ett skadedrabbat fjolår, får förnyat förtroende. Brassen börjar där på avbytarbänken tillsammans nya argentinska centertanken Marcelo Larrondo (Fiorentina) och Riccardo ”Hayden-älskaren” Meggiorini (också i Bari med Ventura). Inte mindre än sex lån lämnar – Jonathas (Pescara), Cassano-lookaliken Alen Stevanovic (Palermo), Kempes-döpte Mario Santana (Genoa), vänsterfotade kreatören Valter Birsa (Genoa), kantspringaren Dolly Menga (Lierse) och Nathan ”Nye Lukaku” Kabasele (Anderlecht).

La chiave del successo - Lugn och ro (och för den delen lagom med press) för Petrachi-Ventura och detta Torino gör en fin säsong. Det är inte speciellt svårt att se att helheten går åt rätt håll i det här Torino.

Il dubbio - Den granatröda tröjan är tung att bära. Det har varit så sedan 4:e maj 1949. Sedan Superga alltså.

Total: 42/60

/Borell

Klubben – 6/7
Det händer märkliga saker i Genoa. Inte bara det att Enrico Preziosi gör allt märkligare saker för varje säsong, utan det faktum att han under sommaren släppte in Antonio Rosati (Varese) som vicepresident efter att inte alla ha kunnat härbärgera Pietro Lo Monaco för ganska exakt ett år sedan. Å ena sidan har Preziosi fungerat bäst när han styrt och ställt på egen hand, å andra sidan har Preziosi slutat fungera och verkar behöva hjälp. Rosati kan alltså vara helt rätt för sin president, men det finns ingen tvekan om att det finns något vi fortfarande inte fått veta om hans entré i Genoa.

Vid sidan av Rosati har det också bytts sportchef. Stefano Capozucca out, Daniele Delli Carri in. Det är inget byte Genoa vinner på, tvärtom. Men, jämfört med hur det var under tiden med Lo Monaco är Preziosi tillbaka i en situation där det är han och ingen annan som bestämmer. Back to basic alltså för den klubb som så länge agerade så rätt, men som de tre senaste säsongerna gått hur fel som helst.

Tränare – 6
Gamle spelfördelaren Fabio Liverani (Perugia, Lazio, Fiorentina, Palermo) går från juniorlaget till A-laget och är inget annat än en rejäl chansning. Liverani som A-tränare har tillskrivits bevisat kloke Rosati, den nye vicepresidenten, och det gör att jag är mer positiv än vad jag annars skulle vara. Rosati har gott omdöme och är både metodisk och långsiktig i sitt arbete.

Målvakt – 6
Efter den misslyckade chansningen med portugisen Eduardo satsade Genoa säkert och valde Sébastien Frey som ny keeper inför 2011/12. Efter två säsonger med fransosen (Bursaspor) är det dags att ge en av klubbens många lovande unga målvakter chansen. Mattia Perin (Pescara) har hämtats hem till fadershuset efter att ha imponerat stort ifjol med sitt atletiska målvaktsspel. Nästan lika lovande Antonio Donnarumma (-90) fortsätter som andreman och där borta i Bari skaffar sig Eugenio Lamanna (-89) precis rätt rutin. Regeln som gäller? En ung keeper och Serie A är alltid en chansning.

Backlinje – 7/6
Det var ingen ordning i Genoa ifjol och det visade sig även i backlinjen. Det blev bättre först efter att jätterutinerade duon Daniele Portanova-Thomas Manfredini anlänt i januari. Årets säsong ser firma Portanova-Manfredini fortsätta i mitten, men med Alessandro Gamberini (Napoli) och nye fransosen Sebastian Di Maio (Brescia) som back up istället för härligt krigande Andreas Granqvist (Krasnodar) och Cesare Bovo (Torino), skadedrabbad men oj vilka fötter. Om nu inte hemvändande tuffingen Diego Polenta (Bari) vinner Liveranis förtroende under försäsongen och undviker en flytt tillbaka till Sydamerika.

Det finns nytt blod på kanterna också. Till höger lär allroundskickliga succén Mario Sampirisi (-92) hålla undan för kroatiska högerbacken Šime Vrsaljko (Dinamo Zagreb), 92:an som Genoa betalade fyra miljoner euro för, och ute till vänster får Luca Antonelli svårt att hålla undan för den hårt arbetande och lite flängige Giuseppe Marchese (Catania). Vrsaljko och Marchese får tillfälle att göra sin grej i Genoa efter att Emiliano Moretti (Torino) och Mattia Cassani (Palermo) lämnat Ligurien.

Mittfält – 7
Ut med det gamla, in med det nya. Francesco Lodi (Catania), inte bara legendarisk CaC-tröja utan också skicklig spelfördelare och en av de allra främsta på fasta situationer, håller i taktpinnen med två av fjolårsbesvikelsen Matuzalem, hemvändande Isaac Cofie (Chievo Verona), Milan-uppvaktade slovaken Juraj Kucka och rödhårige bollvinnaren Davide Biondini (Atalanta) vid sin sida.

