Den tillbakadragna innermittfältaren är den enskilt viktigaste spelaren i ett lag. Han är spelaren som får laget att fungera. Han är navet som binder samman de olika lagdelarna. Den tillbakadragna innermittfältaren är pastan som suger upp såsen.

Glöm de offensiva raiderna i djupled. De är i alla fall inte något måste. Glöm bollvinnandet. Det är inte heller något nödvändigt. Att ligga rätt är det viktigaste den tillbakadragne innermittfältaren har att göra. När det väl är gjort kan man krydda med andra egenskaper – bollvinnande, kreativ bolldistribution, skott från distans och offensiva vandringar framåt i banan. Men, det är inte nödvändigt. Att ligga rätt är större.

Ligg rätt. Se till att vara så stark att motståndaren inte kan flytta på dig och se till att vara så snabbfotad eller placeringssäker att motståndaren inte kan gå förbi dig. Ligg rätt. Få motståndaren att förstå att han inte kommer förbi. Tuff? Ja! Ful? Varför inte? Riktigt ful? Ja, ibland är det nödvändigt. Ligg rätt. Styr ut och få motståndarna att tappa tid. Ligg rätt. Se till att bollen stannar inom laget och att laget inte ödslar för mycket energi på att jaga tappade bollar. Ligg rätt. Distribuera säkert och ge laget säkerhet. Ligg rätt. Plocka upp bollar som spelas undan av motståndarna och se till att få igång egna lagets offensiva spel igen.

Argentina har världens bästa tillbakadragna innermittfältare. Landet har en uppsjö (Cambiasso, Mascherano, Véron, Ledesma …) av utmärkta volante defensivo, som de själva kallar den där enskilt viktigaste spelaren i laget. De tillbakadragna innermittfältare som också spelfördelar får tröja nummer 5 på andra sidan Atlanten (Falcão, Redondo och … Véron) och är värda ett eget kapitel. De finaste 5:orna idag? Juan ”Brujita” Véron (Estudiantes), som alltid vill ha och alltid får boll, och Cristian Ledesma (Lazio), som gjort den långa, höga och helt öppnande djupledsbollen till sin specialitet.

Förbundskapten Maradona gjort sitt val. Mascherano (Liverpool) har fått den stores förtroende i kamp med Cambiasso (Inter). Han är mer hetlevrad och inriktad på att vinna boll högre upp i banan än vad Cambiasso är. Mascherano vinner bollen aggressivt och tidigt, där Cambiasso istället avvaktar. Maradona låter gamla räven Véron ligga bredvid Mascherano och tillåter sig alltså två egentliga volante defensivo. Han har valt två volante defensivo med väldigt mycket attityd. Men, inte med för mycket attityd som Felipe Melo hos ärkerivalen Brasilien. Maradona har valt två spelare som kan hålla fortet och även dela ut en snyting, men som inte sänker sin motståndare i onödan. Kanske gör han det eftersom han vet att målvakten Romero är orutinerad på den här nivån? Kanske vet han att han förfogar över ett mittlås som inte är av allra högsta internationella klass (en svag Dimichelis bredvid Samuel)?

Mexiko i åttondelsfinal är ingen lätt motståndare för Argentina. Stenhårde och rutinerade Torrado, ständigt underskattade Barca-Márquez och United-plockade underbarnet Hernández är ingen lätt motståndare för de två tillbakadragna innermittfältare Maradona valt. Tekniska och snabba mexikaner kommer att forsa fram som en hop Speedy Gonzales, men Mascherano och Véron kommer att bestå provet.

Ligga rätt, styra ut, vinna tid och plocka bollen av motståndaren. Sedan se till att bollen stannar inom laget när det anfalls och ge laget rytm. Blodet som rinner i de allra finaste tillbakadragna innermittfältarna fortsätter att vara ljusblått. Argentinskt ljusblått.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Uruguay är tillbaka. Landets historia är stolt med två VM-guld – men det var länge sedan sist. Trots massor med talang så har Uruguay haft förtvivlat svårt att följa upp sina framgångar. Ett hårt arbetande kollektiv och en supermotiverad skyttekung har tagit laget tillbaka.

Uruguay kom till VM-slutspelet i Sydafrika på ett perfekt sätt. Man sladdade in som femte och sista sydamerikanska lag efter play off mot Costa Rica och såg till att det inte fanns alltför stora förhoppningar på laget. Vackert så, för i modern tid har stora förhoppningar och Uruguay inte alls gått ihop.

