VARESE. Brasilien var överallt.

Ronaldinho hyrde dåvarande sportchefen Sean Soglianos pappas hus några kilometer bort, en omistlig del av Mirakel-Varese var brasiliansk (mv Zappino, mb Dos Santos och fw Neto Pereira). Nu är bara Neto Pereira kvar som sällskap till stadens eget La Brasiliana-kaffe.

Det är inte så bara. Den nu 33-årige brassen är ett spelgeni och en spelare långt utöver det vanliga. Ni kan historien. Neto Pereira flyttade till Italien efter en lyckad Viareggio-turnering 2000, hamnade i Italo San Marco i Serie D och stannade där. För det fanns en lag som skall se till att ”skydda” den inhemska spelaren och den sade att Serie C1 och C2 skulle bestå av italienska spelare. Det spelade ingen roll att Neto Pereira spelade stor fotboll och gjorde mer än 100 mål. Ingen sportchef vågade lita på sin instinkt så mycket att han lyfte en spelare över hela Serie C och ända till Serie B. Serie D var en sak, men näst högsta serien något annat.

Men, det fanns en sportchef som till slut vågade. Sean Sogliano, dåvarande rattare av sport i Varese, trodde på Neto Pereira och han hade hjälp av en uppluckring av lagen. Plötsligt var Serie C tillåtet för den utländske spelaren, men det hade runnit mycket vatten under broarna och chansen till spel högt upp i seriesystemet såg ut att ha gått Neto förbi.

Sogliano Jr var och är inte vilken sportchef som helst. Ända sedan han 2004 tog över klubben hans far både ägt och rattat, har modiga och oväntade och smarta val av spelare varit en specialitet. För Sogliano Jr var det lika givet att Neto Pereira skulle fungera som det var för bäste vännen Gianluca Petrachi, nuvarande sportchef i Torino, att måltjuven ”Nacho” Castillo (ett annat icke-EU-pass-fall) skulle fungera på andra sidan Serie C.

Neto Pereira angjorde Varese i Serie C1 i januari 2010 och imponerade direkt i skuggen av Monte Sacro, det heliga berget som tittar ut över basketvaggan mellan Milano och den schweiziska gränsen. Det blev tio ligamatcher den där våren och en första bekantskap för varesini med de lite ömtåliga muskler som givit brassen med spelgeniet smeknamnet ”Swarovski”. Inget kunde dock hindra Soglianos, Sanninos och Netos Varese. Serie B var ett faktum efter 25 år någon annanstans.

Neto Pereiras debut och Vareses återkomst i Serie B var ännu bättre. Brassens fantasi, spelglädje och kyla framför mål visste inga gränser. Han sög in bollar, accelererade ifrån sina bevakare och hittade ytor när nykomlingen Varese gick som tåget direkt från start och sensationellt tog sig till play off-semifinal. Förlusten mot en elektrisk El Shaarawys Padova var tung.

Miraklet verkade över. Hela fotbollsitalien ryckte i Vareses viktigaste biståndsdelare och januarifönstrets lagkaptenflytt av Buzzegoli (Spezia) följdes under sommaren av Pisano (Palermo), Pesoli (Siena), Dos Santos (Bari), Pugliese (Hellas Verona) och Ebagua (Torino). Det gjorde, såklart, inte saken bättre att Sogliano, arkitekten bakom Vareses uppgång, valde Palermo som ny klubbadress åt sig själv och de tre nyckelmedarbetarna Dobrogni (organisatoriskt ansvarig), Gemmi (scout) och Mangia (juniortränare), samtidigt som hyllade grinta-tränaren Giuseppe ”Fun Cool” Sannino tog över efter Antonio Conte i Siena.

Neto Pereira var det ingen som ville ha. Nye sportchefen Mauro Milanese, den gamle Inter-, Perugia- och QPR-backen, hade inga svårigheter alls att hålla kvar supportrarnas stora kelgris och låta honom leda nye tränaren Benito Carbones anfall. Det gamla spelgeniet Carbones nya Varese fungerade inte alls och efter sju omgångar var det roliga slut. Varese spelade inte så dåligt, men poängen trillade inte in. Och det trots Neto Pereira, ”Serie B:s Maradona”.