En drös mittfältare har fått lämna – helt insomnade vänstersläggan Juan Vargas (Fiorentina), skadedrabbade Bosko Jankovic (Hellas Verona), januarilånet Marco Rigoni (Novara) och Enis Nadarevic (Cesena) – och klubben vet inte vad man skall göra med flera av dem – vänsterfotade kreatören Valter Birsa, likaledes vänsterfotade Dániel Tőzsér och Felipe ”Walala” Seymour (Chievo Verona). Här har vi baksidan av myntet, den som berättar om det som inte är bra med att snurra så många spelare som Genoa väljer att göra. Många av dem är bara inne och vänder under en säsong och det är alltså långt ifrån säkert att man ”blir av med dem” när man inte längre behöver dem. I skrivande stund går 13 (sic!) kontrakterade spelare och väntar på ny klubbadress efter att de inte är tänkta att ingå i säsongens Genoa. Att distribuera spelare till behövande klubbar kan handla om att metodiskt vårda sina relationer, men i Genoas fall handlar det minst lika mycket om att inte agera tillräckligt långsiktigt och att inte vara tillräckligt programmerad.

Anfall – 7
Målgaranten Alberto Gilardino (Bologna) med Andrea Bertolacci, underskattad och målfarlig, och en pånyttfödd (?) Mario Santana (Torino) i släptåg kan bli riktigt bra. Och tänk om Genoa kunde låta bli att inte veta vad man skall göra med Birsa aka sälja till Milan, och låta slovenen ligga på det där offensiva mittfältet?

Bakom den ordinarie besättningen ser det inte lika bra ut. Vice centertanken Antonio Floro Flores (vad har han gjort för ont för att inte få rätt uppskattning?) är på väg bort och ungtuppen Pape Moussa Konaté (Krasnodar) är ny i Italien och ingen man kan räkna med under tiden han acklimatiserar sig. Det vill till att Genoa gör klart med den Emanuele Calaiò (Napoli) som påstås klar.

Ciro Immobile (Torino) blev ingen hit och lämnar tillsammans med ständiga Genoa-hiten Marco Borriello (Roma), Cristóbal ”El Niño Vertical” Jorquera (klubb ej klar) och Zé Eduardo (Siena).

La chiave del successo - Finfina mittlåset Portanova-Manfredini stänger igen, Lodi spelfördelar som … Lodi, Bertolacci är elektrisk på det offensiva mittfältet och Gilardino hugger som en kobra i straffområdet. Det är inte alls omöjligt att just det händer.

Il dubbio - Liverani är nästan helt ny som tränare och hur-ny-som-helst på den här nivån. En chansning alltså, som tillskyndarna vill få till finkalibrerad och välkalkylerad risktagning.

Total: 40/60

Klubben – 7
I den italienska fotbollen finns det framförallt en regel när man försöker analysera. Oro och oklarheter på ägarfronten och laget … ”dör”. Inter på väg från familjen Moratti till Indonesien och Erick Thohir innebär en sjua istället för en åtta i betyg för klubben som sjabblade bort den historiska trippeln 2010.

Inter gör allt för att inte dö och har utsett en tränare som inte ens kan stava till ”dö”. Smart gjort en situation som är så speciell som ett ägarbyte per definition är. Moratti förstår det prekära i situationen, oavsett om han är ekonomiskt tvungen eller bara är smart, och skruvar dessutom ner åldern på det Inter som redan ifjol var ”det unga Inter” med en ung Stramaccioni på tränarbänken. Det går att se säsongens Inter som ett halvfullt glas och inte ett halvtomt. Lika oskickligt det var att utse tränare (Gasparini och Stramaccioni) som inte på något sätt skulle kunna palla en situation post Mourinho när själva klubben var i brygga, lika skickligt är det att utse en som vet att leverera även om det är turbulent där borta på kansliet.

Tränare -8
Walter Mazzarri har inte misslyckats under hela den tid han tränat fotbollslag. Imponerande. Nu angör Mazzarri en av den italienska fotbollens tre stora och han har valt klokt. Inter är i brygga, både spel- och ägarmässigt, och har inte gjort klart med några stora namn (som med automatik innebär krav på stora resultat). Tvärtom. Han har fått spelare vars kontrakt gått ut och unga spelare som i och för sig kostat, men som ändå varit billigare än motsvarande äldre spelare. Det finns alltså inget att förlora. Mazzarri har precis allt att vinna.

3-4-2-1 i Napoli har blivit till 3-5-2 i Inter. Det har blivit det eftersom truppen i Diego Militos frånvaro inte innehåller någon anfallare som kan hålla fortet på egen hand. På sikt kommer dock Mazzarri att vilja ta sig tillbaka till sitt älskade 3-4-2-1. Det är tjänstefel att tro något annat. Och det är då som Inter kan gå för ligatiteln.

