månadsarkiv: april 2011

Il Calcio al Corso #64 – lång lång fredag

Serie A-snack på Caffetteria del Corso med analys av politiken, spelet och ryktena som är il calcio.

Medverkar gör Kristian Borell, Thomas Wilbacher, Antonio Abizzo och Daniel Hamilton.

Du kan prenumerera på Il Calcio al Corso via RSS.

Titta till Caffetteria del Corsos hemsida.

Se programmet här:

Il Calcio al Corso #64 – del 1 from Eurosport on Vimeo.

Il Calcio al Corso #64 – del 2 from Eurosport on Vimeo.

Il Calcio al Corso #64 – del 3 from Eurosport on Vimeo.

Il Calcio al Corso #64 – del 4 from Eurosport on Vimeo.

Il Calcio al Corso #64 – del 5 from Eurosport on Vimeo.

Il Calcio al Corso #64 – del 6 from Eurosport on Vimeo.

Tack Gode Gud för Mourinho!

Saker och ting ställs på sin spets i pärlbandet av fyra El Clásico. José Mourinho går sitt kanske tyngsta inbördeskrig i karriären i Real Madrid och i Barcelona har Pep Guardiola låtit oss förstå att det nog inte blir mer än en säsong till.

Matchen för tre dagar sedan fick en härligt lång och sur eftersmak. Det var bara förväntat att mäster Johan tog tillfället i akt och svingade mot José Mourinho, en tränare vars fotboll han hatar. Det var mer förvånande att Alfredo Di Stéfano, de helvitas hederspresident, sa det han sa om Mourinhos Real Madrid.

– Madrid är ett lag som saknar personlighet. De springer bara fram och tillbaka hela tiden, och tröttar ut sig. Vi såg tydligt att det inte var rätt taktik. Barcelona var ett lejon, Madrid en mus, dundrade Di Stéfano.

Kritik kommer inte mycket hårdare än så och det är läge att jämföra situationen nu med situationen då. Nu är The Special One hur stor som helst i casa Inter, men det fanns en tid när han kritiserades stenhårt i det svartblå huset. Då var det också gamla spelare som gick hårt fram. Helenio ”Il Mago” Herreras mannar turades om att slå vakt om demontränarens ojämförliga storhet och att jabba mot Mourinhos personlighet, påstådda arrogans och sätt att spela boll.

- Mourinho måste vinna Champions League för att kunna jämföras med Herrera, tyckte Luis Suarez. – Mourinho har förmodligen överskattat sig själv … och underskattat den italienska ligan, fortsatte Alessandro Mazzola, son till den store Valentino.

Mazzola, Suarez et al fick ge sig till slut. Lyckan stod den djärve bi, Mourinho smet förbi Rubin Kazan och stod till slut som segrare i Champions League med ett Inter som inte vunnit den finaste av klubbturneringar sedan 1965. Massimo Moratti och hans högra hand Marco Branca gick rätt när man först identifierade portugisen som den som skulle kunna ta klubben tillbaka till den absolut toppen och sedan såg till att få honom till Milano.

Det var inte lika svårt för Florentino Pérez. Mourinho hade tydligt deklarerat att han ville till La Liga och Real Madrid var det givna valet. Det blev svårare för den som gjorde att det inte var lika svårt för Pérez. Att hantera Inters klubbledning var och är bara en västanvind jämfört med att baxa Reals direktion dit han behöver ha den. Fighten Mourinho vs Valdano (klubbdirektören) är utdragen och publik, och ett pågående inbördeskrig på ett operativt plan.

Mourinho vs Di Stéfano är ett inbördeskrig på ett idémässigt plan. Legenden Di Stéfano vill vara den som berättar vilken färdriktningen det är som gäller. Precis som mäster Johan i Barcelona. Legendarerna viskar i öronen på de som bestämmer och vill bestämma utan att ha något operativt ansvar. Det vill till att president Pérez vet vad han vill i den uppkomna situationen. Tillåt mig tvivla. Han har tidigare inte varit speciellt duktig på att visa långsiktighet i sina tränarval. Tvärtom. Lite kritik om att Real Madrid inte spelar en tillräckligt underhållande fotboll och Pérez har vikit ner sig.

För Pérez och Real Madrid borde det istället vara viktigt att Mourinho har brutit trenden. Fyra raka clásico-förluster pre Mourinho följdes av den berömda 0-5-förlusten, men i helgen vann portugisen oavgjort. För 1-1 var och är en vinst i den situation som är. Mourinho gjorde det på ett sätt som retar. Ut med finsnickaren Mesut Özil och upp med stenhårde mittbacken Pepe på det tillbakadragna mittfältet. Men, 1-1 och bruten trend räckte inte. I alla fall inte för Cruyff, Di Stéfano och stora delar av den spanska presskåren.