Från 1983 och framåt var det Enzo ”El Príncipe” Francescoli som skulle föra Celeste tillbaka till den absoluta toppen. Inte bara hemma i Copa América, utan också på den riktigt stora scenen VM-slutspelet. Francescoli visade upp en extrem speluppfattning och en utpräglad målkänsla som gjorde att han nämndes i samma andetag som Maradona. I alla fall i Sydamerika. ”Prinsen” hade lämnat sitt Wanderers för spel i River Plate, ärkerival till Maradonas Boca Juniors, så jämförelsen med den store var tvungen att göras.

Det gick inte lika lätt för Francescioli på andra sidan Atlanten. Visst, bra spel både i parisiska Racing och Olympique Marseille. Men, sedan betalde han priset för att inte ha gått bättre i VM-slutspelen 1986 och 1990. Eller rättare sagt, att han inte sett till att hans Uruguay gått bättre i de båda slutspelen. Belackarna tyckte att det saknades ledaregenskaper och Francescoli fick nöja sig med att dirigera spelet i Cagliari och Torino.

1986 minns fotbollsvärlden Uruguay framförallt för supersnytingen mot Danmark i andra matchen. 1-6 finns bara inte. Få minns att Danmark ”bara” ledde med 1-0 när Miguel Bossio fick sitt röda kort. Fler minns det som hände i den tredje och sista gruppspelsmatchen. José Batista plockade ner Gordon Strachan och franske domaren Quinou visade ut efter bara 53 (!) sekunder. Uruguays rykte som stenhårt spelande fotbollsbanditer cementerades.

1990 såg Uruguay återigen ut att komma med ett riktigt bra lag. Geniet Francescoli hade sällskap av flera spelare med europeisk erfarenhet och de potentiella målskyttarna var många – rutinerade måltjuven Carlos Aguilera, skyttekungen Ruben Sosa och unga storlöftet Daniel Fonseca. Man tog sig vidare som trea från gruppen, men sedan var det stopp. Francescolis Uruguay var inte i närheten av att rubba Roberto Baggios Italien i åttondelsfinalen.

Sedan dess har Uruguay gått i väntans tider. Råskinn som Montero och spelgenier som Recoba har kommit och gått, men luften hade gått ur Uruguay. I alla fall på seniornivå. 2006 gav sig bereste tränaren Oscar Tabárez in i leken. Man fick backa bandet till början av 90-talet för att hitta hans främsta insatser som tränare och han hade varit utan jobb under flera år efter sin sejour i Boca Juniors (01/02).

Tabárez blev en fullträff. Metodiskt har han byggt upp ett Uruguay som imponerar. Det där hårt arbetande kollektivet med den supermotiverade skyttekungen. Det tacklas hårt, till och med stenhårt, men det tacklas smartare än på mycket länge. Och det görs mål. Diego Forlán är en skyttekung som är mycket bättre programmerad för framgång på VM-scenen än vad Aguilera, Sosa och Fonseca var.

Man fick ofta känslan att nämnda forwardstrio bara gick bra när det fanns en egen vinning. Aguilera, Sosa och Fonseca gick bara bra när det gällde att spela till sig ett nytt kontrakt. Forlán nöjer sig inte alls med det. Han är hungrig och vill visa att det är han som är den främste målskytten här och nu.

En Francescoli utrustad med Forláns hunger och VM-historien hade sett annorlunda ut. Nu får istället den mycket mindre begåvade Forlán ta Celeste till den där semifinalplatsen som geniet Francescoli inte mäktade med. Cirkeln är sluten. Efter 40 år är Uruguay tillbaka där man hör hemma.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Marcelo ”El Loco” Bielsa är en innovatör. Han vandrar omkring där i sitt fotbollslaboratorium och drömmer om den dag som han når ända fram. Inte bara delar av en match. Flera matcher i rad. Veckor. Månader.

Ända sedan Bielsa lade backskorna på hyllan vid 25 års ålder har han fortsatt att fila på det spelsystem vi under VM-slutspelet åter fått bekanta oss med. Den där bålgetingsfotbollen med ett kantspel där offensivlusta och överlappningar är tagna till en ny nivå.

