månadsarkiv: november 2011

Bossen, kvarnarna och Kee Marcello

Vi backar bandet en dryg vecka. En italiensk boss var på väg att lämna in, i alla fall tillfälligt, samtidigt som en annan sparkade sin 26:e tränare. Silvio Berlusconi och Massimo Cellino. På fastlandet tog italienarnas och marknadens tålamod slut. På Sardinien tog Cellinos tålamod med Massimo Ficcadenti slut.

Cellinos beteende är inget recept för katastrof. 26 sparkade tränare och 32 tränarbyten är inte något dåligt. När han tog över Cagliari efter bröderna Orrù inför 92/93 visade han skapligt tålamod med tränarna, snurrade hårdare på tränarna när klubben gick sådär kring millennieskiftet och hittade sedan fram till det som gäller idag. Tränarsnurr i kulsprutefart. Ibland. Cellinos Cagliari går helt enkelt bra när det verkar som mest kaotiskt och går inte så bra när det ser riktigt bra ut på pappret. Minns Trapattoni som hyllad ny tränare inför 95/96. Minns Cinquini som hyllad rutinerad sportchef inför 06/07.

Cellino byggde sitt Cagliari på den uruguayanska grund som den tidigare ägaren använt sig av och det gick alldeles utmärkt. En strid ström av spelare, i princip alla med Paco Casal som agent, angjorde Cagliari och väldigt många av dem firade stora triumfer under tränare som Mazzone och Tabárez. Enzo Francescoli. José Herrera. Daniel Fonseca. Efter ett tag lyfte Cellino in andra sydamerikanska ingredienser som Dely Valdés (Panama) och David Suazo (Honduras).

När det efter några år inte längre gick som det skulle började Cellino skruva på tränarna på ett sätt han inte gjort under sina första säsonger vid rodret. Han ökade tempot, sparkade ännu fler och tappade mark. När tre Serie B-säsonger blev till en fjärde var det do-or-die på Sardinien och Cellino övertalade Gianfranco Zola att avsluta karriären på hemmaplan, trots att en viss Roman Abramovitj gjorde allt för att ändra på den saken. Två säsonger med Zola innebar uppflyttning till Serie A och en fin tionde plats med Daniele Arrigoni som tränare.

Många trodde att det var kört för Cagliari när Zola inte kom överens om en fortsättning i Serie A. Cellino svarade med att skruva upp tempot igen. Kulsprutesmattret av tränare fungerade. Tesser blev till Arrigoni blev till Ballardini blev till 14:e plats. Och det har fortsatt se ut så, med undantag för en och en halv hyfsat lugn säsong med Allegri (nu Milan) på tränarbänken. Tränarna snurrar, men Cellino och hans medhjälpare och spelare finns kvar.

Cellino ger oss en tankeställare. Det som ser ut som kaos kan vara bra. Det som ser ut som kaos kan fungera. Igår blev jag sittande med en högfrekvenshandlare av aktier på stamrestaurangen Faros och vi kom in på det där med långsiktighet. – Du behöver både och, konstaterade han. För om alla är långsiktiga, så kommer de långsiktiga aldrig att ha någon uppsida. De långsiktiga behöver de kortsiktiga för att det skall funka.

Cellino är både och. Så långsiktig sedan han tog över Cagliari efter Orrù 1992 och så kortsiktig när han sparkar tränare efter tränare. Han, en av den italienska fotbollens äldsta ägare, pressas av den kvartalskapitalism som kommer automatiskt i fotboll och svarar med en väl definierad process där person efter person, eller i alla fall tränare efter tränare, byts ut.

Cellino har inte bara fingrarna i syltburken. Han är syltburken. Eller kanske passar det bättre att säga mjölpåsen? För det är mjöl som gjort Cellino till den han är, och Cellino som gjort mjöl till det det är. I alla fall på två öar. Sardinien och Australien (ja, jag vet att det är en kontinent!), där han som ung visade framfötterna. Cellino vet hur han får sitt Cagliari att fungera där långt bortanför alla avtagsvägar. Anno 2011 är han expert på att lyfta in och ut i rätt stund. Både klubbdirektörer, sportchefer, spelare och tränare. Cellino är den som garanterar Cagliari.

