Det är ingen hemlighet att jag är mer intresserad av det som händer utanför planen än det som händer på densamma. Utanför ger ju innanför. Jag tänker ändå kommentera en innanför-planen-grej, men bli inte alls förvånad om det tar mig någon annanstans.

Det görs stor grej av att Thiago Silva missar båda matcherna mot Barcelona. Kommer ingen ihåg att ett reservbacklinje-Milan besegrat ett favorittippat Barcelona förut? Och inte bara besegrat, utan krossat. Asfalterat. Kanske är det den moderna fotbollens dans kring guldkalven som gör att inte mer uppmärksamhet ges åt att varken Franco Baresi eller Alessandro Costacurta fanns med när Fabio Capellos manskap tog sig an Johan Cruyffs pojkar en vårdag i Aten.

In med veteranen Filippo Galli och ungtuppen Christian Panucci, Paolo Maldini från vänsterkanten in i mitten och så var den backlinjen stängd. Det är bara ett exempel ur en fotbollshistoria som är fylld av exempel på hur spelare som inte är ordinarie gjorts sin grej. Men, den moderna fotbollen orkar inte. Det som är bäst just nu är bäst någonsin och det som hände igår är facit. Då gäller det att hålla emot. Då gäller det att inte gå offside igen och igen och igen. Då gäller det att hålla fortet när historierevisionisterna gör bajonett på.

Mitt Lecce-perspektiv gör att jag funderar extra mycket på den vänsterkant där Djamel Mesbah skulle kunna spela. Han har varit ”min” under flera säsonger och nu funderar jag på vad som hänt om han hade fått gå mot Lionel Messi. I ett Milan-perspektiv är det ett problem att det inte spelar någon roll vem av säsongens vänsterbackar man hade ställt upp med. Taiwo, Antonini eller Mesbah mot Messi spelar ingen roll.

Den forthållning som är Milans vänsterkant har länge förbryllat en hel fotbollsvärld. De som post Maldini lyckats bäst out west Milano har varit temporära lösningar och inte de som klubben sagt vara de som skulle abonnera på platsen år ut och år in. Säsongens vänsterbacksbesättning hos de röd-svarta är bara ännu ett bevis på Milans vänsterbacksförbannelse.

Mister Allegri, hur kan Milan inte spela Gianluca Zambrotta ikväll?

/Borell

Juventus tar emot Milan i titanernas kamp på nya Juventus Stadium och Maxi López finns där någonstans. För mig blir det bara ännu en påminnelse om en väldigt vacker saga och att den sagan går mot sitt slut. Den om Pulvirentis och Lo Monacos Catania.

På väg från morgonens kaffe går jag förbi en ramaffär som inte bara har ramar och fastnar för en bild av Beatles. Det är ett ungt Beatles på väg mot världsherravälde. 1963. Kanske 1964. På väg framåt och uppåt med en supertydlig energi som går rakt igenom kameran.

Lite drygt fem år innan denna kaffemorgon var energin lika tydlig för oss som stod där på träningsplanen i Mascalucia vid foten av Etna. Vulkanen tittade ner på oss, det var träning, svinkallt och vi väntade på att få veta Catanias straff för det som hänt vid derbyt mot Palermo. Det sicilianska derby som slutade i polismannen Racitis död och vars kravaller kablades ut i världens alla TV-kanaler. En mobil ringde och lämnade beskedet att det inte skulle bli några fler matcher på Massimino-stadion den säsongen, utan istället (hemma)spel på neutral plan.

Neutral-plan-beskedet hade kunnat knäcka vem som helst, inte minst en nyuppflyttad klubb som Catania. Men, inte detta Catania. Inte president Antonino Pulvirenti och inte klubbdirektör Pietro Lo Monaco. Den förre tog emot beskedet i toppluva och lagets trekvartslånga täckjacka, den senare civilklädd och med sitt karaktäriskt sneda leende. Jag kommer alltid att bära med mig detta som bilden av koncentration och av människor som inte tänker ge upp bara för att man drabbas av ett hur-tungt-som-helst-besked. Pulvirenti och Lo Monaco hade med en sällsynt kombination av rå fysisk styrka och smartness redan flyttat fram sina positioner på ett imponerande sätt och man tänkte inte låta den dagens besked bli till något hinder.

