Ikväll delas någonting som förut hette ”Oscar”-priser ut av det italienska spelarfacket. Zätat kommer säkert att vinna en massa och ni kommer att läsa en massa artiklar i svensk och italiensk press om hur stor och viktig han är.  Alltid han. Man kan ju inte välja nån annan när man ska dela ut pris.

I den här i övrigt ganska tråkiga intervjun (strax före 11:50 här) sammanfattar Francesco Totti det hela. Vem skulle du ge en Oscar till, undrar reportern. ”Hm, Ibrahimovic” säger Totti, så fruktansvärt uttråkat.

Antagligen den största sågningen av Zlatan någonsin, bara genom att uttala hans namn. Se själva och förstå.

/Malena

Ibland känner jag att det aktuella inte alltid känns så aktuellt. Det som borde vara intressant känns ointressant. Då brukar jag ta en titt tillbaks till det som har varit. Till det som format och lagt grunden för allt vi lägger vår kraft på idag. Idag var en sådan dag. Idag ska Manlio Scopigno få den lilla del av historien som han med råge gjort sig förtjänt av. Det är tack vare honom vi sitter här idag, fascinerade av il calcio. Delvis i alla fall. Det får räcka.

Luigi Riva var mannen som sköt scudetton till Sardinien och Cagliari år 1970. Men vem var mannen som dirigerade och ledde detta Cagliari?

Manlio Scopigno var 45 år gammal när han ledde Cagliari till sin enda scudetto. Vägen till den grönvitröda tricoloren var allt annat än enkel för Manlio.

Manlio Scopigno föddes bland kullar och dalgångar i den lilla byn Paularo i det nordöstligaste hörnet av Italien. Långt borta från storstädernas myller och jäktande. Han älskade som ung att sitta och fundera på toppen av någon kulle. Ensam med bara bergen runt omkring sig. Han beskrivs tidigt som väldigt vältalig och intelligent, men hans kanske främsta attribut var hans talang med bollen vid fötterna.  Han visste att det var fotboll han skulle hålla på med. Men han var inte dum den unge Manlio. Fotbollen var inget man tjänade några stora pengar på. Han hade en reservplan. När han vid 23 års ålder lämnade sin moderklubb Rieti som då huserade i Serie C för att flytta till Salernitana och Serie B valde han även att skriva in sig på den filosofiska fakulteten vid universitet i Rom.

Manlio Scopigno på planen var en helt annan man jämfört med den som han var utanför. Han spelade terzino, det krävde fart, impulsivitet och uthållighet. Han bemästrade rollen utomordentligt vilket många ansåg vara högst märkligt då han utanför fotbollsplanen var nästintill skrämmande lugn, betänkande och analytisk.

I början av 50-talet belönades Manlios slit i Salernitana. Den evige rivalen på andra sidan av den Sorrentinska halvön, Napoli vart ny hemadress för den nu 26 årige Manlio. Han skulle äntligen få chansen i Serie A.

Det är nu den man som slutligen skall leda Cagliari till ligaseger på riktigt börjar formas. För det är inte i medgång som Manlio lägger grunden för sin framtid. Det är i de djupaste av motgångar och depressioner.

En söndagseftermiddag 1951 tar Manlios liv en abrupt vändning. Han hade precis gjort sitt första mål någonsin i Serie A. Ett mål som innebar att Napoli nu ledde med 6-1 mot gästande Como. Bara minuter efter målet åker Manlio på en smäll. Han ligger och vrider sig av smärta i det gröna gräset. Efter flera dagar av tester och analyser kommer den slutgiltiga diagnosen. Total ruptur av ligamenten i knät. En diagnos som på denna tid inte lämnade mycket hopp. Senza speranza.

Många år senare skulle Manlio förklara hur han kände tiden efter skadan.

- ” Jag var totalt utblottad ekonomiskt. Det fanns inga skyddsnät eller försäkringar. Mina ben var mitt levebröd och dem togs ifrån mig. Min livslust sjönk till botten av Neapelbukten. Efter ett tag ställde jag mig själv frågan; ska jag avsluta mina studier i filosofi eller börja på en tränarkarriär inom fotbollen? Det kändes totalt hopplöst. Jag hade tappat all motivation för filosofin. Filosofin som jag älskat hela mitt liv kändes nu som ett hån mot mig själv och min situation. Det blev tillslut tränarkarriären som räddade mig. Det och dalgångarna hemma i Paularo. Det var där jag tillslut hittade tillbaks.”

