Det finns det som talade för att det var dags för någon annan än Lars Lagerbäck att vara förste kavaljer till Sveriges A-landslag i fotboll. Framgångarna hade varit stora med de fantastiska fem raka slutspelen som största bedrift.

Motgångarna var egentligen inte alls lika stora, men de var förödande ur ett moderna-fotbollen-perspektiv. Jag pratar såklart om den massmediala oförmågan under Lagerbäcks tid vid rodret. Så onödigt att inte förstå. Så onödigt att sticka huvudet i sanden och låtsas att spelet utanför själva planen inte är så viktigt.

Lagerbäcks försök att köra landslaget under radarn var dödsdömt från början till slut. Och Lagerbäcks fatala chicken race mot media kommer att vara en ständig hållplats för kritiken mot Ånge-sonen. Sveriges uppträdande i de slutspel Lagerbäck kvalat in oss till är den andra. EM 2000, VM 2002, EM 2004, VM 2006 och EM 2008. Otaliga kritiker talar sig varma om Lagerbäcks oförmåga att få Sverige att leverera i själva slutspelen. Man var nära att gå riktigt bra, framför allt i VM i Japan/Sydkorea och EM i Portugal 2004, men hade inte det rätta flytet.

Lagerbäcks fantastiska facit i kval och hans magrare facit i slutspel är ett historiskt faktum. Det är också ett historiskt faktum att Lagerbäcks Sverige spelade som bäst innan Zlatan Ibrahimovic självklart sågs som en av världens absolut bästa spelare. När Zlatans storhet till slut sjönk in i varenda por, både på Lagerbäck, Lagrell och hela den svenska nationen, var det inte längre lika lätt. Med en av världens bästa spelare i laget måste ju kraven ändras. Med en av världens bästa spelare i laget kan man ju inte längre vara nöjd med att bara kvala in.

Zlatan är ett tveeggat svärd som gör det så svårt i Sverige. Traditionellt fokus på gruppen och att inte sticka ut ställs mot en syn där individen är mer i fokus. Lagerbäck ansågs inte vara rätt man att lotsa ett Sverige mitt uppe i inbördeskriget mellan grupp och individ.

I Nigeria är svärden av annan sort och Lagerbäck gångbar. Efter landslagsavskedet tänkte svenskarna att man sett det sista av Lagerbäck. Kanske något mindre uppdrag eller något uppdrag i Långtbortistan, men inget stort. Det var därför som intresset från en av världens mest oljerika nationer togs emot som ett Nigeriabrev. Det ligger väl ingen sanning i det? Och om det gör det så säger väl det faktum att VM-klara Nigeria byter förbundskapten så nära inpå slutspelet allt. Dåligt organiserat och inte riktigt på allvar. Men, Lagerbäck kan sina Nigeriabrev.

Lagerbäcks nya äventyr kommer att börja oändligt förutsägbart. Han kommer att få stå till svars för de inrikespolitiska problemen i Nigeria. Förlåt. I Sverige kommer han att få stå till svars för de inrikespolitiska problemen i Nigeria. Övriga fotbollsvärlden har fullt upp med att konstatera att en tidigare svensk förbundskapten fått ett nytt uppdrag på grund av sitt utmärkta facit. Kanske kommer det om några år att gå upp ett ljus här i Sverige också? Vi svenskar som ju är så lugna och metodiska och inte alls så impulsiva klarade inte av stå emot.

Vi offrade Lagerbäck på det altare som sa att niomiljonersnationen Sverige skall prestera som en stor fotbollsnation bara för att vi har en av världens absolut bästa spelare. Zlatan dödade Lagerbäck. Nu återuppväcker Nigeria en stor svensk förbundskapten.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

En Mourinho som återvänder i triumf från slaget mot barbarerna är orörbar. En slagen Mourinho har bara att vänta in sin Brutus. Den portugisiske demontränarens framfart i Italien gör att det finns oändliga rader av Brutusar som bara står där och väntar på att kejsaren skall vara så svag så att den slutgiltiga attacken kan sättas in …

Mourinho är en fantastisk tränare som har nått mycket stora framgångar. Först med ett Porto med begränsad ekonomisk styrka, i alla fall i ett kontinentalt perspektiv. Sedan med ett Chelsea med obegränsade ekonomiska muskler. Men, det finns inget som säger att du når stora framgångar bara för att du har pengar. Tvärtom. För det första är fotboll minst lika svårt när du har pengar. Tillgång på dem gör att kraven skjuter i höjden. För det andra handlar framgångar mycket om hur tungt du väger fotbollspolitiskt. Hur tungt en klubb väger inne i förbund och ligaföreningar. Romans Chelsea må ha haft pengar, men ingen kan påstå att Porto och Chelsea vägde speciellt tungt fotbollspolitiskt när Mourinho firade sina triumfer. Porto gjorde det såklart hemma i Portugal, men de framgångar vi pratar om är segrarna i Europa.

