Det finns mycket att säga efter att Lecce tagit sig upp i Serie A för åttonde gången i klubbens historia. Jag nöjer mig med att lyfta fram tre punkter:
1) Det var inte meningen att säsongens Lecce skulle gå upp. Istället var det ett eller kanske två år av transizione och play off som gällde. Säsonger då tränaren Luigi De Canio skulle se till att klubben verkligen gick runt utan att ägarfamiljen Semeraro skulle behöva skjuta till pengar varje år.
Den inslagna vägen var övertydlig på anfallssidan. Ut med skyttekungen Tiribocchi (Atalanta), superfloppen Cacia (Reggina), straffområdeskobran Castillo (Fiorentina) och övervintraren Konan (Atalanta). In med Corvia (fjärdeanfallare när man senast tog steget upp i Serie A), lånade U21-anfallaren Marilungo (Sampdoria) och hetlevrade Baclet (Arezzo). En övning som i ekonomiska termer innebar en spelartrupp som kostade 11 miljoner euro (09/10) istället för 21 (08/09).
2) Lecce är en av två klubbar i Serie A och B som på pappret inte har någon sportchef. Guido Angelozzi (ny i Bari efter att Perinetti lämnat för Siena) lämnade programenligt i september 2009 efter att ha lövat av det Lecce han byggt upp sedan ankomsten i december 2005.
Det går att argumentera för att ”Lecce utan sportchef” är en lek med ord. Funktionen utförs bevisligen, men inom gruppen kring en tränare som fått mandat att agera på det sätt en engelsk manager brukar göra. Italienarna älskar att kalla den stärkta tränarrollen för allenatore-manager och älskar ännu mer att låta det handla om Sir Alex Fergusons sätt att arbeta. Alltså De Cagnuson, som givits ett kontrakt på 4 år.
För mig handlar ”Lecce utan sportchef” om ett sätt att minska det inflytande som Pantaleo Corvino haft och har i klubben. Corvino (nu i Fiorentina) gjorde stor succé som sportchef och ungdomsansvarig i klubben under åtta år (1997-2005) och fortsatte att styra, eller i alla fall ha stort inflytande, med Angelozzi på plats.
3) Säsongens Lecce är det svagaste Lecce jag sett gå upp under det dryga årtionde jag följt klubben ingående. Upplagorna 98/99 (Sonetti), 02/03 (D. Rossi) och 07/08 (Papadopulo) hade alla spelartrupper som var bättre än den De Canio förfogat över 09/10. Med andra ord har allenatore-manager De Cagnuson levererat. Både som tränare och som sportchef.
/Borell