månadsarkiv: juli 2011

Torna Della Valle

Andrea Gozzini, la cammeriera dei Della Valle, som hon kallas på de italienska redaktionerna, levererar artikeln som inte kan tolkas på annat sätt än att Della Valle-bröderna på riktigt vill tillbaka till il calcio. Det är en gnutta hoppa för oss fans som levt med frånvaron en tid nu.

Della Valle-familjen vill ha alla presidenter runt ett bord för att en gång för alla ”sätta stop för polemiken”, för fansen, och för trovärdigheten av den italienska fotbollens skull. I sitt långa pressmeddelande går man hårt åt utredningsledaren Auricchio som kritiseras hårt för att ha använt bara en del av all fakta och det material som fanns tillgängligt. Auricchio valde alltså att ignorera material under utredningen. Här är Della Valle-familjen, som alltså fortfarande hävdar att man inte hade något med Calciopoli att göra, beredda att gå vidare med en process mot Auricchio. ”Förklara för oss och fansen varför 1000-tals och åter tusentals avlyssningar ansågs irrelevanta”. Ja, förklara gärna.

Det året och il gentiluomo Dino Zoffs ”onda aningar” kommer alltid att svida i mitt minne. Jag var på plats i Verona. Jag var på plats när Zauri tog den med handen på Olimpico och när Lazio gjorde två ”Övrebö-mål” på Franchi. Jag var på plats i Genoa när Fiorentina fick två ”mystiska” oförklarliga utvisningar under matchens första 9 minuter. Jag såg allt live och jag har aldrig någonsin sett något liknande. DET fick vi betala för. 2 Champions League, men mycket mycket mer än så. Jag glömmer inte och jag vet vad jag har sett. Jag behöver inga avlyssningar.

***************************
Montolivo är Milans Mr X enligt la Gazza. Jag hade det på känn redan innan sommaren.

***************************

Della Valle-familjens ritorno al calcio är sommarens stora nyhet och en mycket glad nyhet för HELA den italienska fotbollen. Nu jävlar kör vi.

Io sto con Della Valle.

Wilbacher – cammeriere di Corvino

Året med Claudio Lotito

Det är väl inte för sent att summera den gångna säsongen? Jag tycker att vi inte har uppmärksammat tillräckligt vilket storartat år det var för Claudio Lotito.

Det går såklart inte att förklara hans storhet i ord, men jag har försökt samla några videor från höjdpunkterna. Tryck på länkarna!

Man förstod ju redan från början att det skulle bli en speciell säsong, när Lotito tog örnen Olimpia till Formello. Så mycket av Lotitos geni som syntes i denna handling.

En underskattad aspekt tycker jag är generositeten som presidenten visade. Han anställde alltså hela tre personer för att ta hand om örnen. Se här med vilken värme han talar om henne. Han berättar till och med att hon har blivit tjockare för att hon har ätit så mycket lax! (”Hon får inte bli för tjock för då får hon svårt att flyga.”) Vem sa att Lotito var snål?

Den stolte presidenten berättar (han pratar om örnen från 2.08 i klippet), att Olimpia är som en spelare på Formello, en stjärna, ”una star”.

Han ser otroligt förtjust ut när han talar om hur örnen från sin speciella plats inspekterar spelarna när de går på bussen på väg till match: ”Var uppmärksamma på vad ni gör nu för ni måste representera mig på bästa sätt”, ser hon ut att säga till dem, enligt örnhusse Lotito.

Mycket riktigt fick ju också örnen sportslig effekt, då Lazio låg högt uppe i tabellen under en onaturligt lång tid. Lotito förklarar:

- Jag märker på spelarna att de verkligen vill hålla den här symbolen högt. Dels för att det är ett vackert djur. Men också enligt mig för att hon för med sig en viss fruktan, och respekt. Och kanske att det leder till en större ansvarskänsla hos spelarna för att kunna säga: ”Vi måste komma tillbaka och kunna ställas till svars inför örnen som vi representerar.”

