månadsarkiv: augusti 2012

Guida al Campionato – Posto 5 – Milan

Klubb: 8
Att Milan går igenom sin kanske tuffaste period sedan Berlusconi tog över för mer än tjugo år sedan är det knappast någon som har missat. Men att helt räkna bort Milan till de förfallna är att dra både förhastade och fel slutsatser. Det är svårt att inte dra parallellen mellan AC Milan och landet Italien. Till stor del beror det såklart på att både Milan och Italien har haft samma ledare. Men precis som Italien försöker sanera sina finanser så har Milan denna sommar gjort samma sak. Vid en första anblick är det inget annat än ett svaghetstecken att behöva släppa spelare som Thiago Silva och Ibrahimovic. Och det är klart att det finns svaghet i att behöva – eller påtvingat – ta ett sådant beslut. Men det är en klok svaghet, ett i det långa loppet ansvarsfullt beslut. På planen kommer vi kanske inte att känna igen Milan på vem vet – kanske väldigt länge. Men den som glömmer att det är en sovande jätte vi har att göra med lär bli förvånad när saneringen såsmåningom återigen övergår i en ambitiös satsning.

Tränare: 7
Massimiliano Allegri’s väg till scudetton var en relativt kort sådan. En bra säsong i Sassuolo ledde till en ”Promozione in B” – den kanske vackraste av alla uppflyttningar. Därifrån gick det vidare till Cagliari. Inledningen med fem raka förluster borde skrämt Allegri till livet då Cellino inte är känd som en man med allt för stort tålamod. Allegri får dock fortsätta och Cagliari slutar tillslut på en stabil mittenplacering. Senare framkom det att Cellino förlängt kontraktet med Allegri ytterligare två år – mitt under den förlustskakade inledningen. Ett tecken på att Allegri är en man med ”palle” – kulor. Det var många som höjde på ögonbrynen när Allegri, sommaren 2010, officiellt tar över efter Leonardo som huvudtränare för Milan. Ett stort kliv att ta. Allegri levererade ligaguldet direkt. På första försöket – det kan ingen ta ifrån honom. Le coppe blev något av en besvikelse, både Champions League och den inhemska Italienska Cupen. Trots att man ansågs som favoriter lyckades Allegri inte att leda Milan till scudetton. En del av skulden lades på skador. En del skador anses vara orsakade av Allegri. Det ända som är solklart är att Allegri har mycket att bevisa kommande säsong – med ett betydligt sämre material att jobba med.

Målvakter: 7
Med Abbiati och Amelia i truppen så råder det ingen panik på målvaktsfronten. Abbiati det självklara förstevalet när han är hel. Amelia en kompetent ersättare. Båda kvicka målvakter som kan plocka fram de mest akrobatiska nummer man kan tänka sig. Landslagsmeriterade båda två.

Försvar: 7
Det är inte det vackra och eleganta försvaret som vi vant oss att se hos Milan genom åren. Det finns såklart kompetens i form av Bonera, Mexes, Yepes samt nyinkomna Zapata och Acerbi.  Men det är en tung tröja för dessa herrar att bära. Föregångarna kommer att leva kvar som spöken i deras bakhuvuden och vid minsta lilla felsteg kommer det paragoneras med den ärofyllda historien – fylld med världsklasspelare – som tillsammans utgjorde en världsklassbacklinje. Den bistra verkligheten är en annan. Nu gäller det för herrarna i mitten att tillsammans med Antonini och Abate gör sitt livs säsong. Det är vad piazzan kräva räv dem, det och lite till.

Mittfält: 8
På mittfältet kommer Boateng – frivilligt eller ej – att få ta på sig rollen som trascinatore – härförare av det rödsvarta mittfältet. Tillsammans med förra säsongens mästerliga fynd, Antonio Nocerino, utgör Boateng den livsviktiga stommen på Milans mittfält. Ambrosini fortsätter en säsong och kommer med stor säkerhet vara nyttig. På nykomlingssidan så önskas mycket av Montolivo. Lyckas han bibehålla EM-form så är han en riktigt vass spelare vars fina fötter och blick kan vara de nycklar som Milan behöver för att sikta högt. Som komplement finns även Constant, Emanuelson, Strasser, Muntari samt Bakaye Traore. Allegri har en hel del olika bitar att leka med. Det gäller att han svetsar dem samman klanderfritt.

Anfall: 8
Med enbart fyra renodlade anfallare är bredden inte på något sätt förtroendeingivande. Robinho, Pato, El Shaarawy samt nyförvärven Pazzini och Ze Eduardo. Pato sägs redan innan säsongen brottas med en ny skada i låret, otroligt oroväckande för Milan – men trots allt något som de tyvärr säkert har vant sig med vid det här laget. Pazzini kommer bli otroligt viktigt då han är den ende som tillför någon som helst tyngd till anfallspelet. Kommer förmodligen användas som en ren prima punta där de andra lättviktarna är tänkta att mata honom med bollar från alla håll och kanter. Kan bli intressant i slutändan. Bristen på alternativ till Pazzini är en dans på en mycket tunn lina.

Totalbetyg: 45

La chiave del successo: Il mister Allegri. Måste verkligen kliva fram som en  sann ledare och motivator.

Il dubbio: Pressen. Från piazzan. Medierna. Den egna viljan att motbevisa – allt och alla. Pressione da per tutto. Svårt att hantera. Speciellt för spelare som inte är skapta för dylika förhållanden.

