Sol, hav, ouzo och en extremt het tillvaro i den grekiska förstaligan. Och ett par miljoner som kommer väl till pass när karriären är över. Mikael Stahre har funderat på detta om och om igen sedan grekerna hörde av sig redan i januari. Stahre har fortsatt att fundera och det har självklart påverkat AIK:s prestation under inledningen av årets allsvenska.

Sebastian Eguren har inte alls presterat, men så hade han heller inte en tränare som var helt närvarande.

Ingen har kunnat ersätta Obolo, men så hade man också en tränare som tänkte mer på vilken bank som sign-on-bonusen bäst parkerade på.

Stahres ansvar för AIK:s svaga start på säsongen är stort. Oändligt stort. Ansvaret vilar ännu tyngre på Stahres vän Björn Wesström. Han är den verklige kaptenen, som måste vara, och bör känna sig, både besviken och sviken. Precis som AIK:s supportrar. Den högt älskade Stahre vann allt, med stor hjälp av supportrarnas massiva stöd, och sedan lämnade han när det började ta emot.

Hans obestridliga energi kommer att saknas. Stahre har lämnat skeppet.

PS Panionios är inte vilken klubb som helst. Milinko Pantic, en av de främsta frisparksskyttarna genom alla tider, spelade där innan han flyttade till Atletico Madrid och vann nästan allt. Vi kan väl bara konstatera att Stahre inte kommer att göra om den resan DS

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

TREVISO. En toscano i skuggan på baksidan av Omobono Tenni-stadion i tiramisuns hemstad. Spaghetti con sarde e pomodori, alldeles lagom mycket prosecco, polpette di manzo, tiramisu, såklart, och en kaffe och en amaro på Osteria Arman och den där stadion döpt efter motorcyklisten som dog 1948 ger perspektiv.

Rugby och volleyboll javisst, men för fem år sedan var det Serie A-fotboll som gällde i Treviso. Lite turligt (Genoa flyttades ned på grund av den där väskan med pengar till Venezias klubbledning). Det blev bara tre segrar i Serie A, men dock. Nu hasar sig Treviso fram i regionalserien.

Fotbollens andra sida ser vi i kväll. Inter vs Bayern München. Miljardpublik framför tv:n, världsstjärnor på planen, ett medieuppbåd snäppet värre än ett toppmöte Obama-Putin och idel ädel fotbolls- och sponsoradel bredvid Platini på läktaren. Och, bokstavligen, miljarder på spel.

Jose Mourinho pulveriserar Obama och Putin när det gäller medieskicklighet. Mannen från Setubal äger scenen och får all världens media att skriva och berätta just det han vill. Han är mästerligt beräknat kallt krig och värmesökande missiler i alldeles typisk Mourinho-kombination. Portugisen sitter där och fyrar av missil efter missil och motståndare efter motståndare faller.

Har han tagit det för långt? Allt prat om flytten till Real Madrid har gjort att strålkastarljuset fokuseras på honom, men har Mourinho varit tillräckligt tydlig i omklädningsrummet? Real Madrid har förvandlats till den där missilen som skjutits iväg för att sänka motståndaren, men som nu istället jagar den som sköt. Real Madrid-snacket jagar Mourinho, som är säker på att kunna styra undan sin farkost precis innan missilen hinner upp.

I morgon är det Romeo Menti-stadion och Vicenza-Lecce i näst sista omgången i Serie B som gäller. Fotbollens andra ansikte. Fotboll i brygga mellan supereliten i Champions League och den där småtrevliga och småputtriga tillvaron gärdsgårdsserierna. Fotbollens skärseld.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

OTRANTO. Jose Mourinho är 47 år, men beter sig som en oförbätterlig tonåring. Som en Balotelli, fast med uppbackning. Mourinho har varit runt i världen ett tag nu – Portugal, Katalonien, Portugal igen, England och Italien – och har lärt sig exakt hur han vill arbeta.

Mourinho lämnade sitt Setúbal när Sir Bobby Robson behövde göra sig förstådd i Barcelona. Tolken Mourinho lärde sig allt om hur en gentlemannatränare av den gamla skolan agerar. Han kom fram till att det inte räcker. Bort med respekten för motståndaren som utgångsläge och in med ständigt krig mot allt och alla. Mourinho mot röset. Ecco the Special One.

