månadsarkiv: september 2011

Il Calcio al Corso #80 – Siffran som definierar calciopoli, arenor, säsongen som kommer och Forlán bättre än alla i Milan

Serie A-snack på Caffetteria del Corso med analys av politiken, spelet och ryktena som är il calcio.

Medverkar gör Kristian Borell, Thomas Wilbacher, Malena Johansson och Henri Nekmouche.

Du kan prenumerera på Il Calcio al Corso via RSS.

Titta även till Caffetteria del Corsos hemsida. Det är där det händer.

Il Calcio al Corso #80 del1 from Eurosport on Vimeo.

Il Calcio al Corso #80 del2 from Eurosport on Vimeo.

Il Calcio al Corso #80 del3 from Eurosport on Vimeo.

Il Calcio al Corso #80 del4 from Eurosport on Vimeo.

Il Calcio al Corso #80 del5 from Eurosport on Vimeo.

Il Calcio al Corso #80 del6 from Eurosport on Vimeo.

Säsongsguide, placering 1 – Milan

Milan

Klubben – 9
Förra sommaren fanns det ett stort frågetecken för Milans vilja och klubbledningens förmåga. Ägaren Silvio Berlusconi hade inte velat på så länge att det var man tvungen att vara osäker på om de rutinerade klubbdirektörerna Adriano Galliani och Ariedo Braida fortfarande kunde. Duon hade tvingats att koka soppa på en spik under många år att det inte alls var säkert att det bara var att skruva på kranen igen.

Galliani och Braida hade fortfarande förmågan. Massimiliano Allegri utsågs till ny tränare efter Leonardo, Zlatan Ibrahimovic (Barcelona) snoddes från katalanerna för en anmärkningsvärt låg summa, Kevin Prince Boateng (Portsmouth) fick överraskande en plats på det ordinarie mittfältet, Robinho (Santos) stärkte kopplingen till in house procuratore Mino Raiola, Ronaldinho (Flamengo) fick göra januari-exit och Mark van Bommel (Bayern München), ännu en Raiola-adept, tog plats på det centrala mittfältet.

Säsongens Milan fortsätter att vilja, även om Mister X låter vänta på sig. Mister X är, såklart, någon av (eller kanske både) Marek Hamsik (Napoli) och Mario Balotelli (Manchester City). Raiola är mannen som skall göra det och tro inget annat än att han kommer att gå iland med uppgiften. Han är ju agent för både Hamsik och Balotelli. Och han är ju Raiola.

Tränare – 8
Massimiliano Allegri imponerade stort ifjol när han hittade fram till ett stensäkert spelsystem, samtidigt som han bänkade Ronaldinho och på klubbledningens uppdrag såg till att flytta på spelregissören Andrea Pirlo. Milan började säsongen klart Ibrahimovic-beroende, men växlade sedan över till något annat. Ibrahimovics vinnarskalle var fortfarande en grundsten, men till det lades utmärkt målvaktsspel av Abbiati, fantastiskt mittbacksspel av Thiago Silva, härligt grinigt mittfältsankarspel av van Bommel och KPB:s förmåga att om-och-om-igen komma till avslut.

Målvakt – 8
Christian Abbiati har inte fått och får inte det erkännande han förtjänar. Det är ju så lätt att prata om Buffon och Julio César. Faktum är att Abbiategrasso-sonen aldrig varit bättre. Abbiati anno 2011 är härligt rutinerad, tuff och har sin backlinjes fulla förtroende. Ingen Dida där inte!

Marco Amelia och Flavio Roma fortsätter som Serie A:s kanske bästa målvaktsreserver.

Backlinje – 9
Det gick knappt att göra mål på Milan ifjol. 24 insläppta mål på 38 ligamatcher, tolv hemma och tolv borta. Till höger gjorde Ignazio Abate en bättre säsong än vad någon hade kunnat tro och till vänster höll varken Luca Antonini eller Raiola-adepten Dídac Vilà (Espanyol) och nödlösningen Gianluca Zambrotta fick rycka in.

Men, det var inte kanterna som gjorde Milans backlinje 2010/11. Det var mittlåset Nesta-Thiago Silva som var omutligt, såg till att lyfta backlinjen och parkera laget på 24 insläppta ligamål. Mål att jämföra med Leonardos 39 insläppta säsongen innan och de 35 från Ancelottis sista säsong vid rodret.

Säsongens Milan fortsätter att skruva på backlinjen och kommer till spel med en ny ordinarie vänsterback och en ny mittbacksreserv. Taye Taiwo (Olympique Marseille) är tänkt att ta den plats till vänster som tillhörde Aly Cissokho under fyra dagar för två somrar sedan, och Phillipe Mexès (Roma) tar Nicola Legrottaglies (Catania) plats som reserv bakom superduon Nesta-Thiago Silva.

Colombianen Mario Yepes, så hård och så nyttig, nämnde Zambrotta och skadedrabbade Daniele Bonera börjar på bänken.

