Via delle Repubbliche Marinare är vid första åsyn bara en av tusentals gator som utgör den labyrint som är Neapels komplicerade vägnät. Ser du dig omkring så lägger du märke till alla gamla och övergivna industribyggnader. De står där som en påminnelse av en tid då Neapel var en producerande stad. Idag har de byggts in och hamnat i skuggan av stora bostadskomplex. När Neapel reste sig ur ruinerna efter det andra världskriget växte det nya urbana Neapel ihop med industriområdet i söder. Mot Vesuvius och dess skugga. På den västra sidan av gatan slutar San Giovanni a Teduccios kvartersgräns – ett långsmalt kvarter som krockar med havet och den enorma hamnen. Där San Giovanni a Teduccio slutar tar Barra vid.
Barra var precis som San Giovanni en egen kommun från början. Självstyrande och autonoma kommuner med stora korruptionsproblem. I slutet på 1920-talet så tvingas båda kommunerna just på grund av sina ”tydliga band” till maffian att uppslukas av Comune di Napoli. Kommunhusen försvann eller ändrade verkasamhet men för de styrande camorrafamiljerna betydde upplösandet inga större förändringar. Barra och San Giovanni är till ytan inga stora kvarter, det är trångbott och tätt. Gatorna är överbelastade och husen står tätt intill varandra och de tomma industrilokalerna. Det som skiljer dessa kvarter från många av de andra i Neapel är mängden av camorraklaner som kämpar om mark och makt. Ofta är det en klan och ett kvarter. I San Giovanni och Barra är det fem, sex familjer som strider om att vara den yttersta maktfaktorn.
Det är här Via delle Repubbliche Marinare kommer tillbaks in i bilden. Gatan som klyver San Giovanni a Teduccio och Barra i två delar. Vägen som är kvarterens ådra av fotboll. Vägen som är förföljd av döden. Vägen där frontlinjen mellan klanerna osynligt passerar. Det är vägen som jag i Italien kallar för hem.
När jag var yngre och på besök han jag inte mer än landa förens il calcio tog över. Kvarteret inom kvarteret Barra där jag har mina rötter; o’scassone hade ett inoficiellt fotbollslag som bestod utav de bästa som minikvarteret kunde skramla fram. Här var geografisk tillhörighet inget man tummade med. Antingen var du från området eller så var du det inte. Så fort jag landat och nuddat Neapels asfalt var det enda jag brydde mig om vårt kvarterslag. Vi spelade varje dag på den avstängda gatan bakom huset där min faster bor. Vi tränade för att vara på topp då vi varje vecka, antingen utmanade eller utmanades av lag från andra minikvarter inom Barra. Det var killarna från n’cop a residenziale, fuor’ a vesuviana och Miglio d’oro för att nämna några. Vi möttes alltid vid grusplanen som låg intill Via delle Repubbliche Marinare. Ofta kom det mycket folk och tittade. Någon respekterad äldre herre från området brukade alltid ta på sig rollen som domare. Ofta blev han starkt ifrågasatt. Ofta med rätta.
Ett par gånger om året så lades dock stridsyxan mellan oss Barrakillar ned. Det vankades match mot grabbarna från grannkvarteret San Giovanni a Teduccio. Om det inte var på fullaste allvar när vi möttes varandra emellan var det nu en helt annan sak. Laget bestod av de bästa killarna som Barra hade att erbjuda. Åldern var inte något man hade som fast gräns men de äldsta var runt 15 år. Vem som tog ut laget var det ingen som riktigt hade koll på. Det spred sig via mun till mun och så vidare. Vem som var den ursprungliga källan visste vi aldrig riktigt säkert.
– ”du ska vara med o’svedes” berättade min vän Marco som även han var uttagen – för mig. Jag var salig i några sekunder innan en mördande nervositet kom krypande. Jag hade sett några av dessa matcher tidigare men aldrig deltagit. Jag visste hur mycket som stod på spel – trodde jag då som naiv 14-åring.