2002 förfogade Bielsa över världens då bästa spelartrupp. Argentina. Men, VM-slutspelet i Japan/Sydkorea slutade i stor besvikelse. Han fick inte sin hyperoffensiva variant av Argentina att leverera när det gällde som mest. Det forsades fram längs kanterna, men det saknades tyngd i straffområdet och det gjordes för få mål.

2010 är Bielsa i farten igen. Sedan drygt två år är det han som skall se till att Chile äntligen får ut allt av sitt tekniskt mycket begåvade spelarmaterial. Och Bielsas Chile imponerar. Så mycket fart, så mycket teknik och så mycket offensivlusta! Experterna är överraskade och har svårt att klä ”den galnes” lagbygge i ord. Precis som om man aldrig förut sett något av Bielsas lag. Konstigt. Bielsas lag spelar ju alltid så … Bielsa.

Chile är ett lag klart längre ner i hierarkin än Bielsas hemland Argentina. Det gör det lättare att åstadkomma resultat när man ägnar sig åt att spela en extremt renodlad fotboll som den Bielsa spelar. Pressen är mindre i Chile än i Argentina, precis som pressen är mindre i Bielsas moderklubb Newell’s Old Boys än i någon av storklubbarna. Det är därför som Bielsa få hållas på ett helt annat sätt där nere än där uppe. Det är därför som Bielsa åstadkomma mer där nere än där uppe. Där nere kan man tänka sig ett eller några år i ett fotbollslaboratorium, man har ju inget att förlora. Där uppe har man allt att förlora.

Landslagsfotboll spelas där uppe och med skyhöga insatser. Man har allt att förlora. Våga, visst, men inte utan att säkra. Som landslagstränare har du dessutom inte möjligheten att spela samman ett laget på samma sätt. Bättre då att använda dig av en fotboll som spelas ute i klubbarna och inte bara i en eller två fotbollslaboratorium. Bättre då ett Spanien i händerna på gamla gubbar som Luis Aragonés och Vicente Del Bosque och deras konventionella fotboll, än Spanien i händerna på Pep Guardiola och hans långt drivna tiqui taca.

Pep Guardiola skulle få problem med att få laget att spela som han ville om det var han som ledde Spanien. La Roja med Guardiola vid rodret skulle gå vilse i jakten på Barcelonas ouppnåeliga sätt att spela fotboll och krasha. Bättre då mindre uppseendeväckande fotboll signerad Del Bosque. Spanien kunde inte varit i bättre händer. Eller med bättre mustasch …

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Marcello Lippi var stor i nederlagets stund. Han tog på sig allt ansvar för fiaskot i Sydafrika. ”Om ett lag kommer till en så viktig match med skräck i benen, i huvudet och i hjärtat, då har har tränaren inte gjort sitt på varken på det psykologiska, tekniska eller det taktiska planet. Framförallt inte på det psykologiska”, förtydligade han.

Han var tvungen att vara så tydlig eftersom han tillbringat våren med att på sitt typiska sätt avfärda all kritik mot honom och hans Italien. Nej, han hade inte tagit med för många spelare från 2006. Nej, han hade visst tillräckligt med fantasi i laget. Nej, mixen mellan gammal och ung var visst den rätta. Nej, nej, nej! Lippi var säker. Tvärsäker.

Lippi hade allt att förlora när han sensommaren 2008 tog över Gli Azzurri för andra gången. Han hade tagit en paus i sin tränargärning efter Italiens VM-guld 2006 och därefter agerat som en äldre statsman under tiden som han letat efter rätt tillfälle att återinträda.

Lippi hade också allt att vinna. Efter alla framgångar såg han en utmaning i att försvara sitt guld från Berlin. Han ville upprepa Vittorio Pozzos två raka VM-guld (-34 och -38) och gå till historien som en av de största. Sedan var tanken att Viareggio-sonen skulle ta över som direttore tecnico, klubbdirektör med speltekniskt ansvar, i det Juventus han under den andra halvan av 90-talet firade så stora triumfer i. Men, Juventus skule komma att ställa till det.

Ett nytt Juventus hade fötts i efterdyningarna av calciopoli och från första stund var Lippis återinträde i klubben högaktuellt. Inför säsongen som gick lät Juventus franske klubbdirektör Blanc förbundskapten Lippi ha ett helt avgörande inflytande på laget, både spelare och tränare. In med gamle Lippi-adepten Ciro Ferrara som tränare i väntan på Lippis entré efter VM-slutspelet och in med Fabio Cannavaro (36) och Fabio Grosso (32), båda tänkta startmän för i Sydafrika. En helt oprövad tränare och spelare som haft sin topp för flera år sedan.