Pulvirenti var ägare och president i det Belpasso (20 358 inv.) han bor i, innan han 1998 tog klivet och gjorde detsamma i Acireale i Serie C1. Det var i Acireale (50 190 inv.) som Lo Monaco gjorde entré som Pulvirentis högra hand. Men, klubben var för liten för duons kunskaper och ambitioner. Två år senare kom möjligheten man väntat på. Familjen Gaucci (Catania, Perugia och Sambenedettese) ville sälja Catania och lika givet som att Pulvirenti skulle vara intresserad, lika givet var det att han och Lo Monaco skulle lämna förhandlingarna efter att ha plockat på sig storstaden Catanias (313 110 inv.) stolthet.

Fem år efter det där neutral-plan-beskedet i kylan vid foten av Etna har alla fått bevis på vad den där koncentrationen och bestämdheten var värd. Sex raka säsonger i högsta serien kommer att bli sju, spelartruppen kan mycket väl räcka i det Europa klubben knackar på dörren till, tränaren Montella rankas som av de mest intressanta unga tränarna i Europa, klubbens ekonomi är i ordning med svarta siffror år efter år och där Pulvirenti tog emot neutral-plan-beskedet ligger sedan i maj 2011 en nybyggd träningsanläggning.

Årets säsong är ett näst intill övertydligt bevis på Lo Monacos skicklighet – utnämning av minst sagt orutinerade Montella till tränare, ännu en genial överlämning i målvaktsstafetten och (till slut) en inkomstbringande plusförsäljning av Maxi López (Milan). Den argentinske anfallaren hade nått vägs ände och det visste den rutinerade Lo Monaco. Det går inte att hålla kvar vinden, som den rutinerade klubbdirektören själv brukar konstatera när det diskuteras spelare på väg bort.

Men, säsongens Catania är inte bara ett bevis på vad en kapabel klubbdirektör kan åstadkomma om han får arbeta i lugn och ro. Det är också ett bevis på vad som ofelbart välter ett projekt. Det tar slut när den anställde och inte ägaren ses som den viktigaste ingrediensen för framgången. Allt eller för mycket strålkastarljus på en kapabel klubbdirektör är något en ägare bara klarar en begränsad tid. Allt strålkastarljus på Lo Monaco är något Pulvirenti bara klarar en begränsad tid.

En annan grundläggande regel har också brutits. Den som säger att den anställde inte får utmana ägaren som ägare. För ett och ett halvt år sedan satte Lo Monaco ihop ett konkordat, tog över Milazzo (32 108 inv.) i Serie D och satte sonen Vincenzo att upplärnings-ratta. Serie D, och kanske också Serie C2 och C1, är en sak. En klubb i betydligt större staden Salerno (144 078 inv.) något helt annat.

Sommaren som gick gjorde Lo Monaco inte någon hemlighet av att han ville ta över det konkursade Salernitana och på sikt föra klubben till Serie A. Hans intresse blev till en krigsförklaring. En dag kommer jag att vara du, var signalen Lo Monaco skickade till Pulvirenti. Denne lät sig inte alls övertygas av sin klubbdirektörs försäkran om att ett nytt Salernitana i Lo Monacos händer skulle sorteras in under Catania, konstaterade att det handlade om en klubb som på sikt skulle konkurrera och kritiserade sin klubbdirektör offentligt.

Lo Monaco fick inte sitt Salernitana och luften gick ur bråket med Pulvirenti. Det offentliga gruffandet ändrade inte på det faktum att Pulvirenti och Lo Monaco är två karismatiska och kapabla personer med allra största respekt och tillgivenhet för varandra. Mitt i bråket älskade Pulvirenti Lo Monaco och Lo Monaco älskade Pulvirenti. Berättelsen om hur de båda försonades är något av det vackraste jag läst alla kategorier.