2005 flyttade Cellino sin familj till Miami och ryktet gick direkt om att han var sjuk. Svårt sjuk. Varför annars flytta? Tja, Cellino gör som Cellino vill.

För snart två år sedan gjorde il presidente ett uppmärksammat försök att ta över West Ham, förmodligen som PR-övning i besvikelse över att de sardiska politikerna inte hjälpt honom tillräckligt med den nya arena han ville bygga åt sitt Cagliari. Engelsmännen gjorde stor sak av att han hade en gammal bedrägeridom i bagaget och använde det för att stänga dörren.

Två år senare står Cellino där och berättar att den nya stadion kommer att vara ett faktum om ungefär ett år. Ingen kan garantera att det Cagliari som tågar in på den nya arenan i Elmas kommer att ha Ballardini på tränarbänken. Men, Cellino garanterar Cagliari. Och han garanterar att Pink Floyd spelas som de skall spelas.

Inget gör nämligen Cellino mer irriterad än om det spelas slarvigt i en Pink Floyd-låt. Han osäkrar sin revolver, precis som den där gången några tjuvar försökte råna den då nytillträdde Cagliari-presidenten hemma i villan. Cellino drog sitt vapen och jagade bort förövarna. Musikintresset är ännu en sträng på hans lyra. Nästa sommar packar han ner gitarren och beger sig till Göteborg för att spela inför 100 000 tillsammans med vännen Kee Marcello.

Cellino lämnade in den första ansökan om att få bygga en arena för tolv år sedan, tog över Cagliari för snart 20 år sedan och efterträdde pappan vid rodret för familjens kvarnimperium snart 24 år sedan. Pappa Ercole kan vara stolt. Sonen har flyttat fram positionerna för familjens företag samtidigt som han med stor kunskap och smarta allianser håller det sardiska fotbollsfortet. Massimo Cellino gör det som ingen annan. Och han gör det från Cagliari, Australien, Miami och … Göteborg.

/Borell

Cagliari di Cellino:

92/93 A Mazzone
93/94 A Radice/Giorgi
94/95 A Tabárez
95/96 A Trapattoni/Giorgi
96/97 A Pérez/Mazzone
97/98 B Ventura
98/99 A Ventura
99/00 A Tabárez/Ulivieri
00/01 B Bellotto/Materazzi
01/02 B Sala/Nuciari/Sonetti
02/03 B Ventura
03/04 B Ventura/Reja
04/05 A Arrigoni
05/06 A Tesser/Arrigoni/Ballardini/Sonetti
06/07 A Giampaolo/Colomba/Giampaolo
07/08 A Giampaolo/Sonetti/Ballardini
08/09 A Allegri
09/10 A Allegri/Melis
10/11 A Bisoli/Donadoni
11/12 A Donadoni/Ficcadenti/Ballardini

Scirea, Koeman, Hierro och Jakobsson. Och Jonas Olsson?

Jag älskar spansk fotboll. Nja, eller i varje fall en detalj som de där spanjorerna gör bättre än någon annan. Bolldistributionen från en av två mittbackar. Den mycket vertikala och snabba bolldistributionen.

Sverige är och förblir (?) ett land där backlinjen först och främst skall hålla fortet och se till att det inte släpps in något bakåt. Inget fel i det, men varför inte krydda det hela med en bolldistribution som ser någon av de båda mittbackarna ha riktigt bra fötter och sedan använda dessa?

Jag njöt av Jonas Olssons framfart på Parken. ”Bra, men vågade uppspel” konstaterades det, samtidigt som herr Olsson fick högst betyg av alla i ett svagt Sverige. Såklart. Han försökte hålla fortet (men hade dålig hjälp, ok?) och får beröm för det, men den där bolldistributionen som är så vågad är en sten i skon.

En gång i tiden älskade jag när mittbackarna lyfte långt och tryckte upp laget. Sedan började TV visa italiensk och spansk fotboll istället för bara engelsk och man än mer begrep att det fanns något annat. För var och en som någon gång spelat fotboll visste någonstans att det fanns något mer än alla dessa bollar som skickades up, up and away.