Väl hemma tog han över sin moderklubb Rieti och blev snabbt uppskattad av spelarna som verkade gilla Manlios nya syn på rollen som tränare. Där många samtida tränare var gapiga envåldshärskare med röstförmåga som bara överträffades av deras ego kom Manlio in och var sig själv. Eller i alla dal den han var utanför planen. Han diskuterade med sina spelare. Bollade idéer fram och tillbaka. Gav dem förtroende och tillit. Den lugne, analytiske Manlio var något helt nytt.

Tillslut nåde historien om den lugne Manlio från bergen fram till Vicenza och 1961 tar han sina första kliv som professionell fotbollstränare. Som andretränare bakom Lerici. När Lerici mitt i säsongen får sparken så ges Scopigno chansen. Han leder dem till en säker salvezza och stannar i ytterligare i tre år där en sjätteplats blir den största triumfen. Det var mycket tack vare Manlios genialiska och revolutionära idéer som vi gick så bra berättar Sergio Campana anfallare under Manlio i Vicenza och den spelare som senare tog initiativ att starta AIC spelarförbundet i Italien.

Scopigno blev erbjuden att ta över Bologna inför säsongen 65/66. Bologna som vunnit scudetton blott två år tidigare. Manlios tid i klubben blev kort och otroligt turbulent. Hans lugna och förstående ledarstil passade inte in i den mycket mer hierarkiska strukturen i Bologna. När det sedan kom fram att han var bekant med politiker som inte drog jämt med presidenten i Bologna Goldoni var det kört.

-” Goldoni kom in på mitt kontor med ett stort flin i ansiktet, gav mig min avskedsansökan och bad mig skriva på. Jag tittade på papperet. Det är två meningsbyggnads fel och en konjunktiv som är fel, idiot, förklarade jag lugnt innan jag marscherade ut.”

Några år senare skulle Scopigno få frågan om han någon gång i framtiden skulle kunna tänka sig att återvända till Bologna? – ” Ja visst, med ett bombplan” svarade Manlio journalisten som ställt frågan.

Strax efter hans uttalande om bombplanet ringde det från Sardinien och Manlio satte sig på första flyget till Cagliari. Han landar på ön där han senare kommer att utföra verkliga mirakel.

Manlio studerar detta Cagliari. Speciellt den unge Luigi Riva. Manlio blir mer och mer övertygad och flyttar fram Riva i en utpräglad primapunta roll. Det blir succé för Riva och för Cagliari som slutar sexa trots att många tippat att dem skulle åka ur.

Scopigno och Riva

Men det skulle komma hinder på vägen. Efter den ordinarie säsongen åker Cagliari ut på en USA turné. När laget anländer i Chicago bjuds Scopigno in till den Italienska ambassadören på konsulatet i Chicago. Manlio som var omåttligt förtjust i whiskey hade hamnat i himmelriket hos ambassadören. Men när Manlio efter ett par glas för mycket frågar efter vägen till herrarnas, lyssnar och nickar, men sedan blir påkommen att urinera i en buske på konsulatets innergård blir det för mycket för de pryda diplomaterna och han avvisas omedelbart. När Manlio och Cagliari återvänder till Italien har han precis blivit fått utmärkelsen som säsongens tränare. Samtidigt har nyheten om kiss-i-busken-fadäsen nått il bel paese och samma dag som han tar emot utmärkelsen så får han, på grund av sitt beteende i Amerika också sparken från Cagliari.

Istället blir han kontaktad av Angelo Moratti och erbjuds tjänsten som konsult till Herrera. Men ganska omedelbart så ber Cagliari Scopigno att förlåta dem och återvända. Manlio funderar en kort stund och accepterar. Han tar laget till en andraplats. Efterkommande säsong faller alla bitar på plats och Cagliari kan titulera sig Italienska mästare. En historisk bedrift av den lugne filosofen från bergen – att klämma sig in mellan giganterna från Turin och Milano.

Cagliari skulle göra fler försök men konstanta skador på Riva gör Manlios jobb övermäktigt. När han lämnar Cagliari för Roma 1973 är han en allenatore in discesa, en tränare på nedgång. Det blir inte ens en säsong i Roma innan han får lämna.

Manlio Scopigno avslutar sin karriär i Vicenza trots bud från större klubbar. Där blir det först en degradering till Serie B och sedan en mindre smickrande 16:e plats i samma serie.

