Vem är Ezio Vendrame? Varför blommade den talangfulla kantspringaren aldrig riktigt ut? Detta är historien om fotbollstalangen från Friuli som innerst inne älskade att inte bli uttagen i matchtruppen.

Övergiven av sina föräldrar växte Ezio upp på ett barnhem i utkanten av Casarsa della Delizia. Samma by där Pier Paolo Pasolini växte upp och slutligen begravdes. Uppväxten är sträng och extremt kontrollerad. Vändningen kom när han olovligen upptäcktes spela fotboll tillsammans med stadens övriga pojkar. Ezio var dominant och ryktet om den otroliga talangen från Casarsa nådde hela vägen till Udine. Efter en provträning på knappt 20 minuter var de ungdomsansvariga i Udinese övertygade. En deal gjordes med ungdomshemmet och Udinese Calcio blev Ezios nya förmyndare.

20 år gammal var Ezio redo att lämna Udine och primavera-fotbollen. Han anländer till SPAL men hamnar direkt i luven med presidenten Paolo Mazza. Den stränga uppväxten medförde att Ezio hade en väldigt ansträngd relation till allt som hade med direktiv att göra. I protest mot det dom Ezio beskriver som ett allt för strikt regelverk inom föreningen rymmer han till Genova tillsammans med en ung blond kvinna.

Ezio Vendrame har många år senare berättat att hans stora last och glädje i livet som ung var kvinnor, en hel massa kvinnor. Där många letar anledningar och indicier till vad exakt det var som gjorde att Ezios potential aldrig uppnåddes så är han själv bergsäker ”i början var det kvinnorna – le femmine”.

Efter två säsonger i Serie C med Siena respektive Rovereto så värvas Vendrame till Lanerossi Vicenza i Serie A. Där lyckas han äntligen visa upp delar av sin otroliga talang. Men parallellt med att spelet på planen börjar bära frukt så börjar Ezio allt mer tröttna på livet som fotbollspelare. Han får för sig att det är självfördummande att hålla på att jaga en boll. Dilemmat är att han samtidigt erkänner att han inte vill vara utan pengarna.

Efter tre säsonger i Vicenza där han numer var helt ordinarie i startelvan hade han blivit lite av en publikfavorit på Stadio Romeo Menti. Hans oortodoxa utseende med långt hår svallande ner för nacken, blandat med det ovårdade skägget tillsammans med den välansade mustaschen gick hem bland publiken på läktarna. Bland de unga männen i Vicenza var hans strapatser med stadens kvinnor nästan legendariska.

Napoli med den Brasilianske tränaren Vinicio i spetsen satsade för att utmana om topplaceringar och det var just den karismatiske Vinicio som vill ha med Vendrame i laget. Ezio såg sin chans till de stora pengarna. Han berättar senare i en intervju om hans tankegångar innan kontraktsförhandlingen ”jag tjänade tio miljoner lire i Vicenza, när jag åkte ner för att möta Janich som var sportchef i Napoli då tänkte jag hela tiden att jag skulle lura honom. Jag kräver det dubbla mot vad jag tjänar idag var min plan. Fräckt och tufft men det kanske skulle gå. Vi satte os ner. Janich frågade hur mycket jag ville ha i lön. Tjugo miljoner svarade jag. Skriv under här sade Janich utan att ens blinka. Jag lämnade förhandlingarna nöjd med att ha blåst Napolitanarna. Det skulle senare framgå att jag var alldeles för naiv. Ferrandini som tjänade näst sämst – efter mig – fick tre gånger så mycket, 60 miljoner.”

Ezio hade, trots att han anlänt till ett storsatsande Napoli, svårt att motivera sig på träningarna. Hans bristande engagemang ledde snabbt till att hans inte ens blev uttagen i matchtruppen. Hans första match på läktaren var borta mot Cagliari på Sant’Elia. Efter en kort stund dyker en vacker modell upp bland publiken på hedersläktaren. Lite flört och några väl valda ord senare så får Ezio med sig damen till Sant’Elias faciliteter för att älska. Det hela uppdagas och Ezios enda kommentar är ”om de sätter mig på läktaren, då njuter jag”.