Själv är jag övertygad om att det var när Olimpia inte ville flyga längre som Lazios chanser på topp-placeringarna började undergrävas.

Men örnen var långt ifrån det enda som gjorde denna säsong till en enda Lotitoshow.

Minns ni till exempel när han grälade med Paolo Di Canio i direktsändning om hur mycket Lazio hade betalat för Mauro Zarate? Ja, hur kunde någon glömma det? Jag tror inte ens att jag behöver kommentera eller översätta det här. Detta är vad fem förlorade derbyn kan göra med i laziali.

Man skulle kunna tro att Di Canio-bråket var höjdpunkten på säsongen, men presidenten var ju inblandad i ett annat gräl, som till och med blev fysiskt. I en fantastisk artikel i Gazzetta dello Sport berättades om hur Lotito på en middag med Lega Calcio fick Aurelio De Laurentiis på dåligt humör genom att visa upp en tabell på hur tv-pengarna skulle kunna fördelas – där Lazio fick mer än Napoli. Som ni vet blev De Laurentiis så arg att han gav Lotito ett knytnävsslag på näsan. Adriano Galliano och Pietro Lo Monaco fick hålla tillbaka Lotito för att han inte skulle ge igen. Detta var samma vecka som Lazio och Napoli skulle mötas.

En av mina favoritföreställningar är ändå när presidenten börjar prata om vin i en efter-matchen-intervju. Först deklarerar han att han aldrig dricker vin, bara vatten, han är absolutist. (”Det finns dokumenterat.”) När han sedan blir anklagad för att inte veta något om vin, demonstrerar han sina expertkunskaper.

Presidenten lanserade också en officiell Lazioradiokanal. Genialiskt. Andra har tv-kanaler. Men varför har ingen förut kommit på att starta en radiokanal? Där spelarna valde musik under var sin timme. Hernanes spelade gospel, Rocchi rap och Lotito lovade spela ”en cd med alla sångerna i kurvan mot mig”.

Men, vi har fortfarande inte kommit fram till Lotitos riktigt stora insats. Hans task force. Här förklarar presidenten på ett kort och kärnfullt sätt varför hans task force behövs. Tack vare Lotito kan vi nu vara säkra på att Serie A har genomförts på ett helt korrekt, sportsligt och säkert sätt. Så hemlig och effektiv är denna task force, att ingen fortfarande vet vem som ingår i den.

Det är ingen liten uppgift, men dessutom har presidenten stått för kulturgärningen att visa exakt hur ”task force” ska uttalas.

Twitter-hashtaggen, myntad av @iPrimaPunta, är #TASCAFORZ för den som vill diskutera de här viktiga frågorna.

Men nu startar ju snart nästa säsong, och Claudio Lotito har redan meddelat att han kommer att komma med en ny symbol för Lazio. Tyvärr missade ju de som grundade Lazio att ge klubben ett namn, färger eller en symbol som har med Rom att göra. Det ska nu Lotito – vem annars?– åtgärda, och meddelar att det kommer att stå på Lazios tröjor att de är det första laget i Rom.

Enligt Lotito har Roma felaktigt tagit varginnan med Romulus och Remus som symbol, eftersom det inte är den första symbolen för Rom. Nu ska Lazio få en, än så länge hemlig, symbol som talar om att det är Roms första lag.

Alltså en symbol från före det att Romulus och Remus, Roms grundare, var spädbarn. Själv kan jag bara komma på de sju kullarna som staden byggdes på. Jag tog mig friheten att skissa på några förslag om hur en sån symbol skulle kunna se ut.

Jag kan nog inte riktigt förklara hur mycket jag älskar Claudio Lotito. Om ni andra fortfarande inte förstår, den här fick jag av Oscar.