Både 1978 och 1982 såg jag Gaetano Scirea med olika sällskap i mitten, eller strax bakom, den italienska fyrbackslinjen och förstod hur det kunde gå till. EM däremellan har jag inget minne av. Var kanske helt enkelt lika ointresserad av EM då som jag är av EM nu. Vad vet jag. Men, jag begrep att boll kunde distribueras på ett annat sätt.

Under andra halvan av 80-talet älskade jag att se hur Mäster Cruyffs Barcelona tog bolldistributionen från en av två mittbackar ett steg till. Hård passning rakt upp i banan. ”Skottpassning”, tyckte en del. Den kräver mycket av den som passar och den kräver mycket av den som tar emot. Ronald Koeman passade och Cruyffs övriga besättning tog emot.

Koeman blev till Fernando Hierro. Precis lika bra på att vinna mark och tid med bollen i djupled, men så oändligt mycket bättre på att försvara än holländaren.

Passningsspelet på kontinenten var inget som bekymrade eller inspirerade Sverige. Våra mittbackar fortsatte att lyfta långt, i bästa fall, om och om igen. Inte förrän Andreas Jakobsson bytte Landskrona BoIS till Helsingborg och sedan fortsatte ut. Tyskland, Danmark och England innan det blev Sverige igen. Jag hyllade honom där och då för hans utmärkta bolldistribution. Kanske inte skottpassningar, men ett passningsspel från en svensk mittback som gick långt utanpå det vanliga. Ingen fattade. Några år senare, på ålderns höst, gjorde Jakobsson succé i VM-slutspelet 2002. Han gjorde det mest genom att stå rätt och skicka undan. Jakobsson skulle, såklart, haft en plats som bolldistributör långt tidigare.

Ni kanske förstår vart jag vill komma? Det är viktigt att kunna bolldistribuera bakifrån och det verkar som om det är männen från väg 17 vi skall hoppas på. Jakobsson, från Teckomatorp, och Olsson, från Landskrona. Den ene fick aldrig bolldistribuera, den andre kanske får det. Bara toastmaster Hamrén vet när, var och hur det blir med Olsson och landslaget i längden. Mot England får han hur som helst inte starta.

Hamrén pratar mycket om bolldistribution, men inte från mittförsvaret. Han vet, men vet han vad som finns där borta i Fogdarp? Väg 17 slutar ju där. Jakobsson, Olsson och sen?

/Borell

Twitter: @KristianBorell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Ifrågasatt Zamparini kontrar med ny arena

Den store landschefen har lämnat in sin avskedsansökan. För Diego Cammarata, PdL och borgmästare i Palermo – gäller det att stå stark inför ett stundande val. När det gungar på det nationella partipolitiska planet så är det viktigare än någonsin att man står stadigt lokalt. Cammarata med sju år som borgmästare avslöjade idag hans och US Palermos planer för en ny arena. Renzo Barbera har tjänat ut sin rätt. President Zamparini höll presskonferens från Rom och direktsände via Radio ner till Palermo och La Sicilia.

För Palermo är detta ett stort steg i en klubb som i dem allra flesta frågor – personalpolitiken undantaget – satsar långsiktigt. Zamparini har lyckats med mycket, samtidigt som hans revirkissande lett till slitningar med andra starka personer inom föreningen. Sist ut att drabbas av Zamparinis paranoia eller för all del – genialitet – var den annars hyllade sportchefen Sean Sogliano.

Arenan ska bli startskottet till ett nytt kvarter som skall rustas upp och integreras med Zamparini och Cammaratas övriga planer för staden. Av vad som sades i presskonferensen kan man dra slutsatsen att ett samarbete mellan kommun och fotbollslag är vitalt och kanske direkt avgörande. Om Palermos invånare vill att sin nya arena skall vara något annat än en dröm uppmålad av en smått pressad politiker ackompanjerad av en excentrisk fotbollspresident, gäller det att Zamparini lägger alfahanebeteendet åt sidan.

