LISSABON. Andra halvan av juli. Semestertider över stora delar av Europa och Zlatan Ibrahimovic vandrandes på gator och torg i sitt Malmö. Lars-Åke Lagrell visste att saken var klar.

Ginjha i Quiosque Jardim do Tobaco längs genomfartsleden i Lissabons hamn. En söt smak av körsbär tar över mun och kropp, samtidigt som Cristo Rei, kristusstatyn, tornar upp sig över floden Tagus där borta på Lissabons västra strand. Samtidigt låter svensk fotbolls frälsare meddela att hans Golgatavandring är över. Zlatan Ibrahimovic har vandrat, funderat och tvivlat klart. Det var han själv som gav sig iväg, kanske besviken över att ha läst situationen där han lämnade Inter för Barcelona så fel. Eller blev han kanske irriterad över den nya landslagsledningens oförmåga att kommunicera och visa honom respekt?

Ibrahimovic vandrade iväg, spikade upp sig själv på korset, tvivlade öppet och är nu redo att åter omfamna det folk och det landslag han alltid kommer att vara satt att leda.

Lars-Åke Lagrell, fotbollens överstepräst från det gudfruktiga Jönköping, är så street smart att han kan släppas ner när, var och hur som helst och snart vara den som bestämmer. Lagrell kan sin Zlatan. Erik Hamréns initialt mycket oprofessionella hantering av Ibrahimovic gjorde bara att nya möjligheter öppnade sig. Lagrell, småländsk Machiavelli och furste i ett, hade sett superstjärnan tappa lusten i landslaget och behövde hitta ett sätt att få Ibrahimovic motiverad igen. Supersvenskens säsongsavslutning i Barcelona spelade Lagrell rätt i händerna.

För det första. Ibrahimovic vill vara kung någonstans. Om inte i Barcelona, ja då får det svenska landslaget duga.

För det andra. Lagrell visste att Ibrahimovic som vanligt skulle tillbringa delar av sommaren i Malmö. Och han visste att det skulle öka pressen på honom att som representant för Malmö och Rosengård leda det svenska landslaget. Sverige ligger för dina fötter. Varför drar du dig tillbaka när du nått den position du hela tiden sökt?

För det tredje. Lagrell visste att Hamrén tänkte genomföra en föryngring av landslaget. Och han visste att Ibrahimovic var intresserad av och trodde mer på ett landslag med nya, unga spelare som var mer lika honom själv. Ibrahimovic spelar hellre med Safari och Bajrami än med Linderoth och Allbäck.

Lagrell visste att vistelsen i Malmö och pressen att acceptera rollen som frälsare i det nya landslaget var en krok som med stor sannolikhet skulle få en Barca-devalverad Ibrahimovic att nappa. För att vara helt säker såg han till att betet på den där kroken blev oemotståndligt. Landslaget till Malmö för landskamp mot San Marino och Ibrahimovic hyllad på hemmaplan som frälsaren för ett nytt Sverige, där spelarna med invandrarbakgrund kommer att bli fler och inte färre.

Lagrell vet hur man drar den där slipstenen.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Bläckfisken Paul sätter skräck i Tyskland inför morgondagens semifinal mot Spanien. Skojar Oberhausens stolthet med det Tyskland han numera bor i eller är blötdjuret verkligen säker på att det blir torsk mot det Spanien som med glädje friterar hans bröder.

Holländarna är inte alls lika rädda inför sin semifinal mot Uruguay och det tar oss till den första matchen i matchen. Holländsk tvärsäkerhet om att final väntar mot uruguayansk glädje över att äntligen vara tillbaka i semifinal. Sydamerikanerna från Rio de la Platas norra strand har inte visat något på VM-scenen sedan den där förlorade semifinalen 1970 och har ju dessutom viktiga delar av den ordinarie elvan borta. Mot det ställer Holland ett minst sagt namnkunnigt anfall med Robbens flyfotade målfarlighet till höger, Kuyts krigande till vänster och Sneijders spelgeni i centralt släptåg på ”anfallaren” van Persie. Hybris mot båda fötterna på jorden.

De båda försvaren kommer att tampas med två riktigt bra anfall och det tar oss till den andra matchen i matchen. Hur skall Uruguays, kanske vikarierande och Lugano-lösa, backlinje stå emot Sneijders genialitet och hur skall Hollands svaga backlinje hinna med när Forlán går själv eller lägger bollen på läppen för anfallskollegorna? Här spelar de defensiva mittfältarna en avgörande roll. Mark van Bommel mot Diego Pérez.

van Bommel har en mycket speciell position i dagens Holland. Hösten 2006 deklarerade han tydligt att han inte ville spela i landslaget så länge Van Basten var förbundskapten, han är svärson till nuvarande förbundskapten Bert van Marwijk och har nyckelrollen som navet framför den svaga holländska backlinjen. 33-årige van Bommel är det här Hollands grundpelare.

Storklubbsrutinerade van Bommel (PSV, Barcelona och Bayern München) går sin match i matchen mot betydligt mer anonyme Diego Pérez. Efter genombrottet i Defensor Sporting blev det en handfull matcher i storlaget Peñarol innan det blev Monaco och franska ligan. Pérez är fortfarande kvar. Uruguays volante defensivo har spelat stabilt i furstedömet, men har varit långt ifrån så framgångsrik att det varit aktuellt med en flytt till en större klubb. Tvärtom. För ett år sedan var Pérez högaktuell för Serie A-nykomlingen Livorno.