Under tiden i Vicenza brottas Manlio med flertalet sjukdomar som tvingar honom att ligga till sängs i veckor i sträck och varje gång han kämpade sig tillbaks till planen blev han mer och mer slut. Efter Vicenza får han inga fler erbjudanden och försvinner sakta undan fotbollsvärldens granskande ögon. Året är nu 1976 och Scopigno har hunnit bli 51 år gammal.

Manlio Scopigno känner sig sviken av ett helt etablissemang, sviken av sin egen kropp. Denna gång blir det för mycket för honom. Han spenderar den resterande tiden av sitt liv att skriva melankoliska historier och tragedier. Ända tills en andra hjärtinfarkt på tre veckor får honom att somna in 1993, 68 år gammal.

Han slutar sitt liv på den plats där han alltid hört hemma. I Paularo. Bland bergen, dimman och de djupa dalar som han älskade så mycket.

//Abizzo – disinteressato

Det var nån match före jul, Daniele De Rossi slog en långboll och jag tänkte på Agostino Di Bartolomei.

Sedan Roma fick en ny klubbledning det kommit sig så att jag har ägnat mig mer åt klubbens historia än vanligt. Ju mer man gör det, desto mindre revolutionerande verkar ägarbytet. De som talar om att Rom är fel stad att genomföra nya projekt i, att utländskt ägande hotar Romas identitet och vad det nu är som de säger, de har antagligen glömt att Roma har bytt klubbägare och skepnad många gånger sedan 1927.

Roma som Roma är nu, började med Agostino Di Bartolomei.

Själv är jag i och för sig för ung för att minnas. När jag ser Agostino i DDR:s långbollar är det för att jag nyss har sett en ny dokumentär, 11 metri, om Ago.

Man kan känna ett motstånd mot att jämföra någon levande person med Agostino Di Bartolomei, som om det man pekade ut var samma sak som fick Agostino att ta livet av sig. Men det är såklart inte det jag ser i Daniele.

Di Bartolomei är, trots allt, ganska okänd utanför Roma. Det här är Agostino: Han var från Rom, laget i hans hjärta var Roma och han var kapten i det bästa Roma någonsin, det som under första halvan av 80-talet tävlade med Juventus om ligasegrarna. En gång vann de, 1983. Den största triumfen i Romas historia.

Agostino var tystlåten, introvert, alltid korrekt, han kunde verka sträng. Långt ifrån schablonbilden om den jovialiske romaren, men han var lika mycket romare som någon annan. ”Romano dentro”, som de säger, romersk på insidan.

I 11 metri får jag reda på att han brukade gå om kring med en pistol i en läderväska under armen, han kände sig otrygg. Han studerade på universitetet, han var Nils Liedholms favoritspelare, inte bara på planen. På bortaresa i Amsterdam gick de på konstmuseum tillsammans.

1984 hände den mest tragiska händelsen i Romas historia. Det tog bara ett år. Första gången som Roma var med i cupvinnarcupen spelades finalen i Rom. Roma tog sig dit, och förlorade mot Liverpool. På hemmaplan, på straffar. Det var den 30 maj. Efter säsongen bytte Roma tränare, den nye, Sven-Göran Eriksson, ville inte ha Agostino och presidenten Dino Viola gjorde som tränaren ville. Ago som bara ville spela i Roma följde med Liedholm till Milan och kom aldrig tillbaka. Han fick aldrig något jobb i Roma efter karriären, som han hade velat.

Den 30 maj 1994 sköt han sig i hjärtat.

Med Agostino Di Bartolomei startade traditionen i Roma att ha lagkaptener som är romare och romanisti. Agostino, Giannini, Totti, och sedan är det tänkt att det ska bli Daniele De Rossi.

Agos historia är själva grundbulten i den förlorarromantiska berättelsen om vad Roma är. Samtidigt är den inte alltid så smickrande för Roma eller Romas fans.

Det är också en historia som vi ofrånkomligen romantiserar trots att man inte vill eller borde. Att en människa tar livet av sig och lämnar efter sig två barn och en älskad fru är bara, bara tragiskt och inte vackert alls.

Jag läste någon gång, någonstans att Agostino hade tagit reda på att det mest effektiva sättet att ta livet av sig är att skjuta sig i hjärtat. Man är säker på att dö direkt. Så var Agostino. Han valde det mest sentimentala av alla datum för att ta sitt liv, om han nu valde, och han sköt sig i hjärtat av vetenskapliga skäl.