Valet av Rolando Maran (ex Vicenza), en tränare vars karriär mer eller mindre var över, blev ett lyckokast. Varese, som under mirakelsäsongerna under Sannino gått inte mindre än två och en halv säsong utan att förlora hemma, gjorde nu tvärtom. Starka insatser och många poäng borta, svagare insatser och inte lika många poäng hemma. Det gick så långt att Varese inte hade vunnit hemma på en miljon dagar när det lossnade mot Gubbio.

Det lossnade med hjälp av Neto Pereira och värvningen av Pablo ”Diablo” Granoche (Chievo Verona), en ”djävul” som inte gjort någon människa i Verona glad efter flytten till Serie A från succén med Triestina i Serie B, och flyfotade argentinaren Emanuel Rivas (Bari). Soglianos efterträdare Milanese visste att arbeta Sogliano style.

Det dröjde inte längre förrän Marans Varese parkerat sig på play off och jakten inleddes. På Varese alltså. Storklubbarna (i a f i Serie B) Brescia, Reggina och Sampdoria gjorde vad man kunde för att hämta in Varese, men kunde inte. Laget som sportchef Milanese byggt var för startk och hade gott om alternativ när spelare var borta. Säkra sista utposten Bressan blev till Moreau utan problem, högerbacken Cacciatore blev till unge Pucino utan problem och utmärkta mittlåset med Genoa-ägde dansken Troest och rutinerade Terlizzi blev till Camisa utan problem. Det går att fortsätta i evighet. I alla fall fram till Neto Pereira. Han går inte att ersätta.

Det stås rätt, läses utmärkt, krigas något enormt och utmanas om och om igen när Neto Pereira inte finns på planen. Men, det saknas det. Spelaren som med en vridning öppnar upp ytor som ingen annan ser, spelaren med fötter av sammet hittar medspelaren, spelaren som, för att vara den kreatör och det spelgeni han är, är en så skicklig målskytt och så kall framför mål.

Med Neto tillbaka fullt ut efter en av sina (många) Swarovski-muskel-skador fungerar Varese fullt ut. Det fanns två mirakel-Varese, eller i alla fall två upplagor av Mirakel-Varsee, men bara en Neto Pereira.

Serie B går mot sitt slut och flera spelare kommer att ha gjort sitt i den röd-vita-tröjan. Men, inte Neto Pereira. Inte Serie B:s egen Maradona. Det är hans spelgeni som är detta Varese. Och så Sogliano Jr förstås. Lo zampino di Sogliano c’e, sade Varese-borna. När miraklet som var slut gjorde det igen finns Soglianos avtryck där. Milanese sportchef visst, men där i bakgrunden finns stadens son Sogliano.

Detta Varese är ett lag att studera, studera och studera igen. Soglianos Varese, som ståtar med en spelare som aldrig fick chansen att bli bäst. Men, för mig är Neto Pereira en av världens bästa. Så kan det gå när en av de bästa sportcheferna i il calcio gör sin grej.

Hur många gånger har ni hört skämtet vid det här laget, om att Italien väl kommer att vinna EM nu när en skandal har drabbat landet? Är det förresten ett skämt, eller en allvarligt menad bedömning? Schablonerna är så tydligt utmejslade att de till sist blir suddiga.

För det kommer ju ofrånkomligen att handla om det, när en skandal är på tapeten igen. Vad Italien är. Sånt här som skandaler, uppgjorda matcher, korruption, maffia, är liksom italienskt.

Så för en gångs skull tänkte jag göra ett litet inlägg i debatten om debatten, om sättet som Italien framställs på.

Det jag skulle vilja säga är att jag tror att man måste kunna hålla några stycken, kanske tre, tankar i huvudet samtidigt när man tänker på den här skandalen.