Det du skall göra, det skall du göra på dina egna villkor. Mourinhos väg är enkel. Skaffa dig en mecenat och vinn. Eller om det var tvärtom. Du behöver alltså en mecenat, någon som är beredd att spendera pengar utan att tjäna pengar. Pinto da Costa, Abramovich, Moratti… en mecenat som låter dig hållas och som vet hur man städar upp efter den där festen som spårade ur. En fadersfigur som vet hur han skall behandla den bråkige tonåringen med glimten i ögat, som begåvats med en extraordinär talang och nu far runt och ställer till oreda.

Han uppför sig inte, men han har glimten i ögat och han vinner. Alla är överens om att han vinner här och nu. Men, gör han det i längden? Han vinner i alla fall inte i längden på ett och samma ställe. Hans uppförande låter honom inte göra det och därför måste han hela tiden gå vidare.

Därför måste Mourinho lämna Inter för Real Madrid. Portugisen lämnar efter att ha tagit Inter tillbaka till den europeiska toppen. Ligatiteln i fjol? Den visade att Mourinho utan vidare var en lika bra tränare som Mancini. Han behövde inte ens acklimatisera sig i den vanligtvis så svåra italienska fotbollen.

Ligatiteln i år? Den är inte alls lika viktig, i alla fall inte för Mourinho. Dagarna innan söndagens ligavgörande har portugisen om och om igen återkommit till sitt enorma fokus på CL-finalen och konstaterat att han tänker för mycket på matchen i Madrid.

Mourinhos CL-fokus låter som en rejäl brasklapp, men den är nödvändig eftersom han vet hur det fungerar. Italien vet att uppskatta (älska och frukta) en vinnare som uppför sig med stil. Du kan komma undan med det mesta bara du har den rätta balansen mellan självklar pondus och ödmjukhet.

Titta bara på Juventus legendariske Giovanni ”Gianni” Agnelli, Fiatfamiljen Agnellis tidigare överhuvud. När hans medfödda pondus och karisma ersattes av Moggis och Giraudos alltför hårt tillkämpade pondus, höjda röster och arrogans, då gick det som det gick. Juventus vann, men föll till slut på sitt uppförande. I alla fall gjorde uppförandet den lättare att störta.

Mourinho är i precis samma läge som Moggi. Hans uppförande gör honom omöjlig i längden och till slut väntar en dolk i varje gränd. Ingen skall vara förvånad om dolkstöten kommer redan i Siena. Ett är säkert. Mourinho gör i dag sin sista ligamatch för Inter. För många personer har förolämpats av portugisen som alltid höjer rösten och alltid står stenhårt. Frågan är om han tillåts lämna med en andra ligatitel. Mecenat Morattis tyngd i det italienska systemet ger oss svaret.

Den enskilde spelaren eller tränaren må vara hur skicklig som helst. Utan rätt uppbackning kommer man inte långt. Domare Morganti från Ascoli kan blåsa igång, men spelet har pågått sedan länge och kommer att pågå ännu längre i det där väldigt italienska sättet att se på saker och ting. En historia utan slut. En bok utan slut där vi i dag får veta om den busige portugisen lever när kapitlet väl är slut.

Mourinho är som Moggi, viktig för handlingen i ett visst moment, men …

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Italienska ligan, italienska cupen, italienska supercupen, Intertoto-cupen, Champions League, europeiska supercupen, Interkontinentala cupen och Community Shield. Nu också Premier League. ”Sir Carlettos” prisskåp är välfyllt.

Ancelottis tränarkarriär var dock nära att ta slut innan den ens hade börjat. Under hela spelarkarriären hade tränare efter tränare poängterat att han var en ”allenatore in campo”, en tränare på planen. Och det var inte vilka tränare som helst som gjorde det. Nils Liedholm och Arrigo Sacchi, två av fotbollens allra främsta genom tiderna. Två tränare med stor integritet som vågade bryta alla möjliga mönster. Båda bröt till exempel tydligt med det som av tradition brukar ses som italiensk fotbolls sanna jag. Catenaccio. En sak skiljde dem dock tydligt åt. Den Liedholmska omtanken som fick spelarna att må bra fanns inte alls på samma sätt hos Sacchi, men Waldermarsvik-sonen vann å andra sidan inte alls lika mycket som Sacchi.

