månadsarkiv: december 2010

Mitt Arsenal mot rättesnöret Barca

Arsenal mot Barcelona. Wannabee-Barca mot originalet. Två lag som spelar en fotboll jag ogillar mot varandra. En klubb jag älskar på ena sidan och en klubb som spårat ur på andra.

Jag gillar när en klubb slussar egna produkter till A-laget.

Jag är imponerad av antalet egna produkter i Barcelonas A-lag och att så många av dem har katalanska rötter.

Jag är inte imponerad av Arsenals inslussning av egna produkter till A-laget och det alltför ivriga fiskandet i Långtbortistan istället för på de brittiska öarna.

Jag gillar när en klubb har ett uttalat och konsekvent spelsätt.

Vid det här laget vet ni att jag inte gillar det spelsätt som först Barcelona och sedan Arsenal valt. Jag föredrar helt enkelt en annan fotboll. Mer defensiv. För mig har det aldrig handlat om att göra många mål. Om motståndaren inte gör något mål räcker det ju med att göra ett för att vinna …

Jag gillar inte den piedestal som dagens Barcelona sitter på. Man har odlat myten om klubben som més que un club, mer än en klubb, och det odlandet har spårat ur. Barcelona som det goda i kampen mot det onda när man var klubben som stod emot Francos regim och gav Katalonien andrum. Barcelona som det politiskt korrekta när kommersialiseringen slog upp dörren och stormade in och klubben valde att inte ha någon sponsor på tröjan. Barcelona som det fotbollsmässigt oantastliga föredömet med ett lag som spelar rent, vackert och inte fuskar.

Det més que un club som tidigare var en stolthet över att man var annorlunda har blivit till ett més que un club som säger att man är bättre än alla andra klubbar. Unik har blivit till mer värd. Dagens Barcelona har blivit den moderna fotbollens rättesnöre. Fotboll som underhållning. Fotboll som business. Fotboll som bara måste kunna förstås och gillas även av de som inte är speciellt intresserade.

Det är mot detta Barcelona mitt Arsenal går upp. För det är mitt Arsenal. Jag var där när Arsène Wenger anlände och jag kommer att vara där när han lämnar. Bygger man ett lag bäst bakifrån eller framifrån? Hur odlar man vinnarskallar? Hur viktigt är det med egna produkter från trakten? Vad skall egentligen ett övertag i bollinnehav egentligen resultera i? Det är några av de frågor där vi inte är överens och där jag är övertygad om att dagens Arsenal går fel. Trots det är det mitt Arsenal och inte Wengers som kommer till spel mot det Barcelona som fransmannen har som föredöme.

På annat håll i Champions League ställs Milan mot Tottenham, Inter mot Bayern München och Real Madrid mot Lyon. Där skall den ultrafundamentale Ibrahimovic visa att han är ultrafundamental även i Europa och femtevalet Rafa Benítez att hans Inter fortfarande är bättre än tyskarna.

Vi vet redan vad José Mourinho kommer att göra. Han kommer att göra det som företrädarna Luxemburgo, López Caro, Capello och Pellegrino misslyckades med. Mous Real Madrid kommer att besegra Lyon i Champions League och sedan sno åt sig segerbucklan. Portugisen behövs mer och mer för varje dag när den moderna fotbollens tillskyndare drar fram i sin inkvisition.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Briocheland

En gång var jag i Milano och skulle äta frukost. Som en normal människa beställde jag en cornetto (vilket jag på svenska gärna vill kalla för det opretentiösa ordet giffel) och en cappuccino. Den mest klassiska frukosten. Trodde jag. Men killen i baren fattade inte vad jag sa. ”Cornetto” var ett helt okänt begrepp för honom. Till slut fick jag peka, för de låg ju där fullt synliga: cornetti. Men nähä, i norra Italien heter det brioche.

Jag vet inte om han verkligen inte fattade eller om han bara var snorkig. (Och jag erkänner att jag fann en viss tillfredsställelse i att jag inte kunde göra mig förstådd i Milano på grund av min romerska italienska.)

***

Jag började tänka lite konspiratoriskt när jag såg Milanoderbyt på tv häromsistens. Båda klackarna hade stora, uppenbarligen dyra tifon. Medan Romderbyt spelades på eftermiddagen, med glesa läktare på grund av att biljettförsäljningen till den största läktaren var begränsad till säsongskortsinnehavare, äldre, kvinnor och barn.

Hade de någonsin infört såna restriktioner i Milano? Skulle inte tro det, och jag tvivlar på att den milanesiska fotbollspubliken är så väldigt mindre våldsam än den i Rom.

Men de romerska fansen är inte de hårdast hållna, och jag antar att många istället skulle säga att de är privilegierade. De skulle inte behandla Romas publik lika hårt som till exempel Napolis, eller mindre klubbars.

Men fansskarorna i Milano, som har varit de mest medgörliga angående la tessera del tifoso, har tydligen till och med resurser att fyra av glamourösa tifoföreställningar. Inte olagliga, med bomber och fyrverkerier och bengaler som de som man har sett i Genua, utan, ja, dyra. Samtidigt som resten av landets ultras verkar tyna bort. Hur ser egentligen samförståndet mellan ultras, polis och klubbarna ut i Milano? Jag vet alltså inte, jag bara började tänka lite konspiratoriskt.

Till matchen mellan Milan och Roma på San Siro imorgon har en väldigt absurd och fantastisk sak hänt. Nämligen får även de som inte har tessera del tifoso åka på trasferta. Trots att just Milan har varit klubben som har lanserat la tessera, och trots att den skulle vara obligatorisk för alla bortamatcher från och med nu.

La tessera del tifoso är alltså nu officiellt totalt meningslös.

