Vi tog visserligen ut det redan för ett år sedan, men om man ska vara petnoga avslutas imorgon inte bara ett vanligt år, utan ett decennium. Och man behöver inte ens fråga vem som var bäst i il calcio under dessa 2000-talets första tio år.

Svaret är såklart Francesco Totti.

Han är för romersk för att odelat bli en fanbärare för Italiens fotboll, men han är faktiskt odiskutabelt bäst.

Som alla vet är Checco den nu aktive spelare som har gjort flest mål i Serie A, men Gazzetta dello Sport har också räknat ut att han gjorde flest mål av alla spelare i de professionella serierna i Italien mellan 2001 och 2010: 145 stycken. Alessandro Del Piero är tvåa på 139 mål, Alberto Gilardino trea på 128.

93 av kaptenens mål var spelmål, 40 kom på straff och 12 på frispark. Då har han ändå missat 11 straffar, men trots det leder han också straffligan. Juventus designerade straffläggare Del Piero har gjort 32 mål från elva meter, men, ja, han är duktigare än Francesco på frisparkar. Han har gjort 20 frisparksmål.

Det första av de 145 målen gjorde Totti mot Antonio Cassanos Bari i januari 2001, när han kvitterade i andra halvlek och fastställde slutresultatet till 1-1. Kolla här den fina grafiken från la Gazzetta över Serie A:s målgörare (där är Gilardino tvåa eftersom Del Piero har gjort en del av sina mål i B), Tottis mål genom åren och lagen han har gjort flest mål på:

Simon Kuper kallade en gång Totti för ”sexfotad” eftersom han använder ut- och insidan och klacken på båda fötterna med samma lätthet. Exakt sant är det kanske inte. Francesco har gjort 68 mål med högerfoten, 17 med vänstern och 8 med huvudet. 111 kom inifrån straffområdet, 34 utifrån.

För en spelare som har gjort 100 procent av sina mål i samma klubb har kanske de här siffrorna extra betydelse: han har gjort 90 mål hemma och 55 på bortaplan, men framförallt: Francesco Totti, den person i historien som har förlorat flest Romderbyn, har bara gjort fyra mål på Lazio de senaste tio åren.

Tyvärr fick Italiens bäste spelare avsluta decenniet genom att sitta på bänken när Roma spelade mot serieledarna på San Siro. 2010 var hans sämsta år med bara sju mål. Om det inte var så att jag visste att Francesco Totti aldrig kommer att sluta spela fotboll och helt säkert kommer att ta revansch nästa år hade det kanske gjort mig melankolisk.

Istället kan jag meddela att framtiden för italiensk fotboll ser ljus ut. Såhär såg det ut på Trigoria igår när Roma tränade, och en viss Cristian Totti briljerade:

Medan A-laget tränade bredvid underhöll Lill-Totti som pappa upp i dagen med klackmål, slalomdribblingar och målfirningar med tummen i munnen, rapporterar Il Romanista.

/Malena

Som jag har väntat på att det här fotbollsmässigt vedervärdiga år ska ta slut. Nu är vi äntligen där. *mi scappa una bestemmia*

Trots allt väljer jag att avsluta det hela med lite poesi som jag sprang på mellan Råsunda och Siena (fritt översatt):

”Fotbollen har ett eget språk och sina tolkar [...] Den har sina magiska stunder, som mål och dribblingar. Varje mål är alltid en uppfinning, chock, förvåning, oåterkallighet, precis som det poetiska ordet. Varje spelares dröm (delad med varje supporter) är att starta vid mittplan, dribbla bort alla och göra mål. Om man kan tänka sig något sublimt i fotbollen är det just detta. Men det händer aldrig.

[Pier Paolo Pasolini su Il Giorno, 3 gennaio 1971]

Buon anno amici ultras.

//Wilbacher – stanchissimo

I våras var rapgruppen 113 på Olympiastadion i Rom för att se Roma spela mot Udinese – och för att heja fram en speciell spelare: han med nummer 94, Jérémy Ménez. Medlemmarna i 113 kommer från samma ställe som Jerry, Vitry, en av Paris fattiga förorter. I en väldigt söt scen i en intervju från för några år sedan kan man se Jérémy välja deras största hit ”Tonton du Bled” som sin favoritlåt, och recitera en del av texten. Den del som nämner fotboll.  (”Nombreux comme une équipe de foot.”)

På 113:s nya skiva finns en rad om Jérémy, vilket gör hans memorerade text än mer rörande. “J’porte le numéro neuf quatre comme Jérémy Ménez”, jag bär nummer 94 som Jérémy Ménez.

Är det inte fint, hur Jérémy har blivit en idol för sina egna gamla idoler.

Frågan är om han har slagit igenom lika mycket hos ungarna i Vitry. I julhelgen var Jerry, medlemmarna i 113 och PSG-spelaren Florian Makhedjouf på en fritidsgård i Vitry och delade ut julklappar i form av tröjor med nummer 94 på och 113:s nya album.

