månadsarkiv: juni 2012

En resa i fotbollens Neapel – Del II – Kärlek och tårar i skuggan av den gamla arenan

Det går inte att förneka beskrivningen av Neapel som en annorlunda stad. En stad konstruerad på en grund av känslor, intuitioner och passion snarare än logik och eftertänksamhet. Det kan vid första anblick verka kaosartat och oorganiserat. Nästan kännas övermäktigt. Det är precis då man skall stanna till. Läsa mellan raderna och se igenom den egna fasaden av fördomar. För där bakom väntar Neapel vacker och intensiv med öppna armar, redo att dela med sig av sin verkliga skönhet.

Mellan vulkanen Vesuvius grönskande sluttningar och medelhavets svallande vågor breder Neapel ut sig som en enorm labyrint av smala gator, tvättlinor och tätt placerade byggnader.

Står man uppe på berget vid den gamla medeltidsfästningen, Castel Sant’Elmo, och blickar ut över Neapel liknar hela stadsbilden en mosaiktavla där gränserna mellan färger och mönster, byggstenar, linjer och höjder smält samman till den vackraste av tänkbara vyer.

Nere på Neapels gator och torg pågår det vardagliga livet. Folk är ständigt i rörelse, varorna från de små butikerna väller ut på trottoarer och gator. Råvarorna är färska och kommer från den bördiga och vulkaniska jorden som omsluter staden och dess periferi. Grönsaker, frukt, kött och pasta. Tillsammans med havet som förser staden med fisk, musslor och andra skaldjur utgör jordbruket och den medföljande handeln stommen i Neapels ekonomi. Neapel är en modern mångmiljonstad som fortfarande lutar sig mot det gamla sättet att handla och leva.


Fiskförsäljning på gatan i Centro Storico Foto: Bobo Olsson

De stora livmedelskedjorna och de integrerade varuhusen finns närvarande men har ännu inte tagit över. Här känner folk fortfarande sin kötthandlare, pastagubbe eller fiskfarbror. Relationen till handlaren är minst lika viktigt som råvaran i sig.

Neapel är ingen rik stad. Åtminstone inte på pengar. Däri ligger också mycket av dess styrka. Konsten att anpassa sig, att överleva och att övervinna oddsen är det som gjort Neapel till den unika plats det faktiskt är. Ett vanligt uttryck som används av Neapels egen befolkning är ”Här har ingen någonsin dött av svält”, det kan låta uppseendeväckande, till och med arrogant. Men den underliggande betydelsen är lika vacker som den är viktig och sann.

Folket i Neapel har genom alla tider hjälpt varandra, de har i svåra tider alltid delat med sig till behövande. Avsaknaden av statliga skyddsnät, blandat med känsla av att ständigt vara övergivna av myndigheterna har gjort att Napolitanarna med tiden hittat sina egna lösningar. I många skrivbordslådor hos småhandlare runt om i hela staden ligger det drivor med anteckningsböcker. På de vita pappersarken står det skrivet, kolumn efter kolumn, med familjenamn, under namnen vad dem har handlat och hur mycket dem är skyldiga.

Det är krediter som handlarna ger ut till familjer som just nu kanske inte har råd att betala för maten. Varor som lånas ut utan något krav på ränta eller någon övrig kompensation annat än att betala för dem när möjligheten finns. Ett skyddsnät skapat av solidaritet och gemenskapen befolkningen emellan, som är så karakteristisk för just Neapel.

Hela den Napolitanska livsstilen är uppbyggd på gemenskapen och relationen till dem du har omkring dig. Det är här fotbollen har spelat en avgörande roll. Det som skiljer Neapel från de andra storstäderna i Italien – Rom, Milano och Turin är att dessa städer, vardera, har två stora lag. I Neapel sluter hela befolkningen upp bakom sitt enda lag, SSC Napoli. I Rom, Milano och Turin delar fotbollen istället staden i två läger. Här i Neapel skapar fotbollen en gemensam strävan och en kollektiv önskan att nå samma mål.
Vart du än vandrar är husväggar och murar prydda med graffitti i Napolis ära. Varje kvarter har sina egna speciella målningar, som berättar just deras speciella historia och relation till Napoli. I nästan varenda liten butik hänger det någon tavla, affisch, halsduk eller flagga med Napolis emblem synligt.

