Folk frågar mig ofta vad Romas fans tycker. Hur ska jag kunna veta det?

För det första bor jag inte i Rom, men även om jag gjorde det så vet jag inte några fans som har så delade åsikter som Romas. ”Non si discute, si ama”, Roma diskuterar man inte utan älskar henne, är för det mesta ett djupt ironiskt begrepp.

Vad som har kommit fram tydligare än vad Romas fans tycker under den här första tiden med nya ägare, är väl vad andra har för uppfattning om Romas fans.

Redan från början diskuterade diverse kommentatorer, i Italien, i Sverige och jag antar i resten av världen i den mån man diskuterar Roma i världen, ”tålamodet” hos de gulröda. Går det verkligen att genomföra ett projekt på lång sikt i en så turbulent stad som Rom, et cetera. Ja, det var många som frågade mig det också.

Farhågan var väl inte helt omotiverad, jag tror att också Romas klubbledning tänkte i de banorna.

Problemet för anhängarna av den världsuppfattningen är bara att protesten aldrig har kommit. Istället för kaos och protestaktioner visar Curva Sud upp en banderoll med orden ”aldrig slavar under resultatet”.

Efter två förlorade derbyn, vad var reaktionen från Romas fans den här veckan?

Nä just det, inget särskilt minnesvärt hände.

Luis Enrique får illvilliga frågor på varje presskonferens, men journalisterna kan aldrig peka på konkreta missnöjesuttryck från supportrarna.

Häromdagen skrevs en helt otrolig artikel i l’Espresso som sågade Romas klubbledning, där skribenten hämtade stöd i en banderoll från LAZIOS fans under derbyt.

Tesen om det rekordkorta tålamodet, detta ständigt upprepade ord, hos Romas fans har alltså hittills motbevisats gång på gång. Ändå fortsätter folk att hänvisa till den.

Vad säger det om er?

Il Romanista har haft en omröstning på sin hemsida sedan den 27 maj förra året med frågan om Luis Enrique är den rätte tränaren för Roma. Just nu har 31 242 personer röstat, 65,8 procent för ja, 34 för nej. Det säger antagligen ingenting. Men inte heller det är i alla fall något som ger tränaren anledning att gå på grund av press från fansen.

/Malena

Via delle Repubbliche Marinare är vid första åsyn bara en av tusentals gator som utgör den labyrint som är Neapels komplicerade vägnät. Ser du dig omkring så lägger du märke till alla gamla och övergivna industribyggnader. De står där som en påminnelse av en tid då Neapel var en producerande stad. Idag har de byggts in och hamnat i skuggan av stora bostadskomplex. När Neapel reste sig ur ruinerna efter det andra världskriget växte det nya urbana Neapel ihop med industriområdet i söder. Mot Vesuvius och dess skugga. På den västra sidan av gatan slutar San Giovanni a Teduccios kvartersgräns – ett långsmalt kvarter som krockar med havet och den enorma hamnen. Där San Giovanni a Teduccio slutar tar Barra vid.

Barra var precis som San Giovanni en egen kommun från början. Självstyrande och autonoma kommuner med stora korruptionsproblem. I slutet på 1920-talet så tvingas båda kommunerna just på grund av sina ”tydliga band” till maffian att uppslukas av Comune di Napoli. Kommunhusen försvann eller ändrade verkasamhet men för de styrande camorrafamiljerna betydde upplösandet inga större förändringar. Barra och San Giovanni är till ytan inga stora kvarter, det är trångbott och tätt. Gatorna är överbelastade och husen står tätt intill varandra och de tomma industrilokalerna. Det som skiljer dessa kvarter från många av de andra i Neapel är mängden av camorraklaner som kämpar om mark och makt. Ofta är det en klan och ett kvarter. I San Giovanni och Barra är det fem, sex familjer som strider om att vara den yttersta maktfaktorn.