Mittfält – 8
Det finns ingen Pirlo mer och det finns ingen Mister X. I alla fall inte när säsongen startar. Allegri visade redan ifjol att hans Milan klarade sig utan den allt äldre och den allt mer skadebenägen Pirlo. Nu fortsätter han på den inslagna vägen med van Bommel som ankare och Allegri-rehabiliterade Gattuso som vakthund. Till det lägger il livornese någon av arbetshästen Massimo Ambrosini, pånyttfödde Alberto Aquilani (Juventus) och dynamiske ex-juventinon Antonio Nocerino (Palermo), som ersatte långtidsskadade Mathieu Flamini på transferfönstrets sista dag.

Boateng är fantastisk i luckan mellan mittfält och anfall. Inte för att han är en kreatör av stora mått, utan för att han är en av fotbollsvärldens absolut främsta på att löpa i djupled och ta sig fram till avslut. Gamla cirkushästen Clarence Seedorf vet också hur man ligger rätt i den där luckan, även om han inte längre har kroppen för att göra det under en majoritet av säsongen. Nye Stephan El Shaarawy (Padova), egentlig anfallare, är också tänkbar där i luckan, men måste först räta ut det frågetecken som säger att hans fysik ännu inte räcker för högsta serien.

På bänken sitter Urby Emanuelson, stall Raiola, och ex primavera Mattia Valoti, som tar över som lovande ung spelare efter utlånade Alexander Merkel (Genoa) och Rodney Strasser (Lecce).

Anfall – 9
Ibrahimovic, Pato, Robinho, Cassano, Inzaghi, El Shaarawy, Kingsley Boateng … Säsongens Milan har gott om anfallare. Ingen är lika viktig som Ibra, men det finns alternativ om han är borta en kortare tid. En långtidsskada på supersvensken tillhör fortfarande de saker som skulle kunna stjälpa Milan.

Flyfotade Pato är förstavalet att ackompanjera svensken, men får se upp med den allt gnälligare Antonio Cassano som Ibra så tydligt gillar. Robinho, som sprattlade så framgånsrikt under första halvan av fjolåret, får finna sig i andrafiolen. Han är tekniskt briljant, men har en spelförståelse som får vem som helst att gråta.

Styrka:
Allegris Milan dräller av spelare med förmågan att garantera ett resultat – målvakten Abbiati, mittbacken Thiago Silva, ta-sig-fram-till-avslut-fenomenet KPB och Ibrahimovic. Och så Allegri själv.

Svaghet:
Milan och Ibrahimovic vill gå riktigt långt i Europa. Det kan ställa till det för ligaspelet.

Totalt: 51/60

Placering: 1

Säsongsguide, placering 2 – Inter

Inter

Klubben – 8
President Massimo Moratti och hans gäng – klubbdirektören Ernesto Paolillo, tekniske direktören Marco Branca och sportchefen Piero Ausilio – gick ett bra tag väldigt mycket rätt. Roberto Mancini var precis rätt tränare där och då och byttes skickligt och säkert ut mot supertränaren José Mourinho, som fick precis rätt spelare till sitt förfogande. Inte allt han pekade på, utan en blandning av de han ville ha och de klubbledningen ville ha.

Nu ser det inte lika bra ut längre. Mourinho blev till Rafa Benítez blev till Leonardo blev till Gasperini. Förstavalet Mourinho blev till femtevalet Benítez blev till renässansmänniskan Leonardo blev till niondevalet Gasperini. Och Inter som skall visa att man nådde de senaste säsongernas stora framgångar på egen hand och inte tack vare calciopoli och dem där portugisen.

Moratti et al gick inte i land med uppgiften ifjol, den första säsongen post Mourinho, och det ser inte speciellt bra ut nu heller. Niondevalet Gasperini må va hänt, men då vill det till att det niondevalet sitter där av rätt anledning. Kontraktet mellan Inter och klubbens nye tränare skrevs på två år och mister fick inte med sig lika många medhjälpare som företrädarna. Det kändes inte som om Gasp var tänkt att sitta på den svart-blå tränarbänken så mycket mer än under en övergångsperiod.

Men, Inter har fått mer än situationen med en ny tränare att bekymra sig om. Den nya fotbollsvärlden inte bara knackade på dörren, man sparkade in den, med superbudet på Samuel Eto’o (Anzhi). För ett år sedan valde Inter att inte göra sig av med några av de främsta spelarna i det lag som vunnit allt. Eto’o, Maicon och Milito stannade allihopa och det slutade med att de båda sistnämnda gjorde en säsong långt under förväntan. Nu låter Inter klokt nog Eto’o lämna.