/Abizzo

Guida al Campionato – Posto 7 – Lazio

Klubb: 7
Det som förut var en lös ägarstruktur i efterspelet av Cragnottis gradvisa kollaps, där curvans inflytande var betydande – exempelvis marknadsdelen som de helt kontrollerade – är nu totalt toppstyrt. Lazio är – på gott och ont – analogt med Lotito. Därför landar en klubbanalys av SS Lazio snabbt i en analys av presidenten.

Claudio Lotito har med järnhand styrt Lazio sedan han via sitt företagsimperium köpte den största aktieposten i SS Lazio sommaren 2004.
Sedan dess har han hunnit med att bli avstängd från fotbollen två gånger. Första avstängningen kom i samband med calciopoli-rättegången där han dömdes till ett år och tre månaders påtvingad frånvaro. En dom som egentligen inte påverkade han presidentskap speciellt mycket. År 2009 kom nästa dom, nu från tribunalen i Milano. Två års avstängning för oegentligheter i SS Lazios bokslut. Aktieposter hade medvetet felredovisats och på så sätt ”lurat marknaden” enligt åklagaren.

Trots idel problem med lagen har Lotito tagit stor plats kring il calcios runda bord. Inte bara Consigliere i legan utan till och med Consigliere Federale, vad det nu innebär. Känd för att alltid säga vad han tycker, både i tid och otid, är Claudio Lotito en kraft att räkna med, trots att han självklart har långt kvar för att uppnå samma status som de riktiga storfräsarna inom legan, ta Galliani som ett exempel. Sett till antal supportrar faller Lazio in på en sjundeplats med nära 1,8 miljoner supportrar i Italien enligt en undersökning från Nielsen Italia’s statistiska avdelning. Societa da colonna sinistra, för tillfället inte mycket mer än så.

Tränare: 6
Multinationelle Petkovic talar imponerade nog åtta språk, däribland italienska. Eller som il messaggero beskriver honom ”l’uomo tutto cultura e calcio spettacolo”. Född i Sarajevo där hans fotbollskarriär även tog fart i början på åttiotalet är Petkovic nu en tränare av den offensiva skolan. Det är i den Schweiziska ligan som Petkovic firat sina främsta framgångar. Nu väntar debut inom il calcio. En betydligt tuffare uppgift än den transalpinska ligan där han byggt sin karriär.

Målvakter: 6
Med Marchetti framför Bizzarri och Carrizo har Lazio en gedigen uppställning av målvakter. Sedan Marchetti fick chansen av Lippi i Syd Afrika – där han allt annat än övertygade – har den förväntade utvecklingen stagnerat något. I sina bästa stunder en ypperlig målvakt. Den Italienska målvaktsskolan är den främsta i världen, Marchetti gick ut med medelbetyg.

Försvar: 7
Lazios försvar håller en koncis nivå där ingen av spelarna sticker ut som någon tydlig ledare. Dias, Biava, Konko, Diakité och Radu får Petkovic jobba hårt för att hålla ihop defensiven. Med Reja som dirigent så inkasserade Lazio hela 47 mål förra året och en hel del talar för att Petkovic inte har förmågan att utföra stordåd med befintligt material.

Mittfält: 8
Gott om fina fötter på det ljusblåa mittfältet. Hernanes och Ledesma är beprövade spelare på colonna sinistra-nivå. Mauri otroligt viktig för Lazio. Candreva är nu helägd och kommer bli nyttig. Ny injektion på mittfältet i form av Ederson. Sparsamt med speltid i Lyon de senaste säsongerna och kanske är Lazio den nytändning han behöver för att nå upp till samma nivå som han presterade under de första åren i Frankrike. Lulic finns med som en joker.

Anfall: 7
Lazios mest offensiva lagdel består av en samling anfallare med olika attribut. På gott och ont. Anpassningsförmåga finns, men på bekostnad av kontinuitet. Klose är den riktiga spetsen, dock visade han redan förra säsongen att han är precis så skadebenägen som hans ålder antyder. Men var precis lika viktig när han fock vara hel.
Bakom honom kommer Kozak och Floccari, samt Rocchi. Den spelare som sticker ut allra mest är såklart Mauro Zarate, nu tillbaks på Formello. Irrationell, egoistisk dribbler, som visade att han även kan hitta målet i och med sin första säsong i Lazio, än mer egoistisk och klart sämre prestationer sedan dess. Olycklig sejor i Inter.

Totalbetyg: 41

La chiave del successo: En Hernanes i form är en riktigt bra fotbollsspelare.

Il dubbio: Är det verkligen troligt att håller Klose sig skadefri?

/Abizzo

Nonna Valeria

Är det ens värt att se Romas match i morgon på tv, när det bara kommer att göra en påmind om att man inte är där? Nu råkar jag själv ha en särskild svaghet för AS Roma, men oavsett den kan jag inte tänka mig att det sker någonting mer intressant i Fotbollseuropa i år än att Zdenek Zeman ska träna Roma igen. Och jag missar premiärmatchen, jag ska inte se Francesco Totti gå ut på plan med klubbvimpeln i shortslinningen och kanske ett par ungar i armarna, känna augustivärmen, se laget ställa upp à la Zeman för avspark. Jag vet inte ens varför jag inte har åkt dit. Det gör mig deprimerad.

Il Messaggero berättade häromdagen om den första personen som var på plats på en Romamatch någonsin. Hon dog i tisdags, 105 år gammal.

Valeria Folcarelli köpte den första biljetten som såldes av det nybildade Roma. Den 25 september 1927 var hon först in på Motovelodromo Appio, med biljett nummer ett i handen, för att se sin och Romas första fotbollsmatch.