Det är här Via delle Repubbliche Marinare kommer tillbaks in i bilden. Gatan som klyver San Giovanni a Teduccio och Barra i två delar. Vägen som är kvarterens ådra av fotboll. Vägen som är förföljd av döden. Vägen där frontlinjen mellan klanerna osynligt passerar. Det är vägen som jag i Italien kallar för hem.

När jag var yngre och på besök han jag inte mer än landa förens il calcio tog över. Kvarteret inom kvarteret Barra där jag har mina rötter; o’scassone hade ett inoficiellt fotbollslag som bestod utav de bästa som minikvarteret kunde skramla fram. Här var geografisk tillhörighet inget man tummade med. Antingen var du från området eller så var du det inte. Så fort jag landat och nuddat Neapels asfalt var det enda jag brydde mig om vårt kvarterslag. Vi spelade varje dag på den avstängda gatan bakom huset där min faster bor. Vi tränade för att vara på topp då vi varje vecka, antingen utmanade eller utmanades av lag från andra minikvarter inom Barra. Det var killarna från n’cop a residenziale, fuor’ a vesuviana och Miglio d’oro för att nämna några. Vi möttes alltid vid grusplanen som låg intill Via delle Repubbliche Marinare. Ofta kom det mycket folk och tittade. Någon respekterad äldre herre från området brukade alltid ta på sig rollen som domare. Ofta blev han starkt ifrågasatt. Ofta med rätta.

Ett par gånger om året så lades dock stridsyxan mellan oss Barrakillar ned. Det vankades match mot grabbarna från grannkvarteret San Giovanni a Teduccio. Om det inte var på fullaste allvar när vi möttes varandra emellan var det nu en helt annan sak. Laget bestod av de bästa killarna som Barra hade att erbjuda. Åldern var inte något man hade som fast gräns men de äldsta var runt 15 år. Vem som tog ut laget var det ingen som riktigt hade koll på. Det spred sig via mun till mun och så vidare. Vem som var den ursprungliga källan visste vi aldrig riktigt säkert.

– ”du ska vara med o’svedes” berättade min vän Marco som även han var uttagen – för mig. Jag var salig i några sekunder innan en mördande nervositet kom krypande. Jag hade sett några av dessa matcher tidigare men aldrig deltagit. Jag visste hur mycket som stod på spel – trodde jag då som naiv 14-åring.

Inte förens mycket senare har jag kommit underfund med, fått förklarat och förstått mycket av det som skedde runt omkring dessa matcher. Truppen togs ut av personer tydlig anknytning till Rinaldi-familjen som då styrde i Barra. San Giovanni a Teduccios laguttagning fungerade på samma sätt, där Cuccaro-klanen dominerade – och tydligen stod det stora pengar på spel. Tillsammans med en stor portion ära.

Vi hade hemmaplan, men inte på den vanliga grusplanen intill Via delle Repubbliche Marinare – utan på den riktiga arenan mitt emot kyrkogården. Stadio Caduti di Brema. Arenan ägs och förvaltas av Neapels kommun. Det är en gammal anläggning där målen saknar nät och gräsmattan har förvandlats till en dammig yta av torr jord. Den en gång så prydliga arenan, döpt till minne av de Italienska landslagssimmarna som omkom i en flygolycka i Bremen 1966 – var och är fortfarande idag i uselt skick.

På läktarna står det i alla fall hundratals åskådare. Kanske tusen. Vi förlorar matchen – som spelas ”först till tio” – mot grabbarna från San Giovanni som firar tillsammans de supportrar och vänner korsat Via delle Repubbliche Marinare för att se på matchen. Matchen var i det stora hela jämn och vi gör trots allt sex mål. Liten tröst just då deras tionde mål faller. Men något att vara stolt över nu alla dessa år senare.
Det här är en del av fotbollen som jag är glad att jag fått uppleva. Ett annat perspektiv gentemot den organiserade och strikta svenska föreningsfotbollen.

Redan då hörde man talas om en spelare som dominerat dessa kvarterskamper under många år. För mig var han en legend – och hur mycket av det man svalde då, som verkligen var sant, spelar egentligen ingen roll.

