månadsarkiv: mars 2011

Den femte Scudetton – lingua Corvino

Om man ska ta Corvinos ord bokstavligen har Fiorentina vunnit 4 Scudetti de senaste 5 åren. Detta är något han upprepar ofta. Så ofta att fans har börjat tröttna på det. Personligen är jag mer inne på Corvino-spåret och håller med om att Fiorentina´s CL-avancemang samt gruppseger är som scudetti. Dock måste man såklart ta nästa steg nu, men då krävs framförallt ägarnas hjälpande hand. Eller pluska om ni så vill.

I veckan släppte Forbes sin senaste lista och där finns två nya italienska ansikten. Efter familjerna (i ordning) Ferrero (Kinder, Nutella), Del Vecchio (solbrillor), Benetton, Berlusconi och Armani är familjen Della Valle den 6:e rikaste i Italien. Topp 500 i Världen. Jag tycker att man, som kompis Montezemolo ofta pikar om, kan öppna lite mer på plånboken från och med nu.

Den femte scudetton så. Fiorentina spelade finalmatch nummer 1 i Primavera Coppa Italia mot Rometta igår (med 15 000 på läktarna, sotto la pioggia, varav hela 1000 pers från Rom – Italien trötta på calcio? Nej, bara på den moderna). Det blev 1-1 sedan lila keeper, tillika paesano mio (från Sudtirol), mer eller mindre tappat in en hörna in zona cesarini. Hur som helst kommer vinst i Rom på Corvino-språk heta den 5:e Scudetton.

I helgen ligger inte en Scudetto i potten, däremot en hel del ära och prestige när A-lagen möts. Ett Derby del CaC. Gul-rött mot lila. Väl mött.

//Wilbacher – lila

Vem vill hänga med Tre Amigos?

Gårdagens presskonferens med Svenska Fotboll Förbundet var en uppvisning.

Allra först en speedad Intersport-chef (sponsorn), följt av en Nystedt-introduktion och sedan Nystedt (the great communicator) på riktigt. Sedan Lars-Åke Lagrell (fotbollsförbundets ordförande), den totalt tillgänglige. ”Micke kan vara stolt” om att Mikael Santoft avslutar böckerna på plus under sitt första år som generalsekreterare, ”vi gjorde ett misstag med den tidiga starten” om fjolårets allsvenska start och som avslutning en förklaring varför Lagrell et al driver frågan om bolagisering. Den tidigare Sheriffen av Kronoberg greppar micken och får som vanligt fram det han och förbundet vill. Rappt, rakt och enkelt att förstå. Ett 4-4-2 som fungerar i alla väder. Lagrell är bekväm, de närvarande är bekväma och det är inga som helst konstigheter. Sedan tar Tre Amigos över.

Thomas Dennerby (damlandslagets förbundskapten) är förste amigo ut. Det märks att han gillar att stå på scenen och att han vill stanna där så länge som möjligt. Men, det är inte möjligt eftersom de närvarande inte verkar speciellt intresserade av det damlandslag Dennerby berättar om.

Håkan Ericson (U21-landslagets förbundskapten) är näste amigo till rakning. Han är inte alls bekväm i strålkastarljuset och med så många människor. Jag undrar hur det kommer att kännas i det där U21-omklädningsrummet och på vilka meriter som Åbys son egentligen har blivit Mister i svenska U21-landslaget? – Ni vet hur det är med en omklädningsrum fullt med 20-åringar, fortsätter Ericson. Och konstaterar att det kan bli ganska så tyst i det där omklädningsrummet. Jag, som trodde att det var precis tvärtom, tar det som intäkt på att stämningen kanske inte är den bästa i Ericsons omklädningsrum. Även om det i slutändan alltid är en mix, finns det två huvudspår när man skall beskriva en tränares storhet. Tränaren kan vara duktig på det fotbollsmässiga eller på det sociala, på ledarskapet. Jag har svårt att se att mister Ericson är speciellt framstående på någotdera.

Erik Hamrén är siste amigo ut. Jag funderar över om han var tänkt att framförallt vara duktig på det fotbollsmässiga eller på det ledarskapet? Fotbollsförbundet skulle tvärsäkert konstatera att det handlar om både och. Jag har tidigare varit minst sagt bekymrad över Hamréns naivitet i försvarsspelet och tyckte att jag fick väldigt rätt när Holland asfalterade honom. Nu blir jag minst sagt fundersam över Hamréns sociala förmåga. Kollega Sjöberg, han med den utmärkta landslagsbloggen, berättade att förbundskaptenen minsann fick ”ståfräs” på Cypern. Nu är Hamrén oerhört nöjd när han kan berätta att Mikael Antonsson minsann ”har ont i ballen” och följer upp det med en konstpaus. En konstpaus som inte fungerar. – Det heter ju så på danska, försöker Hamrén.