Tränare – 7
Gianpiero Gasperini älskar 3-4-3, är övertygad om att systemet är överlägset alla andra och ser inga hinder för att sätta det på plats även i Inter. Det gick bra i Juventus ungdomslag, Crotone och i Genoa. I alla fall till en början. Gasperini hade rätt startstrecka och rätt målsättning från klubben för att sätta det 3-4-3 som är så svårt att sätta. Han hade lång tid på sig och befann sig i en klubb som inte skulle vinna serien. Inter är varken Crotone eller Genoa. Inter är Inter och har inte råd att inte gå bra. Gasperini riskar alltså när han så envetet insisterar på sitt 3-4-3.

Målvakt – 8
Julio César är inte längre den målvakt han en gång var. Brassen har varit ojämn i två säsonger nu och under sommaren undrade många neutrala varför Inter inte tog tillfället i akt och snodde åt sig Emiliano Viviano (Bologna), som man istället höll på att skicka iväg när denne långtidsskadades.

Inters målvaktsproblematik tar inte slut med frågetecknet kring förstekeepern. Ersättarna övertygar inte heller. Luca Castellazzi och Paolo Orlandoni är rutinerade, men tar inte Inter till några titlar om de tvingas ersätta Julio César under någon längre tid. Det blev 15 ligamatcher för Castellazzi ifjol. Den siffran måste ner om Inter skall vinna.

Backlinje – 8
Maicon-Lucio-Samuel-J. Zanetti finns inte mer. I alla fall inte så länge som mister Gasp gör som han vill. För Grugliasco-sonen är Ranocchia-Lucio-Samuel den givna backlinjen. Andra aktörer ser andra lösningar och om ”de andra” inbegriper Inters klubbledning kommer Gasp bli tvungen att ändra.

Och när Gasp ändrar, eller när efterträdaren ställer upp sitt Inter, så är Maicon-Lucio-Samuel-J. Zanetti en backlinje som räcker mycket långt. Samtliga tillhör världens bästa på sin respektive position och Jonathan till höger, Andra Ranocchia och Ivan Córdoba i mitten och Yutu Nagatomo, Cristian Chivu, Luca Caldiroli eller Marco Faraoni till vänster gör att det finns riktigt bra reserver.

Mittfält – 9
Eftersom det måste springas på kanterna i Gaps 3-4-3 är det bara två platser över på det innermittfält där Dejan Stankovic, Thiago Motta, Esteban Cambiasso, J. Zanetti, Wesley Sneijder, nya kelgrisen Ricky Álvarez (Velez Sarsfield) och trequartista Andra Poli (Sampdoria) helst håller till. Gasperinis lösning är att inte nödvändigtvis spela Cambiasso och Sneijder, två av fotbollsvärldens bästa spelare. Harakiri!

Frågan är alltså hur långvarigt ett fyrmannamittfält blir med Jonathan (Santos) istället för långtidsskadade Maicon till höger och J. Zanetti till vänster om ett innermittfält med Gasp-favoriten Thiago Motta och Moggi-hyllade Álvarez? Cambiasso då och då och Sneijder inte alls låter vansinnigt för de allra flesta.

Anfall – 9
President Moratti tycker mycket om januari-förvärvet Giampaolo Pazzini och vill att denne spelar. Mister Gasp tycker mycket om Diego Milito, hans gamla skyttekung i Genoa, och vill att denne spelar. Det finns ingen optimal lösning på det problemet. I alla fall ingen 3-4-3-lösning. I ett 4-3-1-2 eller ett 3-4-1-2 finns det däremot plats för två anfallare och därmed plats för Pazzini. Eller fanns. För när Diego Forlán (Atlético de Madrid) och Mauro Zárate (Lazio) anlände blev alternativen än fler för säsongens Inter.

Sent anlända Forlán och Zárate till trots, känns det som säsongens Inter till slut kommer att spela med ständigt underskattade Sneijder i en fri roll bakom pånyttfödde D. Milito och den oerhört spelbegåvade Forlán. Och vilket lag i världsfotbollen kan ställa upp en starkare anfallstrio?

Styrka:
Inters spelartrupp är till bredden fylld av alldeles utmärkta spelare.

Svaghet:
Gasperini insisterar på 3-4-3, trots att det är ett svårt system att spela in och trots att han tvingas ställa över flera av världens bästa fotbollsspelare.

Totalt: 49/60

Placering: 2

Säsongsguide, placering 3 – Napoli

Napoli

Klubben – 8
Aurelio De Laurentiis Napoli tar steg efter steg mot den absoluta toppen. Han har gjort sig kände som en hetsig person, men det är mest ett spel för galleriet. De Laurentiis tålamod och klokhet har varit mycket stort efter att han tog hand om Napoli efter konkursen 2004.

Pierpaolo Marino var den förste ståthållaren i furste De Laurentiis Napoli-rike. När han till slut blev för mäktig växlade De Laurentiis skickligt över till Riccardo Bigon, som tar väldigt mycket mindre plats än sin företrädare. En sak har de båda dock gemensamt. Både Marino och Bigon är mycket skickliga på att scouta i Sydamerika och kommer ofta upp med spelare som överraskar andra europeiska klubbar.

