månadsarkiv: oktober 2011

Rimonta SuperSic

Den här texten hade kunnat handla om de där ”förbannelserna” som stod mot varandra i en fotbollsmatch. Den hade kunnat handla om att det är bättre att leda med 2-0 än med 3-0 i halvtid. Den hade kunnat handla om att motivation slår klass.

Den här texten hade kunnat handla om att ha en tränare som inger desperation och inte förtroende. Den hade kunnat handla om en spelares ödesdigra erkännande att ha varit sist på bollen, med hörna och mål som följd. Den hade kunnat handla om att ett lag kan ha problem som inte handlar om själva spelarmaterialet. Den hade kunnat handla om att Kevin Prince Boateng är en fantastisk fotbollsspelare, unik i sin förmåga att ta sig fram till avslut. Den hade kunnat handla om att Milan, precis som ifjol, får den där matchen som vänder säsongen i positiv bemärkelse.

Istället handlar den här texten om Marco ”SuperSic” Simoncelli. Denna förbannade söndag innebär, rent sportsligt, att Valentino Rossi inte längre har en given arvtagare i det suveränt snabba burret från Cattolica.

- Jag hoppas och tror att jag fortfarande är motorcykelförare i MotoGP, svarade Simoncelli i den länkade GdS-intervjun på frågan om vad han gör om tio år. Och lade sedan till att ”jag ska inte köra omkull fler gånger”. Det blev en omkullkörning till.

Det brukar ofta heta att det inte går att bara bry sig om fotbollen i Italien, att allt det där andra kommer på köpet. Jag blir ofta trött på det där snacket, även om det är sant. Italiensk fotboll innebär inte bara samhälle, politik, vin och vatten, mat, musik och litteratur, utan också också en självklar och nära koppling till andra sporter. Alltså är det självklart att Simoncellis tragiska död överskuggar allt annat denna söndag. Och att alla vet att han var milanista, Milan-supporter.

Simoncellis favoritlag kom att hedra honom på ett alldeles speciellt sätt genom den vansinniga upphämtningen borta mot Lecce. 0-3 i paus blev till 4-3 vid full tid och rimonta, en upphämtning, som var en värdig hyllning till Simoncelli. 0-3 i paus och 4-3 vid full tid är från och med nu en Simoncelli-vändning. En rimonta SuperSic.

Åh, denna förbannade söndag!

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Ciao

Dagen då jag i textform tar farväl av CaC har kommit och detta blir mitt sista inlägg. Men den blir inte vad jag först hade tänkt. Saker blir ju sällan det.

Detta var dagen då jag hade tänkt berätta om hur stolt jag är över att vara en del av en av få platser i Sverige som behandlar il calcio på ett värdigt sätt. Långt borta från marknadsstyrt skitsnack och stelt surr präglat av inkompetens. Jag skulle ha skrivit något fint om alla er som följer mig, som stöttar mig och som med er otroliga passion och outtömliga kunskap om il calcio hela tiden gör att jag måste vara på tå. Jag skulle ha skrivit något i stil med att det är ni som just nu får mig att utvecklas och samtidigt älska il calcio ”in hinterland”. Den jag normalt hatar. Men jag behöver inte berätta för er om lidelsen av att inte vara på plats för ni har den själva. Ni förstår mig bättre än någon annan.

Därför förstår ni också att detta inlägg måste avrundas nu och bara kan avslutas på ett sätt. Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Ciao grande SuperSic. Alla tankar till familjen och de närmsta.

Wilbacher – uno di voi

Förbannelse avgör Lecce mot Milan

LECCE. Zlatan Ibrahimovic har gått som tåget mot Lecce, både i Juventus och Milan (dock inte Inter), men har stött på en motståndare man inte betvingar så lätt.

Det stora Milan har ofta haft det svårt borta mot Lecce. Klubben därnere på Salento-halvön må där och då ha gjort en svag säsong, men mot Milan spelar man alltid bra. Faktum är att Milan inte vunnit i Lecce sedan säsongen 01/02, exakt tio år sedan. Ibra försökte bryta Milans ”Lecce-förbannelse” ifjol med ett av sina vackraste mål i karriären, men fick se förbannelsen slå tillbaka. En halvtimme senare glömde Nesta bort att markera Ruben Olivera efter ett skott av Di Michele och 1-1 var ett faktum. Milan kan inte vinna i Lecce.

