Kategoriarkiv: Säsongsguide 2013-14

Guida al Campionato – posto 2 – Napoli

Klubben – 8
Aurelio De Laurentiis går all in efter att ha plockat på sig 64 miljoner euro för Edinson Cavani (Paris SG), valt Rafael Benítez (Chelsea) som ersättare till Walter Mazzarri (Inter) och beslutat sig för att det är nu eller aldrig som gäller. Filmmogulens fotbollsklubb har gått med en inte-alls-så-dum vinst sedan han lade beslag på konkursboet Napoli sommaren 2004. Det har gått så bra att filmbusinessen som var utgångspunkten för hans äventyr i fotbollen numera överskuggas rejält av De Laurentiis äventyr i just fotbollen. Namnet De Laurentiis är film, men verklighetens ADL är bara mer och mer fotboll.

Efter fyra säsonger med Mazzarri vid rodret är det Benítez som står står där. Han ville, precis som vanligt, ha med sig en stor stab. Amedeo Carboni, som arbetade med Benítez i Valencia, var tänkt som ”skuggsportchef” till Riccardo Bigon, men De Laurentiis tyckte annorlunda och orkade hålla emot. Men, ingen Carboni betyder inte nödvändigtvis lugn och ro för sportchef Bigon.

Benítez entré vid foten av Vesuvius innebär inte mindre än fyra viktiga pjäser hos en och samma agent. Manuel García Quillón är inte bara agenten Benítez rådgör med, han rattar också trion Albiol-Cellejón-Reina. På ”andra sidan Benítez” har Napoli ett problem som heter duga, på ”den här sidan Benítez” vet både Bigon Jr. och De Laurentiis att för många ägg i en och samma korg alltid är en chansning.

Tränare – 8
Man vet vad man får när man väljer Benítez som tränare. Fyrbackslinje, 4-2-3-1 och en ständig fundering kring om det är så att cupframgångar är en främsta gren som per definition slår ut förmågan till seger i ligan. Ligaseger eller inte, Benítez bygger stabilt.

Målvakt – 7
José Manuel Reina, straffexperten vars karriär väl var slut? Eller var den inte det? Den positiva tolkningen är att Reina gör en ”Konsel anno ’97″ och slutar som säsongens bästa Serie A-keeper efter att ha varit ett nyförvärv som övertygade få. Den negativa tolkningen är att Reina står där istället för Morgan De Sanctis (Roma) och nye Rafael (Santos) bara för att han tillhör en viss spansk agent. Halvfullt eller halvtomt? Bara att välja. Vad jag säger? Reina är inte lika bra som Konsel, men har större personlighet och därmed klart större potential än De Sanctis.

Fjolårets andrekeeper Antonio Rosati (Sassuolo) lämnar till Rafael och ingen napolitano gråter över det.

Backlinje – 7/8
Campagnaro-P. Cannavaro-Aronica finns inte mer. Istället är det fyrbackslinje och vad som verkar vara en Cannavaro-vägran som gäller från nye tränaren Benítez. Även om ingen i fjolårets ordinarie bakre trea inte kommer att spela är det inte gjort i en handvändning att byta från tre- till fyra man där bak. De fyra trebackslinjesäsongerna alla Mazzarri blir en svår nöt att knäcka för den nye tränaren och är i sig ett argument för att detta Napoli inte kan vinna ligatiteln den här säsongen.

Med tanke på att det ”bara” finns två mittbacksplatser är jag förvånad över hur Benítez ser på saker och ting. Visst, han vill få in sina gubbar, spelare han tror på. Albiol (Real Madrid) är en klockren värvning på flera sätt – ganska billig, Benítez man, rutin från storfotbollen och förmåga att spela både mittback och tillbakadragen innermittfältare. Men, varför är det ett måste att lyfta in ännu fler mittbackar när det finns/fanns mittbackar vid namn Paolo Cannavaro, Federico Fernández, Miguel Britos och Gamberini (som försvann vidare till Genoa)? Hur kan inte lillebror Cannavaro vara ”Benítez Jamie Carragher”? Och varför gör han inte Britos till sin Agger? Det är svårt att se att spelare som Martin Skrtel (Liverpool) och Nicolás Otamendi (Porto) skulle göra det bättre än en Benítez-klappad PC eller eller -knådad Britos.

På kanterna skulle Napoli kunna komma starkare. Maggio backas upp av Giandomenico Mesto till höger och ute till vänster är det Colombia som gäller med antingen Pablo Armero eller den tidigare så ifrågasatte Juan Camilo Zúñiga, ivrigt uppvaktad av Juventus och en av mercatons mesta följetonger.