Daniele De Rossi föddes bara några veckor efter att Agostinos Roma vann scudetton. Jag har läst Tonino Cagnuccis bok om Daniele den senaste tiden, som en slags självplågeri antar jag, medan det allt mer verkade som att han skulle lämna Roma. Boken har ett fint namn: Il mare di Roma, Roms hav. De Rossi föddes i badorten Ostia utanför Rom, den 24 juli 1983, samma dag som Antonello Venditti höll en av sina firarkonserter efter scudetton i Ostia Antica.

En av de mest fantastiska sakerna jag har lärt mig av boken är att Daniele De Rossi var på bortaderbyt på Stadio Flaminio 1990. Jag har skrivit om matchen förut. Totti var också där. Hur är det möjligt, att i det enda Romderby som Roma har fått så få biljetter till, 2 000 stycken, så var både Francesco Totti och Daniele De Rossi där? Totti 13 år gammal, De Rossi sex.

Att inte ens bara en, utan två personer av de tvåtusen skulle växa upp och bli arvtagare till Di Bartolomei och Giannini verkar helt osannolikt men det är sant.

Så här sa De Rossi 2004 om att bli lagkapten:

- De påminner mig om det sedan jag var 20 år gammal. Totti sa att jag skulle bli hans arvtagare. Ansvaret har gått in i huvudet på mig. Jag föreställer mig ofta mig själv med kaptensbindeln på armen. Och jag skulle vilja ha den på mig som ledare, som dominant. Det är det som är drömmen, att få bindeln i arv av Francesco och göra allt med de här färgerna: slå straffarna, frisparkarna, till och med ta inkasten för att hjälpa mitt hjärtas lag.

(Francesco Totti kastade ett inkast i lördags kväll för sitt Roma.)

Ju mer man lär sig om Roma desto mer förstår man att klubben fortfarande lever i skuggan av den där straffläggningen mot Liverpool den 30 maj. Om det verkar överdrivet: leta upp alla intervjuer som Francesco Totti gjorde från att det blev klart att Champions League-finalen skulle spelas i Rom 2009 tills att Roma åkte ur. Hur många gånger sa han att det var ödet, att han drömde om att äntligen ta Roma till en final på hemmaplan och vinna den här gången, helst mot Liverpool? Istället åkte Roma ut i kvarten mot Arsenal. Hemma på Olimpico. På straffar.

En av Agostinos specialiteter var att slå straffar. Han hade ett grymt skott, från utanför straffområdet, på frispark. Och de där långa passningarna. Och han satte alltid alla straffar för Roma.

I 11 metri berättar lagkamraten Odoacre Chierico att Agostino, som alltid var förste straffskytt, ändå kom fram till de andra efter full tid i finalen mot Liverpool och sa att han var helt förstörd, kunde någon annan ta den första straffen?

Ciccio Graziani var frivillig, och efter att Liverpool hade missat sin första straff tog han upp bollen och började gå mot straffpunkten. Men Liedholm protesterade, och sa till Agostino att ta den. Han satte den, hårt.

- Sen var det vi som förlorade matchen, säger Romas gamle massör Giorgio Rossi i filmen.

Daniele De Rossi vill alltså bli Romas straffläggare, eller han ville det 2004. Han har skjutit ett VM-guld till Italien med en straff, men i Roma har han  inte fått slå så många eftersom straffkonstnären Francesco Totti fortfarande har den uppgiften.

I Il mare di Roma blir jag påmind om några straffar i Daniele De Rossis karriär som jag inte vet hur jag hade kunnat glömma bort. Till exempel den gången som jag tror är den enda gången då Francesco Totti har låtit en annan person slå en straff när han själv var på planen. I Supercupen mot Inter. De Rossi satte den och när spelarna firade nedanför bortasektionen på San Siro kunde man tydligt se hur De Rossi sa det mycket romerska: ”Tacci tua!” till Totti. Dra åt helvete!

Eller den gången, också på San Siro, som Daniele totalt okaraktäristiskt (för att han är mer som Agostino än som Totti) slog en Totti-cucchiaio. Och missade.

Eller den superviktiga mot Genoa, när Totti som satt på läktaren inte vågade titta.

- Daje Roma daje, vrålade DDR när han hade satt den.

Fyra dagar efter det kom straffen mot Manchester United. Jag kunde tydligen till och med glömma bort att Daniele De Rossi har missat en viktig straff i en viktig Europacupmatch. Det var kvartsfinal, United hade 2-0 i första matchen, nu var det retur på Old Trafford, det stod 0-0 och Roma fick straff. En straff, ett mål och det skulle finnas hopp om semifinalen.

Daniele De Rossi skulle slå den, bortapubliken sjöng hans namn, han sköt över och de fortsatte att sjunga, de sjöng ännu högre.