Chansningen höll inte. Blancs Juventus alla Lippi föll som en fura. Chansningen höll inte heller i landslaget där nuvarande och framtida Juventus-spelare hade överraskande lätt att spela till sig en plats i det Italien som nu gjort fiasko.

Cannavaro, den historiske lagkaptenen. Camoranesi, insomnad oriundi på högerkanten. Iaquinta, Lippis favoritanfallare. In i det längsta gav Lippi också chansen till redan nämnde Grosso, offensive playmakern Candreva och mittbacken Legrottaglie, bara reserv i säsongens Juventus. Det fanns dessutom Juventus-koppling till flera av de unga spelare som till slut fick åka med till VM. Bonucci är mer eller mindre klar för la vecchia signora, Marchisio är tänkt som morgondagens grundpelare i svartvitt och Criscito tar man gärna tillbaka från Genoa.

Ja, det var för många spelare med från 2006. Ja, det saknades fantasi i laget. Ja, mixen mellan gammal och ung var inte den rätta. Nu har belackarna fått sina bevis och Lippi lämnar landslagsscenen efter ett VM-guld och ett VM-fiasko. Många har gjort det där fiaskot, men väldigt få har tagit det där guldet. Grazie, Marcello Lippi! Vi syns på strandpromenaden i Viareggio eller kanske på Da Adriano, restaurangen där bakom kommunhuset …

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Vi har sett det förut. Någon tappar kontrollen över eller vill påverka ett visst händelseförlopp. En person väljs ut och anklagas för att ha gjort en viss sak. Den stora massan rasar, men delar av omgivningen anar oråd och beslutar sig för att agera. Igår Dreyfus. Idag Anelka.

Alfred Dreyfus, ung kapten av judiskt påbrå i det franska artilleriet, dömdes i november 1894 för förräderi. Han sades ha försett den tyska ambassaden i Paris med militärhemligheter. Några år senare visade det sig att Dreyfus kanske inte var skyldig trots allt. De som hade sett till att Dreyfus dömts var inte alls intresserade av att backa bandet och skruvade istället upp både tonläge och anklagelser. Dreyfus blev dock till slut friad, bl a efter att författaren Emile Zola givit sig in i leken med sitt öppna brev J’accuse (sv. Jag anklagar).

Mer än 100 år senare är det Nicolas Anelka som är i blickfånget. Bråkstaken Anelka. Han som under flera år varit ifrån landslaget eftersom han är så svår att arbeta med och innebär så stora problem. Det är inte konstigt att han utpekas som syndabock i det franska kaoset. Det är självklart.

Flera olika aktörer ser till att les Bleus läcker som ett såll i sina försök att manövrera sig i position för att skriva historien om detta Frankrike. Historien skall skrivas och en ny era påbörjas.

Raymond Domenech har till slut blivit så uppgiven att han erkänner sakernas tillstånd. Nästan. Han vill, såklart, att så lite som möjligt av skulden för fiaskot läggs på honom. De interna stridigheter, med förhållandet Gourcuff och kvartetten Abidal-Anelka-Henry-Ribéry, som accepterats som sanning ger honom en möjlighet. Domenechs styre må ha varit allt annat än bra, men det var spelarna som såg till att sänka det så stolta franska skeppet.

Franck Ribéry har ännu mycket ogjort i det franska landslaget. Att inte bli sedd som den som suttit och intrigerat kring Gourcuffs vara eller inte vara, är avgörande för Nike-stjärnans framtid i les Bleus. Laurent Blanc är ju ny förbundskapten efter VM-sluspelet och Gourcuff som given playmaker i Bordeaux har varit en avgörande och lyckosam ingrediens i hans tränarkarriär. Det är därför som en oannonserad Ribéry väljer att besöka klassiska franska TV-showen Téléfoot och med gråt i rösten bedyrar att han inte har något emot Gourcuff.

FFF, det franska fotbollsförbundet, har länge kritiserats för sitt val av Domenech som förbundskapten. Först att han utsågs över huvud taget och sedan för att han fått fortsätta så här länge. Nu försöker Fédération francaise de football knuffa över så mycket som möjligt av ansvaret och skulden på spelarna. Visst, förbundet har valt Domenech men det hade inte varit fel om bara spelarna hade tagit sitt ansvar. Anelkas track record är mumma för FFF. Bråkstaken Anelka som syndabock, ja tack!