Skulle planerna bli förvekligade är det en tydlig maktdemonstration från Zamparinis sida, riktad mot resten av il calcio-sfären samtidigt som hans lokala popularitet skulle bli odiskutabel. Att tajmingen av denna arenapresentation kommer i en tid då Zamparinis beslut varit både tveksamma och ifrågasatts – är till 99 % – såklart ingen slump.

För Zamparinis del är detta dock lite av ett moment tjugotvå då han ofta – precis som just nu – levererar som bäst när han är upptryckt mot ett hörn, ifrågasatt.

//Abizzo – sempre in discussione

Il Calcio al Corso #88 – Zlatan, Raiola och Calciopoli. Och duell.

Serie A-snack på Caffetteria del Corso med analys av politiken, spelet och ryktena som är il calcio.

Medverkar gör Kristian Borell, Malena Johansson och Thomas Wilbacher.

Du kan prenumerera på Il Calcio al Corso via RSS.

Titta även till Caffetteria del Corsos hemsida. Det är där det händer.

il calcio al corso #88 del 1 from Eurosport on Vimeo.

il calcio al corso #88 del 2 from Eurosport on Vimeo.

il calcio al corso #88 del 3 from Eurosport on Vimeo.

il calcio al corso #88 del 4 from Eurosport on Vimeo.

il calcio al corso #88 del 5 from Eurosport on Vimeo.

Calciopoli enligt Borell

Den sportsliga rättvisan har sagt sitt. Den civila domstolen har sagt sitt i en första instans. Nu säger jag mitt.

Varför plocka ut en eller ett par säsonger här och nu, eller rättare sagt där och då, och göra detta till ”Calciopoli”? Svaret är enkelt. Därför att det gick.

Det finns alltid en strid om platser i ett system. En strid om när, var och hur tolkningsföreträdet skall hanteras. Hackordningen. Juventus vägde tyngre än Milan, som vägde tyngre än Inter, som vägde tyngre än … Lecce. Där och då vägde vit-svarta tyngst och fick domsluten med sig. Den förseelse utanför som inte kunde dras in i straffområdet fanns inte. Det fall som inte kunde bli till en livsfarlig frispark fanns inte. Den förseelse som inte blev till en varning som satte än större press på motståndarna fanns inte. Den tilläggstid som inte kunde förlängas till 6-8 minuter fanns inte. Där och då fick Juventus det man behövde, när man behövde det.

Det ligger i sakens natur att ett så oerhört bra lag som det där Juventus var inte behövde hjälpen hela tiden, men när man gjorde det fanns den där att få. Alla som såg en fotbollsmatch i Serie A under 90-talets andra hälft och 00-talets första hälft, och var vid sina sinnes fulla bruk, vet att det var så det var. Och det är inget konstigt med det. Det är så det fungerar.

Alla klubbar är alltid på sin vakt för att hålla sin plats i hierarkin. Och även avancera, om det går. Längre ner i hierarkin kan en klubb genom målmedvetet arbete och smarta allianser ta sig förbi både en, två, tre, fyra och ännu fler klubbar. Högst upp är det strid på liv och död om en position. Juventus gjorde, såklart, allt för att behålla sin position som etta, Milan gjorde allt för att behålla sin position som tvåa och ta in eller gå förbi ettan Juventus, och Inter gjorde allt för att knappa in på och gå förbi ettan Juventus och tvåan Milan.

Efter bröderna Agnellis död var Juventus position historiskt svag och det fanns inte längre något skyddsnät för klubbledningen med Antionio Giraudos och Luciano Moggi. Juventus vann hur mycket som helst (i Italien) under Giraudo-Moggi, men mycket ville ha mer. I sina försök att säkerställa den framgången jobbade Moggi med hängsle och livrem och precis allt annat som kunde hjälpa till. Till slut blev det för mycket och för tydligt.