Det fanns en tid när det var Axel Konan som dödade Milan. Ivorianen med det tassande steget hade det alltid lätt mot de stora. I alla fall mot Juventus och Milan. Idag har han inget kontrakt. Den hårt skadedrabbade Konan gjorde sin senaste säsong i fjolårets Bellinzona, avstjälpningsplats för spelare från il calcio som behöver någonstans att spela. 2 mål på 17 ligamatcher räckte inte för att övertyga klubbdirektörerna om att storlagsdödaren var tillbaka i den form som såg honom ta plats som en av den italienska fotbollens mest intressanta spelare i mitten av 2000-talet.

En annan gammal juniorspelare står redo att axla Konans storlagsdödar-mantel. Faktum är att han redan har gjort det en gång. Andrea Esposito har återvänt hem till Lecce efter misslyckade sejourer i Genoa, Livorno och Bologna. I november 2008 trängde han sig fram vid den bortre stolpen på en frispark från Zanchetta på tilläggstid, satte pannan till och fastställde slutresultatet till 1-1. Milan kan inte vinna i Lecce. Jubel därnere, tränare Mario Beretta intervjuad direkt i Euro Talk och Esposito till Lippis A-landslag.

På presskonferensen inför dagens match ville Esposito gärna ha bort Ibra, men Lecce kan lita på Konans arvtagare och att Milans ”Lecce-förbannelse” återigen kommer att väga tyngre än Lecces ”Ibra-förbannelse”. Med Konan i laget hade Lecce varit helt säkra.

Men, det finns ett orosmoln trots att Lecce är på rätt sida förbannelsen. Säsongens Milan innebär inte bara Milan och Ibrahimovic, utan också Antonio Cassano. Bari Vecchias stolthet har sänkt ärkerivalerna Lecce i tre klubbar – Bari, Roma och Sampdoria. Men, inte i Milan.

Milans ”Lecce-förbannelse” mot Lecces ”Cassano-förbannelse”, där har ni den verkliga matchen i matchen. Ibrahimovic, form eller inte, går alltid att hantera.

/Borell

ps. Extra intressant att se om och hur Rodney Strasser tar sig an det Milan han är på lån ifrån. Sierra Leoniern vill visa vad han går för och, såklart, ta revansch på den där supersvensken som karatekickade honom så hårt på träning ifjol. Men, det är inte säkert att Strasser får visa upp sig. Lecces tränare Di Francesco väljer mellan hans bollvinnande och Juve-lånet Giandonatos inspirerade bolldistribution i den defensiva innermittfältsrollen. Där, till skillnad från förbannelserna, går det att välja. ds.

På ett minneskort nära dig

Var tog det där Il Calcio al Corso #86 vägen?

Låt oss ta avstamp i VM i Mexiko 1986. Är innehållet att jämställa med Alessandro Altobellis fantastiska målskytte i nämnda turnering eller det spelfördelande som Antonio Di Gennaro, nämnd i Il CaC #85, stod för?

Ingen som vet, ingen som vet …

/Borell

Veteranerna

Luigi Simonis nedstigande från den tekniska direktörsposten till tränarbänken ger mig inspiration.

Det gäller att hitta balansen. – Fotbollen är en filt som inte kan täcka både huvud och fötter, konstaterade Roberto Carlos när han funderade högt över hur offensivt eller defensivt ett lag kan spela. Lika självklart finns det en avvägning att göra mellan rutin och ungdomlig entusiasm. Varaktig framgång handlar om just den avvägningen.

Tokkör framåt alla boemo och du gör hur många mål som helst. Synd bara att du släpper in så många mål att det äter sig in i dina spelares huvuden och sänker dig. Håll fortet utan att vara tillräckligt vass framåt och du åker ur din serie, trots en utomordentlig defensiv. Balans, ok?