För det första så är Italien ett land med utbredd korruption, särskilt för att vara ett västeuropeiskt land. Maffian uppfanns där. Det är inte konstigt om det är saker som också präglar fotbollen i landet. Det här HAR med vad Italien är att göra.

Men, dels, så om maffian föddes i Italien så exporterades den också effektivt. Organiserad brottslighet är ett internationellt fenomen, ett fenomen som också har fått ett stort uppsving just av globaliseringen och internationaliseringen av världen under de senaste decennierna.

Den skandal som nu har rullats fram under ett år inom fotbollen är också internationell, med förgreningar i till exempel Ungern, Singapore och före detta Jugoslavien. Uppgjorda matcher har också upptäckts i till exempel Tyskland och Finland under senare år.

I Italien föddes också anti-maffian. Tyvärr har den inte exporterats på samma sätt, och det tror jag inte vi kan lasta Italien för. Vi, resten av världen, fascineras inte lika lätt av antimaffian som av maffian.

Jag tror inte ens att ordet finns i andra språk: antimafia. Det kan vara en folklig rörelse, antimaffialagar som finns i Italien men inte i andra länder, modiga åklagare, poliser och vittnen som till och med har offrat sina liv i kampen mot maffian.

Också det är relevant här. Anledningen till att fler skandaler kommer upp i italiensk fotboll kan vara att det finns mer att hämta där än i andra länder – men också att fler och duktigare personer letar efter dem, och att de personerna har bättre verktyg till hands.

Åklagarna och polisen i Cremona har till exempel i den utredning som är aktuell just nu använt samma metoder som mot den organiserade brottsligheten. Det finns kunskap och tradition och ett aktivt rättsväsende i Italien. Men också andra lagar, brott som inte finns i andra länders lagstiftning.

Telefonavlyssningar är ett verktyg som används mycket av den italienska polisen, säkert finns det nackdelar med det och missbruk men det är svårt att bekämpa maffian, eller som här avslöja matchfixning, utan det.

När det berättas om italiensk fotboll i Sverige, eller om Italien i stort, verkar det vara mycket svårt att tänka dessa tre tankar samtidigt.

För de flesta finns såklart inte ett tillräckligt djupt intresse. Det är som det är. Men de som styr berättelsen om italiensk fotboll i vårt land har tyvärr fått för sig att den är något som man måste försvara. Eller som ett evangelium man måste sprida. Det kan vara väldigt frustrerande att tvingas förhålla sig till den utgångspunkten, som är, ja, barnslig och ytlig och jag tror kontraproduktiv om man vill ta reda på nåt, förstå, intressera sig för själva ämnet. Istället för att ha Italien som en identitet, en knapp att sätta på jackkragen.

Marcus Birro skriver efter razziorna igår att ” vi som lärt oss älska det där dumma lilla landet ännu en gång tvingas försvara oss med ryggen mot väggen”. Varför? Vad har det med ”oss” att göra? Hur ska man kunna berätta om ett land, eller se någonting alls med klara ögon, om allt man ser är sig själv? Hur mycket kan man gestalta av verkligheten och hur den egentligen är, om det man sysslar med är att driva en övertalningskampanj?

Ofta går Italienälskare i försvarsställning när landets problem påtalas av någon annan. Eller så drar de själva upp dem men då som något outgrundligt som bidrar till landets charm. Nästan alltid glömmer de då det som är det bästa med landet. Som antimaffian, motståndet mot det onda, det som resten av världen skulle kunna ta lärdom av.

På det sättet är de ganska lika de som de vill försvara sig emot.