Målvakt – 8
Samir Handanovic har visat sig vara precis så bra som Inter hoppats när man lade drygt 20 miljoner euro på den som skulle efterträda Julio César. 29 år i passet innebär att slovenen utan vidare kan stå där i fyra-fem år till. Om nu inte ännu större klubbar som Barcelona, som varit och är sugna på Handanovic, går till full attack och lägger upp en hög pengar det inte går att säga nej till. För Inter kan säga ja till en försäljning. Klubben har tre intressanta unga målvakter utlånade – Bardi (Livorno), Belec (Olhanense) och Di Gennaro (Cittadella) – och det hade inte varit speciellt svårt att argumentera för att ”ett ungt Inter” skulle satsat på en ung Bardi, som imponerat stort under två säsonger i Serie B.

Januarinyförvärvet Juan Pablo Carrizzo (29) och veteranen Luca ”Mannen från Gorgonzola” Castellazzi (39) backar upp. Målvakterna är det här Inters främsta lagdel.

Backlinje -7
Världens bästa backlinje finns inte mer. Det var länge sedan Maicon-Lucio-Samuel-Zanetti gick hädan och först nu ser Inter ut att ha fått huvudet över ytan igen. Den där ”världens bästa backlinje” var, precis som demontränaren José Mourinho, något klubben var tvungen att ”driva ut” för att återigen kunna fungera. Mazzarri har tagit med sig Hugo Campagnaro (Napoli) som garant i den trebackslinje där Andrea Ranocchia börjar se bra ut igen, Juan Jesus får vem som helst att gråta och nestor Walter Samuel med ålderns och spelstilens rätt går mycket skadad.

Nye Wallace (Chelsea), Mazzarri-adepten Rolando (Napoli) och hemvändande Marco Andreolli (Chievo Verona) är Inters mittbacksalternativ. Det är en mittbacksbesättning som Mazzarri kommer att hitta rätt med. Tro inget annat.

Mittfält – 7
Det ser sådär ut på kanterna på Inters femmannamittfält. Jonathan eller egentlige vänsterspringaren Yuto Nagatomo till höger och någon i statiska duon Alvaro Pereira-Joel Obi till vänster. Illa, illa. Det ser oändligt mycket mer intressant ut centralt i banan. Och då menar jag inte Fredy Guarin, som med sin ”larger than life-mentalitet” tar avslut i vilket läge som helst, utan nye Saphir Taïder (Bologna), gamle Esteban Cambiasso och unga spelfördelaren Mateo Kovačić.

Precis innan säsongsstarten anlände Taïder är inget annat än ”nye Cambiasso” (33 just fyllda) och det skall bli ett nöje att se de båda gå parallellt när Inter ser till att fransk-algeriern får precis rätt utbildning. Taider är tuff, har fina fötter och ståtar med en fin speluppfattning. Alla vet vad universalgeniet Cambiasso kan och vi … älskar det. Jordfräsen Gaby Mudingayi, studsige McDonald Mariga och trötte Zdravko Kuzmanovic lämnar knappast avbytarbänken. Om de nu inte lämnar både klubb och land.

Anfall -7
Inter går i väntans tider. Man väntar på att Milito skall komma tillbaka från sin skada och hoppas att ungtupparna visar rätt attityd under tiden. Inter paxade tidigt Mauro Icardi (Sampdoria), tvekade inte att lägga mycket pengar (12,5 miljoner euro) och det betyder att Mazzarri, trots att han då representerade Napoli, gjorde tummen upp för affären. Icardi eller likaledes nye Ishak Belfodil (Parma) får sällskap av högerkantspringaren Rodrigo Palacio, mycket pålitlig målskytt för en egentlig kantspelare, eller vänsterspringaren Rubén Botta (Tigre). Och någonstans i ett inte optimalt konstruerat anfall gör Ricky Alvarez sin grej. Tekniken är det inget fel på, men den som en gång var den ”nye Kaka” är inte tillräckligt direkt i sitt agerande.

La chiave del successo - Nye tränaren Mazzarri missar inte det här. Det betyder inte att det blir ligatitel, utan att ett Inter i stor förändring slutar 4-5. Habilt. Mazzarri style it is.

Il dubbio - Ett ägarbyte är ett ägarbyte. Det går inte att förutse exakt vad som kommer att hända, men det finns all anledning att anta att det kommer att påverka negativt. Det är därför Mazzarri sitter där han sitter. Det är han som är garanten i en turbulent situation.