/Malena

Vi måste få drömma

Jag har svårt att förstå vad som är skapat av media och vad som är verklighet i den delikata situation som råder för tillfället i Firenze. Mina vänner i kurvan kör la linea dura, mina journalistvänner likaså. När jag pratar med amici som just nu inte bor i Firenze, eller har tagit klivet till maratona, så får jag ytterligare en känsla. Min egen erfarenhet av liknande situationer säger mig att det är på gång drastiska förändringar, men samtidigt talar Della Valle-familjens förmåga att driva sina andra företag emot teser om försäljning och allmän nedrustning.

Jag vill fortsatt tro att Della Valle-familjen är annorlunda andra italienska entreprenörer och jag har en stor portion tillit till Italiens 6:e rikaste familj. Jag vill tro att det finns hopp om lo Scudetto inom en relativt snar framtid. Jag drömmer fortfarande om bröderna Della Valle på mittplan med en pokal som höjs mot den florentinska himlen. Jag drömmer och tror på Corvino där bredvid. Hur orealistiskt och naivt det än låter.

Det finns en potential i den här förening som är speciell och som fortfarande får mig att drömma.

Den här videon som just nu snurrar på de lila sajterna beskriver ganska bra mina tankar dessa ljumna sommarkvällar.

Wilbacher – sogno

Den ene Cannavaro

När jag minns Fabio Cannavaro minns jag hur jag stod och väntade på tvärbanan i Liljeholmen en sen sommarkväll 2006, fortfarande upprymd efter att ha sett den vibrerande semifinalen mellan Italien och Tyskland nere i Hornstull, och luften var tjock av fläderdoft. Jag minns inte om det var hans bästa match i VM, men det är det ögonblicket jag kommer att tänka på.

Själv tyckte jag att Fabio Cannavaro var turneringens bäste spelare (förutom Totti som alltid är undantagen), så vackert rent och precist som han kunde spela mittbacksspel. Men många i Italien ville hellre att Gigi Buffon skulle få  Guldbollen det året.

Kanske är det fel, men när Fabio Cannavaro nu lägger av med fotboll vill jag helst reda ut varför jag har så svårt för honom, trots att jag beundrar honom som spelare.

Jag minns visserligen den utläckta videon på när han skrattande tog emot någon slags dropp inför en match med Parma, men det är inte så mycket därför.

Kristian anklagade mig häromdagen för att inte tycka om honom eftersom han är napolitanare, men det vill jag protestera mot.

Napolitanaren Roberto Saviano sa om Fabio Cannavaro, i en intervju innan han själv hade slagit igenom, att han var ”den absoluta motsatsen till uppoffring, plikt och uppriktighet”.

Cannavaro har alltså svurit sin trohet till två fotbollsklubbar, Napoli och Juventus, men han har aldrig velat offra så mycket för dem. Juventus lämnade han när de åkte ner i B, vilket man väl inte kan klandra honom för i sig. Om han inte bara samtidigt så gärna talade om hur mycket han kände för klubbfärgerna.

Cannavaro är en napolitanare som har klarat sig: som har flyttat. Till Norditalien, utomlands. Det i sig kan man inte heller klandra honom för. På den tiden han var bra brukade folk prata om hur han skulle återvända till Napoli snart och hur vackert det skulle bli. Jag protesterade alltid, för om man verkligen lyssnade på Cannavaro själv så skulle han ju alltid återvända sen. Sen, när han hade vunnit alla titlar och uppnått allt han kunde uppnå, då vore det väl fint att avsluta karriären i hemmaklubben.

Ja det låter fint, men det fanns andra spelare som faktiskt gjorde något för sina älskade klubbar. Som Cristiano Lucarelli som gick till Livorno i B när han var i sina bästa år.

Det där med att man ska spela i sitt hjärtas klubb någon gång, senare, handlar väl mer om en själv än om klubben. Inte konstigt att Napoli sa nej till en spelare med den sortens motivation, när Fabio Cannavaro till slut blivit så dålig att han tyckte att han var redo att komma hem till Neapel.