/Malena

Utredningen av spelskandalen i Italien som fick sina första rubriker för ett år sedan har därefter varit en lång följetong. Vi som initierat följer den italienska fotbollen har kunnat ta del av varje steg som polisen tagit i utredningen genom detaljerade beskrivningar i bland annat la Gazzetta dello Sport, som i stort sett dagligen dedikerat en sida till ”calcioscommesse”, om misstänkta spelare, uppgjorda matcher, intervjuer med ”pentiti” (personer som väljer att samarbete med polisen) och ledande personer i de illegala spelsyndikaten. Jag vet att många som har hittat till denna blogg precis som jag inte är överraskade när Mauri och Milanetto grips av polisen, heller inte av Scullis eventuella inblandning. Det hela var mycket väntat. Deras namn har varit de som mest frekvent synts i media.

Jag har jobbat länge inom spelbranschen och är idag redaktör för en speltjänst som heter Football Utd. Under åren har jag byggt upp ett stort kontaktnät inom spelbranschen och använder min kunskap inom framförallt den italienska fotbollen i bettingsyfte. Ni förstår att spelskandalen har intresserat mig förmodligen lite mer än gemene man som följer fotboll. Med detta sagt ska jag försöka ge en utzoomad bild av skandalen med målet att fler ska förstå vad som egentligen hänt, och händer för all del, i Italien, men inte bara, just nu. Det är alldeles för lätt att hitta syndabockar och förbise de verkliga problemen, en stark tendens jag märker bland sportjournalister när dessa typer av skandaler uppstår. Ecco.

Ni har säkert läst om ”zigenarna”, ”asiaterna” och ”ungrarna”. Dessa är samtliga grupperingar som sysslar med illegal spelverksamhet i den formen att de köper information om uppgjorda matcher, samt ”fixar” matcher själva genom att betala framförallt spelare men i vissa fall även ledare och i väldigt få fall klubbledning eller för all del hela klubbar. I Finland till exempel köpte ett illegalt spelsyndikat en hel klubb och placerade korrupta spelare i startelvan. En av huvudmännen är Wilson Raj Perumal och han utreds också för inblandning i det som hänt i Italien tillsammans med övriga medlemmar. Det är de som i italienska tidningar kallas för ”asiaterrna”. De är även misstänkta för uppgjorda matcher över hela Europa, till och med träningslandskamper.

Den vanligaste formen av matchfixning, att ”köpa spelare”, är vad skandalen i Italien framförallt handlar om . Enligt ett av de absolut högsta hönsen i grupperingen ”zigenarna”, Hristiyan Ilievski, fanns det lag som var extra ”pålitliga” där spelarna som organiserade resultaten var tillräckligt skickliga för att det skulle vara värt att köpa information om matchutgången. Det var dock aldrig 100% säkert att en fixad match skulle gå vägen.

- Vi tjänade massor med pengar på Lazio-Genoa. Så här gick det till: jag hade under en tid letat efter någon att prata med i framförallt Lazio för att få säker information, men jag lyckades inte. Jag begav mig till Formello, det är sant, men där träffade jag ingen. Dock sa folk till mig att matchen var ”klar”. Det var tydligen Sculli som ”gjorde den” fick jag veta. Överenskommelsen var 1-1 i första halvlek sen skulle andra halvlek vara en ”riktig” match även om man var överens om att ge de 3 poängen till Lazio som behövde de för att nå Champions League” säger Illievksi i en intervju med la Repubblica.

I flera fall är det alltså inte de utländska grupperingarna som är initiativtagare till matchfixningen utan de köper, precis som egentligen alla med pengar och kopplingar till den här världen kan göra, information om matchutgången. Den italienska maffian misstänks i många fall, kanske framförallt när det gäller fallen Lecce och Bari, vara just initiativtagare och de som faktiskt bestämmer hur en match ska sluta. Betting är ett utmärkt sätt att tvätta pengar på och även om en match inte går som planerat är betting ett betydligt billigare och säkrare sätt att tvätta pengar på än till exempel hotell- och restaurangverksamheter. En annan fördel är att man kan omsätta väldigt mycket pengar i betting.