Mittfält – 8
Gökhan Inler och Valon Behrami börjar som ordinarie på det tillbakadragna innermittfältet. En spelare som inte på något sätt känns som en vinnare och inte verkar vara tillräckligt elak, en spelare som är beredd att gå över lik. Det skulle kunna vara en ”perfekt kombination”, men den övertygar inte mig. Det är något med Inler som inte ger mig någon ro. Bättre då att spela Blerim Dzemaili, som ju har en tendens att överraska positivt och inte negativt som sin landslagskollega. Mazzarri gillade att använda den underskattade Dzemaili ett steg framåt i banan, men Benítez verkar inte se det så.

Bålgetingen Walter Gargano (Inter) är hemma och vänder och skadedrabbade Marco Donadel (klubb ej klar) är på väg bort.

Med Maggio och Armero ett steg nedåt i banan och Zúñiga på väg bort (Juventus?) är det nytt blod på kanterna i säsongens Napoli. Callejón (Real Madrid) till höger och Dries Mertens (PSV Eindhoven) till vänster. Oavsett vad dessa båda herrar har åstadkommit tidigare, är det två spelare som skall göra det för första gången i il calcio. Det finns lättare uppgifter. Det skulle inte förvåna om Napoli avslutar säsongen med Goran Pandev till höger och Lorenzo Insigne till vänster. Så svår är nämligen den italienska fotbollen och Benítez och Napoli får vara nöjda om en av de två nya kantspringarna lyckas.

Mitten är Marek Hamsiks jaktmarker. Slovaken i mitten på det offensiva mittfältet i ett 4-2-3-1 borde betyda att han ligger något mer centralt än vad han gjorde till vänster på det offensiva mittfältet i 3-4-2-1. Hamsiks förmåga att ta sig fram till avslut från sin position på det offensiva mittfältet är unik och ligamålskyttet 9-9-12-11-9-11 under de sex säsonger vid foten av Vesuvius ett bevis så gott som något annat på Hamsiks storhet.

Vänsterspringaren Andrea Dossena (Torino?) är på väg bort.

Anfall – 8
Gonzalo Higuaín. Fjorton bokstäver som avgör Napolis säsong. De Laurentiis-Bigon-Benítez hade till slut inga problem att spöa först Juventus och sedan Arsenal för att plocka den spelare som har så mycket gemensamt (Argentina-Frankrike) med en viss Trézéguet. Eller inte. Higuaín känns inte alls lika vass i straffområdet som Trézéguet, utan snarare icke-hänsynslös alla Fonseca. Ni kommer ihåg Daniel Fonseca? Först Cagliari, sedan Napoli och till slut Roma och Juventus (ridå). Han hade klassen där han tassade fram, men var inte tillräckligt hänsynslös. Där de bästa vräkte sig fram och inte tog några fångar, var Fonseca inte alls lika hänsynslös. Resultatet? Varken hans Napoli eller Roma i närheten av ligatiteln och tiden i Juventus bara beviset på att han inte alls räckte till på den allra högsta nivån. Jag får Fonseca-vibbar av Higuaín och tror att någon annan behöver göra typ lika många mål som han för att detta Napoli skall leverera den önskade ligatiteln. Ni som följer vet att jag ser Alessandro Matri (Juventus) som en perfekt vice Higuaín. Eller som en av två anfallare om Benítez beslutar sig för två man längst fram. Jag är övertygad om att Matris uppoffrande och effektiva anfallsspel skulle kunna tippa vågen till Napolis fördel. I skrivande stund återstår tio dagar av mercaton. Vediamo e speriamo, men det mesta talar för Duvan Zapata (Estudiantes).

Anfallsreserven Emanuele Calaiò (klubb ej klar) ersätts av någon av alla de som radats upp som vice Higuaín – Jackson Martinez (Porto), nämnde Matri och nu senast Zapata. Argentina har givit Napoli stora framgångar genom historien, både spelare och tränare, men den här gången borde man valt Italien. Napoli borde ha valt Matri framför Zapata.

La chiave del successo - Detta Napoli måste bida sin tid och inte kräva ligatiteln av ”det spanska Napoli” under första säsongen. Tålamod är a och o. Och tålamod kan leda till ligaguld 2014/15.

Il dubbio - Tre man i backlinje under hela Mazzarris tid och nu fyra man. Benítez petar alltså på Napolis ryggrad.

Total: 46/60

/Borell