Inter, som bara månader innan oändligt ivrigt sökt Moggis tjänster, hade inga problem att hitta lierade i kampen om att nita Juventus och i viss mån även Milan. Franco Baldini, Romas klubbdirektör, var hade redan intellektuellt skjutit ner sakernas tillstånd. Han var den vite riddaren som högg direkt mot odjurets huvud. Situationen med Juventus högst upp hade blivit för tydlig och var inte längre hållbar. Vad passade då bättre än att offra den Moggi, superbriljant och superarrogant, som retat upp så många. Utan skydd från bröderna Agnelli hade Lucky Luciano ingen chans. Moggi hade sått och fick nu skörda.

Bröderna Agnellis död var avgörande för timingen av Calciopoli och det på mer än ett sätt. Inte bara för att att Giovanni och Umberto inte längre fanns i livet, utan också för den efterföljande striden om makten i familjens FIAT-imperium. Den utsedde arvtagaren John Elkann hade och har en mentor som var och är allt som Moggi inte är. Luca Corderdo di Montezemolo fick en för honom historisk chans att vrida Juventus ur händerna på Giraudo-Moggi. Det Juventus han själv misslyckats i under början av 90-talet, något som alltid grämt honom och som om och om igen utelämnas i hans cv.

För mig är det stor komik, även om det är fullt logiskt, att det är de tre storklubbarnas supportrar som är mest arga och mest förfördelade i allt som rör Calciopoli. För några dagar sedan läste jag en intervju med filmmakaren Ruben Östlund och fastnade för det här citatet om hur människan fungerar.

- Vi gillar inte att bli avslöjade att vi deltar i en obalans. Vi klarar att leva med den så länge vi slipper att konfronteras med den. Att tvingas titta på bilden innebär att vi blir tvungna att bearbeta den, börjar Östlund. På frågan om vad som händer om det inte blir någon bildtittning konstaterar han att ”då bevaras och underbyggs grundproblemet. Det här är minerad mark …”

Så, där har ni. Calciopoli finns bara för att olika aktörer bestämde sig för att Calciopoli skulle finnas och de starka reaktionerna i kölvattnet handlar om att det är jobbigt att inse att man ingår i ett system som inte är rättvist. Vad är då bättre än att skjuta in sig på någon annan och hävda att denne minsann haft flera fördelar än en själv? Att titta på den där bilden, att titta på sig själv, är ju jobbigt …

/Borell

Zlatan tycker att Hamrén är en fjant!

Zlatan Ibrahimovic har stått för en fantastisk resa och är värd all respekt för sättet han kanaliserat sin revanschlusta och tagit sig till den yppersta världseliten. Han har alltid varit sig själv och inte vikit sig för någon. Men, efter boksläppet är man skyldig att fundera på vilken påverkan Ibras berättelse har på det landslag som är hans. Sverige.

Toastmaster Erik Hamrén har redan givit bort stora delar av landslaget till Ibra. Med ”Jag är Zlatan Ibrahimovic” tar supersvensken ett ännu starkare grepp om det lag som fortfarande har några Lagerbäck-pusselbitar kvar. Vi vet sedan tidigare exakt hur bra Ibra tycker om Marcus Allbäck, Hamréns högra hand med titeln Players Manager. Nu är tiden kommen för landslagsbossen Lars Richt.

Professionell hit, professionell dit. Sedan urminnes tider har det varit supersvenskens mantra. Och underförstått ett konstaterande att det mesta som presteras inte är professionellt och därmed måste sorteras in i kategorin oprofessionellt. Inte minst den svenska journalistkåren, som om och om igen inte begrep någonting. Nu är det landslagskardinal Richt som inte är professionell och det är det värsta Ibrahimovic vet.

Richt var inte tillräckligt professionell för att förstå att det behövde friseras där i Göteborg och Ibras kritik sitter som en bumerang i bakhuvudet på landslagskardinalen. Eller som en sån där karatekick Cassano fick när ligaguldet firades i våras. Richts oförmåga att hantera situationen och lägga locket på gör honom pinsamt dålig i Ibrahimovic ögon.