Eftersom informationen är köpbar utnyttjar även aktiva spelare den till sin egen vinning. Christiano Doni som var en av de första att dömas ifjol var en storspelare. I Bergamo var detta allmänt känt och det var ingen slump att han tidigt fastnade under polisens lupp. Eftersom Doni skyddade sitt Atalanta genom att vara en del av den illegala spelvärlden och på så sätt såg till att det aldrig spelades mot hans lag kunde han sova gott om nätterna utan att våndas över den moraliska aspekten. Även pensionerade spelare misstänks för att ta del av, i vissa fall även köpa, information om uppgjorda matcher. Bobo Vieri är en ex-spelare som nu misstänks, men även Beppe Signori och hans spelsyndikat verkar ha gjort stora pengar på just informationsköp. I några fall verkar de till och med ha gått så långt att de fixat resultat själva, eller tillsammans med maffian, vilket nu har lett till att Signori är misstänkt för pengatvätt.

Fotbollsspelare som spelar på matcher och som tipsar sina nära och kära om resultat är en utbredd företeelse i Italien, i alla fall om man får tro Almir Gegic, av den italienska polisen utpekad som ”översättare” och nära kompanjon till Ilievski.

- Italienska klubbar med ekonomiska problem (exmeplvis Bari, min anm) försökte göra affärer genom spel för att sedan kunna betala spelarlöner. Spelarna i sin tur sålde matcher till högstbjudande. Det handlar om spelmissbrukare som spelar ofta och stort, och som även får vänner och familj att spela” sa Gegic till Gazzetta dello Sport i februari.

Han hävdar också att uppgjorda matcher är mer frekvent i de lägre serierna:

- Från Serie B och neråt är de sista 5 matcherna av serien en fars. Nu är alla rädda men om ett par månader är jag säker på att man fortsätter på inslagen väg. Det är lätt att vara råtta och dansa på bordet när katten är borta, men snart kommer katten tillbaka…det är en sak att köpa information om en uppgjord match men en helt annan att faktiskt ”fixa” matcherna. Det har jag aldrig gjort.”

Om man ska tro Gevic ord krävs det som jag misstänkt hela tiden en mycket större kraft än en organisatoriskt svag verksamhet som ett spelsyndikat. Mina misstankar landar snarare i maffian. De har allt att vinna och väldigt lite att förlora. Det som jag tror kommer att hända är att spelare som Mauri, Sculli (redan dömd för matchfixning 2004) och Milanetto får långa avstängningar och klubbarna de spelar i mindre poängstraff – liknande straff som Atalanta fick för 1 år sedan. I fallen Bari, Lecce och kanske också Siena där även klubbledning verkar vara insyltade tror jag straffen blir betydligt strängare och degradering är inte omöjligt. Men detta är mina egna spekulationer.

Med detta sagt vill jag även tona ner händelsen på Coverciano igår. För vissa var målet det italienska landslaget vilket är alldeles galet fel. Crtiscito är en individ som får stå för sina handlingar, om han nu ens gjort något (jag betvivlar det starkt). Tråkigt nog kommer dock maffian, den verkliga kraften bakom detta enligt mig, klara sig bra och kan fortsätta med sin verksamhet. Utmaningen som den italienska fotbollen står inför nu är enorm. Att bekämpa maffians illegala verksamheter har många försökt med genom åren, men få har lyckats.

En annan absolut övertygelse som jag har är att fler länder kommer att drabbas av liknande skandaler. Pengatvätt är inget exklusivt för Italien och faktum är att vi under året fått indikationer på att matchfixning är utbrett i lägre divisioner även i Tyskland, Spanien, Frankrike och England. Bli heller inte förvånade om det dyker upp case även i vårt oskuldsfulla land Sverige.

Den som lever får se.

//Wilbacher – punter vero

I dagen Gazza får tränarsituationen i de italienska Serie A-lagen stor uppmärksamhet med ett heluppslag. Klassiska sannolikhetscirklar i procent ger som vanligt en skön övergripande bild över situationen. Även om några klubbar smygstartat med spelarmercaton lever flera fortfarande i ovisshet på Direttore- och Mister-nivå, och det som ovan nämnda tidning kallar för caos panchine är snarare en terremoto tecnico-sportivo, kanske till och med socetario. I alla fall för ett segment av klubbarna i Serie A. Det här handlar om dem.