2 000 biljetter till bortaläktaren har sålts senast jag kollade, och det är såklart väldigt roligt. Men det får en verkligen att undra, igen, vad som ligger bakom bedömningarna om vad som är en högriskmatch. 1989 slog Milanfans ihjäl 18-årige Antonio De Falchi – hans dialekt avslöjade hans ursprung – när han åkte till stan för att se Roma. Det var visserligen länge sedan, men poängen är att minnet lever. I Paolo Maldinis avskedsmatch förra året passade Milans fans på att påminna om saken med en mycket osmaklig banderoll, till exempel.

Och samtidigt anses matcher mellan fansskaror som har uttalade vänskapsband vara högriskmatcher. Det gör ju att man ställer sig frågan om de som kan trycka på inrikesministeriet hårdast är de som får ha fans på sina matcher. I vilket fall så ingjuter det inget som helst förtroende bland fansen för de som ska upprätthålla säkerheten på arenorna.

***

Den här veckan har också Totti och Ilary åkt till Milano för att vara med i ett barnprogram i tv. Såklart får de göra en sketch om att ingen känner igen Totti i stan, och att de två romarna har stora pälsar och mössor på sig och tycker att det är jättekallt och inte förstår vad folk säger och tar milanesaren för tysk och tyskan för milanesare.

Mamma mia hur mycket tv-bolagen i Milano kommer att använda sig av skådespelarna Totti och Ilary framöver. La coppia più simpatica del mondo.

/Malena

Ménezbloggen – den sista stranden

Vi har precis avslutat den femtioelfte av årets djungelvandringar i sökandet efter resultat. Detta eviga letande har tärt på såväl det mentala som det fysiska välmåendet och energin börjar nu ta slut på riktigt. När allt verkar ha löst sig har vi fått en kula i benet och sökandet har fått börja om på nytt. Cazzo.

Nu har vi alltså slagit ner den sista plantan och till slut nått den sista stranden. All mark är trampad, alla örter är provade, nu har vi endast öppet hav framför oss. Öppet hav som vi omöjligt i detta tillstånd har möjlighet att bemästra. Antingen löser vi våra problem här, på den sista stranden, eller så måste vi hitta nya generaler till att leda våra styrkor.

Stadio Tardini – l´ultima spiaggia, ikväll 21:00.

//Wilbacher – abbronzato ma stanco

Il gol di Piatti sembra quel gol di Vialli

Blev Euro Talk idag.

Och snack om Ignacio Piattis första mål när Lecce slog tillbaka Chievo Verona med 3-2 hemma på Via del Mare. Ett mål som väcker minnen. Piattis mål påminner oerhört mycket om ett mål från det som kanske är min absoluta favoritmatch. Italien-Sverige på Sao Paolo-stadion i EM-kvalet 1987.

Azeglio Vicini hade tagit över A-landslaget efter VM 1986 och satte ihop ett landslag som var helt underbart.

Här har ni Piattis …


Ofere gånger ett och Piatti gånger två.

… och här har ni Gianluca Vialli et al och deras övningar mot Sverige. Det är andra målet som gäller.


Vialli gånger två. Precis som Piatti.

/Borell

Svart-vit-fot

I slutet av november skrev Giorgio Chiellini på ett nytt kontrakt med Juventus, trots att det pågick förhandlingar mellan spelarfacket och Lega Calcio om ett nytt kollektivavtal. Kontraktet stipulerar flera av de frågor som det har varit strid om, till exempel går Chiellini med på att träna avskilt från resten av truppen om tränaren vill det. Hans lön och bonusar blir delvis beroende av lagets reslutat.

Kontraktet innefattar också hans privatliv. Han måste till exempel klä sig ”elegante eller casual” och aldrig ovårdat. Han får inte ha kläder som vittnar om en politisk åsikt. Han måste alltid ha skriftlig tillåtelse innan han uttalar sig offentligt om någonting. Han får inte säga någonting som går emot ”klubbens anda”. Han får inte gå på discoteca hur som helst. Klubben har rätt att ställa in hans ledigheter.

Först sa spelarfacket att Chiellinis kontrakt var ogiltigt eftersom det inte fanns något kollektivavtal, men strax ändrade de sig. Nu har parterna också kommit överens om ett nytt avtal verkar det som, det blir ingen strejk i helgen. Exakt vad det innebär ska visst bli klart på måndag.

Det är lätt att bli provocerad av att fotbollsspelarna i Serie A skulle gå ut i strejk. Dels för att de är extremt rika och privilegierade, men också antar jag för att fotboll är en så konstig sport att vi i publiken ser den som våran, inte utövarnas.

Men, de allra flesta professionella fotbollsspelare i Italien spelar inte i Serie A, och har löner som vanliga arbetare. Kanske är det ingen rättighet att få arbeta som just fotbollsspelare, men när de nu är anställda som sådana borde de rimligtvis kunna ta till stridsåtgärder som andra anställda.

Man kan också fråga sig hur roligt det är med en fotboll där spelare har kontrakt som liknar Chiellinis. En fotboll där alla är likadant klädda, ingen har en åsikt och alla uppför sig jätteordentligt hela tiden. Giorgio Chiellini har nu ungefär samma yttrandefrihet som kungen.

Ironiskt nog är det Juventus som inför den här typen av kontrakt – Juve som är mitt inne i en utdragen och total identitetskris. En klubb som brukade vara den mest speciella och nu alltmer blir en i mängden.

Att klä sig propert är kanske stile Juventus, men kan man stipulera stil i ett kontrakt? Juventus spelare kan nuförtiden omringa domaren i protester efter varje domslut under en match – som om de spelade i vilken klubb som helst – men de ska i alla fall vara gentlemän på pappret.

/Malena