Jérémy förklarar i Le Parisien varför han har nummer 94 på tröjan, numret på det departement där Vitry ligger.

– Jag glömmer inte varifrån jag kommer. När föräldrar kommer och säger tack till en, som i tisdags i Vitry, är det roligt.

Musikerna bor ju fortfarande kvar, men Jérémy var lite svårare för Vitryborna att känna igen. En kille, Hakim, var skeptisk.

– Han där, med mössan, det är en italienare tror jag, en anfallare.

/Malena

Precis som utlovat. En mycket speciell jultomte.

/Borell, Malena e Wilbacher

”Zarate: Jag är metrosexuell”.

Fascinerande att en person kan få ett sånt uttalande att låta lillgammalt.

/Malena

Milan-special på Corson!

Medverkar gör Kristian Borell, Nicole Fältlöv och Henri Nekmouche.

Du kan prenumerera på Il Calcio al Corso via RSS.

Titta till Caffetteria del Corsos hemsida.

Se programmet här:

DEL 1:

DEL 2:

DEL 3:

Efter beskedet om att Bearzot avlidit – retsa in pace grande CT – har jag varit lite låg. Bearzot förtjänar en Frank som hyllar honom, och personligen har jag svårt att sortera mina minnen och veta vad som verkligen är riktigt och vad som är skapat av VHS-er och annat. Jag har dock förstått att det var en man som hade ärligheten som sin styrka. Kanske att ni rycker på axlarna för detta men i ett land som är uppbyggt av furbi och som idag leds av il più furbo di tutti är det inget litet.

Antognoni säger i dagens Gazzetta att ”man visste att han var lack när det inte kom någon rök från hans pipa”. Altobelli säger i samma tidning att han var ”en riktig man och jag har samma känslor nu som när min pappa dog” och Cabrini att han hade ”skapat en grupp som gjorde allt för honom”. Pepito Rossi: ”Jag blev den jag är idag tack vare honom. För mig var han en pappa”.

Tardelli: ”Jag vill minnas honom medan han rökte på sin pipa, sittandes på en liten mur. Ensam.”

Jag gör som Tardelli och minns honom så, sittandes på sin mur med pipan i munnen. Kanske utan att det kommer rök ur den. Kanske att det gör det. Grande CT.

//Wilbacher – troppo giovane

Förra sommaren intervjuade jag Sonia Alfano, en mycket passionerad numera EU-parlamentsledamot och ordförande för landsorganisationen för anhöriga till maffians offer. Hon var väldigt drastisk och sa bland annat att hon tror att Italien riskerar att hamna i inbördeskrig på grund av slitningarna inom landet och politikernas vanstyre.

En del, som hon, talar om våldsamheter och konflikter, som vi också har sett från studenterna de senaste veckorna, och från befolkningen i Terzigno till exempel. Eller vid operapremiärer. När La Scala i Milano öppnade för säsongen såg det ut som på bilden här bredvid.

Andra talar om en stor likgiltighet hos det italienska folket, där vardagslivet bara fortgår som om ingenting hade hänt, oavsett politiska skandaler, städer som rasar i jordbävningar, maffiamord eller vad det nu är.

Båda verklighetsbeskrivningarna kan väl vara sanna.

Så här skriver Vincenzo Abbatantuono, Juvefan, apropå studenternas protester på gatorna när Silvio Berlusconi vann sin förtroendeomröstning i onsdags:

Slagorden, vreden och beslutsamheten i konfrontationen med ordningsmakten är typiska för ultras, de enda under de senaste åren som håller konfliktens fana högt i ett Italien som är bedövat av Big Brother och den berlusconianska freden. En fred som består av batongslag och arrogans som vi har sett på arenorna och, som väntat, håller på att förflytta sig till gatorna. Vi hade talat om det för er, om ni tar ifrån oss läktarna kommer ni att återfinna oss på gatorna.

Själv är jag väldigt tveksam till det ärofyllda i ”konfrontation med ordningsmakten”, men Roberto Maroni envisas ju samtidigt med att hela tiden ge ultras rätt, när de säger att repressionen mot dem förr eller senare kommer att drabba andra medborgare.

Efter våldsamheterna i samband med Berlusconis förtroendeomröstning i onsdags har vår vän inrikesministern nu föreslagit att man ska införa daspo, som i fotbollen, också för gator och torg. De som arresterades i onsdags skulle alltså vara förbjudna att gå på framtida demonstrationer, och, antar jag, vara tvungna att gå och anmäla sig hos polisen när de ägde rum.

(Men Maroni snackar ju mest, han är ju inte värst i Europa på det här. Hur man kan ha en grej som ”asbo” i Storbritannien, landet med de idylliska fotbollsläktarna, utan att nån bryr sig är faktiskt djupt tragiskt.)

/Malena