Frågan är om inte Anelka drar det längsta strået. Hans karriär må vara fylld av irrfärder och snedsprång, men det gör honom snarare mänsklig än något annat. Den oregerlige Anelka har blivit den viljestarke Anelka. Den sanningssägande Anelka, han som såg att kejsaren var naken och hade modet att säga ifrån.

Dreyfus kom tillbaka som major efter att ha blivit friad. Frågan är när, var och hur Anelka dyker upp i framtiden? Hans varumärke är hur som helst rejält stärkt. Både här och nu, men framför allt framåt i tiden. Anelka är dock inte bara mannen som utsågs till syndabock av etablissemanget. Versailles-sonen levererade ju också sin egen J’accuse. Anelka som en kombination av Dreyfus och Zola. Bara i Frankrike …

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Först vann man VM-titlar med ett offensivt spel som gladde en hel värld. Sedan gladde man en hel värld utan att vinna några VM-titlar. Sedan kom den tredje tidsåldern. Den ålder där CBF, det brasilianska fotbollsförbundet, valt att sätta resultatet före det vackra spelet.

Tele Santana hade fått sitt Brasilien att spela utomjordisk fotboll i två VM-slutspel. Stratosfäriskt bra offensiv och helvetiskt dålig defensiv. Vackra spelet-förespråkarna tyckte att beslutet var minst sagt överilat. Man hade ju varit så nära två gånger om och var det inte bara otur som gjorde att det inte blev något guld varken 1982 eller 1986? Och hade förresten inte Brasilien, faktiskt, spelat ganska defensivt både 1974 och 1978 utan att det givit resultat?

Det fanns de som inte såg det inte på det sättet. Brasilien skall vinna VM med mycket jämna mellanrum och gör man inte det är något fel. Nu var man uppe i fyra VM-slutspel utan seger. Fyra VM-slutspel då det vackra spelet skulle tagit Brasilien igenom och förbi motståndarförsvaren. Två årtionden var för alldeles för mycket och inte alls vad dåvarande FIFA-presidenten João Havelange kunde acceptera för sitt Brasilien och dess Selecão. Den tidigare simmaren och vattenpolospelaren Havelange gav svärsonen Ricardo Teixeira i uppgift att ordna saken.

16 januari 1989 satte sig Teixeira på ordförandeposten i CBF, Confederação Brasileira de Futebol, och bollen var i rullning. Eller rättare sagt Teixeira satte bestämt ner foten på den där vackra spelet-bollen som kom rullande. Teixeira satte igång planen med stort P. En plan lika stolt och förvissad om framgång som den femårsplan Brasiliens styrande politiker fyrade av när optimismen var som störst i mitten av 50-talet.

CBF:s plan med den nya, resultatintriktade vägen skulle komma att få en livslängd som få eller ingen trodde var möjligt. Det inledande fiaskot 1990 med förbundskapten Lazaroni vid rodret blev bara ett litet gupp på vägen. Först påståendet om att det vackra spelet inte ger titlar. Sedan tre mittbackar och Valdo-Alemão-Dunga som de tre mittfältarna. Som att svära i kyrkan. Som att påstå att den bästa samban inte dansas i Brasilien. Som att påstå att det finns bättre karnevaler än den i Rio. Lika vansinnigt och fel som att … bygga en helt ny huvudstad långt, långt ute i djungeln.

Brasilien hade redan byggt en ny huvudstad långt ute i djungeln. Det gjorde man redan 1956 under den nyvalde presidenten Juscelino Kubitschek och hans Plano de metas, planen för nationell utveckling som skulle ge Brasilien 50 års utveckling på bara fem år. Kubitschek gav den övertygade kommunisten Oscar Niemeyer i uppdrag att rita Brasilia, det nya, moderna Brasiliens flaggskepp. Den nya huvudstaden övertygade, såklart, inte brasilianarna. Fotbollen, samban och karnevalerna var och är det som man är stolta över.

Den sociala ingenjörskonsten imponerade inte på brasilianarna 1967 och den imponerar inte idag heller. Men, Brasilia står där fortfarande och är, i alla fall på pappret, fortfarande Brasiliens huvudstad. Precis som CBF:s Selecão där det är viktigare att vinna än att spela vackert.

