En sprakande föreställning på ett kokande San Siro i elljus och Silvio Berlusconi ner i omklädningsrummen efter match för att gratulera och sola sig i glansen. Hur länge till kommer vi att få se det? Och hur mycket har vi egentligen fått se av det efter 1994?

Silvio Berlusconi har alltid gillat att ha boll. Han har älskat att föra matcherna han varit involverad i, men nu har han inte bollen längre. Silvio har inte längre bollen i politiken och det var länge sedan hans Milan förde spelet mot de allra bästa. Berlusconi har förvandlats, eller tvingats förvandla sig, från en van Basten som gör mål på mål och avgör vilken match som helst till en trött Ronaldinho som håller bollen så länge att han till slut tappar den.

Berlusconi köpte Milan 1986 som leksak och hävstång för affärer. På köpet fick han den politiska potential det alltid är att äga fotbollsklubb i Italien. Berlusconis Milan startade i rasande fart och klubben kunde snart titulera sig ”klubben med flest titlar i världen”. Efter ett knappt årtionde marscherade den politiska potentialen upp och ställde sig jämsides med leksakeriet och affärsaspekten. Minst. Affärer var tvungna att räddas och politiken blev nödvändighet. Hur man än vänder och vrider på det är 1994 året det vände. Inte så att de sportsliga resultaten sjönk som en sten, men från 1994 har Milan sakta men säkert varit på väg ner. Inte snabbt, utan långsamt. Som en tomatsås som puttrar och puttrar och puttrar.

Milans tränarposition illustrerar vad det handlar om. Arrigo Sacchi gick till attack och slog världen med häpnad. Fabio Capello befäste och flyttade fram Milans positioner ytterligare. Carlo Ancelotti förvaltade och skulle se till att såsen inte kokade torr. Leonardo var det nya vackra ansiktet på Milans gamla kropp som skulle få oss som tittar att tro att man hittat ungdomens källa. Idag är det Massimiliano Allegri, den pragmatiske Livorno-sonen Milan paxade via Gallianis berömda ”physique du rôle”-uttalande, som ger oss sanningen om Milan.

- Jag gillar mer när bollinnehavet är större. Barcelona är ett exempel på det, svarade Silvio igår kväll. Bollinnehavet är alltså i fokus igen. Det spelförande Milan är och förblir det Milan han vill se. Frågan är hur gårdagkvällens ”laddad-Silvio-nere-i-omklädningsrummen-på-elljus-San Siro” skall tolkas. En sista dödsryckning, förebådelsen om en ny och mer intensiv Berlusconi-tid eller kanske början på överlämningen av stafettpinnen? Och stannar stafettpinnen i så fall inom familjen eller är det någon rysk oligark eller arabisk halv- eller helstatlig investeringsfond som skall in?

Än så länge sitter Silvio stilla i båten, men de som sitter där med honom tittar sig omkring och skruvar oroligt på sig. Barnen Marina, Barbara och Piersilvio och skepparen Galliani undrar alla vad båtens ägare tänker göra. Bukten är ju full av nya oligark-, emir- och prinsyachter med hur starka motorer som helst. Silvio vet att han förlorar matchen om starkast motor, men vet också att få eller inga spöar hans Milan när det kommer till patina och skepparens förmåga.

Där har ni dagens Milan. Patina och skepparens överlägsna förmåga eller ny motor? Bara Silvio vet.

/Borell

Låt oss ladda inför Milan-Barcelona med en titt på Johann Cruyff och på hur il calcio om och om igen ställer till det för honom. Krönikan ligger där borta också, och där blir kommentarerna alltid på ett visst. Här blir de alltid av en annan art.

—————

För lite drygt ett år sedan valde jag att beskriva mötet mellan Inter och Barcelona som en kamp mellan det onda och det goda. Det så goda och politiskt korrekta Barcelona, fyllt av egna produkter och oantastlig och fartfylld tiqui-taqa, mot det så onda Inter, fyllt av cyniska och hårt spelande fuskare under ledning av den där Mourinho som säljer sin egen mor för att åstadkomma resultat.

Nu är det dags igen. Barcelona mot Milano, fast den röd-svarta delen istället för blå-svarta. Mötet Milan-Barcelona har spelat stor roll för Barcelona. En helt avgörande roll. Titta bara vad historien kan lära oss.