Apropå Saviano, så anklagade Cannavaro för ett par år sedan Gomorra för att smutsa ner bilden av Neapel. ”Vi har redan så många negativa etiketter”, sa han under sin tid i Real Madrid. ”Fortfarande idag sa en lagkamrat till mig: ’Italienare? Mafioso.’”

Det är ganska sorgligt då, att Cannavaro själv häromveckan visade sig vara kompis och affärspartner med en av camorrans lakejer. Samtidigt som polisen gjorde raider över hela Neapel den 30 juni i en stor antimaffiaoperation, befann sig Cannavaro på semester i USA tillsammans med en av de huvudmisstänkta, företagaren Marco Iorio, som ska ha varit bulvan för bland andra bossen Salvatore Lo Russo och ägnat sig åt pengatvätt och ocker. Cannavaro har investerat 200 000 euro i Iorios restaurangkedja Regina Margherita, som beslagtogs i tillslaget, och har i polisförhör sagt att han lärde känna honom för sex, sju år sedan.

Det är i och för sig inget brott att vara vän med skumma personer.

Cannavaro engagerade sig också i borgmästarvalet för några veckor sedan, självklart på fel sida. Han skulle arbeta för Gianni Lettieri om han vann. Lettieri var Berlusconis kandidat, den camorrasamröresmisstänkte före detta statssekreteraren Nicola Cosentinos kandidat.

Som tur var inträffade ett slags mirakel i Neapel och den gamle åklagaren Luigi de Magistris, som vill införa sopsortering i stan, vann. Istället för Cannavaro sitter nu Calciopoliåklagaren Giuseppe  Narducci som var med och skickade Juventus till Serie B den där sommaren 2006, i borgmästarstaben. Saker hänger så märkligt ihop.

Det finns förstås en Cannavaro som jag gillar bättre. Paolo. För ett tag sedan upptäckte jag till och med att han tycker om en av mina stora favoriter: den napolitanska rapduon Co’Sang. Han skulle ha varit med i en av deras videor i våras, men klubben förbjöd honom tyvärr. Ändå, lite andra kompisar.

Fint att det var han, den lite sämre brodern som inte lyckades ta sig från Neapel, som istället fick vara med och göra Napoli stort.

/Malena

Den rögade ålen har siktat Sicilien

Den coolaste övergången i svensk fotboll post Zlatan till Ajax är ett faktum.

Spelaren med rappa steget och det tunga skottet är klar. Agon Mehmeti är klar för Palermo. Rosaneris nye sportchef Sean Sogliano fiskar alltså i svenska vatten. Det är ett besked som heter duga och ett mycket gott betyg åt svensk fotboll. Palermo vet nämligen att knyta upp de allra bästa unga spelarna.

Palermos vulkaniske president Maurizio Zamparini (en gång hyllad här i bloggen med ett eget CaC-avsnitt) har varit och fortsätter att vara väldigt tydlig när han parkerar sin klubb på den övre halvan av Serie A. När man tog sig upp från Serie B fanns det gott om rutinerade spelare i laget, men planeringen för framtiden var redan igång och satsningen på unga spelare blev ännu tydligare när klubbdirektör Rino Foschi ersattes med sportchef Walter Sabatini.

Edinson Cavani, Samir Ujkani, Simon Kjaer, Javier Pastore, Salvatore Sirigu, Abel Hernández, Pajtim Kasami, Josip Ilicic …

Men, Sabatini fick inte ordning på det unga Palermo. Offensivt fungerade det utmärkt, bakåt fungerade det inte alls. Exit Sabatini under brinnande säsong, jakt efter ny sportchef inför öppen ridå och valet av Sogliano Jr., mannen bakom miraklet Varese. Sogliano Jr. programmerar helheten bättre än Foschi, är lika bra på att fiska talanger som båda sina företrädare och har inte alls Sabatinis defensiva brister. Det är en pragmatisk sportchef som sätter Mehmeti i händerna på pragmatiske tränaren Stefano Pioli (Chievo Verona).