OK, vi vet vad Ibrahimovic tycker om tråddragare Richt och vi vet sedan tidigare vad han tycker om högra handen Marcus Allbäck. Vad tycker han då om Hamrén? Ett delsvar har vi, såklart, i åsikterna om Allbäck och Richt. En förbundskapten som håller sig med två så dåliga medhjälpare kan inte vara speciellt vass. Ett annat delsvar har vi i Ibrahimovic respekt för riktigt starka chefer som är tydliga, pekar med hela handen och ställer krav. Fabio Capello och José Mourinho.

Respekten för den starke ledaren går, såklart, inte ihop med att toastmaster Hamrén givit Ibrahimovic precis allt denne pekat på. Hamrén får beröm för att han erbjudit fritt spelrum och den kaptensbindeln som den ”avskyvärde” Fredrik Ljungberg haft före honom. Revanschen på Ljungberg väger alltså tyngre än motviljan inför en ledare som inte är tillräckligt stark?

Det kommer att bli intressant när Ibra en gång efter landslagsäventyret skall kommentera Hamrén. ”Hamrén? En fjant, men jag fick bestämma allt …”, kommer kanske inte att vara de direkta orden men det han innerst inne tänker.

Ovanstående må låta som om att jag tycker att Ibrahimovic gjort fel. Det tycker jag inte. Ibrahimovic har hanterat det hela genialt, eftersom han trivs som bäst när det är som mest turbulent. Det var lite för lugnt och vad är då bättre än att skapa en situation som ställer saker och ting på sin spets? En situation där provokationen är maximal. I Milans röd-svarta tröja – först ”skadad” och inte kunna spela borta mot Barcelona, sedan släppa bok och ta all heder av Pep Guardiola inför mötet hemma i Milano. I landslagets gula tröja – först utmanande ljumskont-joggande i flera matcher i rad och ett medvetet kort för att slippa Holland, sedan släppa bok och ta all heder av den Ljungberg som alltid kämpade.

Det vore ”klädsamt” om Ibrahimovic rätar ut följande frågetecken:
1) Hur går synpunkterna på Lagerbäcks ”vi” ihop med att spela i ett landslag som alltid haft ”vi” som sin styrka?

2) Hur går den tidigare proklamerade åsikten om att det som händer i omklädningsrummet skall stanna där, ihop med att öppet berätta vad som hänt just där?

3) Hur går snacket om ”primadonnan” Ljungberg och den stenhårda snyting det är ihop med att bygga den grupp som innehåller flera spelare som tillhörde samma gäng som Ljungberg?

Jag avslutar med en passning till de som brukar skruva på sig när jag påstår att fysisk styrka är viktig i ett omklädningsrum. Ibrahimovics historia visar att den är det. Hot om fysisk vedergällning må vara något uråldrigt, ursprungligt och inte så 2011, men … that’s life.

/Borell

Ps. Återkommer längre fram till Barcelonas scouting av Ibra och hur den klubben rekryterar färdiga spelare. Ds.

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Il Calcio al Corso #86 – Lost tapes nelle tasche di Baldini

Serie A-snack på Caffetteria del Corso med analys av politiken, spelet och ryktena som är il calcio.

Medverkar gör Thomas Wilbacher, Andreas Felicietti och Malena Johansson.

Du kan prenumerera på Il Calcio al Corso via RSS.

Titta även till Caffetteria del Corsos hemsida. Det är där det händer.

Del 1

il calcio al corso #86 del 1 from Eurosport on Vimeo.


Del 2

il calcio al corso #86 del 2 from Eurosport on Vimeo.


Del 3

il calcio al corso #86 del 3 from Eurosport on Vimeo.


Del 4

il calcio al corso #86 del 4 from Eurosport on Vimeo.


Del 5

il calcio al corso #86 del 5 from Eurosport on Vimeo.

När himlen öppnade sig och marken låg torr

Det var en ansträngd stämning i hela landet när folket vaknade i morse. La Liguria stod under vatten och i Genova rådde nästintill undantagstillstånd. Genovas borgmästare Marta Vincenzi fick med skam i blicken och hårt pressad i direktsändning på RAI svara på frågor kring myglet med underhåll och gallring vid floder och vattendrag. Ett mygel som nu lett till flertalet döda och en hel region i kaos. Att matchen mellan Genoa och Inter skulle spelas var aldrig tänkbart.