Runt omkring Via delle Repubbliche Marinare, Stadio Caduti di Brema, grusplanen och kyrkogården finns det bara en lokal fotbollslegend. En figlio d’arte. Han heter Marco Borriello och var överlägsen för sitt San Giovanni a Teduccio.

Det var i den här miljön som Marco växte upp. Hans far Vittorio hade ett tveksamt förhållande till lagen. Han försörjde familjen som lånehaj och gjorde affärer med och åt den organiserade brottsligheten. När Marco Borriello fyller 11 år försvinner hans far plötsligt. Hans skulle aldrig se honom igen – och inte förens sex år senare kommer ett svar på den fastetsade frågan om hans fars försvinnande. Då hade Marco omvandlat all sin vrede till energi på fotbollsplanerna runtomkring Barra och San Giovanni. Detta möjliggjorde att han vid 14 års ålder erbjuds en plats i Milans ungdomsakademi. Marco älskade sitt San Giovanni a Teduccio men faderns död hade ändrat på spelreglerna. Marco packade väskan och flyttade till dimman i Milano.

Bakom sig lämnade han en gata, ett kvarter och en livsstil som han älskade. Samtidigt var det samma gata som berövade Borriello på sin far. Vittorio Borriello hade expanderat sin låneverksamhet till andra sidan av Via delle Repubbliche Marinare och specifikt till den del där Mazzarella-familjen styrde. Ett avgörande misstag som tillslut kostade honom livet. Han skjuts ihjäl kallblodigt av sin egen pistol. Avrättad på fel sida av Via delle Repubbliche Marinare. Vägen där kyrkogården ligger. Där de fallna atleterna i Bremen äras. Där Marco Borriello regerade fotbollen, men förlorade sin far. Vägen han lämnade med ilska men försöker rädda med kärlek. Vägen där Marco Borriello idag finansierar ett projekt för att hålla ungdomarna borta från camorrans långa armar.

Via delle Repubbliche Marinare.

Casa mia.

/Abizzo – centrocampista, o’scassone, Barra (NA)

Il Calcio al Corso slår tillbaka!

Vi blev lite trötta på att vara i bild och beslutade oss för att återvända till det skrivna ordet. Det finns få saker som Il CaC gillar mer än Serie B. Wilbacher och jag har många gånger suttit där på var sin sida av kajen med var sin stream som går upp och ner, sms som haglar och kärlek som flödar. På slutet har det blivit mindre sms där framför datorn och desto mer Twitter. Fotbollen, kärleken och antalet tecken är desamma.

Nu tar vi ett steg till och kör det som i il belpaese heter tempo reale. Minut-för-minut-rapportering. Det kommer inte alltid att handla om Serie B, utan om vad som helst som behöver kommenteras minut-för-minut. I alla fall så länge det handlar om il calcio.

Varese vs Vicenza är kvällens övning. En helt fantastisk sådan. Vad hade kunnat passa bättre än en anticipo från planen där innanför velodromen i utkanten av Varese? Fotboll i en velodrom i skuggan av den moderna fotbollen. Fel. Il calcio i en velodrom i skuggan av den moderna fotbollen. Viktigt att skriva just det. Il calcio. Den vi älskar.

Minut-för-minut-rapporteringen följer du här …

/Borell

Carlo Sassi började jobba på Rai redan 1960. Han var mycket fotbollsintresserad och hamnade snabbt på sportavdelningen och La Domenica Sportiva. Den 22 oktober 1967 sitter Sassi tillsammans med kollegan Heron Vitaletti och tittar på derbyt mellan Milan och Inter. Matchen slutar 1-1 men den stora snackisen är Gianni Riveras kvitteringsmål och dess vara eller icke vara.