Barnen och ungdomarna som spelar fotboll på gatan, sicksackandes mellan bilar och folkmassor, är klädda i Napolis ljusblåa tröjor. De jagar bollen utan någon som helst hänsyn till trafiken som oroväckande passerar förbi dem bara några få steg bort.

Neapelborna andas och lever öppet med sin fotboll och kärleken till Napoli. Det emotionella bandet till laget är så starkt att det ofta är Napolis prestationer på fotbollsplanen som dikterar det allmänna humöret i staden. Befolkningens tro på en bättre framtid, allmänna lycka och ekonomiska situation är direkt kopplat till hur det går för Napoli.

Società Sportiva Calcio Napoli grundades år 1926. Laget fick omedelbart en plats i Serie A – den Italienska högsta ligan. Från den första stunden Napoli klev ut på Stadio Arenaccia – arenan de fick låna av den Italienska armén – var publiken som frälst. Stadion inrymde bara tretusen åskådare, alldeles för få för det växande Napolitanska fotbollsintresset. Napoli flyttade år 1934 till Stadio Collana i kvarteret Vomero som ligger på bergen som omringar Neapels äldre kvarter. Här kunde uppemot 30 000 fotbollshungriga Napolitanare ta plats.

Arenan finns kvar än idag och fungerar som en samlingspunkt för idrotten i Neapel. Runt om den gamla arenan är det fullt med folk. Fasaden är sliten och överöst med klotter. Det märks att underhållet är eftersatt.

Vid ett massivt träbord med tillhörande bänkar står Antonio Albanese och tittar på när några herrar är mitt upp i ett parti av Scopa. Ett klassiskt Napolitanskt kortspel som egentligen består till nittionio procent av tur, men där den där sista procenten, i slutändan alltid verkar vara avgörande.

Antonio är 74 år och pensionerad industritekniker. Tillsammans med sina vänner besöker han nästan varje dag parken utanför den gamla arenan för att spela kort, prata om gamla minnen och framför allt – diskutera fotboll.

”Jag minns den första Napoli-matchen jag såg, det var just här bakom på Stadio Collana”, berättar Antonio ”Napoli vann mot Bologna och efter matchen så stormades planen. Stjärnan då var svensk, Hasse Jeppson. När han värvades så hade den största tidningen här i staden – Il Mattino – ”Nu faller Neapels bank”, som löpsedel. Så dyr var han”, fortsätter Antonio och skrattar medan han med ena ögat håller koll på kortspelet.

Med Jeppson i laget var det första gången som Napoli på allvar var med och utmanade de mäktiga lagen från norra Italien. Neapel hade drabbats hårt av de allierades flygbombningar under det andra världskriget. Återuppbyggnaden av staden kantades av problem och drog ut på tiden. Befolkningen var i en extremt ansträngd ekonomisk situation och det allmänna humöret låg på botten av Neapelbukten.

Jag var bara en liten grabb, men när Napoli var med och kämpade om topplaceringar, till och med om att vinna, hände något. Det var som att hela staden förändrades över en natt. Folket var gladare. Min pappa älskade fotboll. Härliga tider.”, minns Antonio

Det hela kulminerade när vi vann den Italienska cupen för första gången. Det var 1962, vi hade precis tagit oss upp från Serie B. Napoli hade egentligen inget bra lag. Vi såg segern som ett mirakel. Festen efteråt var fantastisk”, säger Antonio och ler. ”Men några år därefter var det tufft”, fortsätter han.

Den första cupvinsten efterföljdes av några tunga år.  Vändningen kom i och med en framgångsrik period som började i slutet på 60-talet och fortsatte halvvägs in på 70-talet. Under dessa säsonger hotade Napoli på allvar om att vinna ligaguldet.

Den stora övergången som verkligen tände den Napolitanska publiken var Giuseppe ”Beppe” Savoldi som värvades från Bologna. Savoldi var en av de största stjärnorna inom den Italienska fotbollen och en mycket giftig anfallare.

Med Savoldi i laget var Napoli nära att vinna ligaguldet men man nådde aldrig riktigt hela vägen fram. Inter och Juventus dominerade den Italienska fotbollen och ännu en gång blev Neapel, Napoli och hela södra Italien utan en ligatitel.