Tränare – 7
Walter Mazzarri gick i rejäl clinch med presidente ADL i slutet av förra säsongen efter att Juventus (läs Marotta) knackat på och förklarat sitt intresse. Det är bara en tidsfråga innan det sveket kommer att komma tillbaka och jaga Mazzarri.

Efter sin framgångsrika sejour i Reggina, där han plockade på sig diesse Bigon, står Mazzarri nu inför sin tredje säsong vid foten av Vesuvius och hans 3-4-2-1 känns som en tydlig del av Napolis DNA.

Målvakt – 7
Rutinerade Morgan De Sanctis, med varje ligaminut under två säsonger under bältet, är kanske inte bättre än i fjol men har en bättre back up. Antonio Rosati (Lecce) är i alla fall väldigt mycket yngre än Gennaro Iezzo.

Som duo är De Sanctis-Rosati en av Serie A:s absolut starkaste. Var för sig är man inte lika starka. Trots sin rutin är De Sanctis inte på något sätt en målvakt för att knacka på dörren till ligatiteln och nye Rosati är fortfarande ganska oskolad.

Backlinje – 8
Hugo Campagnaro var inblandad i en dödsolycka hemma i Argentina under sommaren och ingen vet på vilket sätt han kommer tillbaka i den trebackslinje där han ifjol höll till höger om lillebror Paolo Cannavaro och kompromisslöse Salvatore Aronica.

Napoli var i behov av alternativ till sin backlinje och lyfte redan i januari in Victor Ruiz (Espanyol) och paxade Federico Fernández (Napoli). Nu ansluter Miguel Britos (Bologna) med ambitionen att göra platsen till vänster till sin, samtidigt som Ruiz (Valencia) lämnar efter bara sex månader och ersätts av Ignacio Fideleff (Newell’s Old Boys). Hemvändande Leandro Rinaudo (Juventus) är sjunde man och backen som inte hann iväg.

Brasilienfödda torpeden Fabiano Santacroce (Parma) lämnar för skinkstaden och försvarsjollyn Cribari (Cruzeiro) vänder hem till Sydamerika.

Mittfält – 8
Kvantitet eller kvalitet eller både och? Fjolårets Maggio-Gargano-Pazienza-Dossena har blivit till Maggio-Inler-Dzemaili-Dossena. Ingen skillnad på kanterna alltså, men byte i mitten. Bålgetingen Gargano mot den mer kontrollerade Gökhan Inler (Udinese) och allroundskicklige Michele Pazienza (Juventus) mot den mer defensive Blerim Dzemaili (Parma).

Rutinerade Marco Donadel (Fiorentina), pålitlige kantspringaren Juan Zúñiga och fjolårspetade Gargano börjar på bänken.

Underskattade Pazienza (Juventus) parametro zero-lämnar, Luigi Vitale (Bologna) lånas ut och Hassan Yebda (Benfica) fick inte förnyat förtroende, trots att han höll Gargano utanför startelvan under våren.

Anfall – 9
Ezequiel Lavezzi och Marek Hamsik i släptåg på Edinson Cavani är ett av världens bästa anfall. Lavezzis förmåga att få med sig bollen, Hamsiks förmåga att ta sig fram till avslut och Cavanis förmåga att hitta målet. Napolis anfallstrio kompletterar varandra på ett alldeles underbart sätt.

Frågan är vem som backa upp den så starka ordinarie trion? Kanske inte så mycket Lavezzi och Hamsik, utan Cavani och hans centerroll. Sent anlände makedoniern Goran Pandev (Inter), Mario Santana (Fiorentina), Catania-ikonen Giuseppe Mascara och nye Cristian Chávez (San Lorenzo) föredrar alla att ligga där i släptåg och det gör Mazzarri-favoriten Cristiano Lucarelli till enda Cavani-alternativet.

Floppen José Ernesto Sosa (Metalist) söker lyckan i österled och svenskfödde ynglingen Nicolau Dumitru (Empoli) vänder tillbaka till Toscana.

Styrka:
Anfallstrion Lavezzi-Cavani-Hamsik är oerhört stark och kan skjuta vilket lag som helst i sank.

Svaghet:
Förväntningarna blir bara större och större på detta Napoli. Det är väldigt viktigt för president De Laurentiis att gå bra i Europa och det kommer att gå ut över ligaspelet.

Totalt: 47/60

Placering: 3

Säsongsguide, placering 4 – Juventus

Säsongsguide

Klubben – 7
Ny arena, ny tränare och en för andra säsongen i rad en massa nya spelare. Revolutionen fortsätter i Juventus med Andrea Agnelli som president och Giuseppe Marotta som alltmer ifrågasatt klubbdirektör.