Total: 44/60

/Borell

Klubben – 7
Antonio Percassi tog över Atalanta efter att Ivan Ruggeri hamnat i koma efter ett åderbråck (och sedermera dog) och dennes barn inte ville fortsätta faderns äventyr. Percassi, som gör sin andra sejour som Atalantas starke man, lovade inte guld och gröna skogar, men nästan. Hans Atalanta är en klubb som satsar för att på sikt ta sig ut i Europa igen. Det finns alltså pengar att handla för och det finns all anledning att tro att byggherren Percassi, som har en stark ställning i Bergamos näringsliv, kommer att få till den egna arena som är både mål och en del av vägen för att ta sig till Europa.

Percassi visade direkt vad han gick för. Först säker seglat genom Serie B och sedan (sommaren 2011) värvningen som slog ned som en blixt från klar himmel. Pierpaolo Marino (Avellino, Napoli, Roma, Avellino igen, Pescara, Udinese och Napoli igen), en av den italienska fotbollens allra bästa och mest respekterade sportchefer/klubbdirektörer, fick ett erbjudande han inte tackade nej till och skred till verket. Atalanta hade precis vunnit Serie B med Stefano Colantuono som tränare, men tvingades ta sig an återkomsten i högsta serien med inte mindre än sex minuspoäng. Den första Marino-säsongens tolfteplats var imponerande och alla väntade sig en uppväxling där succéspelare som Luca Cigarini, Maxi Moralez och Giacomo Bonaventura skulle gå från klarhet till klarhet. Så blev inte fallet. Den finfina tolfteplatsen (2011/12) blev till 15:e plats (2012/13) och Atalantas mycket stora beroende av argentinska centertanken Germán Denis imponerade inte alls.

Nu får vi sanningen om detta Atalanta. CaC har varnat för att det är oundvikligt att klubbdirektör Marino
för varje säsong agerar mer och mer som en president. Han tar helt enkelt väldigt stor plats när han gör sin grej och det vill till att ägaren accepterar det. Det normala är att ägaren/presidenten till slut inte accepterar när en klubbdirektör blir för potent och inget talar för att Percassi är annat än … normal. Hur som helst, det är i förhållandet Percassi-Marino vi kan utläsa framtidens Atalanta. Om det nu siktas mot Europa, är det då inte dags att försöka behålla några av de unga jättelöften man istället skickar iväg till större klubbar? Och om Europa är målet, låt vara på medellång eller lång sikt, då går det inte att sladda in på en ny femtondeplats.

Tränare – 7
Colantuono gör sin andra sejour i Atalanta och det är något med Bergamo och romaren som fungerar. Med Atalanta i Serie B ser han till att vinna uppflyttning och med Atalanta i högsta serien ser Colantuono till att fixa nytt Serie A-kontrakt. Vi var många som trodde att just tränarposten var något som klubbdirektör Marino skulle se till att ändra så fort tillfället var det rätta, men två säsonger senare sitter Colantuono fortfarande där. För mig är det självklart att Atalanta, om man vill utvecklas ytterligare och parkera på den övre tabellhalva som bär till Europa, måste sätta laget i händerna på någon annan än en habil tränare.

Målvakt – 7
26 år och redan sju säsonger som ordinarie. Ni som följer vet att det kan bara handla om Andrea Consigli och … (en gång i tiden) Buffon. Atalantas sista utpost är förvisso säkerheten själv, men det börjar också bli dags att fråga sig varför inte någon av storklubbarna lägger upp stora pengar för en målvakt som rimligtvis bara blir bättre och bättre. Kanske är det så enkelt att det är just nämnde Buffon han skall ersätta? Inter har gjort sitt byte från Julio César till Handanovic och vi alla vet att Milan inte är intresserat av att ge den ordinarie målvaktströjan åt någon som är så ung som 26. Atalanta bidar sin tid och ser fram emot Consiglis sjätte raka säsong mellan stolparna.

De uppbackande, veteranen Giorgio Frezzolini och gamla Acireale-keepern Ciro Polito, ser till att Atalanta förfogar över en av Serie A:s bästa målvaktsbesättningar.

Backlinje – 7
Bellini (33)-Stendardo (32)-Yepes (37)-Del Grosso (30) it is. Atalantas backlinje blir bara äldre och det är inget fel med det. Men, det är anmärkningsvärt att Marino Boys kommer till spel med en medelålder på 33 år.

Det kände självklart att Atalanta skulle vara på hugget när Mario Yepes (Milan) inte fick nytt kontrakt en timmes tågresa bort. Dels för att den colombianske hårdingen fortfarande är bra (Marino förstår det bättre än någon annan) och dels för att han är så härligt rutinerad. Till åren kommen alltså. Det är intressant att sätta Yepes och hans 37 år i perspektiv. Under slutet av 90-talet och början av 00-talet firade Atalanta stora triumfer med Massimo Carrera som riktkarl i backlinjen. Han var rutinerad när han kom och ”hur gammal som helst” när han lämnade. Atalanta fungerade utomordentligt under Carrera, men föll som en fura när han lämnade 39 år gammal. Yepes är en ny Carrera. Inte så att Atalanta måste falla den dag han lämnar, utan för att Yepes är en riktigt bra mittback som vet att vara chef. Det varken vet eller kan hetsige Guglielmo Stendardo, vek-när-det-gäller Stefano Lucchini (32) eller hemvändaren Michele Canini (28).