Antonio Albaneses relation till Napoli och fotbollen är något utöver det vanliga. Även för att vara i Neapel. ”Jag älskar Napoli mer än det mesta i livet”, säger Antonio nu med lugnare röst och ett tydligt skimmer av allvar i blicken.

Jag har inte varit på en match på över trettio år. Förut jobbade jag måndag till lördag, hela dagarna. Det enda jag ville göra på helgerna var att se mitt Napoli. Jag hade fru och två små söner. Dem hamnade allt för ofta i skymundan.”, Antonio tar en paus och fortsätter. Korten på bordet är inte längre intressanta.

En söndag morgon så hade min fru förberett mat åt mig, jag var redan sen till arenan fast klockan bara var elva och matchen började klockan tre. Jag lyfte upp vår son, Giuseppe, som var två år och satte honom på diskbänken. Jag var stressad och nervös över matchen. När min fru ropar från ett annat rum så går jag dit, och tankspridd som jag var så glömmer jag min son på diskbänken. Han ramlar med huvudet rakt ner i stengolvet.”, Antonio suckar djupt och tittar upp mot himlen.

Han var nära att dö, Giuseppe. Efter två veckor på sjukhus fick han komma hem. Jag tackar de övre makterna än idag. Jag kom aldrig iväg till arenan och bestämde mig för att aldrig se en match på plats igen. Man riskerar inte familjen, det fick bli mitt straff och mitt sätt att visa tacksamhet för att Giuseppe klarade sig.”

Trots den traumatiska upplevelsen så var det omöjligt för Antonio att inte föra vidare sitt supporterskap till Giuseppe.
Han följde Napoli och Maradona vart dem än reste. Runtom hela Italien och Europa, inte förens Maradona lämnade Napoli lugnade han ner sig och stadgade sig.”, säger Antonio stolt.

En torsdag i juli 1984 stod det över 80 000 entusiastiska supportrar på Stadio San Paolos betongläktare. Medan den korte och smått knubbige, Diego Armando Maradona, förtjust trixade runt med fotbollen ett par minuter i mittcirkeln av planen till den enorma publikens nästan maniska glädje, stod en hel värld och tittade på – förundrad och förbryllad.

Aldrig tidigare hade så många supportrar samlats för att bevittna en spelarpresentation. Maradona värvades från den spanska storklubben FC Barcelona och var då den dyraste övergången någonsin. En värvning som direkt lade beslag på Napolitanarnas innersta drömmar.

Om du frågar valfri person, äldre än fyrtio år, på gatan i Neapel när livet i staden var minst problematiskt så kommer dem alla att svara den andra hälften av åttiotalet. Maradona skulle från dagen han klev in och jonglerade med bollen framför sin nya hemmapublik stanna i Napoli under sju framgångsrika år.

Under dessa år gav han Neapel och hela södra Italien sina två första – och än idag – enda ligaguld. Han gav Napolitanarna en prestigefylld Uefacup-titel. Han gav dem segrar över Juventus, Milan och Inter. Men kanske viktigast av allt gav han Napolitanarna en tro på sig själva och deras förmåga att som folk lyckas.

Maradonas insats för Napoli och Neapel kommer aldrig att glömmas bort. För många invånare ses han än idag som ett helgon och han dyrkas som en gud. Tröjnummer 10, som var Maradonas, är än idag pensionerat för att hylla Diegos insatser för Napoli som klubb och Neapel som stad.

För Antonios son, Giuseppe, kommer Diego Maradona alltid att vara det största som hänt Neapel.
Han döpte sin förstfödde son till Diego, inte Antonio, efter mig, som traditionen säger. Men han gottgjorde mig med sin andra son” berättar Antonio med ett leende samtidigt som han vänder sig om och tar plats vid bordet, det är hans tur att spela kort nu.

Skuggan från den gamla arenan stäcker sig precis så långt att Antonio och hans vänner slipper den värsta värmen från vårsolen.
Spår från Maradonas tid i Napoli finns över hela staden. Utanför den klassiska kaffebaren Bar Nilo, mitt i Centro Storico, den äldsta delen av Neapel, hänger ett litet monument tillägnat Maradona. Bakom en tunn glasruta kan man urskilja några hårstrån ackompanjerade av texten:
”Miraklets hårstrå från Diego Armando Maradona – det heliga året 1987”


Heligt hårstrå från Diego Armando Maradona Foto: Bobo Olsson

Det var i Centro Storico, bland trånga gränder, fiskhandlare och små torg som den största och galnaste guldfesten Italien någonsin skådat ägde rum.
När Napoli med Maradona i spetsen vann sitt första ligaguld 1987 så skrev någon en text på den höga muren som omsluter Neapels enorma kyrkogård. ”Ni vet inte vad ni går miste om”, prydde muren med stora svarta bokstäver. Budskapet gick inte att ta miste på.