Hon, från enkla förhållanden, var 17 år och hjälpte till i garderoben på en tjusig mottagning nära Latina där hon växte upp, när hon träffade den 19-årige Otello Anolfi från en adlig familj. Han såg direkt att hon var kvinnan i hans liv. De gifte sig och han var den som tog med henne på matchen.

- Mamma berättade att hon kom tillbaka upprymd från den där matchen, men hon var ledsen för hela hennes klänning hade blivit smutsig på läktaren på Velodromo Appio. Så min pappa började ta med sig ett lakan som hon kunde sitta på, säger hennes son Vincenzo Anolfi.

Valeria och Otello fick elva barn, fyra av dem dog i bombningarna under andra världskriget. 1963 dog Otello i en arbetsplatsolycka och Valeria slutade gå på match. Det fanns för många smärtsamma minnen.

Tills en söndag 1977, en halvtimme före avspark.

- Vincè, annamo allo stadio, sa hon. Nu går vi match, på romanesco.

Och sen fortsatte hon att gå.

- Hon var en speciell kvinna, hon hade en personlighet hård som stål men hon kunde vara väldigt entusiastisk och öm. Hon försakade allt för sina barn, det enda som hon unnade sig var den här galna passionen för La Magica, säger sonen.

När Roma förlorade mot Liverpool 1984 grät hon.

- Hon slutade aldrig att gråta. Hon var desperat, och jag kunde inte trösta henne, hon kom till mig och grät också.

När Roma vann scudetton 1983 var hon 76 år gammal och fick sonen Vincenzo att köra henne i bil till Cirkus Maximus och sedan runt i Testaccio och Trastevere där fansen firade.

När hon fyllde hundra lagade hon bucatini till 300 gäster och sjöng ”Grazie Roma”. Kort efteråt blev hon inlagd på sjukhus.

- Läkarna retade henne, ”du vet att jag håller på Lazio”, och hon svarade ”då vill jag inte bli behandlad av dig”. Ungarna roade sig med att fråga henne om resultaten i de mest obskyra matcher, och hon, som alltid var klar i huvudet, förvånade dem med sina exakta minnen.

När hon var 103 kom Amedeo Amadei och hälsade på henne.

- Min mamma tittade på honom och sa: ”Du gjorde debut när du var 15 år och sex månader mot Fiorentina, och du gjorde mål direkt!” Han var mållös.

Det enda hon inte hann med på sina 105 år var att träffa Bruno Conti.

- Brunetto Conti, hennes älskling.

/Malena

Guida al Campionato – Posto 8 – Atalanta

Klubb – 7
Atalanta imponerade stort ifjol. Först när presidenten Antonio Percassi knöt till sig rutinerade klubbdirektören Pierpaolo Marino (ex Napoli), en av de allra bästa i sitt skrå, och sedan när nämnde Marino skred till verket och byggde ett lag som räckte långt.

Nu skall projektet Atalanta konsolideras och positioner flyttas fram. Ifjol fungerade allt direkt från start och poängavdraget på 6 poäng hann aldrig ställa till det. Tvärtom. De sex poängen svetsade samman laget och klubben med supportrarna. Men, nu är pressen större. Alla vet vad Percassis och hans klubbdirektörs Atalanta går för och det är många presidenter där ute som går och grämer sig för att det var Atalanta och inte de själva som gav Marino chansen.

Marinos entré har gjort att klubben flyttat på Roberto Spagnolo, superrutinerad klubbdirektör och klok gubbe i Atalanta under sju år. Det är så det är. Där Marino är, där är Marino och inte så många andra. Det är någonstans där som morgondagens Atalanta kommer att testas. När saker och ting har gått bra och den som ärats bör (läs Marino) har fått sin credd. Väldigt få presidenter och väldigt ägare orkar att ha en klubbdirektör som är framgångsrik och får all credd för framgångarna.

Tränare – 6
Vem kan klaga på Stefano Colantuono efter den fina fjolårssäsongen. då han fick omklädningsrummet att palla den press de sex minuspoängen innebar och alla de nya spelarna att fungera? Jag kan. Colantuono är en tränare för den nedre halvan av tabellen och Atalantas tränarpost är en position som klubbdirektör Marino förr eller senare kommer att göra något åt.

Målvakt – 7
Andrea Consigli är unik. Han är 25 år och har redan fem säsonger som ordinarie keeper bakom sig. Consigli är alltså redan rutinerad, samtidigt som han har tio säsonger kvar på den karriär som redan idag är framgångsrik. Giorgio Frezzolini, tredje säsongen i klubben efter fem säsonger som ordinarie i Modena och en sejour i Ascoli, fortsätter som andreman.

Den italienska målvaktsskolan är framgångsrik och stolt. Consigli är en utmärkt representant i den skola som sett Dino Zoff och Gianluigi Buffon ta sig till den absoluta toppen.

Backlinje – 7
Andrea Masiello satt i förarsätet när Calcioscomesse tog ny fart och backklippan Thomas Manfredini fick slita hårt för att comebacka efter att ha riskerat lång avstängning i första svängen av samma övning. Men, inte ens det kunde få fjolårets Atalanta-backlinje på fall. Evighetsmaskinen Gianpaolo Bellini, 13:e säsongeni i A-truppen ifjol, tog bettingslarvaren Masiellos plats till höger och underskattade Daniele Capelli tog Manfredinis plats i mittförsvaret fram till skadan i november. Med Masiello och Capelli borta agerade Marino, som sig bör, och lyfte in Guglielmo Stendardo (Lazio).

