Vem är Ezio Vendrame? Varför blommade den talangfulla kantspringaren aldrig riktigt ut? Detta är historien om fotbollstalangen från Friuli som innerst inne älskade att inte bli uttagen i matchtruppen.
Övergiven av sina föräldrar växte Ezio upp på ett barnhem i utkanten av Casarsa della Delizia. Samma by där Pier Paolo Pasolini växte upp och slutligen begravdes. Uppväxten är sträng och extremt kontrollerad. Vändningen kom när han olovligen upptäcktes spela fotboll tillsammans med stadens övriga pojkar. Ezio var dominant och ryktet om den otroliga talangen från Casarsa nådde hela vägen till Udine. Efter en provträning på knappt 20 minuter var de ungdomsansvariga i Udinese övertygade. En deal gjordes med ungdomshemmet och Udinese Calcio blev Ezios nya förmyndare.
20 år gammal var Ezio redo att lämna Udine och primavera-fotbollen. Han anländer till SPAL men hamnar direkt i luven med presidenten Paolo Mazza. Den stränga uppväxten medförde att Ezio hade en väldigt ansträngd relation till allt som hade med direktiv att göra. I protest mot det dom Ezio beskriver som ett allt för strikt regelverk inom föreningen rymmer han till Genova tillsammans med en ung blond kvinna.
Ezio Vendrame har många år senare berättat att hans stora last och glädje i livet som ung var kvinnor, en hel massa kvinnor. Där många letar anledningar och indicier till vad exakt det var som gjorde att Ezios potential aldrig uppnåddes så är han själv bergsäker ”i början var det kvinnorna – le femmine”.
Efter två säsonger i Serie C med Siena respektive Rovereto så värvas Vendrame till Lanerossi Vicenza i Serie A. Där lyckas han äntligen visa upp delar av sin otroliga talang. Men parallellt med att spelet på planen börjar bära frukt så börjar Ezio allt mer tröttna på livet som fotbollspelare. Han får för sig att det är självfördummande att hålla på att jaga en boll. Dilemmat är att han samtidigt erkänner att han inte vill vara utan pengarna.
Efter tre säsonger i Vicenza där han numer var helt ordinarie i startelvan hade han blivit lite av en publikfavorit på Stadio Romeo Menti. Hans oortodoxa utseende med långt hår svallande ner för nacken, blandat med det ovårdade skägget tillsammans med den välansade mustaschen gick hem bland publiken på läktarna. Bland de unga männen i Vicenza var hans strapatser med stadens kvinnor nästan legendariska.
Napoli med den Brasilianske tränaren Vinicio i spetsen satsade för att utmana om topplaceringar och det var just den karismatiske Vinicio som vill ha med Vendrame i laget. Ezio såg sin chans till de stora pengarna. Han berättar senare i en intervju om hans tankegångar innan kontraktsförhandlingen ”jag tjänade tio miljoner lire i Vicenza, när jag åkte ner för att möta Janich som var sportchef i Napoli då tänkte jag hela tiden att jag skulle lura honom. Jag kräver det dubbla mot vad jag tjänar idag var min plan. Fräckt och tufft men det kanske skulle gå. Vi satte os ner. Janich frågade hur mycket jag ville ha i lön. Tjugo miljoner svarade jag. Skriv under här sade Janich utan att ens blinka. Jag lämnade förhandlingarna nöjd med att ha blåst Napolitanarna. Det skulle senare framgå att jag var alldeles för naiv. Ferrandini som tjänade näst sämst – efter mig – fick tre gånger så mycket, 60 miljoner.”
Ezio hade, trots att han anlänt till ett storsatsande Napoli, svårt att motivera sig på träningarna. Hans bristande engagemang ledde snabbt till att hans inte ens blev uttagen i matchtruppen. Hans första match på läktaren var borta mot Cagliari på Sant’Elia. Efter en kort stund dyker en vacker modell upp bland publiken på hedersläktaren. Lite flört och några väl valda ord senare så får Ezio med sig damen till Sant’Elias faciliteter för att älska. Det hela uppdagas och Ezios enda kommentar är ”om de sätter mig på läktaren, då njuter jag”.