Det första man borde fråga sig är egentligen hur det kommer sig att så många klubbar och projekt vacklar och upplever grava identitetsproblem med snudd på katastrofala sportsliga resultat som följd? Det som för ett par år sedan verkade vara en storklubbsproblematik inom den italienska fotbollen har vandrat ner och präglar nu snarare de klubbar som under 2000-talets andra hälft faktiskt var de som såg mest intressanta ut. I samma veva som de randiga nordlagen verkade ha svårt att lyfta till toppeuropeisk nivå närmade sig mindre klubbar med intressanta ägare och till synes mycket spännande projekt. Lag som Fiorentina, Genoa och Palermo såg för en tid ut att faktiskt kunna utmana jättarna och även om potentialen uppförstorades kändes det som en möjlighet att lo Scudetto på sikt kunde hamna hos en mezza-provinciale. Fiorentina nådde framgångar i Europa, Genoa med Gasperini spelade en modern offensiv fotboll som fick i griffoni att drömma, Sampdoria med Pazzo-Cassano knep kvalplatsen till CL och Palermo befäste sig i högerkolumnen. Udinese är undantaget som bekräftar regeln i det här sammanhanget.

När jag och Borell träffades över en kaffe på Sosta tidigare idag spekulerade vi i att detta delvis är ett resultat av den ekonomiska krisen som Italien upplever i kombination med införandet av Fair Play-finanziario, vilket skapat en ny situation för klubbarna nämnda ovan. Den ekonomiska krisen, som för all del även är en politisk kris, har gjort att ett redan missnöjt folk ser på allt som rör dem med stor skepsis och stubinen som brunnit länge är extremt kort, näst intill obefintlig. Tålamodet och tilliten till klubbledning är minimal och en negativ period blir lätt uppförstorad och överdriven. Resultatet har blivit att det på många håll skapats en spricka mellan kubbledning och fans där fansen tror sig veta bättre än de som fattar besluten. Precis som i politiken. De mest militanta visar sitt missnöje genom protestaktioner vilken leder till en ännu större spricka som inte gynnar någon.

Det som är oroväckande är att en lösning verkar vara avlägsen. Snarare verkar vi istället gå åt motsatt riktning där presidenterna istället för att satsa och försöka närma sig fansen tar ett kliv bort. Både caset Fiorentina och Genoa, men till viss del även Palermo, är tydliga där klubbägarna pratar om nedrustning och problem snarare än om framtidens möjligheter. Det stör mig, kanske mest av allt.

Trots allt borde den italienska fotbollen se mer positivt på situationen och framförallt borde entreprenörerna, som tillsammans är en enorm kraft inte bara inom il calcio, ta ett större ansvar. Jag vill höra i vari Preziosi, Cellino, Garrone, Cairo, Zamparini, Della Valle och Pulverenti med kollegor tala om framtidens calcio. Jag vill höra visioner. Jag vill höra de prata om arenaprojekt, ungdomsakademier, och en mer tillgänglig calcio. Bort med elektroniska vändkors, prefiltraggio, tessera del tifoso och förbud. Jag vill ha förslag och jag vill att de ska använda all sin entreprenörskraft tillsammans för en positiv utveckling av fotbollen. Men framförallt vill jag se handkraft, spadtag och idéer konkretiseras. Möjligheterna är enorma, men de verkar hamna i skuggan av hinder som egentligen är mindre än vad man gör de till.

Jag kanske är naiv och jag kanske talar om en utopi, men om man inte börjar med de mest grundläggande byggstenarna till en positiv förändring kommer man aldrig att utvecklas i rätt riktning. Den närmsta framtiden kommer att ge oss en tydlig indikation på vart man faktiskt vill i medio-alto-land.