Det finns en del som är bra med Juventus och en del som inte är bra. Presidente Agnelli är bra och direttore Marotta är inte bra. För att Juventus skall få något annat än en rekordlåg sjua i betyg vill jag se Agnelli hantera situationen med Marotta, som under två somrar och tre transferfönster grovt misskött eller inte alls klarat av sin uppgift.

Fjolårets flopp resulterade i att Juventus inte spelar i Europa och det är i det korta loppet en välsignelse. Laget har bara en uppgift att koncentrera sig på och det kommer man att ha nytta av under säsongen. I det längre perspektivet håller det såklart inte att inte spela i Europa. T ex blir rekryteringen svårare och med en l’uomo mercato som Marotta blir det ännu svårare. Riktigt svårt.

Tränare – 7
Ifjol satsade nye klubbdirektören Marotta allt på ett kort och det kortet var Lugi Del Neri. Det gick inte alls. Marottas gamla tränare från Sampdoria var inte mogen uppgiften i storklubben och vägrade alltför länge att komma till spel med något annat än det 4-4-2 med ivrigt och tydligt kantspel han var och är så förtjust i.

Låter beskrivningen ovan bekant? Nye Antonio Conte (Siena) är precis lika envis och förtjust i ”sitt system” som Del Neri, men har en karisma som mycket tydligt spöar företrädaren, och det blir hyperintressant att se hur han tar sig an uppgiften. Faktum kvarstår att Juventus skulle kunna komma till spel med Serie A:s kanske bästa mittfält om mistervalde 4-3-1-2 istället för sitt älskade 4-2-4.

Hur som helst går det inte att vara förvånad över att Conte väljer att inte vika. Han har ju tillbringat en hel spelarkarriär och fem tränarsäsonger med att göra just det.

Målvakt – 9
Gianluigi Buffon är världens bästa målvakt om han får fram den inneboende kvalitet han hållit för sig själv ett par säsonger nu. En nia i målvaktsbetyg innebär att jag tror att vi kommer att få se den gamle Buffon. Halvfullt, inte halvtomt, ok?

Marco Storari och Alexander Manninger är två mycket dugliga ersättare om Buffons rygg åter gör sig påmind. Serie A:s bästa? Parliamone!

Backlinje – 7
Vi är vana vid att la vecchia signora ställer upp en backlinje som är tät. Fjolårets fyra var allt annat än tät och Grygera/Sörensen-Bonucci/Barzagli-Chiellini/Rinaudo-Grosso/Traoré slutade säsongen som en av Juventus sämsta genom alla tider. Marotta, dåvarande tränaren Del Neri och backchefen Chiellini får ta på sig ansvaret.

Marotta gjorde vad han kunde för att hitta en mittback av världsklass under sommaren, men det blev inget av med varken Alex (Chelsea), Ivanovic (Chelsea), Lugano (Fenerbahce), Coates (Nacional), Bruno Alves (Zenit), Rhodolfo (Sao Paulo), Gastaldello (Sampdoria) eller S. Bocchetti (Zenit). Den mest operative av Juves klubbdirektörer lyckades nämligen inte få någon som tog hand om Bonucci, som man ifjol köpte för dryga 15 miljoner euro.

Säsongens Juventus kommer till spel med nye Stephan Lichtsteiner (Lazio) till höger om ett mittlås med någon av någon långsamme Andrea Barzagli och nämnde Bonucci, flopp ifjol, vid sidan av Chiellini, stor besvikelse ifjol.

Marotta hade tänkt Reto Ziegler (Sampdoria) ute till vänster, men fick tillbaks på den idén. Mister Conte tyckte inte alls att han höll och valde att istället satsa på någon av Paolo De Ceglie och veteranen Fabio Grosso.

Lovande mittbacken Thomas Sörensen kommer att få speltid, något som tidigare U21-landslagskaptenen Marco Motta inte kan räkna med. Mittbacken Leandro Rinaudo (Napoli) och vänsterbacken Armand Traoré (QPR) gjorde ingen människa glad ifjol och får finna sig i att vända hem.

Mittfält – 8
4-2-4, är det ett system som bara har två mittfältare eller är de i själva verket fyra? Svaret på den frågan avgör Juventus lagbygge. Efter att ha studerat Conte under flera säsonger anser jag att hans 4-2-4 verkligen är ett 4-2-4. Det flygs fram på kanterna och ytterbackarna kan ränna med hjälp men inte alltför stor sådan. Det innebär att nye spelregissören Andrea Pirlo får sällskap av någon av utmärkte Claudio Marchisio och allroundskicklige chilenaren Arturo Vidal (Bayer Leverkusen) på det centrala mittfältet.

Nykomlingarna Michele Pazienza (Napoli) och Marcelo Estigarribia (Deportivo Maldonado) börjar på bänken och ger mister Conte alternativ han tycker bättre om än ratade Alberto Aquilani (Roma).