Stendardo är kvar där i år som uppbackning i den backlinje där nye Carlos Matheu (Independiente) tar plats till höger om ett mittförsvar med nyblivne landslagsmannen Stefano Lucchini och den alldeles utmärkte Manfredini. Ute till vänster har Atalanta redan hittat en ersättare till Federico Peluso, som gjorde stor succé ifjol. Juventus står längst fram i kön av intressenter och om de vit-svarta gör slag i saken tar en hemvändare över. Davide Brivio (Lecce) är fostrad i Atalantas ungdomsverksamhet och visade ifjol en tydlig utveckling till det bättre i Cosmis Lecce.

Högerspringare Cristian Raimondi och supernyttige Michele Ferri, högerbacken som ifjol ryckte in i mitten, börjar på bänken.

Mittfält – 7
Det finns bra kantspelare på båda kanterna. Ezequiel Schelotto får mycket beröm till höger, men kan utan problem ersättas av minst lika duktiga Ferreira Pinto, brassen som har fått sin sent startade karriär förstörd av skador. Nämnda duon Raimondi-Ferri kan mittfältsila lika väl som högersäkra ett steg ner och ger mister Cola bra alternativ.

Vänsteralternativen är lika många och än mer intressanta. Giacomo ”Jack” Bonaventura, som egentligen vill spela centralt, är redo för ytterligare ett steg och är snart färdig produkt istället för storlöfte. Det är han som tar plats där ute till vänster om inte mister Colantuono väljer två renodlade anfallare och låter Maxi Moralez vika in från vänsterkanten. Den lille argentinaren med det stora spelgeniet gjorde stor succé ifjol med både mål (xxx) och assist (xxx). Nu väntar den svåra andra säsongen.

Mitten är Luca Cigarinis rike. Ifjol med Carlos Carmona vid sin sida och i år med Davide Biondini (Genoa). Den nye är mer dynamisk än den gamle, chilenaren med smeknamnet ”7 lungor”, och kan dessutom spela ute till höger vid behov. Biondini är en förstärkning som gör säsongens Atalanta mer flexibelt och den rödhårige istället för Carmona innebär inte heller färre lungor. Om Carmona har sju lugnor, har Biondini åtta.

Tre intressanta spelare – Moussa Koné (-90) (Pescara), två säsonger i olika Zeman-lag, Matteo Scozzarella (-88), fyra säsonger i Portogruaro och en i Juve Stabia, och januariförvärvet Riccardo Cazzola – börjar på bänken.

Anfall – 7
Atalantas anfall står och faller med Germán Denis. Det fanns de som tvivlade när klubbdirektör Marino ifjol värvade den spelare han två gånger tidgare värvat. Han var lika säker på var han hade den argentinska centertanken, som Denis var på var målet var beläget.

Ifjol var Maxi Moralez den som oftast låg i släptåg på Denis, men det fanns och det finns fina alternativ om Atalanta vill spela med två renodlade anfallare och Maxi på vänsterkanten. Två renodlade anfallare i Atalanta hade kunnat innebära Manolo Gabbiadini (Bologna),men det är stället nye Facundo Parra (Independiente) eller energiknippet Guido Marilungo, skadad ifjol, som släpar bakom Denis om Colantuono vill vara extra närvarande i motståndarnas straffområde.

Veteranen Simone Tiribocchi har öst in mål under sommaren, men är på väg bort i ett sista försök för klubben att få pengar för 34-åringen.

La chiave del successo – Atalanta är ett stabilt lagbygge som vet att hålla tätt bakåt (fjärde plats i tabellen över minst antal insläppta mål ifjol). Styrka bakåt ger säsongens Atalanta tid att få ordning på spelet framåt.

Il dubbio – Denis tar stor plats. Atalanta vet hur man skall spela med honom, men blev ifjol uddlösa utan honom.

Total: 41/60

/Borell

Guida al Campionato – Posto 14 – Palermo

Klubb – 6
Det oerhört intressanta projekt som var Maurizio Zamparinis Palermo är idag lite mindre intressant. Och det är president Maurizio Zamparinis fel.

Sortchefen Rino Foschi var säkerheten själv när han programmerade det Palermo som tog 2004 sig tillbaka till Serie A efter en frånvaro på 31 år. Den rutinerade sydamerikaexperten var lika säker under de första säsongerna efter återkomsten, säsonger då laget var byggt på rutinerade spelare. Men, rutinerade äldre spelare är dyra och Zamparinis Palermo ändrade taktik.

Foschi blev till notoriske talangscouten Walter Sabatini (nu Roma), de unga spelarna i startelvan fler och Palermo sakta men säkert allt svagare bakåt. Mittfältsmotorn Eugenio Corini var länge den som garanterade att mittfältet inte glömde bort att hjälpa backlinjen, men efter hans exit 2007 har Palermo inte fungerat som laget skall. Det är fem år sedan nu …

Nämnde Sabatini hann förlänga sitt ursprungliga 2-årskontrakt, men tokkraschade ett par månader in på sin tredje säsong i Palermo. Hans och dåvarande tränaren Delio Rossis vägran (sic!) att styra upp försvarsspelet sågs inte med blida ögon av vulkaniske Zamparini, och Palermo spelade av 2010/11 utan sportchef. Hyperintressante Sean Sogliano (ex Varese) var näste man in för att ratta Zamparinis lagbygge, men blev inte heller han långvarig. Sogliano out och Sabatini-rekryterade talangscouten Luca Cattani fick fortsätta att spela stor roll när Palermo än en gång avslutade en säsong utan någon överste-rattare av det sportsliga.