Det blir bara tre matcher för Ezio i Napoli som tillslut hamnar på en andraplats, bara två poäng bakom Juventus. I Neapel tappade Ezio bort sitt fotbollsmässiga jag men hittade istället ett annat. Via en bekant vid namn Marcello Micci träffar Ezio – Piero Ciampi – poet och artist från Livorno. De blir omedelbart bästa vänner och Ezio får snabbt ett helt nytt perspektiv på livet.

Han fortsätter att spela fotboll för att försörja sig. Efter Napoli hamnar han i Padova i Serie C. På det personliga planet växer ett enormt intresse för poesi och moraliska frågor fram. När Padova i slutet på säsongen skulle ta emot Cremonese som kämpade för att undvika nedflyttning kom lagen överrens om att spela oavgjort. Cremonese behövde en poäng för att säkra sin plats och Padova var i ett ingenmansland.

”Jag hade precis varit med om den tråkigaste timmen i hela mitt liv när jag tittar upp mot läktaren alla verkar nästan sova. De kände på sig att vi spelade för 0-0. Det sköljde en våg av skam över mig. Jag fick en impuls”.

Ezio fick bollen på offensiv planhalva. Han vänder sig om och börjar löpa mot sin egen målvakt. Dribblar både medspelare och motståndare. Det råder totalt kaos på planen då ingen annan spelare begriper vad Ezio har för plan. Med två lag jagandes bakom sig rundar han sin egen målvakt och fintar skott. På läktaren kollapsar en åskådare. Ezio sparkar ut bollen till hörna. Alla på arenan är i chock – spelare, tränare och publik. ”jag ville ge de i publiken något spännande, en äkta känsla under en falsk match, ett uppvaknande” berättar Ezio senare.
Hans intresse för poesin, moralen och etiken tar över mer och mer.

Under en hemmamatch i Padova har Ezio sett till att hans vänner Pietro Ciampi och Marcello Micci fått platser på hedersläktaren. Mitt under pågående spel i den första halvleken får Ezio en passning ut till sin högerkant som befinner sig direkt i anslutning till hedersläktaren och sina vänner. Han tar helt sonika upp bollen med händerna och vänder sig mot Pietro och för sin högra hand mot pannan och gör honnör. Publiken och lagkamraterna begriper ingenting. Ezio varnas för hands. Efter matchen förklarar Ezio ”en fotbollsmatch betyder ingenting när du är i närheten av en riktig poet”.

Ezio Vendrame lämnar snart fotbollen och förblir il calcio mer eller mindre bortglömd tills han kommer ut med sin självbiografi som får titeln – Om de sätter mig på läktaren, då njuter jag – den egenkomponerade kommentaren taget från ögonblicket av kärlek på Sant’Elia.

I boken beskriver Ezio en värld inom fotbollen där mutor och hot är vardag. Hur mycket av vad Ezio berättar i sin bok som faktiskt går att bevisa får vi nog aldrig veta. Det är med en ton av hatkärlek han beskriver sina år inom il calcio. Ezio som av Giampiero Boniperti beskervs som den näste Kempes lyckades aldrig uttrycka sin fulla potential på fotbollsplanen. Troligtvis var han aldrig riktigt intresserad av att nå toppen heller, talangen till trots. Avslöjanden avlöser varandra sida efter sida.

Men det är framför allt ett budskap som Ezio lägger fram som är värt att ta till sig.

Det som har hänt har hänt. Det spelar ingen som helst roll idag. Inte imorgon heller. Det enda mål vi ska ha i framtiden är att vara ärliga.

Ezio Vendrame besegrade ensamheten som ett övergivet barn, föll för kvinnorna, kämpade omotiverad inom il calcio, växlade om till poesin, fann moralen, för att slutligen landa i ärligheten.