Två svaga keeprar tar oss till den tredje matchen i matchen. De ljusblås Fernando Muslera varvar kapabla övningar med riktigt urusla och kan mycket väl komma att avgöra dagens semifinal. Muslera mellan stolparna är som manna från himlen för Sneijder, en spelare som ser allt och vet att skjuta när man egentligen inte skall skjuta. Sneijders speluppfattning, snabba avslut och gudomliga träff på bollen gör att han har skottet som ställer målvakten som rör sig för mycket eller för aningslöst. Oranjes sista utpost Stekelenburg är inte mycket bättre, men ändå ett starkare kort än rivalen på andra sidan.

Tre matcher i matchen som avgör matchen. Stekelenburg mot Muslera är 1-0 till Holland. Van Bommel mot Pérez är 1-1. Återstår den mentala matchen, den första matchen i matchen. Om van Marwijk skulle lyckas tona ned den holländska tvärsäkerheten är det inget annat än ett mirakel.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

1986 var Maradonas VM. Absolut. Men, det var också Bilardos VM. Det var ”Stornäsan” som hittade den perfekta balansen mellan den främste fotbollsspelaren genom alla tider och laget i övrigt. Den var han som hittade den perfekta balansen mellan den främste fotbollsspelarens alla nycker och de regler som behövs för att hantera en grupp spelare och ledare.

Inte för att Maradona löpte amok och inte förstod lagets bästa. Tvärtom. Maradona har alltid förstått laget bästa, samtidigt som han förstått Maradonas bästa. Maradonas bästa har alltid inneburit ett stort mått av frihet. Han har alltid behövt få sin egen genialitet att fungera tillsammans med laget och han vet hur.

1990 var Maradona och Bilardo nära att göra det igen. ”Stornäsan” och Maradona föll först i final. Den främste genom alla tider var så söndersparkad att inte ens hans genialitet kunde bärga ett andra VM-guld i rad.

Två år senare Sevilla. Kaos. Polemik. Sedan Boca Juniors. Kaos. Polemik. Till sist Albiceleste igen, men med Mardona som tränare. Kaos. Polemik. ”Stornäsan” tog sportchefsrollen. Den roll som har som uppgift att låta Maradona bestämma så mycket som möjligt, samtidigt som Argentina måste kvalificera sig för VM-slutspel och helst vinna detsamma.

Det dröjde inte länge innan det skar sig rejält mellan det argentinska förbundets ordförande Grandona och Maradonas läger. Grandona vägrade låta Maradonas gamla lagkamrat Ruggeri ta plats bredvid den störste fotbollsspelaren genom alla tider och Maradona gick i taket.

Men, Ruggeri-gate slutade inte med att Maradona tackade för sig. Maradona gick vidare. Maradona gick vidare tillsammans med Bilardo, trots att denne valt att inte backa Maradona fullt ut. I alla fall inte officellt. Samspelet Maradona-Bilardo körde vidare och nu är det dags för examen. Tränaren Maradona och överrocken Bilardo.

Tränaren Maradona har inte övertygat rent speltekniskt sedan han tog över i oktober 2008. Över 100 testade spelare, en allt annat än stark backlinje med ett svagt mittlås och ett monsteranfall är en tydlig del av tränaren Maradonas gärning. Men, det är under kontroll. ”Stornäsan” följer sin adept. Carlos Salvador Bilardo vet var han har sin Maradona.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Holländsk fotboll är en tro. En tro som inte tillåter några som helst tvivel. Den sanna och enda fotbollen gavs till Holland av Vic Buckingham, uttolkades av Rinus Michels och förvaltas nu av flera framstående tränare – Hiddink, Van Gaal, Adriaanse, Guardiola. De gör sina tolkiningar under överinseende av Michels elev Cruyff, enmans-väktarråd som har sista ordet när det uppstår diskussion om hur den totala fotbollen egentligen skall spelas.

Michels (1928-2005), lugn och som huggen ur sten, var säker på sin fotbollsfilosofi. Totalfotboll. Positionsbyten och full fart framåt. Han var så säker att han framstod som tryggheten själv. Men, han slutade aldrig att respektera motståndaren. Aldrig.

Michels efterföljare låter lika säkra, men gläfsandet och tonläget avslöjar tvivlet. Inte om att deras fotboll inte skulle vara den sanna och den vackra. Det som gnager är, såklart, tvivlet om den verkligen leder till framgång. Om framgång är vunna titlar så är svaret nej. I alla fall på alla andra ställen än FC Barcelona, Cruyffs eget katalanska tempel.

Cruyff är den som allra säkrast och allra mest respektlös. Andra nationers fotboll avfärdas, stora tränare sablas ned och spelare är inte vatten värda. Det pratas inte alls om de egna tillkortakommandena. De där titlarna som skulle vunnits mot en fiende som ju inte alls var på samma nivå som Cruyffs egna lag.

Spelaren Cruyff såg till att inleda den landslagsförbannelse som än idag vilar över Holland när man missade VM-guldet 1974. 20 år senare hånade tränaren Cruyff sin motståndare öppet och fick 4-0 i baken när Barcelona missade CL-titeln mot Capellos Milan. Cruyff har givit totalfotbollen den destruktiva arrogans som till slut blir dess fall.

Benhård övertygelse utan minsta tvivel och utan respekt för motståndaren. Totalfotboll utan ödmjukhet. Buckingam och Michels sitter på sin fotbollsolymp och suckar. Hur kunde det gå så fel? Det är möjligt att spela såhär, men det är inget tvång. Totalfotbollen, som en gång kom till för att öppna upp och ge frihet, inte inskränka, har blivit en diktatur utan någon som helst frihet.

Man brukar säga att erfarenhet ger insikt. Cruyff fylllde 63 år i slutet av april.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.