Efter att ha legat där i var sin skyttegrav tar sig Pulvirenti till sin vapenbroders villa, släpps in och går ut på gården där en utpumpad Lo Monaco reser sig ur sin gungstol. De omfamnar varandra och beslutar sig för fred.

Men, saker som bara inte får hända hade hänt och freden var bara tillfällig. Bara det faktum att det var Pulvirenti som kom till Lo Monaco och inte tvärtom berättade allt. Pulvirenti behövde Lo Monaco mer än vad denne behövde honom och alla kunde se det. Respekten och balansen som följer därav hade rubbats.

Ett drygt halvår senare var det dags igen och där är vi nu. Catania går som tåget. Klubben är på väg mot sin bästa Serie A-placering någonsin, på väg mot fler säsonger än någonsin i rad i högsta serien och på väg mot Europa. Alla är imponerade och Lo Monaco höjs till skyarna, med given uppvaktning från hela fotbollsitalien som följd. Han berättar för den som vill lyssna att det inte är säkert att han stannar i Catania nästa säsong och hans president säger sig vara säker på att hitta en lika skicklig ny klubbdirektör om så blir fallet.

Det går helt enkelt inte att hålla kvar vinden. Sagan är slut. Pulvirenti och Lo Monaco är inne på sin Let it be. Eller är det bara Revolver …?

/Borell

Till minne av all dem som inte klarade sig. Till minne av Giuliano Taccola och alla andra. Till han som kämpar i detta nu. Med en dröm om att alldeles för många, aldrig blir fler.

Den 15:e mars 1969 anländer Roma till Sardinien. Matchen mot Cagliari är för gästerna mindre viktig. Roma ligger i mitten av tabellen i ett ingemansland och har egentligen inte chans på någonting alls. Varken neråt eller uppåt i tabellen. Och när samtliga matcher är spelade så har Roma stått för den kanske mest medelmåttiga säsongen i Serie A:s historia. Åttonde plats av 16 lag. Trettio spelade matcher, tio segrar, tio kryss och tio förluster och lägg därtill 35 gjorda mål och precis lika många insläppta.

Hade det inte varit för den där ödesdigra söndagen på Sardinien, hade nog Roma anno 1969 gått alla obemärkt förbi.

Två veckor innan hade Giuliano Taccola spelat en timme för sitt Roma mot Sampdoria. En timme var allt han klarade av då han redan innan matchen haft hög feber. Romas dåvarande tränare Helenio Herrera ville dock ha med Taccola. Oavsett feber eller andra känningar.

Giuliano Taccola anlände till Roma efter en övertygande säsong i Genoa där han trots få mål, fyra på 32 matcher varit enormt tongivande för sitt Genoa – där han fostrats som fotbollsspelare. Redan 1966 hade Genoas läkarteam konstaterat att Taccola led av en rad sjukdomar. Det kanske mest allarmerande var att hans hjärta gav ifrån sig ovanliga blåsljud. Taccola led även av bronkit, återkommande lunginflammationer och hade nyligen opererat bort sina halsmandlar. Men samtidigt som Giuliano stred mot sina åkommor, så växte han parallellt som fotbollspelare på planen.

Övergången till Roma var ett tydligt kvitto på Taccola’s utveckling. Han debuterar i Roma som tjugofyraåring och övertygar direkt. Men historien om Giuliano Taccola är tyvärr inte en sådan som slutar lyckligt. Och ser man till hela hans tid i Roma så överväldigas man av hur Taccola orkade kämpa mot sin egen kropp som dag in och dag ut påminde honom att den fysiska fotbollvärlden inte var något för honom.

Efter den spelade timmen mot Sampdoria är Giuliano i mycket dåligt skick. Febern har stigit och han har svårt att andas. Trots att han får några dagars vila så blir han inte mycket bättre.