Inte förens mycket senare har jag kommit underfund med, fått förklarat och förstått mycket av det som skedde runt omkring dessa matcher. Truppen togs ut av personer tydlig anknytning till Rinaldi-familjen som då styrde i Barra. San Giovanni a Teduccios laguttagning fungerade på samma sätt, där Cuccaro-klanen dominerade – och tydligen stod det stora pengar på spel. Tillsammans med en stor portion ära.
Vi hade hemmaplan, men inte på den vanliga grusplanen intill Via delle Repubbliche Marinare – utan på den riktiga arenan mitt emot kyrkogården. Stadio Caduti di Brema. Arenan ägs och förvaltas av Neapels kommun. Det är en gammal anläggning där målen saknar nät och gräsmattan har förvandlats till en dammig yta av torr jord. Den en gång så prydliga arenan, döpt till minne av de Italienska landslagssimmarna som omkom i en flygolycka i Bremen 1966 – var och är fortfarande idag i uselt skick.
På läktarna står det i alla fall hundratals åskådare. Kanske tusen. Vi förlorar matchen – som spelas ”först till tio” – mot grabbarna från San Giovanni som firar tillsammans de supportrar och vänner korsat Via delle Repubbliche Marinare för att se på matchen. Matchen var i det stora hela jämn och vi gör trots allt sex mål. Liten tröst just då deras tionde mål faller. Men något att vara stolt över nu alla dessa år senare.
Det här är en del av fotbollen som jag är glad att jag fått uppleva. Ett annat perspektiv gentemot den organiserade och strikta svenska föreningsfotbollen.
Redan då hörde man talas om en spelare som dominerat dessa kvarterskamper under många år. För mig var han en legend – och hur mycket av det man svalde då, som verkligen var sant, spelar egentligen ingen roll.
Runt omkring Via delle Repubbliche Marinare, Stadio Caduti di Brema, grusplanen och kyrkogården finns det bara en lokal fotbollslegend. En figlio d’arte. Han heter Marco Borriello och var överlägsen för sitt San Giovanni a Teduccio.
Det var i den här miljön som Marco växte upp. Hans far Vittorio hade ett tveksamt förhållande till lagen. Han försörjde familjen som lånehaj och gjorde affärer med och åt den organiserade brottsligheten. När Marco Borriello fyller 11 år försvinner hans far plötsligt. Hans skulle aldrig se honom igen – och inte förens sex år senare kommer ett svar på den fastetsade frågan om hans fars försvinnande. Då hade Marco omvandlat all sin vrede till energi på fotbollsplanerna runtomkring Barra och San Giovanni. Detta möjliggjorde att han vid 14 års ålder erbjuds en plats i Milans ungdomsakademi. Marco älskade sitt San Giovanni a Teduccio men faderns död hade ändrat på spelreglerna. Marco packade väskan och flyttade till dimman i Milano.
Bakom sig lämnade han en gata, ett kvarter och en livsstil som han älskade. Samtidigt var det samma gata som berövade Borriello på sin far. Vittorio Borriello hade expanderat sin låneverksamhet till andra sidan av Via delle Repubbliche Marinare och specifikt till den del där Mazzarella-familjen styrde. Ett avgörande misstag som tillslut kostade honom livet. Han skjuts ihjäl kallblodigt av sin egen pistol. Avrättad på fel sida av Via delle Repubbliche Marinare. Vägen där kyrkogården ligger. Där de fallna atleterna i Bremen äras. Där Marco Borriello regerade fotbollen, men förlorade sin far. Vägen han lämnade med ilska men försöker rädda med kärlek. Vägen där Marco Borriello idag finansierar ett projekt för att hålla ungdomarna borta från camorrans långa armar.
Via delle Repubbliche Marinare.
Casa mia.
/Abizzo – centrocampista, o’scassone, Barra (NA)