Många menar att det är precis så som det skrevs på den där kyrkogårdsmuren. Var man inte här och upplevde festen på plats så kan man aldrig riktigt förstå. Det var flera dagar av konstant fyrverkeri. Vartenda hörn av staden var prydd med blåa flaggor, banderoller och tyger. Folk sjöng och dansade på gatorna. Hela orkestrar åkte runt på lastbilsflak och spelade musik.

Antonio minns festen efter det första ligaguldet som om det vore igår.
Hela staden var klädd i blått. Vi hade gått runt i cirklar en hel vecka. Det var den längsta väntat i mitt liv. Önskan att vinna bland folket i staden var så stor att många blev helt skräckslagna. De var så rädda att titeln skulle slarvas bort att dem blev apatiska. Aldrig någonsin har vidskepligheten här i staden varit större. Urladdningen när det stod klart att vi hade vunnit var helt enkelt fenomenal

I Neapel betydde den där första ligatiteln att allas problem och bekymmer för några dagar upplöstes. För Napolitanarna hade deras högsta dröm gått i uppfyllelse.
Det blev ytterligare ett ligaguld med Maradona, säsongen 89/90.

Det var som att festen från det första guldet bara tog vid där den hade slutat. Det andra guldet var nästan ännu härligare.”, säger Antonio och forsätter direkt ”Kanske för att vi innerst inne kände på oss att eran med Maradona var på väg att ta slut. Vi firade som om det inte fanns någon morgondag.”

Magkänslan Antonio och de hundratusentals som firade på Neapels gator hade skulle visa sig stämma…

Fortsättning i del III…

//Abizzo – abbronzato

En resa i fotbollens Neapel – Del I – Semifinal mot Siena

Tillsammans med fotograf Bobo Olsson fick jag chansen att för EuroBonus Traveler’s räkning resa ned till Neapel under en vecka i mars för att söka efter den sanna relationen mellan stad, folk och fotboll. Vi plankade in på en match. Hade exklusiv tillgång till träningar, mötte spelare och ledare samt journalisterna som följer dem dagligen. Vi besökte farbröderna i skuggan av den gamla stadion och en av Italiens äldsta supporterföreningar i Napolis ära. Det här är vår – och deras – historia.

Det osynkroniserade tutandet från de hundratals stillastående bilarna framför oss är konstant. Den dova lukten från avgaserna blandas med den ljumna kvällsbrisen som sveper in över Neapel från medelhavets pulserade vågor. Från bilarna fastkilade i trafiken hänger det ljusblåa halsdukar och flaggor från de nervevade sidofönstren. Alla, liksom vi, är på väg mot samma slutmål. Neapels fotbollsarena, Stadio San Paolo, står och hägrar några kilometer bort.

Det är två timmar kvar tills semifinalen i den Italienska cupen mellan Napoli och Siena skall sparka igång. Nervositeten hos supportrarna som sitter fast i trafiken går inte att ta miste på. Det första orosmomentet, utöver själva matchen, är att hinna till arenan. För även om sträckan som återstår är kort och tiden är allt annat än knapp så ser det mörkt ut. ”Jag visste det, aj aj aj, inte alls bra.” åmar sig Arturo – vår chaufför. ”Den lokala motorvägen är alltid en chansning. Nu är vi fast här.

Semifinalen är med 60 000 sålda biljetter helt utsåld och även fast biljetterna är numrerade med rader och stolsnummer så är det principen ”först till kvarn”, som gäller på San Paolo. Arturo slår på bilstereon. Den lokala radiokanalen, Radio Marte, är redan med direkt från arenan och supportrarnas sånger strömmar ur bilens högtalare. ”Det är så gott som fullsatt redan nu, flera timmar innan avspark”, lyder rapporten från San Paolo.