En tagen DDR efter matchen, när Roma var utslaget:

- Applåden från supportrarna var så vacker. Det är det mest rörande ögonblicket sedan jag kom till Roma. Mellan mig och dem finns det ett band som går utöver straffen, det är någonting starkt som uppstod för länge sedan. Jag tackar dem igen. Tillsammans med den i VM är det kanske den viktigaste straffen jag har slagit, den kunde förändra hur det gick i Champions League och jag missade, men de sjöng för mig. Om det hade behövts, och det har det aldrig för att veta hur fantastiska de är, var det här det starkaste beviset på känslan som kopplar samman mig med de här människorna.

Några månader senare kom De Rossi till Trigoria och skrev på ett kontrakt med Roma till sommaren 2012. Det kändes som för alltid, då. Han kom på scooter och med hjälmen på kände de inte igen honom vid grinden.

- Ahò, so’ De Rossi!

Det är den senaste gången han har skrivit på ett kontrakt.

När Agostino skulle lämna Roma skrev ultrasgruppen CUCS ett väldigt fint brev till honom som publicerades i tidningarna. I curvan fick han en banderoll, ”Ago, ti hanno tolto la Roma ma non la tua curva”. De har tagit Roma ifrån dig men inte din curva.

Men i första matchen mot Roma, i Milano, gjorde Ago det avgörande segermålet för Milan och firade. Han sträckte upp armarna i luften och sträckte sig upp på tå, vänd mot kortsidan. Då förstördes något mellan honom och Romas supportrar.

I returmatchen i Rom visslades han våldsamt ut och efter matchen började Ciccio Graziani att bråka med honom.

Agostinos fru Marisa De Santis berättar i 11 metri att han efter karriären skrev brev till Franco Sensi med någon slags sportsliga råd. Han ville arbeta för Roma, men han sa aldrig rakt ut vad han ville i breven, säger Marisa.

Efter hans död hittade Marisa hans kalender. I den hade han en bild av Curva Sud och en av Padre Pio. Fotot på curvan var från några tifosi, på baksidan stod det: ”Roma-Liverpool, 30 maj 1984. Till vår store Diba som alltid kommer att vara vår kapten.”

Den ende av kaptenerna hittills som kommer att stanna hela sin karriär i Roma är Francesco Totti. Di Bartolomei flyttade, Giannini flyttade. Om Daniele De Rossi någon gång skulle göra det samma vore det kanske inte så konstigt som det känns.

Jag hoppas innerligt att han stannar, men av Agostino Di Bartolomeis öde påminns man också om att det inte går att hänga upp hela sitt liv på kärleken från fotbollssupportrar. Som kan vissla ut en eller glömma bort till och med en person som Agostino, den förste av dem själva som blev kapten och vann scudetton.

Å andra sidan förstår man också av Ago att ingenting kan vara större för en spelare från Rom än att spela i Roma. Inga segrar kan kännas mer än där.

I lördags efter matchen mot Catania pratade De Rossi om att hans dröm är att vinna med Roma, och han tog upp scudetton 2008 igen, som han då menade att Inter vann genom domarhjälp. Fortfarande plågar det honom.

Man glömmer nästan det också, att Daniele De Rossi inte har vunnit ligan med Roma. Inte som Totti har, och Agostino.

När Agostino vann var Daniele inte född, när Roma vann 2001 hade DDR fått tag i en biljett till Monte Mario-läktaren, den dyraste sektionen, men försökte ta sig in i Curva Sud. Vanligtvis hade det gått, men den här dagen sa de nej vid grindarna, det var redan för fullt.

Dino Viola tog över Roma och vann med Agostino. Franco Sensi vann med Totti. Att amerikanerna ska vinna med De Rossi, med en utländsk tränare som älskar bollinnehav lika mycket som Nils Liedholm – jag kan inte tro att Daniele De Rossi, en av de där två tusen, skulle ge upp den drömmen på förhand.

Jag ser de där distinkta långbollarna och ser Agostino, men annars kan jag mest läsa mig till likheterna. Liedholm lät Agostino spela centralt, långt bak på mittfältet. Han var regista, han hade ett grymt skott.

Och så är det nån slags allvar hos Daniele De Rossi som liknar.

I Cagnuccis bok jämför Luca, Agostinos son, de två. Ja, de liknar varandra, säger han. De är personer som alltid är sist ut från träningen, De Rossi ger allt för laget på ett nästan gammalmodigt sätt.