Johann Cruyff trodde att historien var slut. Mannen med ciggen, den medfödda arrogansen och den tvärsäkra övertygelsen hade nått slutstationen. Cruyff visste hur en slipsten skulle dras.

Tränare Cruyffs filosofi vilar på tre fundament. 1) 4-3-3 eller 3-4-3 med säkert och snabbt passningsspel och ett fartfyllt och effektivt kantspel, 2) klubbens alla lag i alla åldrar skall använda samma spelsystem och 3) de egna produkterna är helt avgörande för den livsviktiga klubbkänslan. Cryuff blev vansinnig och bara mer bestämd om någon annan lyckades bättre än vad han själv gjorde.

Real Madrids Quinta del Buitre var ett kvitto på den klubbens mycket fina ungdomsarbete. Cruyff kontrade med Luis Milla, Roger, Oscar, Albert Celades och Ivan De La Peña. Han visste, såklart, att de inte var lika bra som Butragueño-Sanchis-Michel-Martín Vázquez-Pardeza, men behövde vinna tid och visste dessutom vad som fanns därunder. En ungdomsverksamhet à la Cruyff till bredden fylld av teknik, systemanpassade spelare och katalansk stolthet. När det blev tjafs med mittfältsankaret Milla var det ett enkelt val att lyfta upp gänglige ynglingen Josep Guardiola. Cruyff hade varit och tittat och förstått att Milla mot Guardiola var ett byte han ville göra. Exit Milla. Entré Guardiola.

Pep lyssnade på mäster Johann, praktiserade holländarens 4-3-3, som också blev 3-4-3, och firade triumfer. Men, det Barca som föddes i kölvattnet på köp-dream-team-Barca havererade. Mäster Johanns Barcelona var inte alls där mästaren ville att det skulle vara. A-lagsdelen av bygget var ute på irrvägar som fick ett slut när ett helt vilse Barcelona och en helt vilsen Cruyff förnedrades i Aten.

0-4. Lärjungen Guardiola fanns på planen när mästarens lagbygge föll som ett korthus i Aten 1994 mot ett reservbetonat Milan tränat av Fabio Capello. Aldrig har ett fotbollsplockepinn varit lättare att plocka isär än vad Cruyffs Barcelona var för dekonstruktör Capello den kvällen. Cruyff kontrade med att skälla ut målvakten Andoni Zubizarreta (idag sportchef i president Rosells Barca-administration) på planet från Aten. ”Du kommer aldrig att stå mer i något av mina lag”, var orden mellan sätena på flyget hem.

Cruyff var alltså inte odödlig och historien var inte slut. Det gick inte att göra allt själv. Det gick inte på planen och det gick inte heller vid sidan av planen.

Förlisningen i Aten tog hårt på Cruyff, som inte blev sig själv som tränare igen. Bristande energi och hälsa tvingade honom att hitta en annan roll. Cruyff pratade istället och blev ideologen som berättade sanningen om Barcelona. Han flyttade sakta men säkert fram sina positioner och fick full utdelning när han med hjälp av organisationen Elefant Blau till slut vred Barcelona ur händerna på presidenterna Núñez och Gaspart. Elefant Blaus talesman Laporta blev Barcelonas president och han lyssnade och gjorde som Cruyff sade.

Lärjungen Guardiola gjorde också som Cruyff sa. Han åkte till Italien för att på plats studera och plocka på sig den där sällsynta örten som gav de där borta evigt liv. Taktisk fotboll. Övertaktiskt fotboll. Catenaccio.

Pep blev en trojansk häst, inte bara kvarlämnad på slagfältet utan inknuffad långt in i den italienska fotbollens hjärta (Brescia). Italienarna firade (och firar fortfarande) att ”den store Guardiola” minsann har både respekt för och gillar deras fotboll. Mäster Johann hade ju aldrig det. Tvärtom. Cruyff missade aldrig ett tillfälle att klanka ner på och förklara den italienska fotbollen för efterbliven och allt annat än god. Men, kanske var det bara image? Cruyffs lärjunge respekterar och gillar ju och det betyder väl att mästaren innerst inne också gör det.

När mörkret lade sig smög katalanerna ut ur hästen. Nu skulle Barcelona gå till verket och il calcio besegras för evigt. Det blev inte så. Guardiolas Barcelona föll mot Mourinhos Inter och mästerplanen hade gått om intet.