Allroundskicklige lagkaptenen Giampaolo Bellini (33) eller kanthjälpgumman Cristian Raimondi (32) till höger och rutinerade vänsterkantkrigaren Cristiano Del Grosso (30) eller nämnde Bellini till vänster om ett mittlås med Canini-Yepes låter riktigt bra. Men, Atalanta insisterar på den kantige Stendardo och kanske gör man rätt i det. Storebror Stendardo är ”ett fotbollssvin” som vet att inte ta några fångar och kanske är det just frånvaron av den färdigheten som gjort att Canini, som en gång lovade så mycket, inte fått spela i någon bättre klubb än ett halvknackigt Genoa. Vänsterspringaren Davide Brivio (25), ännu en hemvändare, nya rumänska högerbacken Constantin Nica och Daniele Capelli, jättefin men jätteskadedrabbad mittback, sitter på bänken.

Mittfält -7
Det är tre man och inte fyra som gäller på mitten för säsongens Atalanta. Det fyrmannamittfält som ståtat med kantspringare som Schelotto, Ferreira Pinto, Padoin, Maxi Moralez och Bonaventura finns inte mer. Istället är det en tightare, più stretto, trea som gäller med spelfördelare Luca Cigarini i centrum. Vakthundarna är två, superrutinerade Giulio Migliaccio och chilenaren Carlos Carmona.

Nyttige Riccardo Cazzola, oskolade Moussa Koné (Varese) och ungtuppen Daniele Baselli är mister Colantuonos alternativ på det nya tremannamittfältet.

Anfall – 6/7
Germán Denis har, på gott och ont, blivit viktig för det här anfallet. Han visar fullt ut varför det var rätt av Marino att en gång ta honom till Napoli, men det händer inte tillräckligt mycket eller tillräckligt bra saker där i kölvattnet på argentinaren. Tränaren har kommit fram till att det beror på spelsystemet, 4-4-2 och 4-4-1-1, och byter nu till 4-3-3 med bråkstaken Marko Livaja till höger och osar-av-klass Bonaventura till vänster om Denis.

Det sitter många spelare andra klubbar kunnat tänka sig på den svart-blå bänken. Fortfarande jättelovande Giuseppe De Luca, de båda januarinyförvärven Luigi Giorgi och Franco Brienza, skadedrabbade yrvädret Guido Marilungo och Serie B-succén Matteo Ardemagni (på väg bort) är en bänk som heter duga och ett bevis på att Atalanta har svårt att få till det där vid sidan av Denis. Man borde lyckas bättre med de unga anfallare klubben rattar. Hur intressant hade det t ex inte varit att se Manolo Gabbiadini spela bredvid Denis istället för bredvid Eder i Sampdoria? Och har verkligen unga spelare som Marilungo och De Luca fått chansen i Atalanta?

La chiave del successo - Först 41 ligamål och sedan 39. Atalanta måste göra något åt målskörden för att närma sig den övre tabellhalva som leder till Europa.

Il dubbio -Total: 41/60

/Borell

Klubben – 7
Hellas Verona är tillbaka i högsta serien efter elva år och det är en återkomst som är hur intressant som helst. För i den del av Verona som är Hellas samsas en historisk piazza, en av den italienska fotbollens mest intressanta nya ägare och en klubbledning som räcker långt.

Maurizio Setti är presidenten som hela tiden får dras med snacket om att han gör saker och ting (och alltså även Hellas Verona) tillsammans med Gabriele Volpi, den italienske oligarken som äger La Spezia. Sant eller osant, Setti och Volpi är goda vänner och under det dryga år Setti haft Hellas har de båda vännernas klubbar ofta agerat … synkroniserat.

Sean Sogliano är sportchefen som efter sju år i familjens Varese valde Palermo som ny adress och efter några månader valde att sluta. Det gick helt enkelt inte att arbeta med Zamparini. Eller rättare sagt, Sogliano är en ”gammaldags” sportchef som inte accepterar att sportdelen av ett projekt petas på eller styrs av någon som inte är han själv. Med Sogliano vid rodret tog sig Varese från Eccellenza till play off till Serie A, ett bevis på vad som händer när man visar låter en av den italienska fotbollens bästa sportchefer jobba ifred.

Med Sogliano vid rodret och Setti som givare av de där förtroende har Hellas Verona ett utmärkt tillfälle att ta plats i Serie A. Sogliano vet hur man handlar utan pengar och han vet hur man handlar med pengar. Han vet också att inte göra Hellas Verona till en klubb som går någon av storklubbarnas ärenden och med nöd och näppe hänger kvar i högsta serien.