På frågan vad han tycker om dagens fotboll svarar han utan att tänka efter – ”Den finns inte, det är som akryl. Det har bara funnits tre fotbollspelare genom tiderna, Diego Maradona, Gianfranco Zigoni och Luigi Meroni. I den bestämda ordningen, inte alfabetiskt. Resten är ointressant”.

Det om något är värt att ta med sig.

/Abizzo – d’accordo

Karriären var slut.

Rolando Maran hade redan haft sin finest hour och nu gällde det att hitta något hyfsat jobb i den italienska fotbollen. Andreman bakom Silvio Baldini i Chievo Verona hade följts av ungdomar i Brascia och Cittadella, innan han tog hand om Cittadellas A-lag när man föll tillbaka till Serie C efter sin första (och korta) sejour någonsin i Serie B.

Maran stabiliserade Cittadella i Serie C, inget annat. Tre säsonger, placeringarna 7-11-12 och sedan knackade en annan av Marans gamla klubbar som spelare på dörren. Han tog över Brescia (05/06), började säsongen bra och fick gå. Maran råkade nämligen ut för ett . Tre segrar på fyra senaste matcherna och femte plats i tabellen räckte inte när Gino Corioni äntligen fick gehör hos Zeman, som säsongen innan (04/05) comebackat i högsta serien och gjort succé med Lecce.

Maran drog till det Bari som sportchef Pari försökte revolutionera (06/07). Det slutade med flera spelarförluster i januari och en räcka matcher som avslutades med 0-3 mot Vicenza och sparken. Trieste borta i nordost blev nästa anhalt. Säker seglats första säsongen (07/08) och play off-nosning och en vilt skjutande Pablo Granoche den andra (08/09).

Marans näste president hade lovat play off. Han satte sig på tränarbänken i det Vicenza som längtar tillbaka till högsta serien och satt där fram till mars, då tre oavgjorda matcher på åtta dagar gjorde att president Cassingena lät bilan falla. Maran blev till uppflyttningsexpert Nedo Sonetti, men tre matcher utan seger och Maran var tillbaka i sadeln igen med förnyat Serie B-kontrakt i sista omgången som resultat.

2010/11 blev turbulent. Först sådär, sedan riktigt bra och sedan tvärstopp och stenhård körning från fansen mot klubben. Maran satt där hela tiden, men tiden i Vicenza var över och han ersattes inför 11/12 av sin gamle försteman Baldini.

Sedan följde the waiting game. Spelförståelse. Att vänta på rätt tåg. Maran valde bort, valde bort och valde bort igen. Inför 11/12 tackade han nej till Brescia, såg till att distansera sig från Lecce, undvek Serie B-nykomlingen Gubbio och lät Ugolotti ta plats på tränarbänken i Grosseto. Sedan tackade han nej till ännu en sejour i Vicenza och lät Modena bero. Marans övning slutade med Varese.

Marans spelförståelse sade honom att acceptera den tränarbänk som var ledig efter att Benito Carbone fått lämna efter att inte ha varit uppgiften mogen. Sean Soglianos Varese-projekt, som nu rattas av gamla backkollegan Mauro Milanese och fortfarande ägs av Sogliano Jr:s vän Rosati. Det var inget fel på Marans spelförståelse. Hans Varese repade sig rejält och parkerade sig snart för play off.

Väl i play off var det ingen som krävde något av Maran, förutom då väl genomförda matcher. Han gjorde bra ifrån sig, men gjorde han så bra ifrån sig att han meriterade telefonsamtalet från Catania post-Lo Monaco? Maran vars karriär var mer eller mindre slut och vars spel ibland känns väl statiskt. Men, Catanias mycket skicklige president Antonino Pulvirenti visste vad han ville och vem han ville ha som ny sherpa där vid foten av Etna.