Den 7 mars så kallas Taccola till Romas ritiro inför matchen mot Cagliari. Redan den första natten försöker han, i skydd av mörkret, rymma hem. Några av Romas dirigenti försöker stoppa honom och förklarar att om han lämnar ritirot så blir han även utan alla premi-partita, matchbonuspengarna som på denna tid var en mycket större del av en fotbollsspelares inkomst. Taccola som är helt blek och märkbart svag svarar att han den här gången måste sätta hälsan i första hand, ringer en taxi och lämnar sitt lag på hotellet. De ytterligare dagarna hemma i lugn och ro med vila gör att Taccola börjar känna sig bättre, och Herrera som inte vill vara utan en av sina viktigaste spelare väljer trots hans rymning att kalla in honom i matchtruppen. För Taccola som redan hade strulat nog fanns det inget annat val än att följa med till Sardinien.

Men redan när Roma är i luften ovanför medelhavet så förvärras Taccolas hälsa igen. Och trots upprepade försök med mediciner och behandlingar så är det uteslutet att hans skall kunna spela mot Cagliari på Stadio Amsicora.

Han följer sitt lag från läktaren. Roma gör en hedersvärd insats mot Cagliari som tillsammans med Fiorentina kämpar om scudetton. Det slutar mållöst och Giuliano beger sig ner till omklädningsrummet för att gratulera sina lagkamrater.

Redan när han klev in i omklädningsrummet så märkte vi att det denna gång var något som verkligen inte stod rätt till förklarar Giacomo Losi även kallad Core de Roma, först 2005 – efter mer än trettio års tystnad. Giuliano Taccola kramar svagt om sina vänner men klagar samtidigt lågmält på att det snurrar i huvudet. Hans andning är långsam och krystad. Läkarteamet lägger honom på massagebänken för att ge honom någon form av medicin.

Bara några sekunder efter att Taccola fått sprutan från läkarna så tar han ett, två och tre svaga andetag. Sedan slutar hans bröstkorg att lyfta, ögonen somnar in, hjärtat slutar slå, de där oroväckande ljuden tystnar. Giuliano Taccola lämnar denna värld.

Hela omklädningsrummet var i chock berättar Losi. Tiden verkade verkligen stå stilla, tills Helenio tar ton. ”Vi går nu, tyvärr är han död, det finns inget mer vi kan göra. På onsdag har vi en ny match att tänka på.”

Giuliano Taccola blev bara 26 år gammal. Hemma i Rom lämnade han efter sig både fru och två små barn. Den fastställande dödsorsaken vart aldrig känd och än i dag finns det ingen slutgiltig utredning att luta sig mot.

I 2004 publiceras en artikel där Ferruccio Mazzola avslöjar den omfattande användningen av dopingpreparat som förekom under 60- och 70-talet. Det är framför allt mot Helenio Herrera’s och brodern Sandro Mazzola’s Inter som kritiken och avslöjandet riktar sig. Ferruccio beskriver hur Herrera tar med sig sina metoder till Roma och hur dessa preparat blir det som slutligen får Giuliano Taccola’s redan anstängda kropp att ge upp.

Sandro Mazzola bryter helt med sin bror Ferruccio efter dessa anklagelser och påstår att han för all tid framöver svärtat ner deras ärofyllda familjenamn. Där deras far, den store Valentino Mazzola, som omkom tillsammans med hela Torino i Superga-katastrofen, även ingår.

Giuliano Taccola glömdes med tiden i princip bort. Redan där och då hade varningssignalerna varit betydande. Men Taccolas kämparvilja tillsammans med orimliga krav blev tillslut förödande, och det kanske värsta av allt var att ingen lärdom togs av Taccola’s tragiska öde.

Giulianos änka, Marzia Nannipieri har i 40 års tid kämpat för att få en förklaring och rättvisa i vad som hände hennes man. En fyra decennier lång kamp för att få klarhet över en tidsepok där många deltog, men ytterst få väljer att prata.