Napoli mot Juventus – däremot – skulle vara la ciliegina på den tårta som var omgång 11 av Serie A. Istället för en fotbollsfest på San Paolo står nu många förvirrade och frågande; varför ställdes egentligen matchen in?

Pina Tommaselli, idrottsansvarig på Neapels kommun, förklarar att man var tvungna att fatta ett beslut under morgonen då ett ordentligt oväder drog in över Campanien och Neapel. Mycket vatten föll under kort tid och delar av staden blev lätt översvämmade. Det framtvingande beslutet kom således. Matchen skulle av säkerhetsskäl skjutas upp. Beslutsfattare var kommunen tillsammans med Napoli och polisen. Juventus deltog ej. Inte heller La Lega Calcio; dem som organiserar Serie A.

Det är i kölvattnet av detta förhastade beslut som en hel del kontroverser har uppstått. För när folk med hjärtat i halsgropen satt och väntade på tv-bilder från ett nytt katastrofområde som det i Ligurien, möttes man istället av en molnfri och sensommarsolig himmel över Neapel.

Det var flera timmar kvar till matchen och vädret blev bara bättre för varje minut som passerade. Samtidigt som Juventus redan var på väg hem till Turin så var Napoli kvar in ritiro på träningsanläggningen utanför Castelvoulturno. Anledning: faxet (!) med det officiella beslutet att skjuta upp matchen hade ej kommit från ordningsmakten. Och matchen kunde därmed i teorin fortfarande bli av. Samma fax hade inte heller nått Lega Calcio som bara fick andrahandsinformation via publika informationskanaler och medier.

Dags att analysera och summera.

SSC Napoli och kommunen i Neapel var med och fattade beslutet. DeLaurentiis och DeMagistris var med och fattade beslutet. Någon som inte var med, var Juventus och Beppe Marotta. En annan som inte heller var med; Maurizio Beretta, Lega Calcios president.

Direkt efter att beslutet blev officiellt märkte man tydligt slitningar i den inte perfekta relationen klubbarna emellan. Från Juventus-håll kommer indicier om att beslutet delvis beror på en önskan från Napoli då man är slitna sedan matchen mot Bayern München. Grande polemica. Corriere dello Sport rapporterar om ett diplomatiskt krig – in silenzio. Bigon och Napoli vill att matchen skall spelas den 14:e december. Marotta och Juventus den 30:e november och La Lega har nog inte än accepterat det faktum att dem inte konsulterades från första början.

Om det var genuin rädsla för en ny katastrof som den i Genova eller om det var ett uttänkt och furbo utnyttjande av situationen från ett slitet Napoli lär vi nog aldrig få veta.

Två saker är däremot säkra. Ett. DeLaurentiis och DeMagistris är en uniform duo som drar åt samma håll. Två. Det är en bisarr syn att se ett soldränkt San Paolo med timmar kvar till avspark och veta att matchen inte kan spelas på grund av översvämningar som inte existerar.

//Abizzo – sottaqua

Mancini och nycklarna

Roberto Mancini håller på att göra något riktigt bra med Manchester City. Han går som tåget i ligan och snäppet sämre i Champions League. Om och om igen får han och vi höra ”Det väl inte är så konstigt? Det ju finns så oändligt mycket pengar”. Inget kunde vara mer fel.

Vi tar det där med pengarna direkt. För det första betyder oändligt mycket pengar inte automatiskt stor framgång, framförallt inte på kort sikt. För det andra har Mancini hanterat många olika typer av situationer som tränare. Han har haft ”oändligt mycket pengar”, men har också gjort mycket bra ifrån sig i klubbar som varit på väg mot konkurs. Två gånger om har han kokat soppa på en spik, först i Fiorentina och sedan i Lazio. Det var när han kom till Inter han fick arbeta med väldigt mycket pengar.