Det är aldrig roligt när någon misslyckas. Allra minst när Fabio Pecchia, så skön som spelare, inte får till det i säsongens Gubbio. Sportchef Stefano Giammarioli har övertalat tekniske direktören Simoni att, åtminstone i helgens match borta mot Torino, ta plats på tränarbänken.

Simonis comeback som tränare har att göra med klubbdirektörer som inte hittar rätt. ”Gubben i Gubbio” tar plats eftersom han och diesse Giammarioli inte hittar rätt. Det har talats om Angelo Gregucci (ex Sassuolo), Gianni Di Biasi (ex Udinese) och Calori (ex Padova), men inget är klart. Calori sägs ha fått erbjudandet, men har ännu inte svarat. Ecco Simoni …

Det började där utanför il belpaeses gränser med ett gränslöst av unga spelare och fortsatte med de unga tränarna. Italien lyssnade och de framstegsvänliga gör allt för att il calcio skall följa efter. O dio!

Jag har svårt för den omvända åldersdiskrimineringen. Den som säger att bara det är ungt så är det bra. Som tur är för mig, får jag inte så mycket av den varan i Italien. Där är problemet snarare det omvända, även om jag anser att diskussionen om att unga spelare inte får plats är överdriven. Rutin OCH ungdomlig entusiasm, ok? Balansen …

I veckan slog de gamla tillbaka. Och de var de gamla tränare som gjorde det. Gli veterani …

Claudio Ranieri fortsätter att rädda det kapsejsade Inter, Simoni steg ner från direttore tecnico-tribunen i Gubbio, Edy Reja imponerade stort med sitt Lazio, Gianpiero Ventura hittade rätt ännu en gång i säsongens Torino, Zdenek Zeman gör (som vanligt) sin grej och Osvaldo Jaconi tuffar på i Bassano.

Simonis 72 år gör honom till näst äldste tränare någonsin på en bänk i il calcio che conta, italienarnas alldeles eget namn på de två högsta serierna. Bara 74-årige Nils Liedholm var äldre när han på ålderns höst ryckte in för att styra upp Roma efter att Larry David-look aliken Carlos Bianchi bl a försökt att göra sig av med en viss Francesco Totti.

När GdS tittade till nämnde Jaconis framfart där i grappans hemtrakter i gårdagens tidning, fick vi en inspirerande lista över de just nu äldsta i den professionella fotbollen:

- Luigi Simoni (Gubbio), 72 år
- Edy Reja (Lazio), 66 år
- Osvaldo Jaconi (Bassano), 64 år
- Zdenek Zeman (Pescara), 64 år
- Giuseppe Petrelli (Celano), 64 år
- Gianpiero Ventura (Torino), 63 år
- Giuliano Sonzogni (Alessandria), 62 år
- Luigi Cagni (Vicenza), 61 år
- Gianfranco Motta (Monza), 61 år
- Claudio Ranieri (Inter), 60 år
- Gianni Simonelli (Benevento), 59 år
- Gian Cesare Discepoli (Triestina), 58 år
- Walter Novellino (Livorno), 58 år

- Jag är nyfiken av naturen, jag gillar att förstå och lära mig nytt. iPaden är välkommen, min vice Cetera använder den, men jag skall köpa en jag också. Under tiden nöjer jag mig med en iPhone 4. Jag begriper dock inte de enorma hörlurar som spelarna använder för att lyssna på musik. I omklädningsrummet är det bättre att prata med varandra, berättar Jaconi i Matteo Bregas intervju.

Han får frågan om vilka av presidenterna som fastnat, vilka han tyckt extra mycket om, under sin långa karriär. – Massimino i Catania och Gravina i Castel di Sangro. Massimino var ärlig. Gravina är en gentleman, slår mister fast. Och den som, tillsammans med en viss Simoni, har rekordet i antal uppflyttningar vet ju såklart. Det kommer med åldern …

/Borell

Hörni, rösta på sportchef här!

Sportchefen.

Det finns ingen viktigare roll i den italienska fotbollen. Vi röstar inte här på Il CaC, men man röstar där borta. Du som läser och tittar på CaC har förmodligen redan röstat, men om inte så är det hög tid.