//Abizzo – per tutti gli scomparsi

Det är tenorer, lillebror Cannavaro och en strålkastarsugen filmmogul-president om vartannat när lågbudget-Napoli tar sig an Harvey Nichols-Chelsea. Men, Napoli är mycket mer än så.

Salvatore Aronica är en omistlig del av detta Napoli. Han är den stenhårt markerande mittback italienarna gillar att benämna killer och som länkar direkt till den italienska fotbollens nedärvda förmåga att försvara, just nu långsamt men tydligt på väg nedåt. Han är också den direkta länken till Walter Mazzarris upphottade version av hans övningar nere i Reggina, på tån av den italienska stöveln, och i Livorno, något tiotal mil norr om den kapsejsade färjan Costa Concordia.

Som ung visade Aronica framfötter och dobbar i Bagheria, 14 minuter motorväg från födelsestaden Palermo, och plockades för det till Juventus av Luciano Moggi, sportchefernas sportchef och en av fotbollshistoriens allra främsta scouter. En plats i den vit-svarta startelvan var aldrig aktuell, där fanns ju Ferrara, Montero och Iuliano … Istället blev det Giro d’Italia, ett Italien Runt, hos Juventus samarbetsklubbar för att utvecklas och någon gång i framtiden kanske återvända. Lillo Fotis Reggina, familjen Vrennas Crotone, Roberto Benignis Ascoli, familjen Franzas Messina och så Reggina i Reggio Calabria igen.

Det var i det Reggina (06/07) som mister Mazzarri tog avgörande steg i utvecklingen av det spelsystem vi ser i dagens Napoli. Ett tydligt och aldrig avstannande kantspel, målfarliga genier i släptåg på renodlad anfallare och en portion jävlar anamma lika tydlig som Vesuvius är tydlig i Neapel. Eller för den delen Etna i Reggio Calabria. Napoli anno 2012 är en uppdaterad och ännu snabbare version av Reggina 06/07. Christian Maggio är snabbare och mer konkret än Mesto och Modesto. De tre tenorerna Edinson Cavani, Ezequiel Lavezzi och Marek Hamsik sjunger högre, och framförallt på en helt annan scen, än Vigiani, R. Bianchi och Amoruso. Men, Aronica är densamme där han ligger och väntar på att hugga till vänster i backlinjen på tre.

Det rynkades på näsan när dåvarande sportchefen Pierpaolo Marino tog ”skogshuggaren” Aronica till Napoli sommaren 2008. 2,7 miljoner euro var inte dyrt, men för en 30-åring som tillbringat karriären på alla andra ställen än den övre halvan av Serie A? OK, bra att ha som back up och i väntan på någon bättre, men inte mer.

Nu gör Aronica sin fjärde säsong i Napoli och har aldrig varit bättre. Han spelar precis lika hårt och nödvändigt fult som han gjort under sin tur runt stöveln. Lagt kort ligger. Aronica vet hur bra han är och försöker sig inte på sådant han inte kan. Man skulle kunna säga att han aldrig går aldrig till överdrift, om det nu inte var så att han är en mästare på de gallfeberretande filmningarna.

Insikt är den ena nyckeln, tålamod är den andra. Aronica vet hur bra han är och har den mentalitet som gör att han orkade vänta på den chans som kanske aldrig skulle komma. Tålamod. Pazienza. Att ta sig fram(åt) genom många små steg, mille passi (it. tusen steg), istället för sjumilakliv. Aronica har både insikt och tålamod och han kan sina mille passi. Han kommer inte att gå till historien som en av de stora backarna, varken i världen, Italien eller Neapel, men han kommer att bli ihågkommen för sin ”stora” inställning. Den låter en påstått medioker mittback från Bagheria vara den som mycket medvetet retar gallfeber på den store Zlatan Ibrahimovic och inte tvekar att ställa sig i kören och låta de firade tenorer vända och vrida på sina arior till publikens stora glädje. Om de spelar i egna laget vill säga. Har de motståndartröja på sig tvekar Aronica inte att köra stämgaffeln i halsen på dem.

