Det låg två sms i min inkorg. Ett handlade om tolvåriga taxen Seth, ett om Guillermo Giacomazzi och en eventuell exit från Lecce.

Seth, 12 år. Tillsammans med Giaco, 35 år, dominerade han den borellska inboxen.

Tolv år är gammalt för en tax och det är ingen hemlighet att Seth är i slutet av sin karriär. Precis som 35 år är gammalt och det inte är någon hemlighet att Giacomazzi är i slutet av sin karriär.

Serie C är inget Serie A. Och kanske är inte heller Serie C något ”land för gamla”, i alla fall inte när de spelat där uppe. Giacomazzi har aldrig spelat så långt ner i seriesystemet som han gör i säsongens Lecce och för att lyckas vill det verkligen att han och klubben tar sig an uppgiften på rätt sätt. Efter en vecka i Lecce med träningar och allmän insugning av atmosfär, är jag tveksam till om så är fallet. Lecces lagkapten ser inte speciellt taggad ut och det går att förstå varför. Han har haft Franco Lerda som mister och denna mister har valt att bänka honom efter att han kommit tillbaka från skada.

Vems val var det egentligen att stanna kvar när Lecce calcioscomesse-degraderades ända ner till C1? Var det spelaren som älskade sin klubb och sin stad så mycket att han valde bort alla andra alternativ eller var det klubben, Tesoros nya Lecce, som var tvungen att ha några kulor kvar i julgranen? Här och nu krånglar valet till det för båda parter, oavsett vems det var. Klubben betalar en alldeles för hög lön till någon som inte spelar och denna någon som inte får spela är inte speciellt glad.

Giacomazzi och jag har varit med om mycket sedan han angjorde Lecce 2001. Tre ”ögonblick” flyter omedelbart fram och tar plats, precis som Giacomazzi flutit fram på sitt mittfält och så ofta tagit plats där i motståndarnas straffområde. De är alla från 09/10, säsongen då jag punktmarkerade det Lecce som gick direkt tillbaka till Serie A trots att det inte alls var tänkt så.

Giacomazzi stannade på klacken i den lägre serien och fick både himmel och helvete och sin matchtröja i retur. Den bedrövliga starten ”krönt” med den där tillbakakastade matchtröjan där i Trieste, vändningen borta mot Torino när Lecces supportrar efter år av tystnad började sjunga igen och så till slut den långa våren när Serie A-biljetten inte blev klar förrän i 42:a och sista omgången.

Giacomazzi hade inga problem i Serie B. Tvärtom. ”Pelikanen” var precis lika bra i B som han var i A och under 2000-talet gjorde det Lecces Serie B-sejourer extra ”lätta” och korta. Dubbelsäsongen i B 06/07 och 07/08 utlöste de där två icke-Lecce-sejourerna (se ovan), men det var Zemans fel och ett undantag som bekräftade regeln som säger att Giacomazzi levererar i il calcio che conta (sv. A och B).

Serie C är som sagt ingen Serie B. Och Giacomazzi i tredje högsta serien ain’t no Giacomazzi nel calcio che conta. Det går att prata om ”ålderns höst” och att ”karriären går mot sitt slut”. Jag väljer att prata om en spelare som inte på något sätt hör hemma i en tredje-högsta-liga. Det gör ont att se honom jogga och träna för att ta plats i Serie C, bara för att bli ratad av en tränare som Lerda.

Tolvåriga taxen Seth har både matte och husse som tar hand om honom på ålderns höst och jag vet att den 35-åriga ”Pelikanen” också har det. Giacomazzi kan räkna med en hel landsändas (Salento that is) kärlek och respekt, trots att det är oklart om det går att lära gamla hundar att sitta. Vediamo …

/Borell

Fem brassar i truppen. Säsongens Lecce slår rekord.

Den hittills mycket lite utnyttjade Vinicius, var den som mötte pressen när Lecce tränade på Via del Mare på torsdagen. Tio minuter med 193 cm storväst brassemittback handlade om att tacka Lecces nya ägare Tesoro för chansen, en tilltrasslad matchsituation mot Cremonese helgen som gick, hur tre- och fyrbackslinjer fungerar i Brasilien respektive Italien, och det handlade om … Carlos Gamarra.

Gamarra, Carlos. Bäst där och då. Bäst i Corinthians och inte i Europa.

Vinicius drar alltså sin lans för den utmärkte och sorgligt underskattade Gamarra, mittbacken som var så bra för Paraguay på båda sidor millennieskiftet. Det gick inte lika bra i Europa (Benfica, Atlético, AEK Athen och Inter), men han var, är och förblir en fantastisk mittback. Gamarra är ett alldeles utmärkt, oväntat och … absurt val av Vinicius. En brasse ny i Italien som väljer att hylla en … paraguayansk mittback. Det är inte varje dag som det händer.

Lecces fem brassar är ett av alla sidor på det brasilianska fotbollsmyntet. Det är framför allt inte den där framsidan med jätteteknisk partyfotboll som alla först tänker på när det kommer till Brasilien och fotboll. Lecces fem brassar är hårt arbetande arbetare i fotbollsfabriken, hur långt som helst från uppmärksammade klackar, frisyrer och mer eller mindre nödvändiga överstegsfinter. Lecces fem brassar är hyfsad teknik signerad anfallarna Jeda och Pià, och alldeles bedrövlig sådan signerad backarna Diniz, Vanin och Vinicius. Och den taktiska förmågan hos de där backarna är ännu sämre än tekniken.

Lecces gamla sportchef Pantaleo Corvino, arkitekten bakom det moderna Lecces framgångar, var alltid en brasseskeptiker. Hans efterträdare (Angelozzi) hade större tilltro och testade några (chans)brassar, precis som efterträdarens efterträdare (allenatore-manager De Cagnuson). Efterträdarens efterträdares efterträdare (Osti) hade som uppgift att sälja klubben och fasa ut allt och alla, inklusive de brassar som var där, men blev inte av med den högavlönade Jeda.

Familjen Tesoro, Lecces nya ägare, framstår inte direkt som några brasseskeptiker eller som några som testar med en eller annan mer eller mindre väl vald brasse. Tvärtom. Strömmen av brassar är strid och säsongens Lecce är inte bara lika med kvarvarande Jeda, utan också Diniz, Pía, Vanin och Vinicius. Efter alla år av framför allt uruguayaner, känns fem brassar i Lecce, de där man gör bäst i att undvika, absurt.

Något får mig att tro på det absurda och på de fem brassarna i Lecce. Anfallarna Jeda och Pià är hur nyttiga och professionella som helst, inte bara i Serie C, men Vinicius bollbehandling på träningarna har varit inget annat än yxig och … absurd. Och hans taktiska förmåga behöver slipas om och om och om igen.

Något får mig att tro. Kanske är det så enkelt att Vinicius får mig på kroken när han mot alla odds nämner Gamarra. Den paraguayanske superbacken nämns och jag faller som en fura och börjar tro. Absurt visst, men här och nu tror jag på det absurda. I alla fall den här säsongen.

/Borell