månadsarkiv: maj 2012

Juventus återkomst som gigant att räkna med

LECCE Da Angiulino, hålet-i-väggen med häst på tallriken, är stängt på söndagar och det är på Pizzeria Gigante det händer. Det känns symboliskt att det är på ett ställe med gigant i namnet som Juventus återkomst som gigant att räkna med sker.

Lika stängt som Da Angiulino och den osterians Zlatan-diskussion utan slut, lika stängt har Juventus försvar varit under säsongen. Tremannabacklinjen Barzagli-Bonucci-Chiellini har varit utmärkt, men det är Gianluigi Buffons återkomst som världens klart bästa målvakt som är huvudanledningen till att det vit-svarta försvaret hållit fortet som man gjort.

Det var få trodde att vi över huvud taget skulle prata trebackslinje när vi skulle summera säsongens Juventus. Antonio Conte är känd för att förespråka ett 4-2-4 med oändligt offensivt kantspel och det fanns ett mycket stort frågetecken för hans vilja att överge sitt favoritsystem och för hans förmåga med andra spelystem.

Contes förmåga att släppa sitt 4-2-4, få trebackslinjen att fungera och på så sätt kunna spela tre man på innermittfältet är en annan given nyckel till säsongens Juventus. En jättenyckel. Spelregissören Andra Pirlo, morgondagens bandiera Claudio Marchisio och chilenska virvelvinden Arturo Vidal har varit Serie A:s överlägset bästa mittfält när Juventus tagit sig tillbaka till toppen.

Det går inte att övervärdera tränare Contes insats. Hans Juventus obesegrat genom serien, och det trots ett anfallsspel som inte alls fungerat som det var tänkt, är och förblir en fantastisk bedrift. Contes anfallare har arbetat stenhårt, men har inte varit i närheten av den målproduktion som normalt krävs om man skall räcka ända fram. Istället var det Contes grinta som såg till att Juventus räckte ända fram. Jävlaranamma ersatte mål och scudetton var deras.

Pirlo är värd ett eget kapitel. Ratad i Milan och återuppstånden i Juventus, spelgeniet från Brescias tredje och sista anhalt bland de tre italienska storklubbarna. Pirlo vägrades mer än ett års förlängning i Milan, tog sitt pick och pack och flyttade västerut. Utan hans geniala och oändligt säkra bolldistribution hade det inte blivit någon ligatitel för Juventus, som nästa säsong får till uppgift att få en till åren kommen Pirlo att fungera i två tävlingar samtidigt.

Pirlo i Juventus gör att vi måste prata Milan och ”självmål”. Ifjol fungerade det utmärkt för de röd-svarta att låta mittfältshajen Mark van Bommel ersätta en sliten Pirlo. I år var den sistnämnde tillbaka, piggare och klokare än någonsin, och Milan fick lida. Milans dekapitering av Pirlo blev till harakiri och ett val som kommer att jaga klubben om och om igen när fotbollshistorien skrivs.

Andrea Agnelli, president sedan maj 2010, har hanterat en annan nyckel till säsongens Juventus. Den som handlar om förtroende och en klubbdirektör som ifjol inte hade ett enda rätt. Giuseppe Marottas 100% fel i 100% av fallen då, blev till mycket mera rätt nu. Kanske var det inte så svårt att knyta storklubbsspelaren Pirlo till sig, men fjolårsflopparna Barzaglis, Bonuccis och Chiellinis comeback kan i alla fall delvis tillskrivas den hårt kritiserade klubbdirektören. Marottas belackare konstaterar att säsongens trebackslinje, och kanske också övergången till 3-5-2, handlade lika mycket om ”Utterns” oförmåga att få in de nya spelare han ville ha och fokuserar istället på Agnellis betydelse.