- På några sätt liknar de varandra. Och sedan påminner en del av hans tystnader mig om Agos, säger Luca Di Bartolomei.

/Malena

Silvio Berlusconi har alltid haft det. Den där förmågan att hela tiden röra sig framåt och sakta men säkert flytta fram positionerna. Har han inte haft egna pengar, så har han skaffat pengar och det utan att tappa kontrollen. Har han inte haft rätt personer knutna till sig, så har han sett till att hitta dem.

Den unge affärsmannen Berlusconi identifierade med en blodhunds säkerhet de personer som skulle ta honom till toppen. Fedele Confalonieri, Marcello Dell’Utri och Adriano Galliani för affärerna. Han var lika säker när det gällde att plocka ut de som skulle ta det Milan han köpte 1986 till den absoluta toppen. Galliani fick ägna sig mer åt sporten än åt de andra affärerna och fick sällskap av Ariedo Braida och Arrigo Sacchi, demontränaren som med lilla Parma stod upp i en cupmatch och imponerade på Milans nye herre.

Få hade där och då satt sin fotbollsklubb i händerna på orutinerade klubbdirektören Galliani. Silvio gjorde det.

Få hade där och då satt sitt lag i händerna på orutinerade tränaren Sacchi. Silvio gjorde det.

Berlusconi är en mästare på att äga. I ett Italien där långvariga relationer är utgångspunkt i all affärsverksamhet har han firat triumfer just genom sin långsiktighet. Om du arbetar för Silvio, då har du hans förtroende och då finns det tålamod. Stort tålamod. Men, att äga är inte bara att visa oändligt stort tålamod. Att äga är också att veta när det skall sättas press, när medarbetares lojalitet och omdöme behöver testas och när en organisation behöver påminnas om vem det är som egentligen bestämmer.

Berlusconis historia som ägare är stolt och framgångsrik. Han vet när det skall insisteras och han vet när det skall backas. Insistera om Sacchi, men backa om Borghi. Insistera på Boban i ett 3-4-1-2, men låta tränaren Zaccheroni sitta säsongen ut. Silvio vet hur man sätter rätt press.

Fallet Tévez-Pasto är Silvios comeback som den som självklart bestämmer. Hans visa-vem-som-bestämmer-övning kommer efter att den oändligt lojale Galliani flyttat fram sina positioner när chefen varit upptagen på annat håll. Galliani fick in favoriten Leonardo som efterträdare till Carlo Ancelotti och kunde sedan ersätta denne med Massimiliano Allegri (ex Cagliari), tidigt scoutad och physique du rôle-paxad av italiensk fotbolls mest rutinerade klubbdirektör.

Under tiden som Silvio var som mest upptagen släppte Galliani in en ny person i den krets som styr klubben. Mino Raiola. Berlusconi var inte beredd att satsa och satte dessutom käppar i hjulet genom att insistera på att vissa spelare absolut skulle vara kvar i klubben. Tomatsåsen Milan var på väg att koka torr och Galliani fick ta till all sin kunskap, rutin och street smartness för att rädda situationen. I samma veva letade superagenten Mino Raiola efter en ny klubb att göra entré i. Han hade haft en tung roll i Juventus när hans stjärnor Nedved och Ibrahimovic spelade där, men det blev aldrig samma sak i Inter och i Napoli har man stängt dörren trots att Raiola rattar stjärnan Marek Hamsik.

Ett smått desperat Milan var precis vad Raiola, en annan street smart man, behövde och Ibrahimovic till ett bra pris var vad det kostade. Galliani gillade vad han såg och fortsatte på den inslagna vägen. Robinho (Man City) och Didac Vilà (Espanyol) innan ligastarten och Mark Van Bommel (Bayern München) och Urby Emanuelson (Ajax) i januari 2011. Raiola fick en del av kungariket Milan och Galliani fick fart på … Silvio.

Det finns en gräns när fursten måste slå tillbaka mot ståthållaren, oavsett om denne agerat klokt eller ej, för att visa folket vem det är som bestämmer. Silvio var tvungen att slå tillbaka mot Galliani och visa Milan och fotbollsvärlden att det är han och ingen annan som bestämmer.