På de ack så viktiga kanterna galopperar Milos Krasic eller Simone Pepe fram till höger och Eljero Elia (Hamburg SV) eller Emmanuele Giaccherini (Cesena) till vänster. Krasic och hans oförmåga att ge något som helst stöd till sin back kan mycket väl kosta honom den ordinarie plats som alla tagit för given.

En del av barlasten från Alessio Secco-eran har kapats. Den oregerlige Felipe Melo (Galatasaray) och tufft spelande Mohammed Sissoko (PSG) reades iväg och veteranen Salihamidzic (Wolfsburg) har flyttat hem till Tyskland.

Anfall – 8
L’attaco piú affolato del mondo” (sv. världens mest befolkade anfall), tyckte GdS när man under sommaren följde Juventus arbete med att bli av med anfallare. Men, klubbdirektör Marotta lyckades inte peta iväg och Juventus kommer till spel med inte mindre än sju attacanti – Vucinic, Del Piero, Matri, Quagliarella, Toni, Iaquinta, Amauri (ställd utanför truppen) – som slåss om två anfallsplatser.

Underkänt för klubbdirektör Marotta, men Conte kan ställa upp ett riktigt bra anfall med två av ikonen Del Piero, flyfotade och målfarlig-om-han-vill Vucinic, pålitlige målskytten Matri och comebackande Quagliarella.

Styrka:
Conte är ett tveeggat svärd. Hans karisma räcker långt när det gäller att vända på den situation som inte gått att beskriva som något annat än katastrofal.

Svaghet:
Conte är ett tveeggat svärd. Hans envishet sätter käppar i hjulet. Tänk om Juventus kom till spel med ett mittfält med Vidal och Marchisio på var sin sida om spelfördelaren Pirlo!

Totalt: 46/60

Placering: 4

Säsongsguide, placering 5 – Lazio

Lazio

Klubben – 7
Det mås bra i Lazio-land. Claudio Lotito har extra gott självförtroende och tvekar inte att ta för sig. Först in stenhårt mot Coni, den mäktiga italienska OS-kommitten och sedan lägga väntarna på det nya Salernitana, samtidigt som han byggt ett till synes riktigt starkt Lazio tillsammans med sportchefen Igli Taré.

Lotito och Taré har inte bara gjort det bra på spelarfronten. Duon har varit skickliga i sitt stöd till tränaren Edy Reja när denne hanterat Zárate—gate. Kom dessutom ihåg att Aurelio De Laurentiis, Rejas gamla president, i ett visst skede knackade på dörren och undrade om inte Reja inte ville kliva in som direttore tecnico, teknisk direktör, i det storsatsande Napoli. Det nej som följde på den frågan är kanske det bästa betyget för säsongens Lazio. Man lämnar inte, om man inte får gå.

Med tanke på Lotitos och Tarés arbete i övrigt, är hanteringen av målvaktsposten anmärkningsvärd. Inte för att Muslera var så bra, utan för att man väljer att ersätta honom med en målvakt som spenderat en hel säsong vid linjen. Fingertoppskänsla, javisst! Men, fingertoppskänsla på gott eller ont?

Tränare – 7
Superrutinerade Edy Reja är inne på sin tredje säsong i Lazio och garanterar alltid sina lag en säker seglats inte alltför långt ner i serien. Men, för säsongens Lazio räcker det inte med ”en plats inte alltför långt ner i serien”. Femteplatsen från ifjol skall hållas och helst förbättras, samtidigt som Lazio skall prestera i Europa League.

Det är inte lätt att prestera på två fronter om man inte är en storklubb och det blir den stora utmaningen för säsongens Lazio. Om det bara hade handlat om spel i Serie A, då hade jag inte tvekat en sekund över att ge Lotitos gäng en plats bland de fyra.

Målvakt – 6
Federico Marchetti (Cagliari), med en säsong vid sidlinjen, tar över efter den alltför ojämne Ferdinando Muslera (Galatasaray). Det är en chansning på hög nivå som Lazio ger sig på. Målvaktspositionen är en utsatt post där det är extra viktigt att ha spelat kontinuerligt för att vara som bäst.

Real Madrid-rutinerade Albano Bizzarri och unge Alessandro Berardi backar upp. Juan Pablo Carrizo hann inte ut och får vänta till januari.

Backlinje – 7
Lazio har fingrat på fjolårets Lichtsteiner-Biava-Días-Radu. Schweizaren Lichtsteiner till Juventus för 10 miljoner euro (köpt för 933 000) efter tre säsonger och in med Abdoulay Konko (Genoa) för 5 miljoner. Han gör upp med likaledes nye Marius Stankevicius (Valencia), som också är aktuell som back up bakom mittlåset Biava-Días. Vänsterbacksplatsen tillhör Stefan Radu, om inte denne kallas in i mitten.

Nämnde Stankevicius, tuffe mittbacken Mobido Diakité, jollyn Luciano Mauri och insomnade vänsterspringaren Javier Garrido är backalternativ på den bänk där Lazio in i det sista hoppades att bli av med rutinerade Guglielmo Stendardo och hemvändande Luis Cavanda (Torino).