//Wilbacher – comunque positivo

Äventyret Euro 2012 har börjat och äntligen får vi de första bilderna på ett samlat Italien (nåja, några saknas fortfarande) ledda av Commissario Tecnico Cesare Prandelli i tuta, den träningsoverall han saknat gränslöst under året. Den som betyder allt för honom.

Allt började igår i Coverciano, ett stenkast från Kurt och Marianne Hamrin´s bostad, med att Fiorentina´s och nu också landslagets kaplan Massimiliano Gabbricci välsignade truppen. Gabbricci, eller förlåt Don Massimiliano, som är nära vän med Prandelli och flera spelare är förutom ansvarig för själavården i organisationen även en god fotbollskännare med erfarenheter från Curva Fiesole och som dirigente i Cattolica Virtus. En gång gick han i protest mot en blasfemisk domare, som gång på gång kränkte det heliga, in på planen och vägrade sedan lämna den. En personaggio av stora mått denne Don Massimiliano, som avslutade sin första stage på Coverciano med att ge komplimanger till Chiellini för Scudetton men samtidigt med att vara supertydlig med sin antijuventinismo.

Italien ska ta form och 32 man ska bli 23. Skadehot och lagformationer analyseras, jämförelser med tidigare azzurri-upplagor tar fart och Panini-albumet får nya ansikten dagligen. Il CaC i nygammal konstellation är med er under resan. Partiamo!

//Wilbacher – benedetto

Det är många på halvön som kommer att vakna upp utan röst och lite torra i munnen idag. Trots det är det en ”dolce risveglio” för de flesta och koncentrerar man sig till provinshuvudstäderna Torino och Napoli samt Abruzzo-pärlan Pescara kan vi nog lägga till suffixet ”-issimo”. En bakfylla med segerns sötma på läpparna är bland det bästa man kan uppleva.

Vi kommer såklart att få anledning att fördjupa oss i projekten som nu står inför den kanske svåraste utmaningen inom il calcio, att ta steget upp i högsta divisionen. Delli Carri och CaC-favortien Petrachi ska synas och projektens potential med utgångspunkt från deras respektive svagheter och styrkor ska analyseras in i minsta detalj. Jag bollar upp det och ber att få återkomma när gårdagens fantastiska fotbollsdag landat en smula. Kanske väntar vi till efter play off-matcherna och utnyttjar tiden under Euro 2012 till just detta.

CaC gratulerar så länge Torino, Napoli och Pescara till framgångarna. Auguri!

Bäst från igår:
Bianchi stage divar från il toro – La Festa
Lettura formazione ufficiale del Napoli
Hamsik blir av med la cresta (l´era l´ora)
Pescara in A dopo 19 anni – La Festa

//Wilbacher – TornAto

Efter ett par säsonger präglade av ett frånvarande presidentskap, negativ energi, förluster, underpresterande, protestaktioner och allmän förvirring har det blivit dags för Fiorentina att rinascere. Det är en pånyttfödelse som alla i mondo Viola har väntat på och som sakta närmat sig enda sen den dagen Cesare Prandelli lämnade i campini söder om Franchi bara för att bosätta sig ett stenkast därifrån i Coverciano. Jag tänker inte sammanfatta alla de fel som gjorts eller för den delen peka ut syndabockar i detta läge. Jag tror att alla är överens om att väldigt få klarar sig från piskrappen och näringslivets lag ”högst upp, störst ansvar” får gälla även i denna soppa. Såklart.

Jag vill i stället leva i nuet och prata om det som händer adesso. Säsongen avslutades helt utan känslor på ett regnigt Franchi så långt bort från det som hände i Turin 2008 när Osvaldo sparkade in en bicicleta i bortre och tog Fiorentina till Champions League, som man kan komma. Fiorentinafolket mäktade inte med att gå till arenan här om veckan. Kvasipresidenten Andrea Della Valle lämnade arenan, lättstött som alltid, och spelarna vek ner sig på planen. En helt vanlig Fiorentina-dag anno 2012. Dock fanns det en lättnad denna söndag som särskilde den från de vi tidigare upplevt under året. Lättnaden grundar sig egentligen ganska lite i att man fortfarande spelar i Serie A, utan snarare i vetskapen att slippa se skiten. Att slippa tänka på Kharja´s alibilöpningar och dunkla presskonferenser av huvudpersoner utan titel eller för den delen funktion. En superlång utandning vid slutsignalen som kan liknas den stora svarta mannen i ”Den Gröna Milen” efter att ha botat Tom Hanks urinvägsinfektion. Bort med all ångest, smärta och allmän lidelse. Ruta ett. År 0. Ripartenza.