Det börjar i januari, om nu inte Sogliano ringer upp en av alla dessa Per i Malmö och ser till att ändra på det. Han som är tunn som en rögad ål skall ta en plats i ett anfall där nämnde Pastore, den stora stjärnan, är på väg att lämna. Lagkaptenen Fabrizio Miccoli kanske också lämnar. Romario del Salento uppskattade inte alls presidente Zamparinis uttalanden om att han måste acceptera att inte alltid starta. Skadebenägne chilenska skyttekungen Mauricio Piñilla, valpige colombianen Hernández och succéslovenen Ilicic är tre andra som är ute efter en ordinarie tröja.

Att fastna i Palermos utmärkta scoutnät var första steget. Nästa steg handlar också om nätkänning. Det som sången påstår att Mehmeti gör. Sveriges mest intressanta offensiva spelare måste helt enkelt göra mål för att få stanna i det fantastiskt intressanta Palermo.

Vadå Toivonen till PSV? Vadå Berg till Hamburg? Mehmeti till Palermo är både tyngre och coolare.

/Borell

I percorsi aggrovigliati del calcio

Den snåriga calcion´s alla vägar är fantastiska och desto mer tid du lägger ned desto större blir pusslet att lägga. Det är det som är charmen och därför tiden till annat blir allt mindre.

Il mercato. Mehmeti skrevs det om i dagens la Gazza och trots att vi i Sverige har journalister som lusläser pdf-versionen kan detaljer tydligen missas. Eller har vi förresten journalister som ivrigt läser allt som skrivs? Kanske inte ändå, det vore nog för mycket begärt. Hur som helst finns folk i min närhet som bidrar till att täcka igen luckor och säkerhetsställa att inget missas. Hampus Nielsen skrev till exempel i morse på rosanero.se om Zampa´s ord i la Gazzetta dello Sport. De gick sedan från min mun vidare till centralredax i Sumpan, och så var vi på eurosport.se de första att skriva om övergången. Som kanske inte blir av. Det vet vi ju av erfarenhet. Senza firma può succedre di tutto.

På tal om snårigheter. Man kanske kan tycka att vi på CaC borde ha reagerat på duellen, som den tydligen kallas, mellan Moratti och Agnelli. Visst. Här har ni min reaktion.

Två pojkar som lallar runt i maktens korridorer. Två pojkar som girigt jagar efter den smutsigaste av Scudetto som kanske någonsin delats ut. ”Delats ut” för att det är just det det handlar om. I och med allas (nåja) inblandning i Calciopoli och Inters officiella inträde efter att åklagare Palazzi lämnat sitt omdöme och syn på de blåsvartas (läs Moratti och Facchetti) nivå av insyltning råder det inga tvivel längre. Jag tänker inte i detta inlägg uttrycka min besvikelse över att ha förlorat två CL och blivit näst värst dömd av ALLA, utan nöjer mig med att konstatera att lo Scudetto duemillasei bör brännas. Jag tycker att Moratti och Agnelli ska skämmas. Jag tycker att striden och ”duellen” de driver framåt är vidrig och jag tycker att den gör de smutsiga. Jag kan hålla med om mycket de säger, att Moggi inte agerade åt Juves räkning, att Facchetti är en död man som man inte ska vanhedra OCH SÅ VIDARE. Men varför vill man ha en Scudetto som så uppenbart alltid kommer att vara nedskitad?

BRÄNN SKITEN OCH GÅ VIDARE.

Ikväll är det desto roligare saker som händer i the cloud of calcio och man vill ju alltid avsluta med något glatt. Cavani & co vs Sanchez & co är troligtvis min höjdpunkt denna calcio-sommar. Vamos chicos!