Idag är det Giorgio Perinetti som sitter där på klubbdirektörsposten och kanske att Zamparini har större respekt för denne än vad han hade för Sabatini och Sogliano Jr. Perinetti rattade Palermo redan på Franco Sensis tid, fick sedan andra uppdrag (Roma, Napoli, Siena, Bari och Siena igen) i kölvattnet på den Luciano Moggi han alltid haft högst upp i sin pyramid. Han har hela tiden drömt om en återkomst till sin frus Palermo och det blev oändligt uppenbart under fjolårssäsongen, då han om och om igen bedyrade sin kärlek till Palermo och berättade att han någon gång skulle arbeta i klubben igen. Nu har den dagen kommit och Perinetti har tagit med sig Giuseppe Sannino (Siena) för att styra upp det lagbygge som havererat.

Det har skett fler förändringar vid sidan av planen. Rinaldo Sagramola (Sampdoria) lämnar vinstmaskinen Palermo, som om och om igen visat svarta siffror, och ersätts av argentinska underbarnet Patricio Teubal (Mediaset). Han har fått i uppdrag att öka intäkterna så att Palermo inte skall tvingas sälja sina stjärnspelare på det sätt man tvingats till med Toni (Fiorentina), Cavani (Napoli), Pastore (PSG) och Silvestre (Paris SG). Det känns näst intill absurt när man ser vad som står högst upp på Teubals to-do-lista – butik på nätet och en Palermo Store i Palermo (sic!). Det är bara att konstatera att det finns utrymme för en ekonomisk utväxling, som i nästa steg kan bli till en sportslig sådan.

Tränare – 7
Han är stenhård, älskar 4-4-2 och tränar inte längre ett lag som rattas av Sean Sogliano, den klubbdirektör han nådde så stora framgångar med under tre säsonger i Varese. Det är alltså Giuseppe Sannino (Siena) som sitter på Palermos tränarbänk när klubben gör allt för att ta sig tillbaka till en position som farlig utmanare till de bästa italienska klubbarna. Han har en lång historia av tighta 4-4-2, men visade öppet taktiskt sinne när han under Serie A-debuten ifjol också spelade 3-5-2 med sitt Siena.

Trots Balzaretti-åderlåtning har Palermo material nog att komma till spel med fyra man i backlinjen och det blir intressant att se vad Sannino och klubbdirektör Perinetti väljer för spelsystem.

Målvakt – 6
Det skar sig och det skar sig rejält. Walter Sirigu, av många firad unge keeper, skeppades iväg och ersattes ifjol av grekiska budgetalternativet Alexandros Tzorvas (Panathinaikos). Det fungerade inte alls, framför allt inte efter att Sogliano, den som valt honom, lämnat och i januari anlände Emiliano Viviani (Inter) för att ta över från greken och Francesco Benussi (Torino), som istället tog flyget till Piemonte. Viviani som lustigt nog slogs slogs med ratade Sirigu om platsen bakom Buffon i det italienska landslaget.

Det blev ingen fortsättningen för Viviani (Fiorentina) och det knä som är ett ständigt orosmoln. Samir Ujkani (Novara) tar över efter tre säsonger i tre olika ligor med Novara som nu skall omsättas i den verklighet som är Palermo. Albanen är 24 år, har oändligt nyttig erfarenhet och vet vad Italien är. Frågan är om Ujkani är tillräckligt stark mentalt och om han har tillräckligt stora ledaregenskaper för att styra den backlinje som lidit så under flera säsonger.

Nämnde Benussi (Torino) är tillbaka efter sin sejour som Piemonte-granne till Ujkani och är den som täcker upp. Benussi må se ut att räcka i Serie A, men har inte mentalitet för en hel säsong i högsta serien.

Backlinje – 6
Det blev bara en säsong för Matias Silvestre (Inter) som riktkarl i Palermos backlinje. Den hårdföre och målfarlige argentinarens backlinje fungerade inte alls. Andrea Mantovani hann knappt landa innan Stefano Pioli, tränaren som velat ha honom, ersattes av Devis Mangia och det gick ännu snabbare för Mauro Cetto (Lille) att smita tillbaka till Lique 1 och Sinisa Andjelkovic (Ascoli) att bli utlånad till Serie B. Det innebar att Migliaccio, arbetshästen på innermittfältet, fick ta ett steg ned och ta den roll han tvingats testa redan säsongen innan under Serse Cosmi.

I år är det serbiska januariförvärvet Milan Milanovic och återvändande Cetto som gäller, med Steve von Bergen (Genoa) och unge Ezequiel Muñoz som back up. Milanovic och Cetto spelar tufft, men har ingen Serie A-rutin och kan få det jobbigt. Å andra sidan vet mister Sannino hur man försvarar. I hans lag får backlinjen alltid stor hjälp av det centrala mittfältet och inget talar för att säsongens Palermo är något undantag. Både Barreto, Donati och Rios vet hur man hjälper en backlinje.

På kanterna är det nytt, ungt och förhållandevis orutinerat som gäller. Förra sommaren försvann Mattia Cassani (Fiorentina) och inför årets säsong valde Federico Balzaretti (Roma) till slut den italienska huvudstaden istället för Paris SG. Eros Pisano kämpade tappert till höger ifjol och får en ny chans att bli en viktig spelare för detta Palermo. Att han får det med sin gamla tränare från Varese gör att det finns anledning att tro på en bra säsong för ”Mister Varese”.