Mourinho slagen i bojor handlar om just detta. Portugisens vägran att väga lätt fotbollspolitiskt och hans tro på att det går att göra något åt saken genom att övertydligt (?) peka på problemen. Mourinho vet att ett ligaledande Juventus inte kan få två utvisningar under första halvleken på hemmaplan. Och han vet att alla, både Inter-supportrar och andra, vet samma sak. Mourinho handlar minst lika mycket om fotbollspolitik som de där varianterna på 4-3-3 han laborerar med. Portugisen riktar strålkastarna på något som väldigt många vill skall vara hanterat i och med Calciopoli och det ger honom många fiender.

Jämför gärna Mourinho med Carlo Ancelotti. Italienaren är en tränare som efter sejourer i Reggiana och Parma spenderade tid i klubbar med stor fotbollspolitisk makt. Först ett Juventus på höjden av dess makts dagar och sedan ett Milan med mycket stor medial tyngd. Det gick inte alls. I alla fall inte i Juventus. Två säsonger utan ligatitel var en säsong för mycket och triumviratet Bettega-Giraudo-Moggi gav honom klokt nog foten. Det gick lite bättre i Milan, även om en ligaseger på åtta säsonger borde varit fler. Vi vet alla hur de uteblivna ligatitlarna förklaras. Ancelotti lyckades ju i Europa …

Mourinhos övning med tärningen är lika intressant och intensiv som alltid. Han kastar den om och om igen för att sätta press på sig själv, trygg i vetskapen om att alltid ha varit som bäst när det gällt som mest. Brutus står där och väntar.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Porto-Arsenal i åttondelsfinal i Champions League och Martin Hansson gör det igen. Jag har inget att säga om hans val att döma indirekt frispark när Sol Campbells bakåtspel plockades upp av Lukasz Fabianski. Det går däremot inte att förstå hur han kan låta Porto slå frisparken på det sätt som han gör.

Hansson, som passar på att screena bort Campbell samtidigt som han lämnar bollen på silverbricka till Porto, har ingen som helst idé om hur frisparken slås. Är frisparken slagen med foten? Ligger bollen stilla? Holmsjösonen har ingen aning. Och ingen kan få mig att tro att han via sin hörsnäcka ser till att få sitt teams godkännande av situationen.

Bollen i mål och Hanssons fasta hand pekar mot mittcirkeln. Ridå Arsenal. Ridå fotbollen.

Så långt spelets skrivna regler. Men, det finns också oskrivna. En sådan är att indirekta frisparkar per definition alltid är så kontroversiella att domaren ser till att försvarande lag kan ställa upp en mur. Så icke Hansson. Trygg i förvissning om att ha följt regelboken trycker han bollen i famnen på hemmaspelaren och avgör matchen till Portos fördel.

Det är inte alls konstigt om en neutral betraktare tycker att det är så här en köpt domare agerar. Sättet och farten med vilken Hansson lämnar över bollen till Porto är inget annat än en uppmaning att utnyttja det uppkomna läget. Slå frisparken snabbt och gör mål!

Det skulle inte finnas något att anmärka på om Hansson et al alltid följde de regler som finns. Det räcker till exempel att titta på hur det döms eller inte döms för fasthållningar vid fasta situationer för att skjuta det argumentet i sank. Att strunta i vissa förseelser samtidigt som man inte struntar i andra. Då vill det till att man har känsla för spelet. Då vill det till att man har bollkänsla. Hanssons känsla för spelet är noll. Hanssons bollkänsla är noll.

Ridå Hansson. Ridå fotbollen.

Tyvärr är det inte första gången som någon av våra svenska stjärndomare går bort sig. Ingen har kunnat missa Hanssons äventyr strax innan jul när han såg till att Irland inte spelar sommarens VM-slutspel. Det är såklart en gåta att inte någon i ett domarteam klarar av att se den hands som en hel värld ser. Eller är det verkligen det?

I ett fotbollspolitiskt perspektiv är det intressant att konstatera att Hanssons ”miss” kommer mot ett Frankrike med Uefa-presidenten Michel Platini i spetsen.

Men, så kan det väl inte ligga till? Skulle en svensk domare låta sig påverkas av den typen av press? Svenska domare som ju bara vet och kan en sak, att följa regelboken till punkt och pricka. Jag blir så jävla trött.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.