Ni vet känslan. Det skall vara en trevlig tillställning, men någon klarar inte att läsa situationen. Det sociala fungerar inte med plumpa skämt och pinsam tystnad som följd. Konkurrensen är dock hård i grenen ”sämst social förmåga”. Hamrén utmanas ju av Ior-hängaren Ericson, som var så besviken när han tränade IFK Gnällspikarna att han valde att dela ut en Ior i hängsnara till den spelare han tyckte förtjänade det. Oerhört effektivt om man vill skrämma någon till tystnad och skapa en absurd stämning i ett omklädningsrum.

En stor svensk tränare hade en gång samma problem som det Håkan ”Twin Peaks” Ericson försökte åtgärda genom att hänga Ior. Sven-Göran Eriksson valde istället att övertyga sin president om att göra sig av med Lazios gnällande skyttekung Giuseppe Signori. Mister Eriksson hade dessutom stallkatten Tord Grip som gnällspiksmotgift. Tack Gode Gud att mister Ericson kamperar ihop med den sociala urkraften Tommy Söderberg! Han är stallkatten som både vet att få folk att må bra och att få folk att växa. Ingen Ior i snara där inte.

Vem har Hamrén? Vem rycker in när frågorna blir för många och tystnaden för lång och för pinsam? Om han inte ser till att ordna det där stallkatteriet blir det inte bara åka av för Sverige på kanterna. Det kommer att göra ont i ballen på riktigt.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Derby där i Padova

Lillebror leker med storebror. Cittadella leder i alla fall mot Padova.

Mest intressant med säsongens Padova har varit att Genoas ägare Enrico Preziosi har ryktats vara på väg in och att det är rutinerade diesse Rino Foschi (ex Hellas Verona, Palermo, Torino) som rattar det sportsliga.

Cittadella är intressanta för att man är lillebror. Den fighten är jag svag för. Svag är däremot ett ord som inte kan användas på lillebrors tränare Claudio Foscarini eller deras diesse Stefano Marchetti . Jag vet flera som bara väntar på att både Foscarini, inne på säsong nummer 6 med klubben A-lag efter att tidigare ha rattat ungdomarna, och Marchetti skall lämna Cittadella för större uppgifter.


Claudio Foscarini. Med Borile, inte Borell.


Stefano Marchetti. Med Empoli.

Och ja, jag vet att det var Foscarinis Cittadella som vann med 5-1 borta mot Lecce ifjol våras …

/Borell

Esplode il caso Chevanton!

Lecce föll mot Bologna. De Canios manskap hade två bollar inne, men efterspelet kommer att handla om något annat.

Först inbytt och sedan utbytt.

Ernesto Chevanton, en av klubbens största hjältar genom alla tider, kan såklart inte ta det. Det har slagit gnistor och det har brunnit tidigare under säsongen. Framförallt kring derbyt i början av januari.


Där och då. Chevanton återvänder till Lecce inför säsongen.


Där och då. Efter derbyt. En ironisk De Canio om att han, precis som Chevanton sagt, inte visat respekt.

Här och nu är det bara att konstatera att det inte längre finns någon relation alls mellan De Cagnuson och Cheva.

Vi skall komma ihåg att De Cagnuson är slug. Att så offentligt som idag avlöva Chevanton kan vara ett sätt att bygga gruppen. Il materano pekar ut en skyldig och ser till att gruppen sluter leden inför slutspurten.

Hur som helst inte vackert att se. Men, kanske nödvändigt …

/Borell

Roma till DiBenedetto? Rökridå. Mellanspel. You name it …

Ni läser säkert övriga siten, men om utifall att …

Här en krönika om det som händer och inte händer i Rom. Italienska siten är också på. Den här gången är läsarna på stöveln inte lika glada …

Lady Malena påstår bestämt att det skrivits dokument i ämnet och att det tyckts helt annorlunda i övrig svensk media. Vad vet jag …


DiBenedetto gör sin grej.

/Borell

Roma amerikanskt? All business is local …

Hur giltig är erfarenhet från andra sporter när det kommer till fotboll? Svaret på den frågan är inte helt ointressant när Roma vandrar ut ur skuggan av familjen Sensi.

För det är volleybollmannen Giampaolo Montali som har som uppgift att se till att Roma är i bra skick. Han tog sig upp till den absoluta volleybolltoppen och rankades som en av världens absolut bästa tränare när han slog av på takten, började föreläsa om ledarskap och sedan gjorde oväntad entré i fotbollen.

Alla världar är sina egna. Fotbollen är en värld. Cykling är en värld. Och volleyboll är en värld. Precis som i vanliga livet jobbar du upp kontakter allt eftersom och du får se dina positioner flyttas över tid. Om du är duktig flyttar du dem framåt. Om du är född under en lycklig stjärna flyttar du dem framåt. Om du är slug flyttar du dem framåt.

Montali klev in i fotbollen när bröderna Elkann försökte skrubba rent Juventus efter calciopoli. Klubben ville ha Montali eftersom denne bevisligen varit en mycket framgångsrik idrottsledare. Och han var ren. Volleyboll är ju inte fotboll. Montali tog plats i Juventus styrelse, men ville inte bara vara någon man visade upp. Han ville lära sig en ny verklighet och flytta fram sina positioner. Montali hade tolkat Juventus fel och blev styrelseledamoten som ville alltför mycket. Super-högsta-hönset Blanc lät bilan falla.