//Willbacher – lo spagnolo sudamericano

Vannucchi är överallt a k a Gone fishing

Vannucchi är överallt.

Jag snubblar över Vannucchi när jag funderar på exakt hur Quartetto di Luccas framfart på slutet av 50- och början av 60-talet ger oss svaret på hur det kommer att gå för DiBenedettos ”nya Roma”. Jag snubblar över Vannucchi som en viktig spelare när jag tittar till procuratore Marco Picciolis stall.

Vannucchi, Antonello och Vannucchi, Ighli.

De båda Vannucchi har fått mig på fall. De har sina rötter i centrala Toscana. Antonello (Lucca) som vibrafonsnubbe i det där bandet som först gick i förebilden Modern Jazz Quartets fotspår och sedan befann sig längst fram. Ighli (Prato) som länken mellan mittfält och anfall i det Empoli som tog sig ända till UEFA-cupen.

För en knapp säsong sedan var det ingen som ville ha Ighli, som berättade att det nu var fiske som gällde. ”Gone fishing” är en legendarisk rubrik som berättar om att ingen vill ha en legendarisk spelare. Sedan stövlade storsatsande Spezia in. För drygt 50 år sedan klarade ingen att hålla ihop Quartetto di Lucca. ”Quartetto” blev albumet som bevisade att underbart är kort. Eller i alla fall inte längre än fyra-fem år. Nu stövlas det in och bandets råa energi, upptäckarglädje och tempo hyllas som unik.

Vannucchi. Jazz italiano och il calcio kommer inte bättre än så.

/Borell

Jag vill vara farbror, inte morfar

Luigi De Canio skriver sin historia.

Till en början kunde vi inte läsa så mycket, bara en illa dold flirt med Catania, om De Canio efter att denne sagt upp sig från Lecce mellan näst sista och sista omgången av säsongens Serie A. I takt med att il materano insett att han kommer att gå utan jobb, kan vi läsa desto mer. Om det inte pratas tillräckligt om dig, då får du se till att det pratas om dig. Historien skrivs och varför inte se till att den skrivs rätt.

Avslöjandet
Det började i slutet av förra veckan med ”avslöjandet” för Radie IES att han valt att inte spela Andrea Bertolacci för att hålla denne under radarn och på så sätt gå Lecces ärende. Aziendalista De Canio valde, rent sportsligt, att inte här och nu ställa upp med det bästa laget för att i framtiden kunna ställa upp med ett bra lag. Han offrade sig här och nu och tog det svåra beslutet för Lecces framtids skull.

Farbror, inte morfar
Det fortsatte i capo Puglia Giuseppe Calvis intervju i GdS:s lokala del. Redan i början av intervjun förstår man att det är en speciell människa vi har att göra med. ”Jag kommer aldrig att tillåta min dotters barn att kalla mig för morfar. Farbror är vackrare, och annorlunda.”

Just annorlunda är ett nyckelord för De Canio. I alla fall när han får säga det själv. Jag var där när han i innandömet av Stadio San Nicola skulle beskriva sitt Lecces gärning och varför laget hade klarat Serie A-kontraktet. ”Jag är lite annorlunda”, började han och fortsatte med att beskriva sig som både snarstucken och stolt. Det är denne annorlunda, snarstuckne och stolte tränare som nu konstaterar att han inte fått något egentligt erbjudande efter sin mycket framgångsrika sejour i Lecce.

