månadsarkiv: juni 2010

Mourinho vinner VM

Cirkeln är sluten. Carlos Queiroz cirkel är sluten. 1991 förde han Portugal till guld i U20-VM på hemmaplan. 2010 är det Queiroz som rattar A-landslaget. Men, han är inte tillräckligt bra. Det finns bara en man som kan få Portugal att få ut all sin potential. José Mourinho.

Den gyllene generation hit. Den gyllene generationen dit. Under stora delar av 90-talet och 2000-talet diskuterades det hur Portugal skulle få Queiroz gamla adepter från -91 att vinna även på seniornivå. Brassard; Nelson, Rui Bento, Jorge Costa, Paulo Torres; Peixe, Rui Costa, Figo; Gil, Joao Pinto, Toni. Spelarnamn som får det att vattnas i munnen på vilken tränare som helst. Inhemska stortränare med mer eller mindre stor mustasch avlöste varandra för att få Queiroz pojkar att leverera på seniornivå. António Oliveira, Humberto Coelho och Artur Jorge. I ett sista försök lyfte man in framgångsgaranten Luis Felipe Scolari.

Brassen Scolari gick mer eller mindre lika bra som landsmannen Otto Gloría, som först ledde Portugal till brons i VM 1966 och sedan gjorde ytterligare sju matcher 1982. EM-silver 2004 och hedersam förlust mot Frankrike i semifinal i VM 2006. Vackert så, men det gick att ta ett lag med bra målvakt, riktigt bra backlinje, spelgenifyllt mittfält och hyfsat anfall längre.

Efter tiden med Scolari och hans mer tunna mustasch har det varit vaktombyte på planen i den portugisiska fotbollsfabriken. Man förfogar inte längre över spelgenierna Paulo Sousa, Rui Costa och Luis Figo. Istället är det Cristiano Ronaldo och hans trumvirvelben som skall göra det. Cristiano Ronaldoz. Dansbandet där det överstegsfintas i tid och otid och där den stora stjärnan överskuggar allt annat. Precis som om Cristiano Ronaldo ensam skulle vara bättre än den där gamla gyllene generationen.

Oavsett hur man ser på Cristiano Ronaldo och hans storhet är förbundskapten Queiroz inte rätt man att ta Portugal längre än de båda brassemustascherna Gloría och Scolari. Han är välutbildad, vältalig och välrakad, men saknar den store tränarens utstrålning. Queiroz är helt enkelt ingen vinnare och det är vinnare som Portugal behöver för att på bänken matcha de genomtekniska spelarna på planen.

En annan mustaschlös portugis är den störste vinnaren av dem alla. José Mourinho. Han har precis satt sig på Real Madrids tränarbänk och kommer att sitta kvar där över det kommande EM-slutspelet. Sedan är det Portugal som gäller för Mourinho. Och han kommer att lyckas. Det blir inte Mourinhos gamla favoriter – Paulo Ferreira, Carvalho och Deco – från Porto och Chelsea som skall göra det. I alla fall inte på planen. Istället kommer det att finnas ett dominerande drag av Real Madrid-vitt i Mourinhos Portugal. Kung José Mourinho och de båda ståthållarna Pepe och Cristiano Ronaldo. Kungen kommer att få ståthållarna att förstå hur man skall dra slipstenen för att ta det där VM-guldet. Var så säkra.

Ingen av de andra stora nationerna kommer dessutom att vara i rätt fas för att sno VM-guldet 2014 från Mourinho. Brasilien kommer att slitas sönder i den ständiga kampen mellan det vackra spelet och segern. Italien kommer att lida under nye förbundskaptenen Cesar Prandelli, Argentina kommer inte att ha hämtat sig efter Diego Armandos framfart som seleccionador, Frankrike kommer att fortsätta att leta efter Zidanes arvtagare och Spanien kommer inte att lyckas genomföra nye förbundskaptenen Guardiolas spel i praktiken. Ecco Portugal. Ecco Mourinhos Portugal. Det blir ett vinrött VM-guld.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Il Calcio al Corso #21 – Camera man laziale

Serie A-snack på Caffetteria del Corso med analys av politiken, spelet och ryktena som är il calcio.

Medverkar gör Kristian Borell, Henri Nekmouche och Thomas Wilbacher.

Du kan prenumerera på Il Calcio al Corso via RSS.