CaC håller inte alltid med TMW. Inte alls. Men, vi är överens om att sportchefsrollen är instrumentell. Ifjol kunde ni läsa den här listan (CaC) och den här (TMW awards). Det viktiga är att reflektera och försöka förstå. Alldeles för många orkar inte det, men Il CaC orkar, TMW orkar och ni orkar, ok?

Man undrar dock hur de som röstar där borta tänker när Giovanni Sartori (Chievo Verona) och Gianluca Petrachi (Torino) inte återfinns på tio-i-topp.

Ifjol publicerade CaC sin lista den 28:e oktober. Det kommer en ny samma datum ett år senare, bara dagar efter utskriften av sittningen med Lecces nye sportchef Carlo Osti …

/Borell

Två sidor av ett system

Då var det dags, debut. Premiär. Spelet är il calcio och ordet är fritt. När det gäller att klara av en debut I allmänhet så finns det egentligen bara ett sätt och en regel som visat sig fungera: gör det enkelt och fokusera på det du är bra på. För min del är det Mezzogiorno, Campania, Neapel och Napoli. Den del av il bel paese jag befinner mig just nu. I viss mån, a casa.

Planen var länge att boka flyg i tid. Vara på hugget när biljetterna skulle släppas. Fixa ledigt från jobbet. Napoli – Bayern Munchen skulle bli en organiserad resa med felfri logistik, där allt flöt på. Men när marknadsekonomin frontalkrockar med Napoletansk entusiasm, då slutar de konventionella reglerna att gälla. Vanligt folk köade i timtals mitt i nätterna för att lägga vantarna på en av de eftertraktade Champions League biljetterna. När återförsäljarna punktligt öppnade fanns det dock inga biljetter att sälja. I Neapel kan det vara slutsålt innan försäljningen ens har startat.

Det finns många sätt för de auktoriserade återförsäljarna att mygla med biljettförsäljningen. Ett av de vanligaste går enkelt ut på att sladden som kopplar ihop deras lokala dator med det övergripande systemet och nätverket hos Lottomatica dras ut. När folket sedan strömmar till, visar dem frustrerat att det ej går att få kontakt med servrarna, på grund av överbelastning påstår dem.

När det vanliga folket moloket har gett upp, tas listan fram, listan på personer som ”bokat” biljetter långt tidigare. På listan finns alla namn med tillhörande personnummer. Bara att börja trycka upp biljetter. Där återförsäljaren vanligtvis tjänar ca fem kronor per såld biljett kan han nu ta flera hundra kronor extra för samma biljett – allt utan att betala skatt, allt i kontanter. Förtjänsten blir snabbt enorm. Det finns även återförsäljare som jobbar med internetbaserade förmedlare av andrahandsbiljetter. Digitala bagarinis, där påslag i tusenkronorsklassen inte är ovanliga.

Det är här jag själv kommer tillbaks in i bilden. Planen var som sagt att vara alert och klippa en Curvabiljett av någon av dessa digitala bagarinis. Med ett ordinarie pris på runt 300 kr var jag beredd att betala det trippla och samtidigt bita i det sura äpplet och stödja detta korrupta system. Men redan dagen innan biljättsläppet låg priserna för en biljett i Curva B på 3000 kr. Besegrad av ett vidrigt system fick jag nedstämd, ge upp.

Lika lätt som det är att bli upprörd, känna avsky och förakt för detta system. Lika lätt är det att fascineras och kanske framför allt dra nytta av det. Speciellt om du på ett eller annat sätt råkar befinna dig på ”rätt” sida av det korrupta systemets djupa dalgång.

En som befinner sig på rätt sida i detta specifika fall är Gianni. Gianni bor tillsammans med sin mor, far och två systrar i lägenheten ovanför min faster i Neapel. Det är måndag och lite mer än ett och ett halvt dygn kvar till avspark på San Paolo. I fastigheten där min faster bor känner alla – alla.

När Gianni då får höra om mina skrotade planer så slänger han sig kl 01.30 måndag natt på telefonen. Dem nedtryckta knapparna riktar linjen mot Sverige. Gianni har en lösning, för Gianni är på rätt sida systemet, och i Neapel – om min fasters granne Gianni befinner sig på rätt sida. Då gör jag det också.