Nu står Cruyff där igen. Hans Barcelona skall klara av Milan och visa att den katalanska hegemonin består. Den person som konstaterade att historien är slut har blivit det kloka familjeöverhuvudet som med en mästerplan ser till att den egna familjen flyttar fram positionerna? Kanske det. Men, först skall lärjungen Pep visa att han och mäster har förstått det italienska pusslet.

1994 hade Cruyff inte en chans mot Capello. 16 år senare hade han och hans lärjunge Pep, trots domarhjälp, inte en chans mot Mourinho. Ikväll är det dags för ett nytt försök. Guardiola och Criuyff går upp mot Italien och Milano igen. Massimiliano Allegris Milan. Vad händer om den förhållandevis orutinerade Allegri för sitt lag till seger mot de där katalanerna som tiqui-taqa-rullar som inga andra? Vad händer om tagliatelle con ragù d’oca (sv. tagliatelle i ankragu) i Brescia inte gav resultat? Bara Cruyff vet.

/Borell

Att hamna på ålderns kant är tufft enligt vissa eller något underbart, förtjänat, enligt andra. Något som gäller båda fallen är att det medför en förändring. När en fotbollsspelare kliver av planen för sista gången och upphör att vara en giocatore är det i första anblick det definitiva slutet på karriären. Det är skor på hyllan, benskydd i backluckan, ledband hos läkare och en permanent plats in tribuna som gäller. Men för många duger denna ensamma plats på läktaren inte. För många blir dragkraften till il calcio för stor. Vi har de som väljer att stanna kvar inom il calcio, collaboratori, dirigenti, allenatori och agenti. Sedan finns det dem som väljer att bevaka calcio, tycka om calcion och analysera calcion. Gli opinionisti – och det är dem vi känna lite på här och nu. För här kryllar det av kompetens och erfarenheter. Låt oss se vart det bär av.

I Murdochs Sky hittar vi bland annat Beppe Bergomi, Alessandro Costacurta och Massimo Mauro. Tre herrar där två av dem sticker ut som mer respektabla, mer framgångsrika – piu noti. Costacurta och Bergomi, difensori nemici – men ändå så lika – födda där uppe i nord. Långa karriärer för de o så mäktiga Milanoklubbarna.

Den ensamme ankungen bland falkarna då; Mauro. Född i Catanzaro, emigrato först Friuli och Udinese sen Piemonte och Juventus för att sedan sluta i Campania och Napoli. Mauro, vars karriär fått oförtjänt lite uppmärksamhet kan tyckas. Med två scudetti, en i Turin och en i Neapel. En Italiensk-supercup och en Coppa Intercontinentale.

Men tittar man lite närmare så är det ganska uppenbart. Det finns spelare som jobbar i det mörka, sliter utan att bli sedda och kämpar utan att få beröm – och så finns det Massimo Mauro. Udinese 82’ -85’, Juventus 85’ – 89’ och Napoli 89’ – 93 innerbär självklart i ordningen också; Zico, Platini och Maradona. Han kunde välja sina överskuggare och accepterade därmed sin roll. På köpet fick han framgång titlar och en dold plats i de viktiga historieböckerna. En plats lika bra som någon annan.

På flanken av falkarna och ankungen hittar vi Gianluca Vialli och för i år nye, Roberto Carlos Sosa. Detto; El Pampa. Alltså en massa kvalitet i studion. Och det finns säkert några jag glömt, och det är därför vi har kommentarsfältet.

På den andra sidan – hos Rai – där det i all ärlighets namn inte är någon större skillnad gentemot ultrakommersiella Murdoch och Sky. Där hittar vi Zbigniew Boniek. Mannen som i princip är rad tio och elva här ovan. Spelare, sportchef, tränare och nu opinionista i La Domenica Sportiva – som är il calcios förlängda analysverktyg. Rotat i folksjälen och ett ack så viktigt intrument i ”il mondo del calcio”. Även här en massa kvalitet.

Men när det kommer till riktig och äkta kvalitet så finns det några få som tog steget fullt ut. En av dem var Sandro Ciotti, han som hade och var allt. Calciatore. Giornalista. Opinionista. Radiocronista och Telecronista. Tillsammans med sin högra hand, Enrico Ameri, var han la voce del calcio – il calcios röst utåt. Tillsammans skapade de ett fenomen när Serie A radiosändes. Tillsammans var dem bäst på att rapportera fotboll. Alla kategorier, alla tidsepoker.