2,7 miljoner euro Aronica mot 27 miljoner euro Juan Mata. Publiken har bänkat sig och Aronica står där i kören.

/Borell

Min farmors mamma städade hemma hos folk. Farmors pappa var ofta arbetslös och de levde mycket fattigt i Hjorthagen i Stockholm. Detta var väl på 20-, 30-talen. Farmor städade på en skola när jag var liten. Hon och farfar bodde i villa, åkte utomlands och till fjällen på semester, deras barn fick ett helt annat liv och blev musiklärare båda två.

Farmor fick det bättre för att Sverige förändrades. Hon hade samma jobb som sin mamma kan man säga, men en städerska kunde ha ett bättre liv i det samhälle som formades av politisk vilja. Hon arbetade i offentlig verksamhet där hon behövdes, inte hos privatpersoner.

Häromdagen frågade jag farmor om någon annan i hennes eller farfars familj hade hållit på med musik, eftersom både pappa och min farbror, hennes båda barn, har ägnat sina liv åt det. Hon kunde bara komma på någon morbror som hade haft ett dragspel tror jag det var, en person hon hade hört talas om men inte träffat. ”Men det är klart, kanske om man inte hade haft det så himla fattigt”, sa farmor.

Det är med anledning av Zlatan som jag skriver det här. Jag börjar bli ganska trött på Zlatan och jag antar Zlatan som representant för italiensk fotboll. Eftersom jag råkar intressera mig för den. Det handlar inte om hur bra han är, utan att han beter sig så otrevligt hela tiden.

Jag börjar tänka att Zlatan gillar allt med Italien som jag inte gillar: machoismen, hyllandet av makten och vinnandet till varje pris som de stora klubbarna i Norditalien står för, beundran för hänsynslösa fixar- och trixarpersonligheter à la Moggi och Raiola.

Jag reagerar allt oftare – sedan Zlatans bok kom ut tror jag att detta har blivit allt vanligare – på en slags förtjust inställning i svenska medier till de otrevliga och våldsamma saker som Zlatan gör ibland.

När han som senast skriker ”vad fan glor du på” till en reporter i direktsänd tv är det kanske inte världens undergång, men en i raden av osympatiska saker som Zlatan kommer undan med bara för att han är så bra på fotboll. I tv-studion skrattas det nervöst.

Till och med detta i sig framställs som något som vi ska beundra. Se så betydelsefull Zlatan är, han kan bete sig hur som helst utan att det får konsekvenser!

Att Zätat också ska ha sagt till reportern att gå hem och laga mat är inte precis något som inte går ihop med hans övriga offentliga beteende.

Simon Bank skrev efter den här händelsen att han inte tycker om att folk alltid tar ställning kategoriskt för eller emot Zlatan, för att i nästa andetag skriva:

”Be mig döma vad han, på ett bredare plan, representerar och ÄR för Sverige 2012 så kommer jag att försvara honom härifrån till evigheten.”

Någon i kommentarerna antar att jag efter en reaktion på Twitter inte har förstått vad som menas med vad Zlatan representerar, men grejen är ju att man direkt förstår att Simon menar, som han formulerar det ”att Zlatan Ibrahimovics gåva till Sverige är att han fått hundratusentals småkillar och -tjejer att känna att de är en del av det här landet eftersom han delar deras bakgrund och deras utgångsposition…”

Det är så väletablerat som berättelse att man inte ens behöver säga det.

Och ja, det är stort och värdefullt för varenda person som han har fått att känna så. Stort nog, för vad det är.

Men ingen har lyckats övertyga mig om att det är vad som förändrar ett samhälle.

Liv Strömquist har redan skrivit bra om det här.

Hon påpekar att Zlatans historia är en berättelse om klass som inte leder till några politiska berättelser eller förslag. Den hyllas som inspiration för människor som delar hans bakgrund. Men, som Strömquist är inne på, man kan inte lösa fattigdomen genom en miljon individuella klassresor.

