månadsarkiv: november 2010

Dagens banderoll

Helt oartigt kidnappar jag den här bloggrubriken från Thomas utan att fråga.

En rolig grej med Napolis fans är att de har så himla långa banderoller. Ofta flerradiga. Igår ville de uppmärksamma världen på att Neapel översvämmas av sopor igen. Det är en ständigt pågående katastrof, som Berlusconi, ni vet Zlatans chef, gick till val på att han skulle lösa. Nu känner ni också till den.

I NÄSTA VAL ÄR EN ENDA SAK KLAR. RÖSTKORTET HÖR HEMMA I SOPORNA. DET SANNA NEAPEL FÖRAKTAR DEN HÄR AVSKRÄDESPOLITIKEN.

/Malena

Ménez update (Jerry Day)

Alla snackar om Ménez. Så en lite blyg Jérémy fick sitta bredvid Mister på Champions League-presskonferensen idag och prata fin italienska.

Och kaptenen/skribenten hyllade honom i sin kolumn i tidningen, med en liten fotbollsfilosofisk diskussion.

Det är sant att man vinner en liga med ett bra försvar, men också med kvalitén hos de offensiva spelarna. När man kan räkna med så duktiga anfallare har motståndarna alltid ett försiktigare förhållningssätt och framförallt mer respekt. Vi måste roa publiken och det kan man bara göra med mästare. Titta på Jérémy Ménez. Med sina dribblingar kan han förmedla alla de vackraste känslorna till publiken.

/Malena

Ménez update (Musa dei poeti)

Eftersom jag var där kan jag tala om att den första sången om Jérémy Ménez, ”Mo te sarto”, fick till och med Kristian Borell att bli mycket allvarlig och börja tala om Jérémys potential som spelare när han hörde den.

Musikens kraft.

Efter målet igår har Cantautore Giallorosso komponerat ännu ett mästerverk. ”Se ne va” är en mycket bra titel på en sång om Geremìa faktiskt, men blir inte lika bra i översättning. ”Han sticker”, bokstavligen.
.

/Malena

Love as a racket (Odor di Angelucci)

Veckans huvudbry i kaffeflickornas Sverige är alltså huruvida Italien styrs av män som ”reagerar som barn på allting”, eller om italienare har samma intelligensnivå som vanliga människor.

Under tiden i Italien verkar allting vara i upplösning, mer än normalt. Veneto svämmar över, Salerno svämmar över, Pompeji rasar, Neapel begravs under sopor, en domstol slår fast att premiärministern har haft kontakter med maffian, regeringen håller på att falla.

Och i Vallelunga utanför Rom fotograferas en kille från Förenade Arabemiraten, Khaled Al Qubaisi, med en Romahalsduk i handen.

Kolla på bilden. Ni kanske känner igen halsduken.

Den är exakt likadan som den som Joe Tacopina, den amerikanske advokaten som skulle köpa Roma, visade upp sig med på Fiumicino en gång i tiden.

Khaled Al Qubaisi är i Rom för att köra en motortävling. Han sägs också vara bror till Khadem Abdulla Al Qubaisi, ordförande för Aabar-fonden, som sägs vara en av de intressenter som har visat intresse för att köpa Roma.

Allting ”sägs”. Jag vet inte vad som är sant.

***

För ett tag sedan var det en deadline, då den som ville vara med i budgivningen skulle lämna in icke bindande offerter för att köpa Roma. Nu sägs det att banken Rothschild, som har fått i uppdrag av Unicredit att sköta försäljningen av klubben, håller på att sammanställa en ”short list”, av poteniella köpare.

Enligt en massa olika medier ska det nu vara tre intressenter kvar. Aabar, den romerska familjen Angelucci och en tredje som kan vara amerikan.

Tyvärr så är det inte bara Romas tifosi som bryr sig väldigt mycket om den här försäljningen. Politiken och bankerna har alltid lagt sig i vem som ska äga Roma, och om en utlänning skulle köpa klubben skulle det också kunna skaka om hela det italienska fotbollssystemet.