Montali var fortsatt fotbollshögvilt, trots bakslaget i vit-svart. De Laurentiis Napoli alla America såg ut att bli hans nästa uppgift, men det blev istället Roma efter att banken Unicredit tvingats ta över den klubb som här och nu påstås bli ett Roma alla America.

Jag är inte alls säker på att en viss amerikan verkligen tar plats i AS Roma. Och om Thomas DiBenedetto gör det handlar det ändå bara om ett mellanspel som är nödvändigt för att hitta rätt ägare till AS Roma.

Fotboll handlar minst lika mycket om politik och näringsliv. Därför kommer aldrig en utländsk investering att bara vara en investering i fotboll. Därför kommer aldrig det italienska näringslivet att släppa greppet om sina fotbollsklubbar. Därför kommer DiBenedetto aldrig att få lägga beslag på AS Roma på riktigt. Därför är den Abruzzo-ättade bara ett mellanspel och en rökridå i väntan på att Unicredit får fram den som verkligen skall efterträda Sensi.

Historien lär oss om potentiella ägare utan pengar, ägare som egentligen inte är ägare och ägare som visar sig vara inkompetensen personifierad. DiBenedetto är kanske inte någon Tacopina, någon bulvan eller någon Ciarrapico 2.0, men han är inte den som i slutändan kommer att ta hand om AS Roma. DiBenedetto är en del i en process för att sålla fram den som tar över på riktigt.

Några kilometer bort bidar the usual suspects sin tid. Angelucci stämmer journalister för förtal, Angelini spelar bridge och familjen Toti flyttar sitt basketlag från PalaLottomatica till Palazzetto dello Sport.

Familjen Toti, byggherrar och tidigare favorit att efterträda Sensi, nämns nästan inte alls längre. Toti har varit involverad i en tydlig förövning för att i nästa steg kunna växla upp och ta hand om AS Roma. En ritiro pre-AS Roma i basketvärlden. Virtus Roma med Claudio Toti som president, sociala geniet och bankirsonen Giovanni Malagò vice president och rutinerade sportdirektören Michele Uva (ex volleyboll, Parma och Lazio) som klubbdirektör. Tiden verkar ha runnit ut i sanden, eller är det så att Toti trots allt spelat skickligt och ligger i vinnarhålet?

Några tiotal mil bort sitter Massimo Mezzaroma. Upp med handen den som tror att han har AC Siena som slutstation för sin övning i il calcio! Lika självklart som att Mezzaroma ”kan tänka sig” AS Roma, lika självklart är det att Giorgio Perinetti, Mezzaromas klubbdirektör i Siena, gärna ser en triumferande återkomst till kardinalernas hemstad. För mig är det uppenbart att Mezzaromas AC Siena är en förövning för att i nästa steg kunna växla upp och ta hand om AS Roma.

Striden om Roma har varit igång länge, men det är ännu långt kvar. Bara ett är säkert. Det är en stenhård strid med en aldrig sinande ström av spekulationer och spel bakom kulisserna. Ungefär som palion i Massimo Mezzaromas nya hemstad Siena …

Om DiBenedetto bara är främlingen som passerar revy vad är då volleybollmannen Montali?

Jag tänker osökt på två andra volleybollmän. Julio Velasco och Michele Uva. De lämnade också volleybollens värld för att ta steget in i fotbollen. Velasco, också han en gång rankad som en av de absolut bästa inom volleybollen, var klubbdirektörschansningen som inte höll när Sergio Cragnotti skulle hitta nästa växel med sitt Lazio Cirio. Uva blev bara en figur i Totis skuggregering i Virtus Roma innan han lämnade för att se till att ta fotbolls-EM 2016 till Italien.

Montali har redan åstadkommit väldigt mycket mer. Med facit i hand var det han som hade rätt under sin tid i Juventus och det är han som sett till att Roma inte gått under i den prekära situation klubben befunnit sig i de två senaste säsongerna. Det betyder inte att Montali blir kvar. Fotbollen är ju inte hans värld.

- Roma till romarna! röt en gång en viss Andreotti när eran Viola skulle bli något annat. Det gäller fortfarande. All business is local är ett annat sätt att uttrycka samma sak. Amerikanen DiBenedetto och volleybollmannen Montali kan inte ändra på den grundregeln. Och det finns inget undantag som bekräftar just den regeln …

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Debuta Papadopulo

Vidskeplighet.

Ett glas Salice Salentino från diesse Petrachis Lecce för att hans ”nya Toro” skall få rätt start.

Vi vet att det nya Toro är rätt på tränarbänken. Giuseppe Papadopulo sitter ju där. Han får alltid sina spelare att ge allt och precis rätt för Torino här och nu.

Supportrarna förstår det och entusiasmen återvänder. Efter sju sorger och åtta bedrövelser kan Toros fans sin sak. Mannen med ansikte som en indianhövding kommer att leverera.


Papadopulo vibbar in il grande Torino. Han gör det tillsammans med Bianchi …

/Borell