Sittandes i Lecce och med Contes tränarinsats och Vucinics mål på näthinnan har jag svårt att inte tänka Lecce när Juventus firar sin första ligatitel efter det som kallas Calciopoli. Conte och Vucinic, två av de främsta leccesi någonsin, som mitt-i-nyllet-del av detta Juventus gör Lecce stolt och duon fortsätter att skriva den historia andra leccesi skrivit före dem.

Franco ”Il Barone” Causio (66-68, 70-81), Sergio Brio (74-75, 78-90), Pasquale ”O’ Animale” Bruno (87-90) och spelaren Conte (91-04). Nu har den kvartetten fått sällskap av tränaren Conte och Vucinic, montenegrinen som inte går att fånga när han är på
humör. Historian de skriver är den om Juventus som Italiens bästa lag. Och om att de vit-svarta behöver lite gult och rött för att vara som bäst. E così.

/Borell

Abramovich + Qatar – supergrupp i vardande

Från Ken Bates till Roman Abramovich. Chelsea är sjukt spännande och klubbens vandring från bara selleri till den moderna fotbollens främsta fallstudie är en utmaning för alla som föjder internationell fotboll.

Chelsea är inte bara fotboll, utan också ekonomi och politik. De vanliga beståndsdelarna alltså och på intet sätt unika för Chelsea. Men, mixen av fotboll, ekonomi och politik är unik. Gammal fotboll i kombination med en tydlig och unik del ny ekonomi och ny politik blir till en ny fotboll.

På planen kan det bli sista natten med gänget för flera av spelarna som fortfarande är kvar från det Chelsea som José Mourinho byggde.

På planen kan ställföreträdande managern Roberto Di Matteo lyckas med det Avram Grant inte gjorde den där kvällen i Moskva för fyra år sedan.

På planen kan Didier Drogba till slut ta den där stora titeln som gäckat honom under karriären.

På planen kan Fernando Torres fortsätta på den inslagna vägen och göra den där inverterade (Darko) Pancev-övningen där han gått från superduper till helt värdelös och tillbaka igen.

På planen kan Frank Lampard göra ännu en rub it in på sparkade belackaren Villas Boas och vara den som får det avstängnings- och skadedrabbade Chelea-mittfältet att fungera.

Ovan är hur intressant som helst, men ändå inte i närheten av det som händer vid sidan av planen. Ikväll kan nämligen vara ensamvargen Abramovich sista stora show som just ensamvarg. Fredag 4:e maj i år stannade en limousin till vid Chelseas träningsanläggning i Cobham. I den satt Khalid Al Thani, kungtung qatarsk affärsman. Han var där för att träffa Eugene Tenenbaum och Ron Gourlay, två av det viktigaste rattarna i Abramovichs Chelsea och för att diskutera om det inte var dags för lite Qatar i Chelsea.

Det går att läsa in mycket i det. Det går att läsa in att Abramovich behöver hjälp för att flytta från Stamford Bridge till Battersea Park och utveckla området kring en ny hemmaarenan. Det går att läsa in att Putin-skyddade Abramovich söker allierade för en framtid där Putin är ett svagare kort än idag. Det går att läsa in att gulfstaterna tar ännu ett steg när det gäller att plocka på sig ”världens mest kända klubbar”, som ett sätt att diversifiera och göra reklam för sina ekonomier. Det går att läsa in att motståndarna kan komma att få det extra jobbigt om Abramovich och Qatar slår sina påsar ihop och bildar det som musikvärlden kallar ”supergrupp”.

Men, man måste fundera på hur lätt det är att få en ”supergrupp” att fungera och på den där eviga frågan om exakt vad som går att importera och exportera (idéer/spelare/tränare/management/ägande) i den moderna fotbollen. Vem skall bestämma? Och fungerar verkligen ryskt och arabiskt management och ägande i den västra delen av den gamla kontinenten?

Gammal fotboll, ny ekonomi och ny politik. Chelsea fortsätter att vara den moderna fotbollens spjutspets och dess i särklass mest intressanta fallstudie.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.