Det finns historier om hur dåligt människor mår som bor i Brasilia. Den brasilianska modernismen fungerar tydligen inte. Det urbana Brasilien övertygar inte brasilianarna. Men, den historien skrivs inte eftersom Niemeyer är en nationell ikon som måste visas respekt. Historierna om hur dåligt brasilianarna mår när de ser dagens Selecão är oändligt många fler och man får skriva att den brasilianska fotbollsmodernismen inte fungerar. Man måste skriva att den inte fungerar.

Bortsett från de initiala svårigheterna kring VM 1990 har CBF lyckats hålla det brasilianska folket stången. Havelange och Teixeira såg till att ta ”fiaskot” i VM 1990 på allvar och gav Falcão, en av de mest hyllade spelarna i Tele Santanas Brasilien, chansen att slå in på en annan väg. Falcão fick chansen att skjuta ner CBF:s vackra, nya värld. Det slutade i katastrof. Precis det som Havelange och Teixeira var ute efter.

Falcão skulle misslyckas och ge CBF det utrymme man behövde. Det är därför som vi 20 år senare sitter med ett brasilianskt landslag som spelar en fotboll folket avskyr. CBF:s Selecão är social ingenjörskonst som varar. Precis som Niemeyers Brasilia. Den ena tisslad och tasslad med för att hålla en myt vid liv. Den andra ständigt diskuterad för att hålla en myt vid liv.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Rekordungt är inte ett problem. Inte när rekordungt innebär genialt offensivt spel av Mesut Özil (21) i luckan mellan mittfält och anfall. Inte när rekordungt innebär brådmoget ytterbacksspel av Holger Badstuber (21). Inte när rekordungt innebär stor spelförståelse från en fritt strövande Thomas Müller (20).

Istället är det de rutinerade spelarna som ställer till det för Tyskland. De rutinerade spelarna i försvarsspelet. Arne Friedrich och Per Mertesacker ställer till det för dagens Tyskland.

Mittförsvarsproblematiken är inte oväntad. Först kom Franz Beckenbauer, mannen som tog mittbacksspelet till en helt ny nivå. Sedan kom efterträdarna. Vinnarskallar som Jürgen Kohler och Klas Augenthaler var inga Beckenbauer och var heller aldrig intresserade av att vara det. Vadå oklanderlig och genial bolldistribution i kombination med ett sjysst markeringsspel? Kohler och Augenthaler fokuserade på att inte tappa sin gubbe och på att sätta sig i respekt hos motståndarna. Det gjorde helt enkelt ont.

Vem är egentligen rädd för mittlåset Friedrich-Mertesacker? Svar: Ingen. Friedrich och Mertesacker är inga vinnarskallar, bara välartade, välkammade och alltför försiktiga.

Friedrich och Mertesacker kapar inte vid behov den där motståndaren på väg igenom eller delar ut den där tjuvsmäll för att få motståndaren att lugna ner sig och inte ta för många och jobbiga initiativ. Friedrich och Mertesacker inger inte alls tillräckligt stor respekt hos motståndarna. Friedrich och Mertesacker kommer aldrig att vara riktigt, riktigt elaka även om det skulle behövas.

Det må låta primitivt att det måste finnas ett hot om vedergällning. Att det kan komma att göra riktigt, riktigt ont. Det går såklart att spela fotboll som Beckenbauer. Rent. Elegant. Vackert. Men, varken Friedrich eller Mertesacker är någon Beckenbauer. De är bara dugliga andramän i fotbollsfabriken. Forlán fruktar inte dagens tyska försvar tillräckligt mycket. Det gör inte heller Rooney, Higuain eller Eto’o.

Däremot fruktar VM:s anfallare en tufft spelande Lugano, en till synes galen Lucio och en stenhård John Terry. Och kanske också en vilt sluggande M’Bia. Avsaknaden av en förman i det tyska försvaret, någon som bestämmer och sätter sig i respekt, kommer till slut att fälla detta Tyskland.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

De stora lösningarna vill ofta åstadkomma något gott. Så också det nät med berömda fotbollsakademier som Fernand Sastre såg till att skapa. Sastre var ordförande i det franska fotbollsförbundet och ville se till att de unga franska spelarna fick bästa tänkbara utbildning. Denna bästa tänkbara utbildning skulle, såklart, resultera i att det franska landslaget närmade sig världstoppen. Det hade varit si och så med Frankrike och framgångar i VM-, EM- och OS-slutspel sedan Frankrike tog sig till semifinal i Sverige-VM 1958.

