månadsarkiv: maj 2011

Hummel-miffot och Zlatans diss – två sidor av samma mynt

Det är lätt att bli oerhört besviken efter det som hände i Malmö igår. Det går dock inte att vara överraskad.
Svensk fotboll lider av dåligt självförtroende och är inte herre i sitt eget hus. Man är inte tillräckligt tydlig med vad man vill, får inte hjälpen man tycker att man behöver, osäkerheten sprider sig och gränser testas.

Jag tror på självsanering. Alltid. När något blivit tillräckligt illa, så skiftar det automatiskt till det bättre. Sju goda år följs av sju dåliga år. Det onda måste värka ut innan det blir bättre. Det synsättet innebär inte att jag tycker att saker skall lämnas i sticket och inte försöka knuffas i rätt riktning. Tvärtom.

Fotbollens politiker och tjänstemän skall, såklart, styra skutan klokt och i rätt riktning. Man skall ha ordning på torpet och vara tydliga på ett självsäkert, men inte arrogant, sätt. Svensk fotboll har inte varit tillräckligt enig, därför inte tillräckligt tydlig och har därför handlat i en situation där de ”vanliga” politikerna inte behöver bry sig. Det hade de behövt göra om det hade funnits ett politiskt pris att betala.

Om svensk fotboll hade varit tillräckligt enig och tydlig, då hade de ”vanliga” politikerna räckt ut handen och givit den hjälp fotbollen säger sig behöva. Nu står man istället och tittar på, skakar på huvudet, säger att det här får ni allt tänka igenom en gång till och konstaterar att bolagisering på elitnivå och momsbefrielse på bredden är två oförenliga storheter för Bryssel.

Vi hade varit någon annanstans om svensk fotboll hade sett läktarproblematiken och ägandet av klubbarna, svensk fotbolls två knäckfrågor, som tillräckligt viktiga. Långbänkar tolkas ovilja och oförmåga och varken de egna eller motståndarna blir imponerade. Min initiala argumentation kan förstås appliceras även här. Läktarproblematik och ägandet av klubbarna är frågor som måste få värka ut och helt enkelt får ta den tid de tar.

Här och nu har svensk fotboll blivit lika med läktarincidenter, kronisk oförmåga från elitklubbarna att programmera på lång sikt och problem för breddklubbarna att få verksamheten att gå ihop. Hur gick det till? Hur kunde svensk fotboll låta det bli bilden? Var är de positiva historier som svensk fotboll måste låta berättas? Vem ställer sig upp, säger ”jag riktkarl” och visar stolt upp vägen framåt?

Landslagets lagkapten drar sitt stå till stacken, säger att ”inget har hänt på tio år” och låter alla förstå att saker och ting försämras i hyfsat rask takt. Kanske pratar Zlatan Ibrahimovic om det rent spelmässiga, men det är svensk fotboll som helhet som får smällen. Fotbollen i långbänkarnas förlovade land faller, hamnar längre och längre efter och ingen gör något.

Det är inte fel att Ibrahimovic gör sitt utspel, men det är skandal att han får stå oemotsagd. I vilket annat land hade inte en spelare blivit tagen rejält i örat av både fotbollsförbund och landslagsledning. Så icke i Sverige. Med svensk fotboll på defensiven och självkänslan på botten vågar varken SvFF-ordförande Lagrell eller förbundskapten Hamrén.

Lagrell borde våga, men vill inte (?) gå till historien som skaparen av Zlatan-klyftan som inte gick att reparera. Hamrén borde våga, men kan inte eftersom han satt hela sitt landslag i händerna på den som han bedömer vara den ende som kan ta Sverige dit Hamrén vill. Hört talas om good cop-bad cop? Lagrell slår hårt och återupprättar svensk fotbolls självförtroende, samtidigt som Hamrén stryker medhårs? Eller tvärtom. Istället är det ”bara vara rädd för Ibra” som gäller.

Landslagskaptenens förbundsaccepterade smutskastning är en sida av det devalverade mynt som är svensk fotboll. Igår såg Hummel-miffot till att visa upp en annan sida. Vem ställer sig upp, säger ”jag riktkarl” och visar stolt upp vägen framåt?

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Uppgjort i Lecce – igen

Il CaC har ett tydligt fokus ikväll.

Vi minns il Boemo vända ryggen mot planen i den där matchen som fick Fiorentina att tappa 2 Champions League. Bland annat.

Då handlade det om ett system som önskade vissa lag i högsta serien och vissa i B. En makt som var starkare än de sportsliga värderingarna och som till slut fick italiensk fotboll att tappa en stor del av sin konkurrenskraft, för att inte tala om trovärdighet. Och en CL-plats till Tyskland för all del.

Denna gång handlade det dock inte om något system, i alla fall inte med samma mål som il palazzo pre-calciopoli. Däremot ett mäktigt sådant som finns inom fotbollen, och inte bara. Det är en makt, om vi nu vill kalla den så, som rör sig över landgränser och är betydligt svårare att krossa än det som styrde il calcio för 10 år sedan. Här handlar det uteslutande om pengar.

Jag rör mig i betting-svängar och fick strax innan matchstart igår informationen att Lecce-Lazio skulle vara riggad. Efter en snabb titt på odds blev det ganska tydligt att något var i görningen. Ryktena talade om enorma summor pengar som spelats på resultaten 2-3, 2-4 samt över 4,5 mål.

Ingen idè att skriva en matchrapport. Det som hände på planen hade som Borellecce ofta klokt säger ”mindre betydelse”. Det är inte där matcher avgörs. Tydligen.

//Wilbacher – @Wilbacher

Säsongens lag

Eurosport.se har tagit ut årets lag i Europas ligor. Kalle på utmärkta Premier League-bloggen har tagit hand om England, Frankrike, Holland, Spanien och Tyskland. Själv nöjer jag mig med Italien och ett lag som inte bara innehåller spelare från Serie A.

Serie A/B

Christian Abbiati (Milan)
————————————
Eros Pisano (Varese)
Alessandro Nesta (Milan)
Thiago Silva (Milan)
Federico Balzaretti (Palermo)
————————————
Giulio Migliaccio (Palermo)
Mark van Bommel (Milan)
David Pizarro (Roma)
————————————
Ezequiel Lavezzi (Napoli)
————————————
Antonio Di Natale (Udinese)
Zlatan Ibrahimovic (Milan)

Årets spelare: Zlatan Ibrahimovic (Milan).
Årets tränare: Massimiliano Allegri (Milan).
Årets sportchef: Sean Sogliano (Varese).
Årets president/ägare: Giampaolo Pozzo (Udinese).

Kommentar: Säsongens lag i il calcio ställs som vanligt upp på det sätt som nyblivna mästaren ställer upp laget. Alltså 4-3-1-2. Mästarna Milan dominerar med fem man med i laget. Christian Abbiati håller undan för Handanovic i mål, firma Nesta & Thiago Silva är ohotade som mittlås, van Bommel kittet och dobbarna på mitten och Zlatan Ibrahimovic är given längst fram. Det var Ibras vilja att vinna som fick detta Milan på rätt spår. Och med svensken i laget blir det ingen Edinson Cavani eftersom skyttekungen Antonio Di Natale måste med. Napolis viktigaste spelare är dock med. Ezequiel Lavezzi suger in bollar och attackerar i luckan mellan mittfält och anfall. Högerback? Lägg namnet Eros Pisano (Varese) på minnet. – Kristian Borell

ps. Jag klipper in det jag skrev till Milan-Edman på SF tidigare idag:
Jag måste erkänna att jag missbedömde Mister Allegri inför säsongen. Jag hade inte ens med honom på den topplista över tränare som il CaC (La Lista – allenatori) gjorde tidigt på hösten. I och för sig ingen katastrof eftersom det var många bra namn på listan … Faktum kvarstår dock att jag inte trodde att han var tillräckligt bra och inte heller trodde att han skulle orka värna sin integritet på det sätt han i slutändan gjorde. Fantastiskt gjort av Allegri!

Och vad oerhört roligt att Galliani och Braida fick vara sportchefer med plånbok igen efter att ha ägnat mesta tiden de senaste åren att koka soppa på en spik.

ds.

/Borell

Lecce är till salu – Here we go again!

Så var det dags igen.

Lite efter fem på eftermiddagen och det visar sig att de senaste dagarnas turbulens har gjort att pappa Giovanni Semeraro har fått nog. Det har han och familjen fått tidigare, men ändå tvingats fortsätta att äga US Lecce eftersom det inte finns någon som är beredd att ta över.

Denna gången ger familjen Semeraro en eventuell köpare tio dagar att ge sig tillkänna, innan man sätter någon som inte är familjemedlem att ratta klubben. Äga, visst, men inga mer tillskott av pengar.

Skillnaden mellan en liten klubb och en stor är mycket tydlig. En storstadsklubb är till salu och raden av intressenter är lång. En liten klubb är till salu och det finns inga intressenter alls. Du sitter där med din klubb, men kortet du sitter med riskerar att bli svartare och svartare för att till slut bli till Svarte Petter.

Dagens övning handlar såklart också om att få en piazza att förstå vad familjen Semeraro gjort för klubben och därmed också staden och territoriet. Du saknar inte kon förrän båset är tomt …

/Borell

Pozzo Sr. och hans resande

I dagens Euro Talk kom Udinese på tal.

Ni som följer Il CaC vet att Udinese är lika med familjen Pozzo. I alla fall de senaste 25 åren. Pappa Gianpaolo är ju en i den classe ’86 som bloggen älskar att prata om.

Det är intressant att diskutera Udinese i termer att klubben hittat ett sätt att få saker och ting att fungera oberoende vilken/vilka tränare och sportchefer som rattar. Först lära sig fotbollen under tiotalet år och sedan rada upp 16 raka Serie A-säsonger. Fantastiskt!

Det går såklart att argumentera emot att Udinese skulle ha hittat en process som fungerar och inte är beroende av person. Gianpaolo Pozzo finns ju där och är den yttersta garanten av det Udinese som blivit hans. Pozzo Sr. är en bestämd herre med stor fingertoppskänsla och ekonomisk- och social uthållighet långt utöver det vanliga.

Ni kan historien. Pozzo Sr. tar över Udinese i juli 1986, får käftsmällen med stort K i form av poängavdrag på nio poäng i Serie A 86/87, åker ur, tar sig direkt tillbaka, dras in i en ny ”skandal” när han 1990 pratar i telefon med Lazios dåvarande president Calleri och stängs av från allt som har med fotboll att göra under fem år.

Pozzo Sr. bet ihop och fortsatte sitt projekt.

Zaccheroni blev till Guidolin blev till De Canio blev till Spalletti blev till Ventura blev till Spalletti igen blev till Cosmi blev till Sensini-Dominissini blev till Galeone blev till Malesani blev till Marino (Pasquale) blev till Guidolin.

Piazzola blev till Marino (Pierpaolo) blev till Cinquini blev till Leonardi blev till Zanzi blev till Leonardi blev till Gasparin blev till Larini.

25 år senare sitter Pozzo Sr. där med ett fotbollsimperium som innehåller både Udinese och Granada, i spanska Granada. Spelartruppen är proppfull av spelare som köpts för en spottstyver och som nu är guld värda.

Samir Handanovic, köpt från Domzale för 40 000 Euro, nu värd 10 miljoner.
Mehdi Benatia (Clermont) 500 000 Euro, nu värd 6 miljoner.
Cristian Zapata (Calí) 500 000 Euro, nu värd 10 miljoner.
Pablo Armero (Palmeiras) 200 000 Euro, nu värd 10 miljoner.
Gökhan Inler (Zürich) 2 miljoner Euro, nu värd 14.
Kwadwo Asamoah (Bellinzona) 1 miljon Euro, nu värd 12.
Alexis Sánchez (Colo Colo) 2 miljoner Euro, nu värd minst 30.

Metoden är till synes enkel. Vi köper spelare från företrädesvis Sydamerika, men vi hoppar över Argentina och Brasilien eftersom det är dyrt att handla där. Bättre då i länder som Chile, Colombia och Peru. Vi ger spelarna femårskontrakt med max 1 miljon i årslön.

Antonio Di Natale är undantaget som bekräftar regeln och tjänar mer än den där miljonen per år.

Det är i detta Udinese som tidigare Andreas Landgren och nu Joel Ekstrand ville ha plats. Inte alls lätt, men inte heller omöjligt eftersom Udinese ju gärna spelar in unga spelare på de olika positionerna.

Jag glömde en pusselbit ovan. Resa, resa, resa för att se live. DVD räcker inte. Just nu är det framförallt trion Valentino Angeloni-Roberto Policano-Ernesto Varnier som reser under ledning av gamle landslagsanfallaren Andrea Carnevale. Complimenti! Det går inte att resa mycket bättre än så …

/Borell

Montolivo; VATTENE!

Ni vet att jag gillar Montolivo som spelare. Han är en framtida ”big” och en campione som kan föra ett lag till titlar. Jag vet att många tycker annorlunda, men precis som med Pazzini där situationen var liknande, är jag säker på att vi kommer att få se en Montolivo i stora matcher, i huvudrollen. Jag känner mig säker på hans framtid.

Nu råkar det dock vara så att han spelar i mitt favoritlag Fiorentina och situationen som råder är ohållbar. Olivberget har under en längre tid burit kaptensbindeln och med det tagit på sig en ganska tung roll i laget. Tänk er att den där bindeln tidigare burits av spelare som Antognoni och Di Livio…

Montolivo skulle ha kunnat bli den där spelaren, lite av en modern bandiera, som tar laget under sina vingar och står upp med högt huvud när det blåser kalla vindar. Tyvärr har han visat att han tvärtom är en spelare som viker ner sig och är allt annat än en ledare. Han är en legosoldat, en ”vanlig” dödlig. Ingen hjälte som jag hade hoppats.

Det mest störande är dock hans hantering av sin eventuella kontraktsförlängning som han hela tiden skjutit på framtiden. Så gör inte en kapten. Så gör inte en spelare som fått så mycket under så lång tid. Så gör absolut inte en bandiera – modern eller inte.

Montolivo vattene. Vi vill inte se dig mer.

//Wilbacher – stanco ma fiducioso

Empoli vs Torino – Due squadre CaC in lotta

Empoli vs Torino.

Två städer, två klubbar, två tifoserie och två sportchefer – Pino Vitale och Gianluca Petrachi – som il CaC har den största respekt för och gillar. Mycket.

Empoli mår bra i Serie B. Det gör inte Torino. Men, det vet ju ni som följer Il CaC, eller kanske Joel Olsson på sf, redan. Ni som följer det ena eller det andra vet hur man skall se på det hela och hur man skall se på de båda klubbarnas plats i det hela.

Jag konstaterar att Gabionetta spelar från start och att Forestieri börjar på bänken.

/Borell

Il Calcio al Corso #68 – Il ritorno del CaC dal belpaese e battesimo Eraser

Serie A-snack på Caffetteria del Corso med analys av politiken, spelet och ryktena som är il calcio.

Medverkar gör Kristian Borell, Thomas Wilbacher, Antonio Abizzo, Nicole Fältlöv och Daniel Hamilton.

Du kan prenumerera på Il Calcio al Corso via RSS.

Titta till Caffetteria del Corsos hemsida.

<p
Il Calcio al Corso #68 – del 1 from Eurosport on Vimeo.

Il Calcio al Corso #68 – del 2 from Eurosport on Vimeo.

Il Calcio al Corso #68 – del 3 from Eurosport on Vimeo.

Il Calcio al Corso #68 – del 4 from Eurosport on Vimeo.

Il Calcio al Corso #68 – del 5 from Eurosport on Vimeo.

Il Calcio al Corso #68 – del 6 from Eurosport on Vimeo.

Il Calcio al Corso #67 – Zoom al Milan campione (the lost tapes)

Serie A-snack på Caffetteria del Corso med analys av politiken, spelet och ryktena som är il calcio.

Medverkar gör Thomas Wilbacher, Henri Nekmouche och Odysseus Toro Zacharopoulos.

Du kan prenumerera på Il Calcio al Corso via RSS.

Titta till Caffetteria del Corsos hemsida.

Il Calcio al Corso #67 – del 1 from Eurosport on Vimeo.

Il Calcio al Corso #67 – del 2 from Eurosport on Vimeo.

Il Calcio al Corso #67 – del 3 from Eurosport on Vimeo.

Il Calcio al Corso #67 – del 4 from Eurosport on Vimeo.

Hästen är uppäten

 
Hästen är uppäten.

Mirakelsäsongen 10/11 slutade med 5-0-2 för min del. Ett riktigt Serie A-facit och faktum är att jag har ett riktigt bra facit under den tid som De Cagnuson suttit på Lecces tränarbänk. Oavgjort i den enda match jag såg med honom efter att han tagit över efter Beretta 08/09 och ett alldeles vansinnigt facit när hans Lecce överraskade alla och vann Serie B 09/10. Vi går tydligen bra ihop jag och De Canio.

Det fanns de som förslog ett byte av dricka för att få det att vända när det såg som mörkast ut. Jag ändrar inte gärna i onödan, stod fast vid Amaro Lucano från Misters hemtrakt och nu står vi här med Serie A-kontraktet förnyat. Jag trodde på mitt val, precis som Lecce trodde på sitt och De Canio på sitt.

Förtroende.

/Borell

ps. Det CaC ni alla missat kommer ni att kunna njuta av om någon dag. Thomas ”lo Spagnolo” Wilbacher, Henri ”l’uomo fiducia del Cavaliere” Nekmouche och Odysseus ”OdysseusToro MagnaGraecia” Zacharopoulos. Il Calcio kommer inte mycket bättre än så … ds.