Milan hade kunnat ta Raiolas adept Hamsik (Napoli) i somras, men Silvio baxade sig ur med Mondadori-miljardskadeståndet som ursäkt. Galliani fortsatte att flytta fram positionerna. Han själv, storstjärnan Ibrahimovic med agent och tränaren Allegri förstod alla att Patos förhållande till Silvios dotter Barbara inte skulle föra något gott med sig. Alla ville bli av med Pato för att få lugn och ro och ordning på torpet. Gallianis plan var att knyta brassens vara eller inte vara till värvningen av Carlos Tévez (Man City), som ärkerivalen Inter länge varit sugna på, och lät vännen Leonardo, nu i storsatsande Paris SG, förstå att den anfallare han en gång hämtat till Milan nu var till salu.

Berlusconi lät sin klubbdirektör hållas och slog till när läget var som mest känsligt. Med Galliani på officiellt uppdrag i Manchester för att sätta affären Tévez, låter Silvio ”svärsonen” Pato förstå att denne bör stanna i Milan. Ingen Pato till PSG betyder ingen Tévez till Milan och mästerdiplomaten Galliani helt plötsligt på plankan.

Tévez hit och Pato dit, eller tvärtom, spelar ingen roll. Det viktiga med fallet Tévez-Pato är om det på något sätt indikerar att Silvio Berlusconi inte längre har DET och om förhållandet mellan furste och ståthållare är intakt eller har skadats. Inget annat. Kvällens heta derby är en tå i vattnet för att känna av just det.

/Borell

Minns någon Patos första match med Milan? Det var vinter, Milan mötte Napoli på San Siro och före avspark anordandes en lång ceremoni där klubbens alla titlar visades upp. Konceptet ”Il club più titolato al mondo”, klubben med flest titlar i världen, laserades och Silvio Berlusconi höll ett tal. Simon som var där skrev i ett mejl till mig att det var som något som Leni Riefenstahl kunde ha regisserat.

Pato gjorde succé och mål och formade händerna till ett hjärta, till sin flickvän som inte var Barbara Berlusconi.

Det var sopkris i Neapel och bortapubliken buade åt Silvio.

Jag tänker på det där idag, dagen efter Tévez Day.

Igår var Silvio Berlusconi upptagen med att se till att parlamentet stoppade arresteringen av en av hans favoritpolitiker, Nicola Cosentino som är anklagad för att ha ett finger med i spelet i just den där sopbusinessen som var på tapeten när Pato debuterade. Mitt i allt tog Berlu en paus och ringde och övertygade Pato om att stanna i Milan.

Är det för att han har tankarna på annat än Milan som Berlusconi kunde låta Adriano Galliani resa iväg till London innan han tog sig tid att stoppa allting? Hur kunde det bli så att Galliani tilläts tappa ansiktet?

Trådarna i Tévezhärvan är så många att man får ont i huvudet bara av tanken på att reda ut dem. Vi har en kärleksaffär, ett Inter-ex i Manchester City, ett par Milan-ex i PSG, en slipprig agent i Kia Joorabchian. Allegri som inte förlänger kontraktet, får ta emot lektioner av Berlusconi och Pato som klagar på honom offentligt. Galliani som verkar smida planer bättre med sin gamla kompis Leonardo än med sin klubbägare. Ett derby på söndag.

Mitt i allt bestämmer sig Milan för att bojkotta Berlusconis eget Mediaset, av alla tv-kanaler.

Hur ska man veta vad allt det här betyder?

Jag tänker på Patos debutmatch, il club più titolato al mondo, och Berlusconis dilemma.

En sak som inte har uppmärksammats så mycket i Sverige är Berlusconis missnöje med matcherna mot Barcelona i höstas. En gång i tiden var Milan som Barcelona, den klubb som spelade ”framtidens fotboll”, som Zlatan formulerade det när han gick till Barça. Det kan inte ha varit roligt för Berlusconi att sitta på läktaren och så konkret känna av avståndet mellan Milan och de som alla säger är bäst.

Efteråt pratade han om att han gillade Barcelonas sätt att spela bättre, att han vill att hans lag ska ha det största bollinnehavet. Men Milan kommer knappast att uppnå samma position i fotbollshierarkin som på Berlusconis glansdagar inom hans livstid. Det räcker inte att rada upp alla de gamla titlarna på en jättelång rad för att vinna en fotbollsmatch idag.

Istället får Adriano Galliani spela ut varenda kort och trix han har för att Milan ska kunna hålla sig på topp. Vad lovade Galliani Kia Joorabchian för att agenten skulle stödja Milan så tydligt i förhandlingarna om Tévez? Hur jobbig tycker Galliani att Berlusconi är, när han först har övertygat agenten, sedan figurerat på en bild på förstasidan på Gazzetta dello Sport med Tévez och Joorabchian, sedan rest till London med reportrar och tv-kameror i hälarna  – bara för att få resa hem igen tomhänt och bortgjord efter chefens samtal.