Giannis utläggning: Jag känner Capo-Steward. Capo-Steward fixar biljetter som bara Capo-Steward kan. Nessun problema.

Jag hinner precis boka flyg och mitt i natten ta mig till tåget som skall föra mig till Arlanda.

Nu sitter jag här i skuggan av Vesuvius. Med en Capo-Stewardbiljett i handen. På fel, men ändå rätt sida av systemet. För stunden mer nöjd än kluven. Mer tacksam än upprörd och definitivt mer förväntansfull än arg på ett ont och korrupt system.
För stunden, på rätt sida.

// Abizzo – perplesso

Luften. Hemmet. Drömmen.

Questo è il mio respiro. Questa è la mia casa. Questo è il mio sogno. Questa è la Serie Bwin

Det börjar på fredag och slutar på måndag. Om och om igen. Det blir inte vackrare än så. Den här gången slutade även matcherna som de skulle. Nästan.

- Varese förstörde Padova.

- Elvis visade att han lever, frälste sitt Vicenza och såg till att slå tillbaka det där Hellas Verona som alltid skall ha stryk.

- Ceravolo och Ragusa, två favoriter, visade var skåpet skulle när Reggina bortaslog Livorno.

- Torino var kassaskåpssäkra hemma mot Juve Stabia och flyr nu iväg där i toppen.

- Gabionetta har fått fart igen och straffsparkade säkert när ett hårt ansatt Crotone slog tillbaka Gubbio.

- Sassuolo fortsatte att imponera och besegrade Albinoleffe ”hemma” i Modena.

- Franco och hans Foscarinis Cittadella visade formtoppade Grosseto hur en slipsten skall dras.

- CaC-markerade Forestieri spelade ett eget derby och såg till att nya klubben Bari tog tre poäng mot gamla klubben Empoli.

Den där sista matchen som gör mig kluven. Bari skall tillbaka i högsta serien och det skall också notoriska plantskolan Empoli. De sistnämnda får helt enkelt slå tillbaka någon annan gång. Vi som åker ner hoppas att man bl a gör det mot Ascoli.

Jag är inte heller speciellt nöjd med att Nocerina inte får ut allt mot Modena och mister Gianluca ”The Slow Starter” Atzori får med sig tre poäng från Ascoli Piceno.

Återstår måndagens posticipo. Brescia, en annan notorisk plantskola, tar sig an il boemo och hans Pescara.

Nu skall jag se om några av fjolårets mest intressanta personer i Serie B (Sogliano, Mangia, Pisano) får till det när man tar sig an Milan på San Siro. En match så långt det bara går från Serie B …

/Borell

Il Calcio al Corso #85 – Stafettpinne, derby i den eviga staden, Ibra-syndrom eller något annat, Mangia mangia Milan och slow starter Atzori

Serie A-snack på Caffetteria del Corso med analys av politiken, spelet och ryktena som är il calcio.

Medverkar gör Antonio Abizzo, Kristian Borell, Malena Johansson och Thomas Wilbacher.

Du kan prenumerera på Il Calcio al Corso via RSS.

Titta även till Caffetteria del Corsos hemsida. Det är där det händer.

il calcio al corso #85 del 1 from Eurosport on Vimeo.

il calcio al corso #85 del 2 from Eurosport on Vimeo.

il calcio al corso #85 del 3 from Eurosport on Vimeo.

il calcio al corso #85 del 4 from Eurosport on Vimeo.

Il Calcio al Corso #85 – Inter special

Serie A-snack med fokus på Inter på Caffetteria del Corso.

Medverkar gör Kristian Borell, Siavoush Fallahi, Daniel Hamilton och Thomas Wilbacher.

Du kan prenumerera på Il Calcio al Corso via RSS.

Titta även till Caffetteria del Corsos hemsida. Det är där det händer.

il calcio al corso #85 inter 1 from Eurosport on Vimeo.

il calcio al corso #85 inter 2 from Eurosport on Vimeo.