Hegemonin är total. Det finns bara ett sätt att spela fotboll som är värt något. Barcelonas. Det stora bollinnehavet, det snabba passningsspelet, det stora tålamodet och den oändligt säkra bolldistributionen. Alla går i takt och alla hyllar, till och med Di Stéfano. Vi som tycker att det gått för långt och att allt på en fotbollsplan inte behöver vara tiqui-taqa hyllar det som är annorlunda. Tack Gode Gud för José Mourinho!

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Il CaC gästade Uppsala

Samtidigt som undertecknad imponerades av domkyrkor och flyttblock från istiden ryckte den grekiska delen av CaC på axlarna. Det är ju hans förfäder som lagt grunden till allt. Man måste förstå honom. Det är ett stort arv.

Vi hade alltså kommit till Uppsala för cupsemin och ett glas vin. Kanske också en grappa och för vissa en amaro. Ni kan sorten vid det här laget.

Ett bra gäng med Hamilton i spetsen. Cykel-Bernö slöt upp med ett par bengaler som aldrig drogs av och svenskafans-olof värmde stället med en salig blandning av det mesta.

Il CaC har gett sig ut i landet för att sprida il calcio – il vero calcio. Håll utkik, kanske kommer vi till din stad nästa gång och då håller det inte att stå och sova. Fuori le palle il mondo del CaC. Avanti tutta!

//Wilbacher – fiorentino doc

20110420-094241.jpg

20110420-094251.jpg

20110420-095945.jpg

D’Ippolito gör det igen

Det är dags. Igen.

Vincenzo D’Ippolito är på väg att ta ännu en sydamerikan till il calcio.

Vi som följt hans arbete kan inte vara annat än intresserade.

Det började en gång med att signor D’Ippolito plockade upp spelare i kölvattnet på en annan mer väletablerad agent. Bl a Sandro Morello (Lecce), som sedan rekommenderade honom för kompisen Francesco Moriero (Lecce).

Alltså en god portion Lecce i D’Ippolitos övning.

Övningen kom så småningom att innehålla en alldeles speciell portion. Cristian Daniel Ledesma. D’Ippolito tog hand om Ledesma, fick se det argentinska löftet avstängd av trilskande moderklubben Bocca Juniors, härbärgerade honom under ett drygt år hemma i Morro d’Oro och fick honom till slut placerad i Pantaleo Corvinos Lecce. Resten är historia.

I samma veva var D’Ippolito rejält inblandad i dåvarande Serie C1-klubben Sambenedettese. Han var consulente mercato och brukade benämnas deus ex machina innan samarbetet bröts.

Där och då var D’Ippolito också en mycket viktig pjäs när klubbdirektör Pierpaolo Marino programmerade De Laurentiis då nystartade Napoli. Tufft spelande uruguayanska trion Amodio-Bogliacino-Gargano spelade stor roll när gli partonopei tuffade uppåt i seriesystemet. Man gjorde det via seger i play off mot det Sambenedettese som D’Ippolito var så involverad i …

D’Ippolito blev till slut lite för viktig. I alla fall var direttore Marinos hantering av och förkärlek till att arbeta med ett litet antal agenter en tydlig del i dennes fall. Det var alltså snarare frågan om att D’Ippolito skulle behöva hitta ny klubbadress för någon eller några av sina spelare, än att det på allvar var aktuellt att lyfta in Ledesma i Napoli.

Nu är alltså Facundo Piriz (Nacional) på ingång. – Han påminner om Vieira och kostar cirka 3 miljoner euro, berättar D’Ippolito. Det blir en fröjd att följa honom. Vår vän procuratore D’Ippolito har ju onekligen ett intressant track record.

Axplock spelare i D’Ippolitos stall:
Edgar Alvarez (Bari, ex Roma)
Nicolás Amodio (Portogruaro, ex Samb och Napoli)
Mariano Bogliacino (Chievo Verona, ex Samb och Napoli)
Bruno Fornaroli (Nacional, ex Sampdoria)
Walter Gargano (Napoli, ex Danubio)
Abel Hernández (Palermo, ex Peñarol)
Cristian Ledesma (Lazio, ex Lecce)
Julio Cesar Leon (Shandong Luneng, ex Reggina)
Michele Pazienza (Napoli, ex Foggia, Udinese och Fiorentina)
Facundo Piriz (Nacional)
Gastón Ramírez (Bologna, ex Peñarol)
Guillermo Rodríguez (Peñarol)
Carlos Valdez (Peñarol, ex Reggina)

Edinson Cavani. Vi avslutar med att nämna spelaren som D’Ippolito och partnern Pablo Betancourt inte fick betalt för att ha förmedlat mellan Danubio och Palermo. I alla fall inte enligt duon. Den affären tröskar just nu genom det italienska rättssystemet.