Italiens politiker är inte precis kända för att välkomna utländskt kapital i landet. Men det krävs knappast heller en överlagd konspiration för att all byråkrati och alla komplicerade ägarförhållanden ska hålla den oinvigde ute, varken inom fotbollen eller resten av näringslivet.

Jag själv råkar tycka om att fotbollsklubbar har en så stark lokal förankring som möjligt, och är inte lika lycklig över möjliga arabiska eller amerikanska rikedomar som de flesta av Romas fans är.

Förväntan bland fansen inför en utländsk ägare handlar såklart allra mest om pengarna och alla storstjärnor som man antar skulle köpas in, men också om oberoende, om en ägare som inte är insyltad i den italienska politiken.

Om det stämmer att valet nu står mellan Aabar, amerikanen och Angelucci, betyder det att det inte bara står mellan utländskt och italienskt – utan att det handlar om att hålla ett gäng skurkar borta från Roma.

***

Det är svårt att veta hur man på ett läsbart sätt ska förklara vilka Angelucci är. Jag är rädd att det här texten kommer att bli väldigt lång och komplicerad, men egentligen skulle det räcka med att lyssna på namnet. Det hörs ju att något som slutar på ”-ucci” inte kan vara bra.

Men, vi kan börja med krisen i regeringen just nu, där Angelucci spelar en inte obetydande roll.

Berlusconis kris beror på att Gianfranco Fini, en före detta postfascist som fusionerade sitt parti med Berlusconis nyligen, nu istället är på kollisionskurs med premiärministern. Fini har dragit bort sina ministrar från regeringen och bildat ett nytt parti. Den 14 december är det en förtroendeomröstning för regeringen i parlamentet.

Fini, som nu utmanar Silvio Berlusconi, har blivit hårt attackerad av premiärministerns medier, som den senaste tiden allt mer har ägnat sig åt att framställa ”dossierer” över politiska motståndare, där de kan anklagas för allt från homosexualitet till korruption eller maffiasamröre.

(Anklagelser om otrohet biter inte lika bra. Som Berlusconi sa häromveckan: ”Det är bättre att gilla vackra flickor än att vara gay.”)

Fenomenet har av Roberto Saviano kallats för ”la macchina del fango”, ”skitsnacksmaskinen” skulle man kanske väldigt fritt kunna översätta det, och är vad den som går emot till exempel regeringen riskerar att bli utsatt för.

I Finis fall blev det stort hallå, i månader, om en liten lägenhet i Monaco som han skulle ha sålt på ett otillbörligt sätt.

De två tidningar som drev kampanjen var Il Giornale, Berlusconis egen tidning, och Libero, som ägs av Angelucci.

***

Familjeöverhuvudet i familjen Angelucci, Antonio ”Tonino” Angelucci, är senator för Berlusconis parti PDL. Familjen är ledande på sjukhusmarknaden i Lazio och Apulien.

Antonios yngste son Giampaolo leder familjeimperiet. Han hamnade i husarrest förra året, misstänkt tillsammans med elva andra personer för en bedrägerihärva där sjukvårdsmyndigheten i Italien ska ha lurats på 170 miljoner euro. Också hans far skulle arresteras, men deputeradekammaren stoppade det, viket de kan göra om en senator får en arresteringsorder.

Den 39-årige Giampaolo är också misstänkt för att ha mutat en guvernör i Apulien och familjen har flera gånger anklagats för svartbyggen.

Familjens holdingbolag Tosinvest ägnar sig mest åt sjukvård. När Alitalia skulle räddas häromåret – flygbolaget fick absolut inte gå till en utlänning, sa Berlusconi – var Angelucci med och köpte in sig. Familjen äger också fastigheter, och tidningar. Libero till exempel, är en vulgär tidning med ganska många läsare, och om möjligt en ännu större och mer ohederlig påhejare för Berlusconi än Il Giornale.

Libero var också de första som anlitade Luciano Moggi efter Calciopoli. Han var krönikör där. Ni kanske minns bilderna på Moggi, Zlatan och Zlatans son. De var från Libero.