Om ni ännu inte förstår vad jag menar eller vilka dessa är och vad dem stod för och vad dem lyckades uträtta så ber jag er att offra en och en halv minut.

Vi har Trapattoni och vem är det inte som skymtar i ljusbrun trenchcoat efter cirka en sekund!? Vi har Ottavio Bianchi. Det är Sandro Ciotti som avbryter Enrico Ameri. Frispark i krysset av Passarella, bakom Zenga. Ciotti kommenterar: Tre noll till – notera – Ameris Fiorentina. In bryter Stadio Olimpico: tiro improviso, gran diagonale! Tillbaks till Ameri där Maradona gör det vackraste frisparksmålet någonsin. Mot Juventus. På San Paolo.

Allt sker på en och en halv minut och allt är live, oredigerat. Om någon frågar mig vad som är så speciellt med il calcio. Så här har ni det. Det blir aldrig bättre. Någonsin.

//Abizzo – nato troppo tardi

Jag håller bara på ett lag, Arsenal, men vill att det skall gå väl för ett annat, Lecce.

Il calcio är smockfull av vidskeplighet. Cellino och Zamparini är, kanske, de två tydligaste exemplen och Il Calcio al Corso har hyllat både il sardo och il friulano spedito in Sicilia (klicka för guds skull på länkarna ovan!). Dags att glänta lite mer på den där dörren.

Med tiden har jag blivit allt mer benägen att dra mitt strå till stacken. Inte bara genom att bevista träningar och matcher, utan genom att göra både det ena och det andra.

Jag vet att man inte skall berätta om de där besvärjelserna skall fungera. OK, men i efterhand. Ni har redan hunnit läsa lite. En del av det hela. Amaro Lucano var min favorit-amaro redan innan en viss De Canio gjorde Lecce. Och vad göra när den tränare leccesi kallar DC kom från Matera och hade tränat Pisticci? Basilicata alltså, kanske känt för en hel del men i min värld lika med Amaro Lucano. Uppskruvning blev mitt svar. Amaro Lucano inte bara på plats runt om i Italien, utan också virtuellt i paus mellan halvlekarna hemma i Stockholm.

Det Amaro Lucano-upplägget tog Lecce, De Canio och mig till oanade framgångar. Vi gick som tåget genom Serie B (inte alls planerat) och genom A (inte alls troligt). Lecce, De Canio och och jag kunde inte förlora.

14-6-5 totalt. 9-4-3 borta. 5-2-2 hemma. Lecce, De Canio och jag.

Italienare begriper det där och min framfart tog plats. De Canio förstod. Filippo Orlando, DC:s medhjälpare (it. collaboratore tecnico) och ”hjärna” sedan hur länge som helst, insisterade på så stor närvaro som bara möjligt. Målvaktstränare Fabrizio Lorieri konstaterade att ”jag visste att det skulle gå bra. Såg att du var här.” Gianluca Petrachi, leccese doc och sportchef i Torino, noterade också och var nöjd inför vårens avgörande möte hemma mot Napoli. ”Skönt att du är plats. Då är mitt Lecce kvar i sadeln …”.

Med DC out fortsätter amaron och jag som vi gjorde innan DC klev ombord. Di Francesco, den som leccesi på mitt forum kallar DJ Francesco, på tränarbänken kräver ett annat upplägg. Det tar ett tag att hitta dit. Jag har känt mig för, lite grand som Di Fra har känt sig för med säsongens Lecce, och närmar mig sakta men säkert. Fast där blev det kanske fel. Jag har medvetet skruvat på saker och ting för att nå bästa möjliga resultat. Di Fra har skruvat på saker och ting, men jag undrar om han vet vad han gör. Hur medveten är egentligen Di Fra?

Jag hittade fram till en ny scaramanzia-övning när det vände (?) för Lecce borta mot Genoa. Sedan tappade jag lite grand. Det är ju så med scaramanzia a k a vidskeplighet a k a besvärjelser. Det gäller att inte slappna av, det gäller att jobba och det gäller att inte berätta alla detaljer för någon.

Jag kan inte ge någon helhet, men gläntar lite på dörren. Inför helgen står det tre flaskor vin i casa Borell. 1 verdicchio (Moncaro), 1 fiano di Avellino (Terradora) och 1 copertino (Cantina Sociale Cooperativa di Copertino).

Som ni förstår gör allt jag skriver om ovan att jag funderar på om jag ägnar för mycket tid, energi och kärlek åt något som inte är Arsenal, det enda lag jag håller på.