Det franska landslaget var på fötter redan innan det franska förbundet fått upp sina akademier. Under Michel Hidalgos ledning blev les Bleus allt bättre och visade under slutet av 70- och stora delar av 80-talet upp en fotboll som avundades av stora delar av världen. En fotboll med mer fantasi än hårt arbete. En fotboll som inte nådde ända fram till guld.

Michel Platini stod för den allra största delen av fantasin under de här åren. Men han var inte ensam. 1982, 1984 och 1986 hade Platini sällskap av både den lille tekniske mittfältaren Alain Giresse och den härligt avige anfallaren Didier Rocheteau. Frankrike var vackert att titta på och gav guld i EM 1984, låt vara på hemmaplan, men räckte inte ända fram mot de allra bästa i VM-slutspel.

1988 invigdes Clairefontaine, den finaste och mest centrala av alla akademier, efter tre års byggnation. Samtidigt fokuserade det franska landslaget alltmer på att få det defensiva spelet att fungera. Det gick inte längre att överlåta på födda backar som Maxime Bossis och Marius Trésor att garantera den franska defensiven. En uppsjö av backrobotar och hårt programmerade mittfältare med det defensiva spelet i fokus. Anfallsspelet lämnades åt en eller ett par stjärnor att ta hand om. Under flera mästerskap, med EM 1992, räckte det inte ens till att kvalificera sig för mästerskapet. Efter den osannolika missen i kvalet till VM 1994 fick Frankrike ordning på saker och ting. Sastres akademier fick ordning på saker och ting. Eller fick man det?

Med start i EM 1996 hade de franska försvarsspelarna fått sällskap av offensiv genialitet långt, långt utöver det vanliga. Zinedine Zidane. Michel Platini hade fått en arvtagare och han hade dessutom en parhäst i Youri Djorkaeff. Den nödvändiga fantasin hade återvänt och resultaten lät inte vänta på sig. Semifinal i EM 1996, seger i hemma-VM 1998 och seger i EM 2000. Men, vem skulle man tacka för framgångarna? De akademiprogrammerade spelarna eller den unika genialiteten från Zidane?

Det gick snart utför. Zidane blev alltmer stillastående, Djorkaeff lade landslagskorna på hyllan och Zidane-arvtagaren Thierry Henry hade svårt att ta den plats som många tyckte han skulle ha. Det nya årtusendets Frankrike blev alltmer stillastående. Det allt igenom planerade blev för tungt att bära. Det allt igenom planerade behöver ett mått av frihet och fantasi för att fungera. Det går helt enkelt inte att planera allt. Fråga kejsar Napoléon som gjorde både tappra och långtgående försök under början av 1800-talet. Fråga krigsminister Maginot som fick se sin alltför genomtänkta försvarslinje förvandlas till ett rundningsmärke i början av andra världskriget. Fråga förbundsordförande Sastre och hans efterträdare, som med sina akademier sett till att inget lämnats åt slumpen i den franska fotbollen.

Det moderna Frankrike har förvandlats till en övning i att hålla fortet, men efter Zidane finns det inte längre någon genialitet som kan bryta de upptrampade, välutbildade spår som Frankrike springer i. Förlåt, joggar lite lätt i. Frankrike behöver en rejäl snyting för att vakna till liv. Fiaskot i VM 2002, VM-finalförlusten 2006 och fiaskot i EM 2008 skulle kunna vara de snytingarna. Borde vara de där snytingarna. Men, Frankrike är inte intresserat. Man har ju ett system som har fungerat tidigare och då finns det ingen anledning att ändra på något.

Man glömmer att en det var en helt unik spelare som fick det systemet att fungera fullt ut. Dagens Frankrike har ingen unik spelare av Zidanes, eller Platinis, kaliber och därför måste man tänka i nya banor. Precis som Frankrike var tvunget att tänka nytt efter att ha firat triumfer med den där Maginotlinje i första världskriget. Till slut har saker och ting blivit så förlegade att motståndarna går runt. Frankrike anno 2010 är en modern Maginotlinje. Vem orkar tänka nytt för les Bleus?

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.