Tränare – 6
Utmärkt i de lägre serierna, men en katastrof i Serie A. Så har Andrea Mandorlinis tränarkarriär sett ut fram tills nu. Katastroferna i Atalanta och Siena skedde under överinseende av skickliga klubbdirektören Roberto Zanzi och handlade båda gångerna om nyutnämning. Mandorlini i Hellas Verona är allt annat än någon nyutnämning. Han tog över som tränare i ett utsatt läge i Serie C1 i november 2010, vann uppflyttning via play off redan första säsongen, föll i play off till Serie A andra och såg under den tredje till att Hellas återvände till Serie A efter elva år. En imponerande bedrift, där vi kunnat studera en tränare som med stor envishet hittat fram till det 4-3-3 som är hans.

Det där 4-3-3 är också det som till slut kan komma att fälla Mandorlini. Alla vet att klubbdirektör Sogliano, gammal försvarare precis som Mandorlini, har en faiblesse för 4-4-2. Och vad då bättre än att spela just 4-4-2 och det med Devis Mangia, avgående U21-förbundskapten och gammal parhäst från Varese? I skrivande stund går Mangia utan arbete och han gör det bara för att Sogliano bett honom om den tjänsten tills han fått bekräftat att Mandorlini anno 2013 kan eller inte kan träna i Serie A.

Målvakt – 6
Klubbdirektör Sogliano och målvakter är ett eget kapitel. I Varese lät han brassen Zappino plocka ordinarie tröjan av fransosen Moreau, i Palermo fick han inte den Sorrentino han ville ha och valde budgetgreken Tzorvas, och i Hellas Verona är det återigen utländska keeprar som gäller.

Det stod tidigt klart att Rafael skulle få svårt att vinna förtroendet i högsta serien. Brassens sex raka säsonger som ordinarie i en och samma klubb är ett gott betyg och 31 år låter som en perfekt ålder för en keeper som fortfarande är vig som en katt och räddar omöjliga mål. Sogliano var dock inte övertygad och hämtade bulgariska landslagets Nikolaj Mihajlov (Twente) mitt framför näsan på Fiorentina, istället för att ta Neto från Fiorentina. Sju centimeter längre, sex år yngre och några dussin landskamper ger Mihajlov första tjing på Hellas ordinarie målvaktströja. En ny utländsk keeper när man spelar Serie A för första gången på elva år låter inte som något segerrecept. Vediamo.

Tredjekeepern Nícolas är beviset på att det är utländska keeprar som gäller när Sogliano Jr. arbetar. Inte ens tredjekeepern får alltså vara italiensk. Dissen av den italienska målvaktsskolan har sällan varit tydligare.

Backlinje – 7
Fjolårets Cacciatore-Moras-Maietta-Agostini finns inte mer. Men, nästan. Det är bara fyraårskontrakterade Alejandro González (Peñarol) som skall tränga sig in och ta en ordinarie tröja. Om nu inte mister Mandorlini hamnar i ett läge där han börjar praktisera det 3-5-2 han testat under sommaren eller det 4-3-1-2 han kände på ifjol. Med tre man där bak är de båda ungtupparna Michelangelo Albertazzi och Matteo Bianchetti omedelbart mer aktuella för spel. Oavsett spelsystem är det González som skall leda Hellas backlinje. När han presenterades betonade gamle mittbacken Sogliano att uruguayanen angjort eftersom ”han vet hur man krigar”.

Mittfält – 7
Spelgeniet Jorghinho till höger och Emil Hallfredsson till höger om forthållare Simon Laner. Så såg fjolårets tremannamittfält oftast ut. Jorginho, hårt uppvaktad av storklubbar under sommaren, är den ende som står på planen när domaren blåser igång årets säsong. Och han gör det som en central figur. Jorghinho är ”den som skall göra det” och får jätterutinerade Massimo Donati (Palermo) och nye Ezequiel ”Jefecito” Cirigliano (River Plate) som vakthundar och bollvinnare när han vänder och vrider för att se till att Hellas dyrkar upp försvaren även i högsta serien.

Jorginho, motståndarförsvar-uppdyrkare-av-rang och kylig avslutare i ett, är en av de mest intressanta spelarna att följa i säsongens Serie A. 21 år gammal, ingen erfarenhet av högsta serien och viktiga mittmitt-rollen i ett nyuppflyttat lag. Det låter fullkomligt livsfarligt, om man inte sett Jorginho spela. Hans spelgeni gör att det inte handlar om något kamikaze-upplägg, utan medveten risktagning från en skicklig klubbledning.

Allroundskicklige Rômulo (Fiorentina) och Sogliano-bekantingen Paolo Grossi börjar på bänken.