Ute till vänster ville Palermo först ha Federico Peluso (Atalanta) som ersättare till Balza, men ställde sedan om siktet och satsade på den inte lika taktiskt drivne och defensivt kompetente Djamel Mesbah (Milan). Algeriern är bättre som offensiv mittfältare och ingen blir förvånad om vänsterkanten slutar med någon av underskattade Michel ”OS-twittraren” Morganella (Novara) och Santiago Garcá (Novara). De båda spelade sida vid sida i en backlinje på fem när Novara åkte ur Serie A och krigar nu om att ta plats post Balza.

Vänsterspringaren Luca Di Matteo (Lecce) lånas ut igen.

Mittfält – 7
Sogliano-revolutionen fick aldrig sätta sig och det var en anledning till att fjolårets mittfält aldrig satte sig. Det blev ingen ordning på Della Rocca-xxx, tänkta som ersättare för Nocerino och Migliaccio. Det gick bättre för Edgar Barreto, även om den paraguayanska arbetshästen inte var lika tongivande som under sina sejourer i Atalanta och Reggina. Det hela slutade med Mutti-favoriten Massimo Donati (Bari), som gjorde entré i januari för att rädda vad som räddas kunde.

Barreto fortsätter som nyckelspelare och om Atalantas uppvaktning av Donati bär frukt får han ällskap av någon av Jasmin Kurtic (Varese), januari-paxade Nicolas Viola (Reggina) och nye uruguayanen Arévalo Rios (Tijuana). Med 4-4-2 och Pisano i backlinjen är det ont om kantspringare till höger på mittfältet, eftersom Nicolás Bertolo är något annat än högerbreddare. Det är gott om pretendenter för posten till vänster, men återvändande Franco Brienza (Siena) är klar favorit före vänsterfotade unga löftet Ignacio Lores Varela (-91) och rehabande Eran Zahavi.

Trotjänaren Giulio Migliaccio, Corinis inte lika kreativa arvtagare på mittfältet, lämnar för karriärens sista stora kontrakt efter fem säsonger på Sicilien.

Anfall – 7
Fabrizio Miccoli är gammal och skadebenägen, Josip Ilicic inte alltid jättesugen på att dra sitt strå till stacken och Abel Hernández valpig och inte utrustad med världens bästa spelförståelse. Det kan alltså bli så att veterancentertken Igor Budan, som president Zamparini håller så kär, får rycka in. Om det blir så är det ett misslyckande, för kroaten borde vara ett avslutat kapitel i Palermo anno 2012. Sannino-faktorn säger emot och ger Palermo hopp. I förfjol gjorde han succé med Neto Pereira-Ebagua på topp i Varese och ifjol blev det succé med Brienza i släptåg på Destro i Siena. Vacker så.

Sedan måste Paulo ”Nye Pastore” Dybala (Instituto) få lagom med speltid och slussas in på ett sätt som inte är detsamma som Rranco Vázquez, fjolårets ”Nye Pastore”. Agon Mehmeti (klubb ej klar) lyckades inte alls visa framfötterna och lånas ut.

La chiave del successoDg Perinetti och mister Sannino har material till ett fint lagbygge om man sorterar ut detta Palermo. Perinetti & Sannino rules ok.

Il dubbio – Non c’è dubbio. L’ottaviano Sannino rules ok.

Total: 39/60

/Borell

Guida al Campionato – Posto 17 – Genoa

Klubb – 6
Enrico Preziosi har ägnat sommaren åt att berätta hur trött han är på att äga Genoa och att han vill sälja klubben. Efter en fjolårssäsong där klubben klarade kontraktet först i sista omgången, kontrade han med leksakerna med att lyfta in nytt blod i gänget som rattar det speltekniska i klubben. Stefano Capozucca, som suttit där sedan 2004, skulle bort och ersättas. Först med Sean Sogliano (ex Palermo) och sedan med Pietro Lo Monaco (Catania). Därav blev till slut intet.

Lo Monaco gjorde förvisso entré, men hans sejour i Genoa blev kort. Den viljestarke klubbdirektören bakom miraklet vid foten av Etna virvlade in, gjorde ett par snabba affärer (Canini, Anselmo, Velazquez och Martinez) och insåg sedan att det carte blanche han fått av Preziosi inte fanns i verkligheten. Exit Lo Monaco, bara en månad innan seriestart, och några veckor senare också exit för de spelare som Lo Monaco-presenterats som klara. Det blir alltså inget av de hårt spelande argentinska backar som var ”klara” för Genoa. Exit Julián Velázquez (Independiente) och exit Matías Martínez (Racing Club).

Preziosi et al – sonen Matteo, nämnde Capozucca och konsulent Berta – fortsatte i samma stil. Först skulle Zé Eduardo bli ännu en i den långa raden av spelare Genoa skickar till Milan, sedan skulle han stanna. Inte för att brassen är omistlig, men sommaren 2012 ser supportrarna bara en president som först och främst går andra klubbars ärende. Det är i det perspektivet man skall se de våldsamma protester som fick sådan uppmärksamhet under säsongen som gick. Affärsmannen Preziosi äger Genoa FC, men det viktiga är inte att se till att just den klubben går så bra som möjligt. Att behaga ”idolen” Berlusconi och att få vara med och leka med de stora klubbarnas ägare är det som gäller.

Tränare – 7
Luigi De Canio (Lecce) har gjort det mesta rätt sedan han satt på Genoas tränarbänk förra gången. Två förnyade Serie A-kontrakt med nedflyttningskandidaten Siena, stabil insats i ett turbulent QPR, lite vila och sedan succé i jojo-laget Lecce.