Det fascinerar mig att Galliani kunde få göra den resan – och misslyckas på grund av Berlusconi.

Kanske, kanske kommer Galliani stå där med ett betydligt billigare Tévezavtal den 31 januari och alla vi andra ser ut som idioter istället. Men det skulle inte förändra det dilemma som Berlusconi fortfarande står inför: vad ska han göra med Milan, nu när klubben inte är bäst i världen, som han vill att den ska vara, och det skulle kosta alldeles för mycket att göra den till det?

Jag brukar hävda att det faktum att det ”bara” är Barbara Berlusconi av Silvios barn som arbetar med Milan (Och inte förstearvingarna Piersilvio eller Marina) är ett tecken på ointresse snarare än intresse från familjen. Det hon har lyckats med hittills är att ordna en intressekonflikt, som enligt tecken från olika håll inte uppskattas av de andra spelarna i omklädningsrummet, och som både hon själv och Pato rimligen ville befria sig själva från genom att han lämnade Milan.

Silvio däremot, har aldrig uppvisat någon större förståelse inför begreppet intressekonflikt. Han vill bara ha kvar Pato, han vill att Milan ska vara den bästa klubben i världen där världsstjärnor föds och stannar kvar, så som det verkade vara i den där matchen mot Napoli.

Det påminner om Kakà, som fick deklarera sin kärlek för klubbfärgerna innan Galliani några månader senare hade lyckats övertyga Berlusconi om att han faktiskt måste säljas.

Dilemmat lär inte få någon lösning på ett bra tag. Precis som hela Italien får Milan försöka hitta vägar att gå framåt när Berlusconi är på väg bort men ändå inte har lämnat, än. När Berlu ger lektioner till Allegri och talar om hur laguppställningen ska se ut går det att ignorera honom. Men inte när han ringer  till Pato och säger till honom att stanna.

Kanske har förresten Berlusconi rätt och det är ”poco intelligente” som han lär ha sagt, att byta Pato mot Tévez. Många Milanfans håller nog med honom.

/Malena

Egentligen borde man så här i inledningen av januari sammanfatta det gångna året. Men det finns också en hel del annat som bör sammanfattas och definitivt en hel del annat som är viktigare. Eller åtminstone mer fantastiskt.

Il Capo B hade via calciofrälst bankir fått reda på att det existerade en fantastisk skildring av Maradonas, Napolis och hela Il Suds första scudetto. Ett sådant där mästerverk som tiden borde varit vänligare emot. Den var på franska och den var så gott som försvunnen.

Jag som själv trodde att jag sett allt som överhuvudtaget fanns om ämnet Maradona och Napoli, 1986/1987, Ferlaino och Neapel. Sett allt på Italienska hundratals gånger. Det som erbjöds på engelska tog slut. Tråcklade mig igenom allt på spanska och alla dess dialekter. Men det franska gick för mig helt obemärkt förbi. Maradona och Neapel tolkade av fransmännen. Ingen större förlust hade jag säkert tänkt om jag då visste att den fanns. Nu vet jag – och nu är jag bombsäker på att det franska inte bara är bra. Utan tveklöst bäst.

Fransmännen träffar rätt när det kommer till folket. Folket som egentligen är rötterna som borde bära varje skildring – och kanske speciellt den om Maradona och Neapel. Dem visar den ömsesidiga kärleken mellan Neapel och Maradona. Men också den ansträngda kärleken. Den riktiga bilden. Det är en Maradona som inte begriper hur Neapelborna kan anse att deras stad är vackrast i världen. Neapel är en plats med många defekter fortsätter Maradona. Samtidigt som han inser att han är inte den som är berättigad att påstå att dem har fel.

En gråhårig gubbe förklarar. Han är en vis man, en bildlig man. En man som lyfter och viftar med askoppar för att förklara. ”Maradona är inte en Napoletano. Han tror för mycket om sig själv. Trots att han är den han är. Och bevisat allt. Pero troppo fesserie.”

Jag tror att Maradona hade älskat denna ärliga gubbe. Och jag vet att gubben älskade Maradona. Tillsammans i symbios sammanfattar dem Neapel på bästa sätt.

Och för egen del så är jag nu evigt tacksam till denna franska produktion. En skildring av högsta klass med en kvalitet som är precis lika bra som namnet är besynnerligt.

Den finns därute. Undangömd i något hörn. Resten är upp till er.

//Abizzo – sauvegardé