Det blir bara tre matcher för Ezio i Napoli som tillslut hamnar på en andraplats, bara två poäng bakom Juventus. I Neapel tappade Ezio bort sitt fotbollsmässiga jag men hittade istället ett annat. Via en bekant vid namn Marcello Micci träffar Ezio – Piero Ciampi – poet och artist från Livorno. De blir omedelbart bästa vänner och Ezio får snabbt ett helt nytt perspektiv på livet.
Han fortsätter att spela fotboll för att försörja sig. Efter Napoli hamnar han i Padova i Serie C. På det personliga planet växer ett enormt intresse för poesi och moraliska frågor fram. När Padova i slutet på säsongen skulle ta emot Cremonese som kämpade för att undvika nedflyttning kom lagen överrens om att spela oavgjort. Cremonese behövde en poäng för att säkra sin plats och Padova var i ett ingenmansland.
”Jag hade precis varit med om den tråkigaste timmen i hela mitt liv när jag tittar upp mot läktaren alla verkar nästan sova. De kände på sig att vi spelade för 0-0. Det sköljde en våg av skam över mig. Jag fick en impuls”.
Ezio fick bollen på offensiv planhalva. Han vänder sig om och börjar löpa mot sin egen målvakt. Dribblar både medspelare och motståndare. Det råder totalt kaos på planen då ingen annan spelare begriper vad Ezio har för plan. Med två lag jagandes bakom sig rundar han sin egen målvakt och fintar skott. På läktaren kollapsar en åskådare. Ezio sparkar ut bollen till hörna. Alla på arenan är i chock – spelare, tränare och publik. ”jag ville ge de i publiken något spännande, en äkta känsla under en falsk match, ett uppvaknande” berättar Ezio senare.
Hans intresse för poesin, moralen och etiken tar över mer och mer.
Under en hemmamatch i Padova har Ezio sett till att hans vänner Pietro Ciampi och Marcello Micci fått platser på hedersläktaren. Mitt under pågående spel i den första halvleken får Ezio en passning ut till sin högerkant som befinner sig direkt i anslutning till hedersläktaren och sina vänner. Han tar helt sonika upp bollen med händerna och vänder sig mot Pietro och för sin högra hand mot pannan och gör honnör. Publiken och lagkamraterna begriper ingenting. Ezio varnas för hands. Efter matchen förklarar Ezio ”en fotbollsmatch betyder ingenting när du är i närheten av en riktig poet”.
Ezio Vendrame lämnar snart fotbollen och förblir il calcio mer eller mindre bortglömd tills han kommer ut med sin självbiografi som får titeln – Om de sätter mig på läktaren, då njuter jag – den egenkomponerade kommentaren taget från ögonblicket av kärlek på Sant’Elia.
I boken beskriver Ezio en värld inom fotbollen där mutor och hot är vardag. Hur mycket av vad Ezio berättar i sin bok som faktiskt går att bevisa får vi nog aldrig veta. Det är med en ton av hatkärlek han beskriver sina år inom il calcio. Ezio som av Giampiero Boniperti beskervs som den näste Kempes lyckades aldrig uttrycka sin fulla potential på fotbollsplanen. Troligtvis var han aldrig riktigt intresserad av att nå toppen heller, talangen till trots. Avslöjanden avlöser varandra sida efter sida.
Men det är framför allt ett budskap som Ezio lägger fram som är värt att ta till sig.
Det som har hänt har hänt. Det spelar ingen som helst roll idag. Inte imorgon heller. Det enda mål vi ska ha i framtiden är att vara ärliga.
Ezio Vendrame besegrade ensamheten som ett övergivet barn, föll för kvinnorna, kämpade omotiverad inom il calcio, växlade om till poesin, fann moralen, för att slutligen landa i ärligheten.
På frågan vad han tycker om dagens fotboll svarar han utan att tänka efter – ”Den finns inte, det är som akryl. Det har bara funnits tre fotbollspelare genom tiderna, Diego Maradona, Gianfranco Zigoni och Luigi Meroni. I den bestämda ordningen, inte alfabetiskt. Resten är ointressant”.
Det om något är värt att ta med sig.
/Abizzo – d’accordo