Bara Legia Warszawa
En överraskande ligaseger i Serie B och förnyat kontrakt i Serie A räckte inte för att övertyga klubbdirektörerna därute. Bara Legia Warszawa hörde av sig. ”Jag är van vid allt. Och vet att inte resultaten kan garantera mig en tränarpost. Efter att ha klarat kvar Siena två säsonger i rad var jag utan jobb i ett år och fick det först i Queen’s Park Rangers. Jag har inte fått några presenter, jag har själv byggt min karriär …”

Den sista meningen är extra intressant. De Canio var en av fyra Serie A-tränare som hade GEA som agent och han tränade lag – Napoli, Reggina, Genoa, Siena och Queen’s Park Rangers – med uttalat goda relationer till il nostro amico con lo cigaro. Ni vet att jag hävdar att De Canios GEA-koppling var något som talade för honom när familjen Semeraro skulle vrida klubben ur händerna på den tidigare klubbdirektören Pantaleo Corvino. GEA-kopplingen (=icke Corvino) och det faktum att han var en bra tränare. Riktigt bra. Nu har den riktigt bra tränaren inget jobb. ”Lecce är kvar i A, Fenucci (klubbdirektören) landade i Roma, medan jag är utan lag och med ett sår som alltjämt är öppet, plågsamt ….”

Soppa på en spik
De Canio är tydlig med att berätta att Lecces ägarfamilj Semeraro enligt honom inte fullföljt det projekt man hade tillsammans. Det förnyade Serie A-kontraktet var inget annat än ett mirakel med tanke på de ekonomiska begränsningar som fanns. De Canio kokade alltså soppa på en spik och vill ha respekt för det.

De Canios exit från Lecce splittrade hans stab, något han inte är nöjd med. ”Ja, jag är stolt över deras lojalitet. Roberto (andretränaren Roberto Rizzo) och Pippo (collaboratore tecnico Filippo Orlando) har litat på mig även när det varit som svårast. Tillsammans väntar vi på goda nyheter. Lorieri (målvaktstränaren)? Jag respekterar hans beslut, det är det enda jag säger.”

Skriv, skriv, skriv
Dagen efter är De Canio igång igen. Nu i gamla arbetsgivaren Sky:s kanaler. ”Alvarez är mycket bra. Några av mina medarbetare scoutade honom, men han kostade för mycket för oss”, berättar han. Det gäller att skriva sin historia och inte låta andra skriva den åt dig.

Sommaren 2011 blev inte vad De Canio och hans pyramid hade tänkt sig. Efter de stora framgångarna hade man hade tänkt sig ett nytt jobb ganska snart, men ägarna och direktörerna i il calcio var inte lika säkra som De Canio själv på att det var hans grupps förtjänst att det gick som det gick. Ägarna och direktörerna i il calcio kan sin sak. De vet att De Canio fick arbeta i en sällsynt lugn och ro därnere i Lecce.

Sommaren 2011 blev inte heller vad familjen Semeraro hade tänkt sig. Deras kamp mot alla odds blev helt enkelt för jobbig när ytterligare nyckelpersoner valde att lämna. Först amministratore delegato Fenucci och sedan allenatore-manager De Canio.

Tänk om
Sommaren 2011 är sommaren då De Canio och Orlando tar igen förlorad tid och tillbringar tid med familjen. Capo De Canio i Matera och Orlando, il cervello di De Canio (sv. De Canios hjärna), i Cosenza. Utflykterna ner till havet är givna. Där ute någonstans i vattnen kring Salento tillbringar medlemmarna i familjen Semeraro sin sommar på båt. Det handlade hela tiden om mot alla odds, men tänk vad som kunde blivit …

/Borell

Il Calcio al Corso #74 – Gasperson, scudetton 2006, Copa América 2.5-0.5 VM och Crespo alle buste

Serie A-snack på Caffetteria del Corso med analys av politiken, spelet och ryktena som är il calcio.

Medverkar gör Kristian Borell, Daniel Hamilton och Cihan Dalaba.

Du kan prenumerera på Il Calcio al Corso via RSS.

Titta även till Caffetteria del Corsos hemsida. Det är där det händer.

Il Calcio al Corso #74 del 1 from Eurosport on Vimeo.

Il Calcio al Corso #74 del 2 from Eurosport on Vimeo.

Il Calcio al Corso #74 del 3 from Eurosport on Vimeo.

Il Calcio al Corso #74 del 4 from Eurosport on Vimeo.