Runtomkring oss smäller händer, nävar och knogar i varenda bilratt inom räckhåll. Den inledande oron verkar övergått till en mer märkbar panik hos våra medtrafikanter.
Kön ringlar sig sakta, sakta framåt. Varje tryck Arturo gör på gaspedalen blir som en kamp med övriga bilister om vägbanans få lediga kvadratmetrar. På över en timme rör vi oss knappa kilometern. Vid nästa avfart väljer Arturo att göra ännu en chansning. ”Vi tar vägen genom centrum, via smågator och tunnlar. Det är en omväg, men just nu vår enda chans

Den breda men överfyllda motorvägen byts ut mot små vägar och i vissa fall minimala kullerstensgränder. När en mötande bil kommer emot oss känns det fullkomligt hopplöst. På något sätt lyckas Arturo och den lilla gröna Fiat Punton samsas om den några få meter breda gatan.
Från radion fortsätter rapporterna att strömma in i bilen. ”Det här är Napolis första chans att gå till en final och vinna något på nästan tjugo år. Hela staden har slutit upp, folket vill detta mer än någonting annat och det märks ikväll!

Arturo förklarar att vi måste passera igenom något han hastigt beskriver som två gallerior.  I själva verket är det tunnlar som går under bergen som separerar kvarteret där arenan ligger, Fuorigrotta, från de mer centrala kvarteren av Neapel.

Chansningen verkar gå hem när vi relativit problemfritt glider igenom den första av de två ”galleriorna”. Utanför den lilla bilen vi färdas i susar det förbi mopeder och vespor som om dem vore skjutna ur en armékanon. De blåvita halsdukarna och flaggorna smattrar högljutt i luften av den höga farten.

Klockan står på tjugo i nio när vi sladdar in vid Piazzale Tecchio, torgytan framför Stadio San Paolo, som kvällen till ära förvandlats till en hektisk marknadsplats. Här säljs allt från inofficiella supporterprylar som halsdukar, flaggor och tröjor – till Caffé Borghetti, likör gjord på espressokaffe, i pyttesmå plastbehållare.
Det är bara fem minuter kvar till avspark men överallt omkring oss väller det ut folk från bilar.

Vi hinner inte ens kalibrera våra intryckssensorer innan ett massivt vrål väller ut ur San Paolos nakna stålstruktur. Att möta ljudet bestående av tiotusentals röster i samstämma är som att gå rakt in i en vägg. Helt överväldigande. Det är dags att skynda sig, spelarna är på väg in på planen.

Bara ett litet problem. Vi har inga biljetter. För en billig peng ”köper” vi två redan använda plåtar av grabbarna som står och säljer Caffé Borghetti framför Curva A. På min står det åtminstone Curva A som sektion, dock så saknas halva biljetten som är i uselt skick. Kompanjon och fotograf Olssons biljett är i bättre form men på den står det klart och tydligt ”Distinti” – långsidan. Vi kollar på varandra en kort stund och löper mot den lilla kö som står utanför den enorma curvan.

Passagen genom biljettkontrollen går fort, utan att ens titta på biljetten river vakten av det vänstra hörnet och lotsar oss vidare till vändkorsen där biljetten skall skannas. Vi kommer in på den nedre sektionen av kortsidan som kallas för Curva A.

Ovanför oss står en stor del av de organiserade Napoli-supportrarna. Enorma flaggor vajar i luften och varje specifik supportergrupp har sin egen banderoll fäst vid den cirkulära betongramen som går runt hela arenan och avskiljer det nedre etaget från det övre. Hela sektionen, som rymmer drygt 12 000 personer, sjunger på kommando av supporterledarna som dirigerar folkmassan med hjälp av vita megafoner.

Till vänster om oss står det en grupp på drygt tvåhundra personer och viftar med svartvita flaggor. Det är Sienafansen som rest hela vägen från Toscana. Över dem hänger ett tjockt nät av flätat stål som skydd mot att diverse saker skall kastas på dem. På San Paolo kallas det kort och gott för ”buren”.

Det tar lite drygt elva minuter för Napoli att ta ledningen. En frispark mot Sienas straffområde styrs via en av deras egna spelare in i mål. De över 60 000 åskådarna hoppar, skriker och kramas i ett glädjerus som bara kan beskrivas som infernaliskt. Ljudnivån och det okontrollerbara hoppandet från fansen får betongen under våra fötter att gunga. Delar av läktaren mitt emot oss – Curva B – lyser upp i ett intensivt och vackert rött sken då supportrarna tänder bengaliska eldar för att fira målet.
Tjugo minuter senare kommer Napolis andra mål. Efter en misslyckad frispark av Siena lyckas Napoli blixtsnabbt kontra in 2-0.