De Canio började sin nuvarande sejour i Genoa på bästa sätt. Han tog över en klubb i fritt fall (efter den supporterprotest och spelartröjavtagning som vevades ut över en hel värld) och såg till att förnya kontraktet på bekostnad av sin tidigare arbetsgivare Lecce. De Canio är en herre som vill bestämma och det är inte utan att man undrar hur det går ihop med det patenterade arbetssätt som är Genoa. En president som om och om igen trycker ner handen i syltburken är inte vad Il materano vill ha.

Om De Canio och hans ständiga medarbetare Filippo Orlando får arbeta ifred kan det bli något bra av det spelarmaterial som är säsongens Genoa. Det gäller att isolera spelartruppen så gott det går från de galenskaper och den inblandning som klubbledningen är en garant för. Men, det är svårt att tro att det går att åstadkomma och vem vet när det är dags för en Amaro Lucano på stranden nedanför Matera för De Canio.

Målvakt – 7
Sébastien Frey fortsätter som sista utpost bakom en backlinje som var fullkomligt bedrövlig i fjol. Fransosens knän är sisådär, men hans lägstanivå är hög.

Det var oroligt kring positionen som andrekeeper under sommaren. Lo Monaco tyckte det var läge att beålla Mattia Perin (Padova), som gjort bra ifrån sig utlånad, men Preziosi ville annorlunda. Iväg med Perin (Pescara) så att denne får speltid och in med Alexandros Tzorvas (Palermo). Jag tolkar det som om att Lo Monaco inte var säker på att Frey, med knän som en gammal gubbe, skulle hålla ännu en säsong.

Backlinje – 6
Genoas backlinje gick åt helvete ifjol. Det borde ha gått att göra något bra av spelare som högerspringaren Giandomenico Mesto, målfarliga mittbacken Cesare Bovo, veteranmittbackarna Dario Dainelli och Kakha Kaladze, tufft markerande Andreas Granqvist, påstått allrounde Emiliano Moretti och överskattade vänsterbacken Luca Antonelli. Men, kanterna höll inte alls och mittbackarna gick sönder en efter en. Det är i den backlinjen De Canio skall genomföra den revolution som är ett måste.

Lo Monaco lyfte in två hårdföra argentinare för att ställa saker och ting tillrätta, men Velázquez och Martínez fick inte vara kvar när Lo Monaco inte var kvar. En som fick vara kvar är Michele Canini (Cagliari), som blir grundbult i den fyrbackslinje där tränare De Canio vägrade släppa Granqvist mot Mobido Diakité (Lazio). Ett klokt beslut om man tror att svensken inte bli grinig när han inte får flytta. Jag tror att De Canio läser situationen rätt och att han till slut (tar tid alltså) får till en backlinje med Nenad Tomovic (Lecce) till höger om ett mittlås med nye Canini och Granqvist.

Men, det ser inte bra ut där ute till vänster och det ser inte bra ut om någon av de ordinarie mittbackarna skadas. President Preziosi påstår att Genoas backlinje är ”överbefolkad”. CaC vet att Genoas backlinje är underbemannad.

Mittfält – 6
Vem hade inte velat ha möjlighet att spela in ett tremannamittfält med en intressant ny brasse till höger och en rutinerad och dynamisk slitvarg till vänster om en spelfördelare som De Canio förr eller senare hade hittat fram till. Inte Preziosi inte. Lo Monaco-adepten Anselmo (Palmeiras) offras förmodligen på det altare det gås till när det handlar om att tväta bort så mycket av Lo Monaco som möjligt, utmärkte krigaren Davide Biondini (Atalanta) skickades till Bergamo och De Canio kommer att få jobba för att få återvändande Felipe Seymour (Catania) eller vänsterfotade fasta-situationer-experten Dániel Tözser (Genk) att ligga där i mitten och distribuera bollen.

Biondinis exit ger Alexander Merkel chansen till vänster och Anselmos förmodade svårigheter ger skottstarke Juraj Kucka, paxad av Inter efter ett fint fjolår, chansen till höger. Lagkapten Marco Rossi, egentligen högerspringare, kommer att få speltid. Tyvärr, för det är ännu ett bevis för att Genoas förmåga till generationsväxling lämnar väldigt mycket att önska.

Och hur kommer De Canio använda sin favorit Andrea Bertolacci (Lecce), offensivt lagd, målfarlig och trivs bäst centralt? Det blir svårt för honom att ta plats centralt i ett 4-3-3, men trequartista i ett 4-3-1-2 med Kucka-Tözser-Merkel på mittfältet låter som något som skulle kunna fungera och som De Canio skulle kunna ta sig fram till.

Anfall – 6
Det finns gott om spelare i Genoas trupp som kan spela på någon av kanterna på mittfältet eller i anfallet i ett 4-3-3. En hord anfallare slåss om platserna till höger och vänster om centern Alberto Gilardino, som gjorde en skadefylld och sömnig vårsäsong i Ligurien efter flytten från Fiorentina. Nämnde Zé Eduardo, andreanfallaren Cristóbal Jorquera, Cassano-lookaliken Dejan Lazarevic, målfarlige men skadebenägne serben Bosko Jankovic, återvändande vänsteryttern Gergely Rudolf (Panathinaikos).

Unge Vincenzo Rennella (Cesena) och svenske Linus Hallenius (Padova) lånas ut igen.

La chiave del successoMister De Canio måste se till att skärma av laget från den situation som är dagens Genoa.

Il dubbio – Det hur svårt som helst att stoppa fallet när det en gång har börjat falla fritt. Och dagens Genoa är i fritt fall …

Total: 37/60

/Borell

Guida al Campionato – Posto 1 – Juventus

Klubb – 8
Mycket är rätt i Juventus, men felen finns där och ser till att Juventus inte plockar hem den där 9:an i klubbbetyg.