Spekulationer åt sidan. Det enda som vi egentligen vet med säkerhet idag är att Oriali har tackat nej. Han gjorde det igår efter att ”projektet” som han var tänkt att driva inte var intressant för honom. Han gjorde det öppet och publikt så att alla kunde höra det. NO! Detta var förmodligen den sämsta start Fiorentina kunde få på det som klubben kallar för en ”ny era”. Oriali´s nej förklarar inte allt, men en hel del. Solklart är att Della Valle-familjen helt enkelt inte lyckats sälja in sin framtidsvision. Affärsplanen som vår tilltänkta diesse inte trodde på innehåller med stor sannolikhet en begränsad budget och en 8:e plats som godkänt reslutat. Detta samtidigt som ett överskott rent ekonomiskt var ställt som krav. Det Oriali fick presenterat för sig kan liknas vid en sparplan där den redan inslagna vägen att göra sig av med tunga budgetposter som till exempel Mutu fortsätter och kanske till och med accelereras och blir ännu tydligare. Jag kan inte se det på något annat sätt.

Att Oriali väljer att skicka ett ”messaggio” (sms, mail, röksignal?) till samtliga lokala redaktioner i Firenze är såklart olyckligt. Det gör att den redan hårt ansträngda relationen mellan fans och klubbledning blir ännu sämre. Det gör att hoppet om en ritorno till vänsterkolumnen i Serie A-tabellen bleknar och moralen når botten. Det är sannerligen ett messaggio som smakar skit, redan i munnen.

Jag känner precis som ni till spekulationerna om Zeman, Dunga, Lo Monaco och så vidare. Det finns personer som kan vända på detta. Det finns fortfarande hopp. Dock är det på tiden att Della Valle, Andrea eller Diego, kanske båda, tar tag i situationen, placerar sig centralt med högt huvud, uppkavlade armar och ett fast grepp om klubbens framtid. Annars vänder man aldrig på detta och då finns det bara ett slut på det som började så vackert för snart 10 år sedan. Morte.

//Wilbacher – solo per la maglia

PS. Jag skriver om il calcio som så starkt präglar mitt liv och jag gör det som stolt medlem av il CaC. Snart mer från oss även i andra kanaler. Stay tuned and spread the word DS.

Ingen kan komma och säga att det är enkelt att ha med Roma att göra. Den scen som vi mest kommer att minnas som emblematisk för den här säsongen är väl den när Totti leder sina lagkamrater fram mot Curva Sud för att ta emot publikens missnöje, när han står där och lyssnar.

Jag vet inte varför jag började tänka på vilka som var de finaste sakerna som hände med Roma i år. Jag kom inte på så många som hände på fotbollsplanen.

* Agostinodagen.

* När Francesco Totti sjöng Gabriella Ferri.

* Promenera ut från Olimpico en av de första varma vårdagarna i Rom när Roma hade vunnit och gjort fem mål och lyssna på barnen runtomkring som räknade upp målskyttarna. ”Pappa, vilka var det nu. Marquinho, Lamela, Bojan…”

* Det första fotot på Totti och Franco Baldini, eller, när Oscar sms:ade mig för att berätta att det hade kommit ut.

* När Daniele De Rossi annonserade att han hade förlängt sitt kontrakt genom en sketch i tv.

* Alla intervjuer med Daniele De Rossi.

* När Luis Enrique sjöng Roma, Roma, Roma.

/Malena