Enligt utredningen om bedrägeri mot Angelucci användes familjens tidningar i eget intresse, för att sätta press på politiker.

***

När man talar om Italiens fotboll glömmer man ofta bankerna. Angelucci, gamla romerska skurkar som de är, var naturligtvis kunder till Cesare Geronzi, bankmannen som finansierade Cragnottis Lazio, räddade Franco Sensis Roma och har varit inblandad i landets största företagsskandaler. Han hjälpte också Angelucci när de etablerade sig. Angelucci var delägare i hans bank, tills den fusionerades med Unicredit, som nu i praktiken äger Roma.

(Geronzi å sin sida avancerade först till ordförande för Mediobanca, navet för det milanesiska trassel av intressekonflikter som styr Italien, och sedermera till toppen av en annan institution: försäkringsbolaget Generali. Vad han han för inflytande i den här saken kan man bara spekulera i.)

***

Och Aabar, då? När ivriga reportrar igår frågade Khaled Al Qubaisi om Roma, sa han att han inte visste vad de pratade om. En talesman sa att hans namn är vanligt i arabvärlden, romarna förväxlar honom med någon annan, han är inte bror till ordföranden för Aabar.

Ändå lyckades de få bilder på honom med den förbannade halsduken.

Under hösten har det skett en strid inom Unicredit som jag inte ska gå in på, men som bland annat har att göra med att Berlusconis (ja, han igen) vänner i Libyen har köpt in sig allt mer i banken.

Också Aabar är delägare i Unicredit.

Det finns de som säger att en möjlighet är att Aabar bara används av Unicredit för att få upp priset på Roma.

***

Att vara emot Angelucci som Romas ägare handlar inte bara om att vara moralist och inte vilja ha ohederliga personer i klubben, eller att vara emot Berlusconi. Angelucci har inga stora kapital att investera i klubben, och allt tyder på att de vill ha klubben för kunna använda den som ännu ett sätt att göra sig viktiga i Roms salonger, ännu ett sätt att kunna byta tjänster och gentjänster i Italiens eviga makttrassel.

Inte att göra Roma till en vinnande klubb.

***

Amerikanen förresten, sägs kunna vara John Fisher, som var en av de första som kopplades ihop med Roma när det började talas om försäljning. Han äger Gap och Banana Republic, och mycket riktigt ska Gap starta en butik i Rom nästa år. I den lokal på Via del Corso där Berlusconis förlag Mondadori nu har sin största bokhandel i stan.

Lagom symboliskt.

/Malena

Ménez update (Bello, bravo, intelligente)

Just när han hade berättat att han bor hemma hos Totti var det någon som bröt sig in hos Jérémy. Han själv vaknade igår natt och skrämde bort tjuvarna.

Och så har han skojat lite med Marco Borriello.


Original Video- More videos at TinyPic

Jérémy: – Håll inte på och tönta dig med mig, kom igen.

Borriello: – Stäng munnen, tänderna syns.

Jérémy: – Det gör inget, jag är snygg ändå.

/Malena

Esonerato 2010/11 13o turno – De Canio vuole la torta, trova solo torti

Luigi De Canio fortsätter att inte få ordning på sitt Lecce och byter en femte- mot en förstaplats på Esonerato-listan. Under veckan kallade han till presskonferens och presenterade en dossier över domarmisstag (Mazzoleni) för att visa att hans giallorossi inte behandlas som man bör av männen i svart. Det visste De Canio när han tog jobbet.

1. (5) De Canio (Lecce)
Fritt fall för Mister De Cagnusons mannar i Udine eller bara ett Lecce som väger fjäderlätt fotbollspolitiskt? Oavsett svaret på den frågan måste 0-4 mot Udinese följas av något helt annat när Sampdoria besöker Via del Mare. Det finns förutsättningar för det. I alla fall om vi bara tittar på Sampdoria. Il barese Cassano är ju inte med.


Dossier De Canio su torti arbitrali. Come no!