Titta till Caffetteria del Corsos hemsida.

Missa inte eurosport.se:s lagbloggar för Serie A: Fiorentina, Inter, Juventus, Lazio och Roma.

Se programmet här:

Del 1:

Del 2:

Del 3:

Kakà ÄR Paul McCartney anno ’65

Det gör ont i hjärtat när man ser Kakà på planen. Han ser ut att lida. Samtidigt är man nyfiken på om han kan få fart på den karriär som helt stannat av sedan flytten från Milan.

Jag såg några minuters dokumentär i veckan. En väluppfostrad Kakà i svart polo och med lång lugg såg ut som en beatle. Som Paul McCartney anno 1964. Kakà kablade lydigt ut den moderna fotbollens mantra. ”Det som är bra för Kaka är bra för Adidas. Och det som är bra för Adidas är bra för Kakà. Det är så det fungerar och det är inget fel i det.” Orden kommer över läpparna, men ögonen avslöjar honom. Hela hans uppenbarelse avslöjar honom. Kakà är en del av en fotbollsindustri han egentligen inte längre vill vara del av. Han vet vad som komma skall. De första årens tonårsbus i Milan kommer oundvikligen att bytas mot något annat. Vuxenlivet väntar.

Väldigt många vet. Till exempel hela Italien. Man vet att Kakà egentligen inte ville flytta från Milan den där sommaren för ett år sedan. Men, Silvio hade bestämt att Milan var tvungna att sälja och Kakàs pappa hade inget emot en affär. Bosco Leite har alltid varit djupt involverad i allt som sonen företagit sig och det ser ut som om det är han och inte sonen som bestämmer. Han verkar intresserad av den monetära sidan av sonens val mer än av sonens väl och ve.

Fotbollsindustrin har beslutat att Kakà skall spela i Real Madrid. Han gillar inte det beslutet och visar det tydligt. Det går att tvista om Kakà låter sin olycka påverka spelet eller om den oundvikligen gör det oavsett om han vill det eller inte. Men, faktum kvarstår. Fotbollsindustrin har tvingat fram en situation och förlorat den spelare som så sent som 2007 sågs som världens bäste spelare.

Historien visar att man inte behöver vara lycklig för att bryta ny mark. Tvärtom. Men, man måste ha någon slags energi och just nu har Kakà inte den energin. Adidas superbrasse går omkring och funderar, men testar inget nytt. Han vet vad han kan, men inte vad han vill. Det är förmodligen bara bra att han inte testar nytt på någon av de spännande bakgatorna kring Gran Vía, men varför inte på fotbollsplanen?

1964 firade McCartney och hans Beatles triumfer med ”A Hard Day’s Night”, ett fantastiskt album som verkade omöjligt att överträffa. Det var långt ifrån banbrytande, men en briljant övning på en redan upptrampad popstig. Bara något år senare var det dags för Beatles mest intressanta och bästa period. Via ”Help!” tog man sig fram till ”Rubber Soul” (1965), ”Revolver” (1966) och ”Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band” (1967). Fantastiska melodier, men också steget från snickrare av lättsmält pop till något annat.

Kakà ÄR McCartney 1965. Han vet vad han kan. Vi vet vad Kakà kan. De där briljanta löpningarna där han flyter fram och avslutar kyligt är ”Help!”. Nu väntar vi på att Kakà ska fundera klart och bestämma sig för vad han vill. Har vi sett den idémässiga slutstationen på karriären eller finns det ytterligare utveckling. Kakà sitter där med en färdigkomponerad ”Michelle”. Finns det någon banbrytande ”Eleanor Rigby” eller kanske en energifylld ”Good day sunshine”?

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Il Calcio al Corso #20 – Zlatan och femtevalet Benitez

Serie A-snack på Caffetteria del Corso med analys av politiken, spelet och ryktena som är il calcio.

Zlatans klubbadress nästa säsong, femtevalet Benitez och Mourinhos exit från Inter är ämnen när Kristian Borell gästas av Henri Nekmouche (Milan).

Du kan prenumerera på Il Calcio al Corso via RSS.

Titta till Caffetteria del Corsos hemsida.

Missa inte eurosport.se:s lagbloggar för Serie A: Fiorentina, Inter, Juventus, Lazio och Roma.

Se programmet här:

Del 1:

Del 2:

Del 3: