Copa América står för dörren.
Fortsatt diskussion om Lionel Messis storhet, efterdyningarna av River Plates historiska degradering, det unga Mexikos nattliga eskapader och Hugo Chávez besök på Kuba.
Framförallt det sistnämnda. Chávez, Venezuelas notoriske president, var på besök hos mentorn Fidel Castro på Kuba när en varböld ställde till det. Operationen skall ha gått bra, men den publicitetsivrige Chávez syns mycket mindre än vanligt i medierna och snacket går. Är han allvarligt sjuk?
Argentina är favorit på hemmaplan och det finns fog för optimism. Diego Armando Maradona, världens främste spelare genom alla tider, sitter ju inte längre på hemmanationens tränarbänk. Dessutom har just hemmanationen vunnit var tredje upplaga sedan turneringen stöptes om 1987. OK, vi tar bort 1987, då Argentina bara orkade med fjärde plats, men efter det finns mönstret där.
Brasilien i Brasilien 1989 och sedan Argentina gånger två utanför hemlandet.
Uruguay i Uruguay 1995 och sedan Brasilien gånger två utanför hemlandet.
Colombia i Colombia 2001 och sedan Brasilien gånger två utanför hemlandet.
Argentina i Argentina 2011 och sedan …?
Inte bara el ritmo ovan talar för icke-brasiliansk seger. Det gör även det faktum att ingen nation förutom Argentina har vunnit turneringen tre gånger i rad. Sedan kan man ju alltid undra vad som hade hänt om Argentina hade hanterat förbundskaptensfrågan på ett annat sätt post Alfio Basile. Två raka segrar i Copa América (1991 och 1993) och en uppåtgående trend blev till något annat i kaoset kring Maradonas president-Menem-beordrade medverkan i VM 1994.
River Plate-dödaren Daniel Passarella tog över efter Basile och skulle ”styra upp” ett odisciplinerat Argentina. Den gamle storbacken fokuserade på hårlängd (sic!), gick all in på blonde Fernando Redondo och föll som en fura i två raka Copa América. 0-3 mot gästande USA i den avslutande gruppspelsmatchen 1995 var och är ett historiskt argentinskt nederlag.
Det blir också intressant att se hur den i Europa så hyllade Messi tas emot. Hemma i Argentina är det Carlos Tévez och inte Messi som är fansens kelgris. Årets Copa América är inte bara viktig för Messi. Bara i hemmalaget skall en kvartett av Messis medspelare se till att övertyga existerande och/eller potentiella klubbar om sin förträfflighet. Toppklubbarna står i kö för nämnde Tévez (Man City), Sergio Aguëro (Atlético de Madrid), Gonzalo Hugaín (Real Madrid) och Javier Pastore (Palermo).
Vi backar i näringskedjan. Copa América handlar lika mycket om då som nu. Om att 1) ha scoutat rätt då, 2) att scouta rätt nu och 3) att ta rätt beslut. Antag att du är sportchef för en klubb som har en spelare av Pastores kaliber. Skall du sälja spelaren eller låta honom vara kvar? Och om du säljer honom, skall du göra det före eller efter mästerskapet? Många klubbar sitter dessutom på optioner på olika spelare som man skall se till att få utnyttja eller baxa sig ur. Dags för avslut i en mercato utan slut.
Min favoritupplaga av den amerikanska cupen? 1991 i Chile. Basiles ”nya Argentina”, med målvakten Goycoechea, försvarsgeneralen Ruggeri och kvicksilvret Caniggia som enda överlevande från Bilardos VM-silver-lag från 1990, imponerade stort. Basile Boys slog hemmanationen Chile två gånger om, nitade ärkerivalen Brasilien (3-2) och vann enkelt mot Colombia (2-1) i finalen. Det vattnades i munnen på de europeiska storklubbarna, som slog till.
Fiorentina gjorde det två gånger om och tog två Boca Juniors-spelare till Europa. Centertanken Gabriel Batistuta gjorde succé och andreanfallaren Diego Latorre floppade. Det blev även för fiasko för Leonardo Rodríguez (San Lorenzo), kantspringaren med nummer 20 på ryggen som jag föll som en fura för efter en strid ström av framspelningar och även mål. Rodríguez köpetes av Tapies Olympique Marseille, lånades ut till Toulon och hamnade sedan i Caniggias Atalanta.
Nu sitter FIFA-agent Rodríguez där på läktarna i Argentina för att se hur hans adepter sköter sig och jag sätter mig framför TV:n för att se hur de italienska klubbarna (som jag ju framförallt följer) har skött sig bakåt och sköter sig här och nu.
Kommer Tévez framfart göra att Manchester City blir mer eller mindre benägna att släppa iväg honom till ett suget Inter?
Kommer Aguëro att gå så bra att Real Madrid struntar i icke-köp-pakten med Atlético de Madrid och snor honom framför näsan på Juventus?
Kommer Pastore över huvud taget att lämna bänken och kunna visa att han är mer än en supertalang?
Kommer Sergio Romero att övertyga så mycket mellan stolparna att han får DiBenedettos ”nya Roma” på fall?
Det är bara några av frågorna och det i ett av lagen. Sedan finns det ju frågor i Bolivia, Brasilien, Chile, Colombia, Costa Rica, Ecuador, Mexiko, Paraguay, Peru, Uruguay och Venezuela. De sistnämnda brottas dock med frågan som överskuggar alla andra. Den om Chávez varböld.
/Borell