Mittfält – 8
4-3-1-2 eller 4-2-3-1? Tre eller två man på det tillbakadragna mittfältet? Cristian Ledesma som mittfältsankare med arbetshästen Cristian Brocchi till höger och djupledslöpande Stefano Mauri till vänster och Hernanes i luckan mellan mittfält och anfall var Rejas uppställning ifjol. Nu ser det istället ut att bli två tillbakadragna innermittfältare och Mauri ett steg framåt i banan.

Ordningsman Ledesma, alltid underskattad och utmärkt i sitt spelfördelande, och veteranen Brocchi bakom en offensiv trio med Mauri till höger och egentlige anfallaren Djibril Cissé (Panathinaikos) till vänster om fjolårssuccén Hernanes är ett mittfält som matchar vilket som helst i både Serie A och i Europa.

Och som sig bör när man kommer till spel på två fronter, är det inget större fel på alternativen. Stenhårde albanen Lorik Cana (Galatasaray) och Matuzalem backar upp defensivt och Giuseppe Sculli, xxx och xxx offensivt.

Anfall – 8
Reja hanterade Mauro Zárate på ett utmärkt sätt. Nu slipper han den lille argentinaren med det alltför stora självförtroendet och president Lotito bjöd på två mycket fina anfallspresenter i form av evigt unge målkungen Miroslav Klose (Bayern München) och nämnde Cissé. Gamle skyttekungen Tommaso Rocchi, 94 Serie A-mål i karriären, är oerhört skicklig på att springa igenom motståndarnas försvar, men börjar på bänken tillsammans med centertanken Libor Kozak.

Stephen Makinwa och Simone Del Nero ville inte flytta och får välja igen i januari mellan hög lön och speltid.

Styrka:
Två starka uppställningar på mittfältet och i anfallet. Säsongens Lazio kommer att leverera offensivt.

Svaghet:
Europa är inte lätt. Och det är inte heller lätt agera målvakt utan att ha spelat ordinarie på mer än en säsong. Marchetti är och förblir en kalkylerad risktagning.

Totalt: 43/60

Placering: 5

Det här är inte Juventus

Alla andra hetsar upp sig över Gazzetta dello Sports genomgång av Serie A:s löner. Själv har jag hittat siffran som definierar hela förändringen i italiensk fotboll efter Calciopoli.

Det tog mig ganska lång tid att fatta grafiken i Repubblicas årliga undersökning av supporterskapet i Italien, men det var värt mödan. Hade det varit jag hade jag vinklat hela knäcket på just den siffran, men det är kanske bara jag.

Saken handlar om ”tifo contro”, något naturligt för de flesta supportrar i Italien. Man har rivaler,  motståndare som man särskilt mäter sig emot. Men i 2005 års siffror skiljer Juventus ut sig. (Bara de tre stora lagens siffror är med här.) Bara 36 procent av Juvefansen svarar ja på frågan om de har ett lag som de ogillar, medan de andra lagen har en bit över hälften.

Logiskt. Är inte detta en del av ”lo stile Juventus”, om det fanns kvar något kvar av den 2005? Vi, Juventus, är så stora och så bäst att vi inte ens behöver tycka illa om någon annan.

Nu däremot, har siffran förändrats markant. 52 procent av Juvenfansen svarar ja på frågan idag. Här alltså, i skillnaden mellan dessa två siffror: hela förändringen i Juves identitet. Sedan Calciopoli 2006 har Juventus blivit ett lag som alla andra, med supportrar som har relationer till andra supportrar på en oändligt mer jämlik nivå.

Och Italien har inte längre ett, stort lag som centrum av allting.

Det är såklart i ljuset av detta som man får se Andrea Agnellis intellektuellt rekordohederliga kampanj mot Inter och fotbollsförbundet. Det ger säkert vind i seglen, sympati hos de egna supportrarna, men det är också en helt ny identitet som Agnellikusinen står för. Ett Juventus som vill slå underifrån,  som attackerar etablissemanget istället för att personifiera det. Är detta Juventus nu?

Idag inviger de sin nya stadion. Arkitektoniskt supervanlig.

/Malena

Nu får det vara slutgrillat!

Landslaget grillar hemma hos Zlatan Ibrahimovic och jag reagerar oerhört starkt. Det är lagledningens uppgift att se till att alla känner sig lika välkomna i laget och då åker man inte hem till någon i laget och grillar, ok?!

Jag hör invändningen. Ibrahimovic är minsann inte bara ”någon” eller ”vem som helst” i det här landslaget. Och det är ju det som är problemet. Visst, en stor och viktig spelare får ha stort inflytande, men inte ett helt avgörande. Hamrén bör lyssna på Ibrahimovic, men han får och kan inte låta sin storstjärna bestämma. Nu åker han hem och grillar hos honom och visar att det är Ibrahimovic ord som gäller i det här landslaget. Om hela laget ”skall ut”, då går du antingen till ett neutralt ställe eller hem till chefen. Och om du grillar hemma hos någon, så grillar du hos den som bestämmer. Och en spelare får inte vara den som bestämmer.