Pulvirenti, uppvuxen i Belpasso vid foten av Etna, ville ha en tränare som inte hade alltför tydliga kopplingar till några calcio-kluster och som visste att kriga och inte vilja spela huvudrollen. Efter Lo Monaco, en klubbdirektör som tog plats fullt ut, och Montella, en tränare som för alltid är i strålkastarljuset efter sin spelarkarriär, ville han ha en ny klubbdirektör och en ny tränare som visste sin plats. Medarbetare som visste att bära och understödja och inget annat. Sherpa helt enkelt. Ecco Maran, Rolando …

/Borell

Maran, Rolando:

05/06 B Brescia
06/07 B Bari
07/08 B Triestina
08/09 B Triestina
09/10 B Vicenza
10/11 B Vicenza
11/12 B Varese
12/13 A Catania

Det finns mycket som på senare tid fått mig att minnas tillbaks på en historia som jag fått berättad för mig många gånger. Av min far som var där och som ung upplevde den på plats. Historien om jordbävningen i Irpinia som skakade hela Campania och delar av Puglia och Basilicata. Då precis som nu med jordbävnignarna i Emilia var också Italien mitt uppe i calcioscomesse. Då precis som nu skulle minuspoäng delas ut.

Då precis som nu måste mirakel ske.

Redan innan säsongen i Serie A 80/81 hade börjat var hoppet hos folket och fansen i Avellino så gott som borta. Året innan hade den dittills största calcioscomesse-skandalen, kallad Totonero, uppdagats. Den slutliga domen förpassade ner Lazio och Milan till Serie B. Avellino tillsammans med Bologna och Perugia klarade sig trots inblandning med ett straff på fem minuspoäng till nästkommande säsong.

Det var en händelserik period för Avellino och hela den Italienska fotbollen. Under mercaton öppnades äntligen Serie A upp för utländska spelare igen. Avellino med det hopplösa målet att nå en salvezza hade knutit åt sig Luis Vinicio som tränare. Brasilianaren som fullständigt öste in mål för Napoli i slutet på 50-talet hade sedermera blivit tränare och anlände just från Napoli inför stundande säsong. Där många tvivlade var Vinicio en obotlig optimist. I en intervju med Guerin Sportivo beskrev han sin fotboll som: ”den mest konkreta formen av fotboll som utmynnar i ett vackert och fluidiserande spel i stor grad att underlätta all taktisk manövrering”.

Till Avellino värvades Vinicios landsman, Jorge dos Santos Filho, eller kort och gott Juray. Tillsammans med Stefano Tacconi i målet och Beniaminio Vignola på mittfältet utgjorde Juray stommen i det Avellino som först skulle jaga ikapp de fem minuspoängen och sedan starta den otroligt tuffa resan mot en salvezza.

Trots en övertygande seger mot Brescia på bortaplan i den första matchen så fick aldrig Vinicios Avellino riktigt fart på spelet, i alla fall inte enligt Vinicios egna utlovade ord om hur hans Avellino skulle spela. Än mindre fart var det på poängplockandet. Inför den elfte omgången låg Avellino sist i tabellen.

Den 21 december kommer Catanzaro på besök till Stadio Partenio. Läktarna är fyllda av grön- och vitklädda tifosi. Trots Avellinos allt mer prekära tabelläge så vet publiken om vikten av deras stöd. Importansen av att finnas där speglas tydligt i att Avellino plockar så gott som alla sina poäng framför den energiska hemmapubliken. AS Roma’s dåvarande president Dino Viola skall ha sagt såhär om stämningen på Stadio Partenio: ”publiken bar fram sitt lag, ju svårare dem hade det på planen desto mer sjöng de, det var en tuff arena att komma till, för alla lag”.

Avellino vinner den direkt avgörande matchen mot Catanzaro och Juray står för målet. En liten strimma av hopp tänds för såväl spelarna som Vinicio. På läktaren jublas det obehärskat – nog visste de allra flesta – trots den inre förnekelsen, om att utan dessa två poäng hade det varit helt kört.

Samtidigt som de gröna flaggorna vajar i skyn och folket på läktaren njuter av hopp och önskan så finns det ingen av dem som vet vad som komma skall. Ingen av dem kunde ana att det skulle dröja lång tid innan det spelades fotboll på Stadio Partenio igen.