Målskytt är Edinson Cavani. Uruguayanen kom till klubben säsongen 2010/2011 och har sedan dess öst in mål efter mål. Speakern på arenan tar ton, ”EDINSON”, skriker han ut i högtalarsystemet. ”CAVANI”, svarar hela arenan i ögonblicket direkt efter. Samma procedur upprepas sju gånger. Först speakern, sedan hela arenan. För varje gång, lite högre, lite tydligare. Den massiva ljudbilden som kommer från varenda strupe på San Paolos läktare är så mäktig och kraftfull att det till och med ekar på gatorna mellan husen utanför arenan.

När domaren efter fyrtiofem minuter blåser för halvtid, så sätter sig hela sektionen – som under matchens gång stått ovanpå de solblekta plaststolarna. Vi gör likadant. Bredvid oss sitter en äldre dam vid namn Carolina Luciano och knaprar på några nötter. Hon har tonade glasögon, krulligt vitt hår och talar grov Napolitansk dialekt.


Carolina Luciano med familj. Foto: Bobo Olsson

Jag är sjuttioett år gammal nu och detta är första gången jag ser en match på plats. Jag ville gå hit när Maradona spelade men det fanns aldrig några biljetter och med tiden har det blivit för dyrt”, förklarar Carolina samtidigt som hon yvigt gnider pekfingret mot tummen för att förtydliga vad som hållit henne borta från San Paolo alla dessa år – pengarna.

En månad tidigare hade Napoli tagit emot engelska Chelsea i åttondelsfinalen av Champions League. Då kostade en matchbiljett på kortsidan 30 euro och på långsidan från 100 euro och uppåt. Det skapade ihärdiga debatter och nästintill en folkstorm då stora delar av befolkningen redan har det kämpigt ekonomiskt. Ikväll till semifinalen i cupen kostar samma biljett på samma sektion betydligt mindre. Från fem euro för kortsidorna och tio för långsidorna.

Nu när klubbens president, till kvällens match sänkte priserna kunde vi äntligen gå på en match tillsammans – hela familjen”, fortsätter Carolina och lyser upp som en sol bakom de stora och tjocka glasögonen.

Carolina hinner inte prata klart förens det återigen är dags för alla att resa sig upp och ställa sig ovan på de små stolarna.

Napoli bevakar sin ledning. När det återstår tio minuter av matchen bryter plötsligt hela arenan ut i en sång som ackompanjeras av ett konstant hoppande. ”Den som inte hoppar håller på Juventus”, lyder sången. Publiken verkar nu vara helt säkra. Platsen i finalen är klar, den skall spelas i huvudstaden Rom och för motståndet står just Juventus från Turin.

För Napolitanarna är matcherna mot Juventus alltid årets viktigaste. Prestigen är enorm. Symboliken lika så. Det rika Norditalien där Juventus är flaggskeppet mot Napoli som representant för den fattiga södern. I Neapelbornas ögon är varje match mot Juventus en chans att ta revansch och förtjäna sin upprättelse. En möjlighet att med hela nationen som vittne göra upp lag mot lag, stad mot stad och supportrar mot supportrar.

Efter matchen fylls området kring stadion av tiotusentals supportrar som snabbt försöker ta sig därifrån, samtidigt som dem sjunger och viftar med sina halsdukar. Det ekar högljutt mellan husen kring Piazzale Tecchio, ”Alla till Rom, ja vi ska alla till Rom”, sjunger dem samtidigt som de klappar i takt med handflatorna. Supportrarna har bestämt sig. Hela staden ska följa med sitt lag till huvudstaden för att stödja sitt Napoli i finalen.

Det enda som hörs när vi lämnar området kring Stadio San Paolo, på väg mot Neapels vackra strandpromenad vid medelhavet, är de tusentals och åter tusentals mopeder som åker i alla riktningar omkring oss. Den där säregna lukten från avgaser och havet återkommer igen.

Tutandet har sedan länge börjat…

Fortsättning i del II

//Abizzo – Ritornato da Portogallo