Ibrahimovic polare hade förmodligen redan varit där och tyckte säkert att det var kul. Men, hur kul är det för Johan Elmander och Sebastian Larsson? Eller för den delen Anders Svensson? Den sistnämnde kommer från den enda klubb där någon (läs Stefan Andreasson) stod upp när Ibrahimovic under våren konstaterade att ”ingenting har hänt i svensk fotboll på tio år”. Tro inget annat än att Svensson delar sin klubbdirektörs åsikt om att svensk fotbolls stora stjärnas sätt att agera och uttala sig var bedrövligt.

Landslaget grillar flintastek hemma hos Hamrén? Fine! Det är ju han som skall bestämma. Landslaget kör lite surf and turf vid Vätterns strand hemma hos Lagrell i Jönköping? Utmärkt! Det är ju han som bestämmer vem som skall bestämma.

Ibrahimovic ville ha in broder Elm, såg till att berömma denne offentligt för att sätta press och fick som han ville. Dagens San Marino-laguttagning har ett löjets skimmer över sig. Mästerjägaren berömde och toast master-förbundskapten lyfte in den som mästerjägaren berömt. Det är på något sätt självklart att det är så Sverige anno 2011 fungerar. Snart vill Ibrahimovic ha in Ivo Pekalski på det där mittfältet och han kommer såklart att få det också.

Jag säger inte att broder Elm och Pekalski inte skall spela i A-landslaget. Tvärtom. Jag gillar båda spelarna, gillar den tillbakadragna innermittfältsposition de är aktuella för och är extremt engagerad i jakten på en värdig arvtagare till den utmärkte Anders Svensson. Men, jag säger att de båda skall spela i A-landslaget därför att det finns en förbundskapten som på egen hand har kommit fram till att de skall vara med. Inte för att förbundskaptenen toast master-lallar på den stora stjärnans fest och låter denne bestämma det han själv är anställd för att bestämma.

Hamrén har tidigare fått mer eller mindre uttalad kritik för att han satt landslaget i händerna på Ibrahomovic. Det är dags att förtydliga och skruva upp den kritiken. Om du gör valet att låta en spelare bestämma allt, då får du en situation där andra inte vågar. Det blir Ibrahimovic landslag och inte de andra spelarnas, som spelar på den stores nåder. Och då händer det som hände mot Ungern. Laget fungerar inte, Ibrahimovic gnällgestikulerar istället för att leda och ingen annan kliver fram. Ridå.

Trots det vågar ingen kritisera. Framförallt inte internt i landslaget. Marcus Allbäck, Ibras gamle antagonist, gör situationen extra tydlig när han lägger sig på rygg när lagkaptenens ansvar skall diskuteras. – Nej, nej, nej! Det är inte bara lagkaptenen som skall …, skyndar han att konstatera när lagkaptenen inte gjort sitt.

Och för att vara tydlig. Jag tycker mycket om Ibrahimovic och är inte sen att ge honom det beröm han skall ha, t ex för att på mer eller mindre egen hand ha fört Milan till fjolårets italienska ligatitel. Men, nu har det gått för långt. Jag blir så jävla trött.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Manchester som Manchester

De skickar ett mejl från Italien till redaktionen, med citat från Wesley Sneijder.

- Jag kände att min övergång var nära, jag trodde att det skulle gå i lås. Vi hade haft flera samtal och situationen var att Inter var tvungen att sälja någon, antingen mig eller Eto’o, och därför fanns det här intresset.

Detta ska Sneijder ha sagt till holländska ”AD”. Klubben han talar om är alltså Manchester United. Vilket får mig att tänka på Gazzetta dello Sports etta den 6 augusti, där det slogs fast att Sneijder skulle till Manchester City.

En av artikelförfattarna var en reporter med ett allmänt känt gott förhållande till Sneijder, och det gjordes inga hänvisningar till var uppgifterna kom ifrån, det slogs bara fast:  Sneijder är klar för City för 36 miljoner. Någon vecka senare kom en artikel som förklarade att spelaren hade trott att det var klart, och blivit väldigt överraskad när det förnekades av alla parter.

Manchester United brukade ju kallas för ”Manchester” i Italien innan Roberto Mancini gick till Manchester City, men hur mycket kan man blanda ihop två klubbar? Är det alltså så att Gazzetta dello Sport har missförstått Sneijder och han egentligen var på väg till Manchester United när GdS skrev City? Eller har han pratat med två olika Manchester? Verkar inte så troligt. Jag förutsätter väl att han själv visste vilket Manchester det var han snackade med.

/Malena