Vad gör då mister Mancini med sina ”oändligt mycket pengar”? Han handlar och bygger smart. Visst, flera av spelarna har kostat stora pengar, men större namn hade kostat ännu större pengar. Och vilken storklubb hade på allvar valt att satsa på Richards-Lescott-Kompany-Kolarov?

Mancini är klok. Han vet att det inte spelar någon roll hur många mål man gör framåt om man inte är tillräckligt trygg bakåt. Inte übertrygg, men trygg, och bygger därför sitt City bakifrån på ett sätt som gör läromästarna Vujadin Boskov (Sampdoria) och Sven-Göran Eriksson (Lazio) stolta.

Pengar och stress hör ihop. Den finns där utan pengar, den finns där med lite pengar och den finns där med mycket pengar. Och den finns där i allra högsta grad med ”oändligt mycket pengar”. Sättet som Mancini inte låter sig stressas på är imponerande. Dyra köp som inte går som tänkt är en ultimat stressfaktor, men inget som lyckas stressa Mancini.

Stora tränare måste kunna hantera stora och/eller dyra spelare och/eller spelare med stora egon. Mancini har lärt av de bästa, Boskov och Eriksson. Jugoslaven och svensken visade honom hur man bygger gruppen istället för stjärnan, något som i sig inte behöver innebära att han kan genomföra samma sak själv. Men, Mancini har en personlighet och status som gör att det är han som bestämmer i omklädningsrummet.

Spelarna vet att Mancini vet. De förstår att han varit med om det som de själva nu är med om och de vet att han levererade. Just därför kommer Mancini att hantera de två speciella fall han har att arbeta med på bästa sätt. Carlos Tévez och Mario Balotelli. Framförallt Balotelli är lackmustestet som ger ett rejält bevis på om Mancini har den nödvändiga personligheten och kunskapen. Han är soft inför den fantastiska talang han lyfte upp i A-laget i Inter och ser, såklart, sig själv och sin egen stora talang som spelare i Balotelli. Ja, jag vet att han skötte sig så mycket bättre än vad SuperMario gör, men faktum kvarstår. Mancini hade en talang som borde ha tagit honom längre än vad den gjorde. Nu skall han hitta rätt position till Balotelli, få honom på rätt köl mentalt och använda honom rätt under matcherna.

Spelarna vet att Mancini vet vad det handlar om, eftersom han själv varit med om det som de själva nu är med om. Just därför kommer Mancini att göra det bästa möjliga (vad nu det är?) i både Tévez- och Balotelli-fallet. Boskov och Eriksson står där med nyckelknippan och ger Mancini nyckeln. Visst, gilla vissa spelare men bygg gruppen och inte stjärnorna.

Det finns flera nycklar på den där nyckelknippan. Inte bara att spela defensivt tryggt, men med en mycket kapabel offensiv och att hitta den viktiga och avgörande balansen. Boskov och Eriksson står där och funderar över lynnigheten, hanteringen av klubbledningen och matchcoachandet.

För snart fyra år sedan visade Mancini lite väl tydligt att han har temperament. Där och då räckte han inte till, blev förbannad och sade upp sig på stående fot på den presskonferens som följde direkt på matchen. Sättet han reagerade på fick Inters klubbledning att dra slutsatsen att ”det var över”. Mancini var för het för att vinna mot de allra bästa.

Mancini fick höra att han vunnit bara för att calciopoli sänkt Juventus och sugit musten ur Milan. Att hans Inter inte gick bättre i Europa blev beviset på att han inte var tillräckligt bra när han ställdes mot de allra bästa. Fyra år senare både håller Mancini fortet och sänker världens bästa tränare i en ny omgivning.

Matchcoacheriet lämnar jag åt andra att bedöma. Jag nöjer mig med att konstatera att det är bra om han just där inte går i läromästare Erikssons fotspår. En krönika om Manchester City och manager Mancini handlar automatiskt också om arabvärldens framfart, men vi tar det en annan gång. Här och nu, ikväll på El Madrigal, låter vi det handla om det som Mancini gör med laget. Vi som tittar på får se underbara saker …

/Borell

ps. Mancinis målvaktstränare? Massimo Battara är ännu en av dessa vägar som bär till Lecce. ds.