/Borell

Världen är roligare med Balotelli

Annat roligt från helgen. Gamle Oasis-sångaren Noel Gallagher lägger ut texten om Mario Balotelli.

”Han är lite galen. Att kasta pilar på människor. Det är inte cool. Han borde ha kastat vattenbalonger. Jag gillar personer med karaktär. Om världen vore full med Gary Nevillesar så vore det mycket tråkigare. Neville känns som en fastighetsmäklare.”

Gallaghers ord kom efter att Super Mario lyckats reta upp Rio Ferdinand något oerhört. Det italienska superlöftet, av vissa sedd som italiensk fotbolls framtid, var kaxig och kysste både tröja och blinkade till den rutinerade motståndaren. Då tänker i alla fall jag på en gammal kär incident.

Totti viftar med ena handens fingrar efter Romas 4-0 på Juventus och Tudor löper amok. Säsongen var 03/04 och familjen Sensis Roma stred mot Norr och den där maktkampen om Fiat hade ännu inte lyckats krama avtryckaren för Calciopoli. Che bello!

Ingen jämförelse mellan Totti och Balotelli. Ingen jämförelse mellan Tudor och Ferdinand. Men, vi kan väl diskutera …

/Borell

Cerci och Corvia är överallt!

Commanda Il CaC.

Det som togs upp i den senaste rörliga-bild-versionen av bloggen gick som tåget i helgen. I alla fall de båda Roma-löftena Daniele Corvia (Lecce) och Alessio Cerci (Fiorentina), som först delade Il CaC #63 och sedan var överallt bara sekunder efter att vi tittat klart på del 6 (sic!) i nya Vimeo-verktyget.

Cerci, kung av grinta, var först ut. Han började här, fortsatte här och avslutade här. Vi kan väl fatta det kort. Han hade världens chans, gjorde en bra match och vill stanna fem år till i Fiorentina.

En annan kort version är att Sergio Berti, Cercis procuratore, har en utmärkt kontakt med TMW.

Corvia, fuoriclasse i Serie B, tog över stafettpinnen. Han gjorde det precis i slutet av matchen som såg Lecce Houdini-bryta sig ur och spela till sig en poäng mot gästande Cagliari efter att ha legat under 1-3 några få ordinarie minuter kvar.

Jag gillar Corvia. Ni som följt bloggen länge vet att jag med stor glädje följde och satte hans och anfallskollega Marilungos framfart i historiskt perspektiv när Lecce vann fjolårets Serie B. Enmans-task force Lindgren var så imponerad och nöjd med det gamla Roma-löftets framfart att mitt No Corvia no party fick ett kort och koncist ”Större än Ibra!” tillbaka.

/Borell

Pyroteknik a k a skriva historia

Pyroteknik. Trots att Mister Luigi De Canio arbetar enträget med fotbollsmotsvarigheten till slow food när han rattar il Lecce.

Innan
Stämningen var god i casa Lecce innan matchen mot Cagliari. Klubb, tränare och spelare uppskattas till höger och vänster. Mister De Cagnuson är aktuell för West Ham och Genoa, ungtuppen Andrea Bertolacci imponerar på allt och alla, David Di Michele visar upp en andra vår som spelare som få hade trott, algeriske vänsterspringaren Djamel Mesbah är pinpointad av Olympique Marseille och Antonio Rosati rapporteras ha övertygat både Roma och Bologna.

Man satte också strålkastaren på De Cagnusons framfart i ett historiskt perspektiv. Il Materanos Lecce ståtar med nio segrar och bara fyra upplagor av Lecce har vunnit fler segrar under en Serie A-säsong. Tre upplagor ståtar med tio segrar och en med elva.

Delio Rossi är tränaren som ståtar med elva segrar och Pantaleo Corvino är sportchefen. Duons 03/04 var imponerade av flera olika anledningar – klubbledningens (läs Pantaleos) uppbackning av Mister Rossi när laget gick poängmässig kräftgång i början av serien, den galna bortaformen efter juluppehållet (Reggina-Lecce 1-3, Ancona-Lecce 0-2, Chievo-Lecce 2-3, Brescia-Lecce 1-2, Empoli-Lecce 0-0 och Sampdoria-Lecce 2-2) och Mister Rossis pragmatism.