Det är inte Zlatans fel att ingen politiker har tagit tag i hans bok och sagt att så här kan vi inte ha det, vi måste bygga ett jämlikare Sverige nu. Det är inte Zlatans fel, det är så världen är 2012. Istället för politiska reformer ska var och en vara sin egen lyckas smed. Vi lyfter fram individer som har slagit sig fram som exempel, som Zlatan, istället för att tala om rättvisa.

Och är det inte i själva verket då, när vi talar om Zlatan som förebild, att han ”har fått småkillar och -tjejer att känna” saker, som Zlatans våldsamma utbrott mot med- och motspelare, sexistiska förolämpningar mot reportrar och så vidare, blir något som man bör fördöma eller inte, ta ställning för eller emot? Om hans persona, som barn ser upp till, ÄR någonting för Sverige.

Om man ska se Zlatan som representant, som inspiration för barn, är det inte just då som det blir ganska omöjligt att bortse från vad Simon formulerar som ”en tröttsam machisimo-attityd och en härskarvärldsbild som ibland tangerar semifascistiska styrkeideal”?

Jag blir ledsen för all talang som min farmor och hennes föräldrar säkerligen hade men som de aldrig kunde utveckla på grund av lotten de var tilldelade i livet. Eller Zlatans mamma. Jag tror inte att hon städar 14 timmar om dagen nu när hennes son har lyckats så fantastiskt. Det är underbart i sig, men jag önskar mig ett samhälle där en städerska inte behöver en Zlatan till son för att få ett bättre liv.

Jag önskar att Zlatans berättelse faktiskt hade fått politiska konsekvenser, antar jag. Att den hade representerat någonting annat än vad den gör för Sverige 2012.

/Malena

PS. efter mitt hänsynslösa utnyttjande av Simon Bank som exempel i denna denna text ger han mig den här artikeln, som är mycket bra på samma tema.

Jag erkänner att det inte var roligt att Curva Nord i derbyt förra veckan hade en koreografi med ord som är mig kära.

SE ER PAPA ME DONASSE TUTTA ROMA

E ME DICESSE LASSA ANNA’ CHI T’AMA

IO JE DIREBBE: NO, SACRA CORONA…!

Jag såg bara några ord av koreografin direkt i tv, men jag kände igen dem från en folksång som en av mina stora favoritsångerskor, Gabriella Ferri, har plockat upp, spelat in och gjort känd: Alla renella. Faktiskt är det också en av mina favoritsånger med Gabriella. Jag tänker alltid på Ain’t No Way med Aretha Franklin när jag hör den, och tvärt om. ”Come te posso ama’”, hur ska jag kunna älska dig, ”Oh but how can I, how can I, how can I give you all the things I can”.

Gabriella Ferri var från Testaccio, det mest originalromanistiska av alla kvarter i Rom, men jag har alltid hört att hon var laziale, även om jag inte vet säkert. Jag tycker att det är okej på något vis, allting kan inte vara så enkelt och perfekt i världen som att Gabriella Ferri höll på Roma.

Men jag kan förstå de romanisti som försöker peka på konstigheter i Lazios koreografi. Till exempel har de lyckats skriva fel. ”Je direbbe”, jag sa till honom, ska egentligen vara ”j’adirebbe”. Ni kanske tycker att det är småaktigt att påpeka. I så fall har de väl lyckats.

Orden i Lazios koreografi, som alltså är på romersk dialekt, finns i ett par andra sånger men de lär ha tagit dem från Alla renella även om strofen inte är som Gabriella sjunger den. I den här berättelsen kan vi läsa att de använde 210 meter papper och 2 400 meter tejp, men jag har fortfarande inte riktigt klurat ut vad budskapet är även om jag har hört förklaringarna. Men det är väl bara en laziale som kan förstå.

”Om Påven gav mig hela Rom, och sa till mig: lämna den som älskar dig, skulle jag säga nej…” Det handlar alltså om att välja Lazio över Rom, antar jag.

/Malena