Anfall – 7
Det är spännande att se sportchef Sogliano läsa ”situationen Cacia”. Det går att få bra med pengar för Daniele Cacia av storsatsande Serie B-klubbar, samtidigt som denne inte varit i närheten av att leverera när han fått chansen i Serie A (Fiorentina och Lecce). Tidigare ”synder” står alltså mot det faktum att Cacia sakta men säkert blivit allt bättre under sejourer i Reggina, Piacenza, Padova och Hellas Verona. Hans fjolårssäsong var fantastisk och det går att argumentera för att han först nu, 29 år gammal, är tillräckligt mogen för att kunna mäta sig med försvararna i Serie A. Den kvalificerade gissningen är att Cacia stannar, men det är viktigt att komma ihåg att de bästa sportcheferna alltid vet när det är dags att sälja. En misslyckad Serie A-säsong kan påverka Cacia negativt och därmed trycka ner det värde som finns här och nu.

Cacia kommer inte med någon Serie A-garanti, men det gör Luca Toni (Fiorentina). Han fortsätter att tråckla in bollarna och älskar att ligga där som centertank längst fram. Det borde gå att spela honom tillsammans med ”fjolårs-Maradona” Cacia, men om tränaren väljer annorlunda är den superduperkvalificerade gissningen att Toni går före Cacia. Fjolårets sju ligamål i Fiorentina har stora möjligheter att bli fler den här säsongen. En fullt ut ordinarie tröja och kantspelare som släpper bollen hellre än en viss Cuadrado talar för det.

Tre man längst fram och det är hög fart och förmåga att utmana som gäller på kanterna. Bosko Jankovic (Genoa), skadedrabbad och hög klass, vill göra det och har att knuffa undan Martinhos tekniska vänsterfot, nyttige Juan Goméz, nya U21-högerkantspringaren Jacopo Sala (Hamburg SV) och universalanfallaren Alessandro Sgrigna. Vice centertanken Samuele Longo (Espanyol) sitter på bänken så länge Toni är hel och inte spelar något annat en tre man längst fram.

Daniele Ragatzu (Pro Vercelli) är hemma och vänder.

La chiave del successo - Sogliano har tre saker att sätta – tränarsituationen, målvakten och Cacia eller inte. Sogliano Jr. kan sina saker.

Il dubbio - Toni går sönder och Cacia hänger med hakan? Det är ett scenario som inte är speciellt svårt att skriva under på. Det är ett scenario som innebär stora problem för Hellas.

Total: 40/60

/Borell

Klubben – 8
Det finns frågetecken kring Milan. Med tanke på att huvudrollsinnehavarna hunnit bli rejält gamla är det kanske inte så konstigt, men det är inte deras höga ålder som bekymrar mest. Det som bekymrar är Milans oförmåga att på allvar täta de springor som finns i lagbygget och klubbens insisterande på att man ”satsar ungt” och har ”något oerhört spännande på gång”.

”Ett ungt Milan” är bara något som Adriano Galliano, främste spin doctor i il calcio, tar till när Silvio Berlusconi inte vill eller kan lägga tillräckligt med pengar på fotboll kontra familjen Berlusconis andra åtagande (Mediaset, Mediolanum, Milan, Mondadori). ”Unge” Stephan El Shaarawy (-92) var inte viktigare att han kunde få bli ”dödad” av Mario Balotelli och vad skall man egentligen säga om de andra unga spelarna? Bartosz Salamon (Sampdoria) hann inte sätta dobbarna på Milanello innan han var avpolletterad, Riccardo ”nye Kaka” Saponara (Empoli) kommer att gå samma väg, Andrea Poli (Sampdoria) är för statisk för att leverera när motståndet är som bäst, Gabriel (-92) går skadad, Jherson ”nye Zapata” Vergara (-94) ser ut att bara vara just ”nye Zapata” och N’Baye Niang (-94) är bara ännu en ”El Shaarawy-ätare”. Kvar har vi Mattia De Sciglio (-92), som ifjol plockade åt sig den ordinarie vänsterbackströjan och ser hur bra ut som helst. Men, han fanns där utan att detta Milan skulle börja prata om ”ett ungt Milan”.

Tränare – 8
Massimiliano Allegri kvar i Milan handlar om total lojalitet mot den klubbdirektör (Galliani) som håller honom så högt, en förvånansvärt stor tro på ett projekt som inte imponerar speciellt på utomstående eller insikten att klubbledningarna i hårt uppvaktande Roma och Napoli inte på något sätt kan mäta sig med Silvio-Galliani-Braida.

Under sin tid i Cagliari kom Allegri fram till att hans 4-3-1-2 håller även när det ställs mot de allra bästa. I Milan har 4-3-1-2 ibland blivit till 4-3-2-1, men den där fyran och den där trean är desamma. Det hade varit intressant att se hur Allegri agerat om han fått riktigt bra spelare och inte hela tiden tvingats till ”smarta” lösningar och att koka soppa på den spik som spin doctor Galliani är mästare på. För faktum är att Allegri inte har ett bättre ordinarie spelarmaterial i backlinjen och på mittfältet än vad han hade i Cagliari. Absurt, men sant.