Pre Cagliari hade De Cagnuson sex matcher på sig att ta två segrar till och gå upp jämsides med Rossi. Om han till slut går i land med den uppgiften är det en fantastisk bedrift. Rossis Lecce var fullproppat med högkvalitativa spelare på ett sätt som De Cagnusons inte är i närheten av. Framförallt inte om man ser till hur det såg ut när säsongen startade. Nu i vår är saken lite annorlunda efter att il materano fått viktiga delar av spelartruppen att utvecklas och nå en nivå som många inte trodde var möjlig. Rosati, Fabiano, Vives, Di Michele, Ofere …

Innan match funderade jag på om Lecce skulle nöja sig med en poäng när Roberto Donadoni kom på besök med sitt Cagliari. Att Cagliari inte alls var nöjda med oavgjort hade Massimo Cellino, sardernas patron, gjort klart för alla i en detaljerad utläggning att en placering upp eller ner i tabellen är värd 2-3 miljoner euro för klubben.

Cellinos ord går såklart att se som alibi, men när domare Banti från Livorno blåste igång var Cagliari det bättre laget. Mycket beroende på att Giuseppe Vives, numera oersättlig på de gulrödas tillbakadragna mittfält, och formtoppade U21-spelaren Bertolacci (ja jag vet, ännu ett Roma-löfte …) saknades.

Under
Matchstart och Stefano Ferrario (ex Ravenna) tvingas utgå i 35:e. De Cagnuson har inte Vives där på mittfältet och kan alltså inte upprepa succén med Pelicano Giacomazzi mellan Tomovic och Fabiano i en backlinje på tre. Inte heller fick Tomovic ta ett steg in i banan för att ge plats för t ex Giulio Donati. Det blev entré för den olycksalige Gustavo (ex Cruzeiro).

Entré Gustavo brukar betyda ridå Lecce och det var väldigt nära att det blev samma visa igen. Den olycksalige faller oförklarligt en-mot-en vid ställningen 1-3 och Borell-favoriten Fabiano (ex Monza) får sträcka ut, stör motståndaren tillräckligt och ser till att det inte blir 1-4. Innan Gustavos fall hade keeper Rosati fallit tillbaka i gamla synder. Det gick absolut att knuffa bort storebror Contis nick fram till 2-1. I gamla synder ingår även att Rubén Olivera tappar boll på mittplan. 3-1 till Cagliari var som ett brev på posten och en obehaglig påminnelse om hur det ofta har sett ut när de gulröda försvarar sig.

Sedan ut Jeda, som skulle ha stått för gol dell’ex och entré Daniele Corvia (ex Siena). Det gamla storlöftet var stor hjälte i fjolårets Serie B och har varit stor De Cagnuson-antagonist i säsongens Serie A.

88:e. Fabiano gör sitt första Serie A-mål i karriären, nickar in 2-3 och ger Lecce hopp.

94:e. Corvia gör inget misstag efter att bolltappare Olivera lyft in och lagkapten Giacomazzi tagit emot och lyft vidare.

3-3 och en poäng i det som GdS beskrev som självmord av Cagliari, men som vi i casa Lecce beskriver som ännu en dag i just casa Lecce. TMW tycker att det handlar om ”pyroteknik”, jag föreslår ”grinta senza fine” i sms till vännerna därnere och utmärkta www.lecce.it säger Fino alla fine.

Efter
Jakten går vidare på Mister Rossis 11 segrar. Självmord, pyroteknik, jävlar anamma utan slut, in i kaklet … Kärt barn har många namn. Mister De Cagnuson har fått den gulröda gruppen att växa och skriver historia.

/Borell

Il mondo del CaC

Il CaC utvecklas och numera kommer bildbloggning från mobila enheter att vara en del av vardagen.

I casa Wilbacher pågår ragukokning i samband med Serie B-stream.

Ett glas i magen och en flaska i maten. Eller tvärtom.

Vinet? Toscana möter Salento. Precis som CaC. Precis som Pandaleo med vinet i Firenze. Mäktiga övningar.20110416-163515.jpg

20110416-163521.jpg

//Wilbacher – cuoco

Alla vägar bär till Rom. Inte alls …

Jag hade tänkt ladda upp med Grosseto-Siena. Det blev Atalanta-Empoli.

Grosseto vs Siena var såklart en utmärkt förövning inför Roma-Palermo. Mängder av Roma-skolade spelare i hemmalaget och familjen Mezzaroma vid rodret där i skuggan av Palion i Siena.

Thomas DiBenedetto. Zio Tom. Uncle Tom. L’americano.

Kärt barn har många namn och nu skall det kära barnet ratta Roma. Om italienska myndigheter tillstyrker det som skrivits under på där borta i Boston …

DiBenedettos grupp vill fixa lite grejer där i skuggan av det där Colosseo som familjen Della Valle restaurerar.

- ny arena

- merchandising

- än hårdare satsning på settore giovanile

Redan presidente Viola försökte det förstnämnda, familjen Sensi misslyckades kapitalt med mittenprylen och punkt nummer 3 finns där alltid.

Är jag skeptisk? Är jag negativ? Jag är realistisk …

/Borell