Man är vad man dricker. Man är vad man äter. Man är vad man gör. Sån är jag. Sån är CaC. Sån är il calcio.

/Borell

Det ska sparas överallt. Hos staten, i den privata sektorn och i hemmen. Alla måste spara och dra in. Vända och vrida på vartenda Euromynt.

I Castellamare di Stabia skulle det på våren år 2010 sparas ordentligt. Det anrika Fincantieri, en jätte i fartygsbranschen med varv och filialer över hela världen. I Castellamare ligger det äldsta, mest anrika. Här har skepp och fartyg sjösatts sedan slutet på 1700-talet. Varvet ger jobb till nästan sjuhundra personer i Castellamare di Stabia. Rena jobb. Vita jobb med acceptabla villkor. En oas i ett Castellamare som allt mer försvinner ner under Camorrans tunga skugga.

Precis som för stora delar av La Campanias kustorter är turistnäringen ofattbart underdimensionerad och frånvarande gentemot den verkliga potentialen. Men i Stabia fanns det fortfarande hopp, ända tills den dag då ägaren Fincantieri och dess ägare; den Italienska staten gav ett dystert besked. Det finns långt framgångna planer på att avveckla verksamheten i Stabia sade representanter från både företaget och staten under en presskonferens. De lokala journalisterna såg med fasa framför sig vad detta beslut kunde innebära för sitt Castellamare, som med minsta marginal balanserade på avgrundens smala lina.

Medans stora delar av Castellamares styrande politiker gick in i ett förskräckt försvarsläge av apati och handlingsförlamning slöt invånarna själva upp. Mobiliseringen av folket, arbetarna och facket hördes tydligt men saknade en frontman. En som kunde göra någon skillnad.

Det är här Riccardo Cazzola kommer in i bilden. Född i Verona, en oändlighet från Neapelbukten och Mezzogiorno. Cazzola, energisk mittfältare, värvades in från Pergocrema för att säkerställa kvalitén på mittfältet hos ett Juve Stabia som hade som mål att undvika nedflyttning från Serie C1. Riccardo blev snabbt på grund av sin uppoffrande spelstil supportrarnas favorit. Och det var till Riccardo ”Il Veronese” Cazzola som de kämpande arbetarna vädjade om hjälp.

I ett brev som skickas till Riccardo skriver de:

Ciao Riccardo

”Igår blev det beslutat att varvet skall läggas ned. Vi har valt dig som mottagare av detta brev för att en person som visar så mycket hjärta på planen, kan inte ha ett mindre som människa och i livet som helhet. Läs upp detta brev till och tillsammans med dina lagkamrater. Vi ber dig och er att vara benen, armarna, fötterna och RÖSTEN hos oss 690 arbetare utan en framtid. Tillsammans kan vi rädda denna stad.”

Riccardo ärad av förtroendet var inte sen att svara offentligt. Cuore é sudore.

”Vi i Juve Stabia kan inte göra något annat än att gå ut på planen och spela med en lika stor del motivation som de uppsagda arbetarna känner frustration och oro. Det är det minsta vi kan göra för dem”

Riccardos agerande var startskottet som behövdes för att väcka politikerna, motivera arbetarna och väcka ett medialt intresse för deras sak.

Den tredje juni 2011 skördades frukterna av Riccardos agerande där summan av hans hjärta fyllt av medkänsla och förståelse, grinta och rabbia spelat en avgörande roll. Varvet blir kvar. Arbetarna och staden är för stunden räddade. Hoppets ljusa låga var åter tänt – och lyckan blandad med en tom lättnad i arbetarnas ögon gick ej att ta miste på.

Samma dova låga skulle två veckor senare blossa upp till ett hissnande fyrverkeri. Juve Stabia – som bara skulle klara sig kvar – var efter sextio års väntan tillbaks i Serie B. Stadio Romeo Menti tar dryga åtta tusen åskådare, när la promozione var ett faktum var det dubbelt så många på plats. Spelarna bars bokstavligt fram på folkets axlar.

Ett namn skanderades högre än alla andras, en man lyftes högre än alla andra. En man som förändrat vardagen för en hel stad. En man con tanta cuore é grinta. Un eroe vero.

Riccardo Cazzola – Il Veronese som räddade Castellamare di Stabia.

//Abizzo – altroche Mandorlini