Då precis som nu var dilemmat om bollen var över linjen eller inte. Denna gång godkändes målet men Sassi hade en känsla av att beslutet var felaktigt. Rivera hade avlossat ett skott som träffat ribban, sedan marken och ut. Men var hela bollen över linjen? Sassi tyckte sig ha sett att bollen hade vita fläckar från linjefärgen vilket naturligtvis innebar att hela bollen omöjligt kunde ha passerat linjen.

”Jag och Vitaletti funderade ut ett sätt att visa för tv-tittarna att bollen inte var över linjen. Vi började gå igenom alla fotografier från matchen och speciellt den sekvensen. Tillslut hittade vi det vi letade efter. En lätt suddig bild där man kan uttyda hur bollen precis träffat linjen och fläckats av linjen. Vi visade upp fotografiet i sändning, det var starten.”

Starten på vadå kan man fråga sig? När Sassi skulle förklara sitt koncept för sina överordnade förklarade han det som följande: ”en televisonssändning som, speciellt för fotbollsmatcher, möjliggör att sakta och vid upprepande tillfällen, visa bilder från en och samma spelsekvens av intresse” Eller som han avslutar för att förenkla: ”Una specie di Moviola”

Tekniken bakom tv-sändningarna var totalt inadekvat för att tillgodose Sassis krav gällande repriser och granskning. Allting var analogt och på rulle efter rulle av band. Tillsammans med ett gäng ingenjörer började Sassi arbeta. Efter två års hårt slit är deras lösning klar för att användas i sändning. En liten kamera som digitalt filmade en större analog monitor tillsammans med en egenutvecklad elektronisk redigeringsapparat kallad Ampex kände Sassi att han var redo att ta sin Moviola till den breda massan.

I maj 1969 gör Moviolan sin officiella debut och en institution i den Italienska fotbollsvärlden var född. Det som började med en mans nyfikenhet är numer ett av de allra viktigaste instrumenten inom il calcio. Viktigt men inte odiskutabelt. Det finns röster som förespråkar att Moviolan bara sätter onödig press på domare och anser analysen av Moviolan att vara ett ältande av sekvenser som redan hänt och som aldrig kan göras ogjorda. Andra anser att Moviolan är o så viktig för att analysera hela spelet, alla vinklar och hålla koll på onormala mönster. Upptäcka de oegentligheter som crawlar under den mörka ytan.

Carlo Sassi själv är idag kluven när han analyserar sin skapelse;

”Moviolans bilder var tänkta att presenteras med ärlighet och med full hänsyn till spelets regler. Dem skulle mottagas med sportslig anda och ro. Det var tänkt att vara ett absolut verktyg som svart på vitt visade rätt eller fel. Idag är det för mycket tyckande och då kan Moviolan bli farlig. Det borde inte vara så. Vi hade på min tid ibland bara en enda kameravinkel. Idag kan en sekvens ses ur tusen vinklar, det borde aldrig bli något snack.”

”Jag skulle aldrig i hela mitt liv vilja vara en domare” avslutar Carlo Sassi.

Moviolans vara eller ickevara kvarstår. Personligen tror jag fortfarande att det är ett användbart verktyg för il calcio. Domarna behöver analyseras och domslut bör granskas. Hur skall annars nivån kunna höjas och domarna utvecklas. Det räcker inte att domarna själva analyserar sina egna och varandras insatser. Vi – åskådarna – måste få vara med för att konsensus och en gemensam förståelse skall vara möjlig. Det kommer alltid att förkomma diskutabla domslut och skumma fördelsmönster. Det kommer alltid att delas ut ologiska övertidsminuter och tveksamma kort.

Om Moviolan inte är den slutgiltiga lösningen så är det åtminstone ett stävjande verktyg och Carlo Sassi borde vara stolt över sin gåva till il Calcio.

Och Calcion lika stolt över Carlo Sassi.

Då. Precis som nu. Garanterat i framtiden också. Alltid aktuellt. Carlo Sassi visste redan för 45 år sedan. Visionär och pionjär. En sann uomo di calcio.

//Abizzo – sotto inchiesta