2. (4) Ventura (Bari)
För några omgångar sedan talade Giampiero Ventura om att ”lyset har slocknat och det tar lite tid att tända det igen”. Hans Bari hade chansen att göra det hemma mot Parma, men tog den inte och åkte på hemmaförlusten-man-inte-fick-åka-på. Catania borta är verkligen ingen lätt uppgift. Frågan är hur den fungerar som uppvärmning för Bari-Cesena om två gångar. Det är ju ännu en match-man-bara-inte-får-förlora …


Nervosismo alle stelle. Come no!

3. (3) Malesani (Bologna)
1-0 hemma mot Brescia gav Alberto Malesani och hans icke avlönade trupp lite andrum i bottenstriden. I slutändan spelar det inte så stor roll. Inte när klubben inte klarar att sköta sina åtagande och riskerar allt ifrån givet poängavdrag till att gå i konkurs. ”Bolognas supportrar kommer inte att behöva vara oroliga längre”, berättade Bolognas president Sergio Porcedda när han tog över klubben i somras.


Non è un Bologna a due facce … Come no!

4. (2) Ficcadenti (Cesena)
Ingen kan kräva att Cesena skall ta poäng borta mot Fiorentina. Däremot hemma mot Palermo. Mister Ficcadenti har receptet klart. Se till att underbarnet Javier Pastore inte kommer in i matchen. Det känns som en betydligt lämpligare uppgift för fjolårets Cesena med Bisoli vid rodret än vad det är för säsongens upplaga. Men, il presidente Igor fortsätter att upprepa sitt förtroende för Ficcadenti. Vediamo …


Sodisfatto del allenatore. Come no!

5. (-) Roberto Donadoni (Cagliari)
En favorit i repris? Nyblivne tränaren Roberto Donadoni får lämna Cagliari efter en matcher eller två eller tre? För det finns ingen chans att den förre förbundskaptenen sitter säsongen ut i Cagliari. En märklig utnämning som snarare skall ses som att presidente Mangiallenatori vill vara säker på att sparkade Bisoli förstår budskapet. Nu väntar vi på Bisolis återkomst.


In diretta dal Cagliari Point. Come no!

In: Donadoni (5)

Ut: Marino (1)

/Borell

Full back i maskin efter holländsk kölhalning

Den holländska kölhalningen fick effekt. Erik Hamréns nya landslag kom till spel mot Tyskland med ett enda mål i sikte. Att hålla tätt.

Hamrén har tillbringat sitt första år på posten med att snacka upp sitt nya svenska landslag. Han har velat få till stånd en förändring av mentaliteten. Hamréns nya Sverige skall vara ett lag med gott självförtroende, ett lag som inte har något emot att föra matcher och ett lag som vinner avgörande matcher även i de stora slutspelen. Precis tvärtom jämfört med vad en butter medelpading vid namn Lars Lagerbäck påstås ha stått för.

Självklart är det nödvändigt att markera mot den tidigare regimen när man tar över. Man kan göra det på olika sätt. Med eller utan namn är tidigt val i den övningen. Hamrén har valt att göra allt för att inte nämna Lagerbäck vid namn. Men, det han sagt och gjort har ändå haft udden riktad mot eran Lagerbäck. Tills nu.

Sverige mot Tyskland på Nya Ullevi är en upprättelse av företrädaren. Ett lag kan inte bara ha en enda växel. Full fart framåt måste sällskapas med något annat. Precis som hålla fortet och ligga rätt måste sällskapas av något annat. Balans.

Hamrén fortsätter att lägga balansen helt i händerna på Anders Svensson i den roll som är det nya landslagets i särklass viktigaste position. Det är naivt så som det nya landslaget ser ut i dag.

Tyskland hemma på Nya Ullevi blev en studie av en kapten som beordrar full back i maskin. Hamrén är kaptenen som upptäckt att den där kartan han gått efter inte riktigt stämde. Det är bra med insikt och inte konstigt om han drar slutsatser under resans gång. Men, att först kränga åt ena hållet och sedan kränga åt det andra hållet?

Oövertänkt? Kanske till och med hetsigt? Åskådarna undrar. Det gör besättningen på regalskeppet Zlatan också.