Målvakt – 7
”Det unga Milan” är inte speciellt intresserat av unga keeprar. I alla fall inte i representationstruppen. Filippo Perruchini (-91) bidar sin tid i Lecce i Serie C1, Riccardo Piscitelli (-93) är röd och gul i Benevento och nämnde Gabriel kör rehab på Milanello. Istället är det Christian Abbiati (36), en gång jämn säsong efter säsong men sedan två säsonger besynnerligt ojämn, som gäller och han sällskapas av Marco Amelia (31) och nygamle Ferdinando Coppola (36). Milans målvaktsbesättning är oändligt rutinerad, men det är svårt att vara jätteimponerad.

Backlinje – 7
En gång i tiden handplockade Milan spelare till en backlinje man ville göra till bäst i världen. Idag är det något helt annat som gäller. Älska Bosman-spelare och älska backar som är tillräckligt bra, istället för bäst. Om man har sett Tasotti-Costacurta-Baresi-Maldini, då gråter både hjärta och hjärna när man ser en röd-svart backlinje med spelare som Philippe Mexès (Bosman), Cristián Zapata (billig) och Luca Antonini (egen produkt). Men, nu är det nya tider och Abate-Silvestre-Zapata-De Sciglio it is.

Det är långt ifrån så bra det kan vara, men det går i alla fall åt rätt håll. Abate (egen produkt/tillräckligt bra), Silvestre (tillräckligt bra/dyr i en akut skadesituation) och Zapata (tillräckligt bra/billig) är egentligen inte några Milan-spelare, men de är … tillräckligt bra. Ute till vänster ser De Sciglio precis lika bra ut som … Maldini. Det går åt rätt håll igen, trots att underskattade Mario Yepes (Atalanta) lämnar och att spin doctor Galliani inte alls får loss Gabriel Paletta (Parma). Skadedrabbade och underskattade Daniele Bonera, omskolade mittfältaren-som-blivit-vänsterback Kévin Constant, nämnde Vergara och Cristian Zaccardo nöter den röd-svarta bänken.

Mittfält – 7/8
Lika sorgligt som det är att se en röd-svart backlinje som är ljusår från saker och ting, lika sorgligt är det att se det röd-svarta mittfältet. Nästan. För det finns potential när Galliani osentimentalt skickar iväg trotjänaren Massimo Ambrosini (Fiorentina) och bygger något som bygger på annat än känslor. En allt bättre Riccardo Montolivo distribuerar boll, dock inte på något sätt i närheten av sättet företrädaren Pirlo gjorde det på, med två av motorsågsmassaker-mittfältaren Nigel De Jong, fjolårsmisshandlade Antonio Nocerino, på-stället-mannen Andrea Poli (-89) och taktiskt inte helt fulländade bollvinnaren Sulley Ali Muntari.

Raiola-adepten Urby Emanuelson (Fulham) är hemma och vänder och Mathieu Flamini (kontrakt gått ut) lämnar landet.

Anfall – 8
Det ser inte bra. För att vara Milan alltså. Spelarna klubben vill få iväg (Robinho) lämnar inte och ställer till det när spelare skall handlas (Tévez). Och spelarna man vill få in (Tévez, Honda och Ljajic) har man inte råd med. Giampaolo Pazzini är löken på laxen i den situationen. Han är ingen Milan-anfallare (jämför Inzaghi, ok) om klubben skall vara så bra man kan vara och det är dessutom oroligt i Pazzinis kreativa släptåget. El Shaarawy pallade inte Balotelli och jublar inte heller när han får syn på den mohikan som är Niang.

Balotelli är en garanti, både vad gäller mål och det uppträdande som bara är hans, oavsett om han ligger ensam längst fram eller bakom eller bredvid Pazzini. Det kan man inte säga om Kevin Prince Boateng, som sedan han ligger bredvid en viss Melissa Satta presterar så dåligt att Milan skulle sälja honom om någon bara kom med ett bud som var … tillräckligt bra.

Ju mindre vi pratar om Bojan (Ajax) och hans sejour i Italien, desto bättre. Han är out och kan oltrealpi slalomåka genom holländska försvar, äta tomater som är hur-artificiella-som-helst och oroa sig över att den där Atlantvallen inte kommer att hålla.

La chiave del successo – Spin doctor Galliani har fortfarande åtta dagar på sig att förbättra ett Milan som kommer att gå bra, men som inte kan vinna ligatiteln.

Il dubbio – När Milan har varit riktigt bra har man alltid ståtat med ett spelgeni som länkat mittfältet med anfallet. Det finns ingen Schiaffino, Rivera, Savicevic eller Pirlo i det här Milan.

Total: 45/60

/Borell