Den 23 december skakas Campania och Basilicata av en förödande jordbävning. Epicentret ligger 30 km under marken precis intill byn Irpinia, fem kilometer öster om Avellino. Under de 90 sekunder som jorden skakar frenetisk orsakas en aldrig tidigare skådad förödelse. På en och en halv minut så blir mer än 300 000 människor hemlösa runt 9 000 skadas och närmare 3 000 personer mister tragiskt livet. För Avellino som stad och befolkning, fotbollslag och supportrar var chocken total.

Avellinos kapten och libero Salvatore Di Somma minns hela förloppet med skräck. ”Jag och min fru ville instinktivt kasta oss från balkongen när hela huset började skaka, men vi frös, kunde inte röra oss hur mycket vi än ville, det räddade nog vårt liv. Utanför oss på gatan var det kaos, avlidna på marken, barn som försökte gräva fram sina föräldrar ur rasmassorna, föräldrar som försökte hitta sina barn. Den hemskaste upplevelsen i mitt liv.”

Stadio Partenio med sin massiva betongstruktur var en av få konstruktioner som i princip klarade av jordbävningen oberörd. Arenan omvandlades snabbt till ett kriscenter och fältsjukhus.

Bara fem dagar efter jordbävningen ställs Avellino mot Juventus. Matchen är flyttad till Neapel och San Paolo. Även där syns effekterna av jordbävningen. Över 100 000 Neapelbor var hemlösa. ”Vi stod inför ett vägval, ge upp och bryta ihop, eller visa befolkningen styrka och kämpa vidare” berättar Di Somma.

Avellino lyckas kriga till sig en poäng mot giganterna Juventus och viljan att inge hopp i Avellinobornas hjärtan börjar ge resultat på planen. När laget efter ett par matcher på San Paolo får återvända till Stadio Partenio mottages de som hjältar.

När fyra omgångar återstår har Avellino fortfarande chansen att klara sig kvar. Den sakta men säkra vandringen uppåt i tabellen är befolkningens enda glädjeinslag under en vår som kantas av svår sorg och depression. Men det är inga lätta fyra matcher som återstår. Juventus och Bologna på bortaplan. Inter och Roma hemma i på Partenio. Efter en snöplig förlust mot Juventus ser det otroligt mörkt ut när Inter vinner med 3-1. Poäng mot Bologna var ett måste och matchen slutar 0-0. Nu hade man allt i egna händer. Roma hemma i sista omgången. Ett Roma som trots att man blivit rånat på ett mål mot Juventus någon omgång innan hade chansen att gå om de svartvita i sista omgången.

Romas Falcao gör 0-1 efter bara fem minuter. Roma var ikapp Juventus under 21 minuter tills Cabrini ger Juventus ledningen mot Fiorentina. I den 30 minuten lyckas Avellino kvittera.

Stadio Partenio utbryter i ett förlösande vrål. Alla motgångar och hemskheter, tragedier och orättvisor motades bort av det vilda firandet på samma betongläktare som utgjort en räddande borg under eftermälet av jordbävningen.

Resultatet står sig matchen ut. Avellino avslutar Serie A på 25 poäng. Exakt samma som Ascoli, Udinese, Como och Brescia. En av de mest rafflande salvezzastriderna i Serie A var nu över. Brescia var dem som drog det kortaset strået och fick följa med Perugia och Pistoiese ner till Serie B.

Beniaminio Vignola minns tillbaks på denna fantastiska säsong med stolthet. ”Redan från början med poängavdraget så var moralen låg. Men vi, alla i laget, jobbade tillsammans för våra supportrars bästa. Vi överkom alla svårigheter som vräktes över oss. Tragedin med jordbävningen knöt oss samman på ett sätt jag inte varit med om sedan dess. Ibland räcker inte ord till för att förstå vissa känslor eller beskriva hur det känns att uppleva något så starkt”.

//Abizzo – scosso