Ancelotti plockade från båda sina mästare, lade skorna på hyllan och inledde sin tränarkarriär genom att assistera just Sacchi i det italienska A-landslaget 1992-95. Reggiana, några få mil från hemmet på via Valicelli i Reggiolo, blev nästa anhalt. Det började illa och Ancelotti var mycket nära sparken innan han lyckades vända på steken och sluta på den fjärdeplats som betydde uppflyttning till Serie A. Ancelotti återvände sedan till det Parma han representerat innan Liedholm snodde honom framför näsan på Inter och tog honom till Roma.

I Parma var Ancelottis tränarkarriär nära att kapsejsa igen. Storsatsande Parma hade inte tänkt sig åtta raka matcher utan seger och sparken var nära när Ancelotti reste med sina mannar till Milano i 14:e omgången. Säsongen, och karriären, vände där och då. Radbandet fick sällskap av en turkeps från ultrasgruppen Boys, kroaten Stanic gjorde mål och Parma slutade serien som tvåa. Efter en femteplats året därpå knackade Juventus på dörren. Sportchefen Luciano Moggi välkomnade den tränare han en gång som sportchef välkomnat som spelare till Roma. Två säsonger utan ligaguld och Ancelottis saga i Turin var all. Karriären stod på nytt och vägde.

Det var mer eller mindre klart med Parma när Milan gav sig in i leken. ”Imperatore” Terim fungerade inte som Berlusconi ville och Ancelotti lyftes in. Tillbaka i Milan fortsatte Ancelotti att putsa på sin alldeles egen variant av il calcio – hårt programmerad defensiv och sedan offensiv fotboll modell rulla-in-en-boll-och-låt-den-rulla. Tidigt i karriären hade ”Carletto” haft svårt att låta spelare med stor fantasi ta plats. I Parma hann han med att både skicka iväg ikonen Gianfranco Zola och att vägra ta emot Roberto Baggio. Det sättet behövde modifieras både i Juventus och Milan, där det ena spelgeniet efter det andra tog plats. Zidane, Rivaldo, Kakà, Pato, Ronaldinho …

Ancelotti lät spelgenierna ta plats och koncentrerade sig istället på mittfältet. Det tillbakadragna mittfältet. Här peakade Ancelottis nyvunna offensiva insikt. Det var han som genomförde det som företrädaren Terim bara hade talat om när han flyttade spelregissören ett steg bakåt. Ecco Pirlo några meter framför egen backlinje och stor succé. Det var inte så konstigt att det var Ancelotti som backade Pirlo i banan. Han hade ju själv spelat jämsides med Falcao när Liedholm lade denne som tillbakadragen spelfördelare i Roma i början av 80-talet. Det blev åtta långa säsonger för Ancelotti på Milans tränarbänk. De senaste under ständiga rykten om en flytt utomlands. Det var nära med Real Madrid. Oändligt nära. Men, det blev till slut Chelsea.

Ancelotti kom inte till något dukat bord. Spelartruppen var i behov av förändring, men ägaren Roman Abramovitj höll i plånboken. I alla fall för att vara Abramovitj. Efter åtta säsonger som tränare med en allt tröttare Milan-klubbledning hade Ancelotti inga som helst svårigheter att arbeta med det där kortet som ligger. Man tager vad man haver, som pappa Giuseppe hade sagt hemma på gården i Reggiolo. Det slutade inte där. Skyttekungen Drogba inkompatibel med Anelka och dessutom med ljumskproblem som blev till måltorka, fick sällskap av lagkapten Terrys otrohetsaffär. Ancelotti kan sin Liedholm och red ut stormen.

Premier League-titeln visade att Ancelotti också kan lite Sacchi. Demontränaren från Fusignano var alltid som bäst när det gällde som mest. Var det ligan som skulle vinnas så vanns ligan. Var det Europacupen som skulle vinnas så vanns Europacupen. Var det titeln som världens främsta klubblag som skulle erövras så erövrades titeln som världens främsta klubblag. En CL-titel nästa säsong skulle vara beviset på att Ancelotti kan sin Sacchi fullt ut. Bondförnuftet, tron och vidskepligheten fortsätter sin jakt …

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.