Efter Calciopoli valde bröderna Elkann och deras mentor Luca Cordero di Montezemolo något som påminde om underdånighet, så Juventus man var. Sedan det projektet kraschade är det konfrontation som gäller. Ut med president Cobolli och räknenissen-som-blev-chef Blanc, in med Moggi-vallade Andrea Agnelli (son till Umberto). Där är vi nu.

Agnelli fick finna sig i att ärva Elkanns val av Giuseppe Marotta (Sampdoria) som klubbdirektör och dennes val av Lugi Del Neri (Sampdoria) som tränare. Det gick sådär och Agnelli kunde flytta fram positionerna, trots att Marotta gjorde vad han kunde för att få Walter Mazzarri och inte Antonio Conte som ersättare till Del Neri. Med facit i hand är det bara att konstatera att det var tur för Juventus att Agnelli kunde köra över sin klubbdirektör.

Ovan visar att det finns all anledning för Andrea Agnelli att ha gott självförtroende. Den egna arenan är på plats, pengarna rullar in och hans val av Conte som tränare hyllas av alla. Men, det finns orosmoln. Juventus fotbollspolitiska ställning är inte i närheten av vad den en gång var och man har valt att tackla det genom total konfrontation. Det är inte säkert att det är rätt metod.

Unge Andrea går där huvudgatan fram och revolvrarna inte bara syns där i hölstret, de är där i nävarna på honom och han skjuter om och om igen. Skillnaden mellan då och nu kan inte vara tydligare. Giovanni ”L’avvocato” Agnelli använde inte några revolvrar eller hårda ord. Det räckte med en mening här, en bisats där och lite ironi. Lillebror Umberto Agnelli och hans gäng behövde inte heller använda alltför hårda ord, i alla fall inte offentligt, eller några puffror. Stenhård psykisk press, italienska fotbollsförbundet i catenaccio-grepp och en ström av telefonsamtal som aldrig tog slut såg till att Juventus kontrollerade il calcio.

Fotbollspolitiken är bara ett av frågetecknen för säsongens Juventus. Klubbdirektör Marottas förmåga när det gäller att  handla, tränare Contes avstängning och det faktum att Juventus inte kan köra all guns blazing i ligan i år igen (CL ok?!) oroar.

Tränare – 6
Antonio Conte balanserar på gränsen till åtta i betyg, Massimo Carrera snubblar in en femma. När serien startar sitter Contes kanske-åtta på läktaren och Carreras snubbel-femma står på tränarbänken. Det är ohållbart i längden, men går att hantera i ett kortare perspektiv. 

Problemet är att Juventus som klubb och Conte som människa har sett till att det förmodligen inte handlar om något kort perspektiv. Total konfrontation med FIGC, det italienska fotbollsförbundet, gör att de smarta pengarna måste satsas på att Conte blir sittande där uppe med Carrera där nere. Än så länge kan Conte kan träna laget, men om det inte längre är fallet så …

Målvakt – 9
Bara de som inte förstår tror att någon annan än Gianluigi Buffon är världens bäste målvakt. Det som är mål på en keeper av bra eller till och med riktigt bra klass, blir till något annat när det italienska landslagets sista utpost står där. Buffon i toppform med Marco Storari som back up och vi hamnar oerhört nära en det betyg tio som CaC av princip aldrig delar ut.

Lovorden till trots, finns det frågetecken. Buffons rygg har ställt till problem tidigare och är inte skadan som hindrar honom från spel i första omgången mystisk? Nicola ”Nye Buffon” Leali (Brescia) lånas ut för att få speltid och allt talar för att Rubinho (Palermo) ersätter Alexander Manninger (kontrakt slut) som tredjekeeper.

Backlinje – 8
Om klubbdirektör Marotta har gjort en bra sak är det insmygandet av Andrea Barzagli i backlinjen i januari 2011. Bortglömd, långsam och inte en storklubbsspelare, tyckte belackarna. Tvärtom, ansåg Marotta och högra handen Fabio Paritici. Belackarna var inte i närheten av att få rätt och Barzagli är ledaren och den enskilda faktor som gör att Juventus backlinje fungerar som den gör. Utan Fiesole-sonen skulle mästarnas backlinje landa på ett sämre betyg och inte heller räcka till för att sno åt sig ännu en ligatitel.

Barzagli är grundbulten i backlinjen på tre och sällskapas av Leonardo ”Krigare av rang i ett tidigare liv och nu återfödd” Bonucci och Bläckvard-look-aliken Giorgio Chiellini. Tjurrusande Lucio (Inter) finns där också och frågan är om det är bra eller dåligt. Det är bra eftersom det är ett Mourinho-pekfinger i ögat på det Inter man krigar mot och som Lucio lämnat. Det är dåligt eftersom mittbacksbrassen är, eller har varit, en världsspelare och kräver att bli behandlad som en sådan.

Allroundskicklige Martín Cáceres backar upp och nye mittbacken Alberto Masi (Pro Vercelli) lånas ut. Marottas favorit Reto Ziegler (Fenerbahçe) fortsätter att ställa till det. Han ut (Palermo?) och Juventus kan lyfta in nämnde Peluso. Schweizaren kvar och vem vet vad?

Mittfält – 8
Mister Conte lydde CaC:s säsongsguide ifjol och ändrade sitt patenterade 4-2-4 till tre man på mittfältet. Det slutade med ligatitel för ett mittfält som centralt, tillsammans med Barcelona, är världens bästa. Andrea Pirlo är ett geni när han vänder och vrider bort vem som helst och sedan smeker/lyfter fram passningar eller avslutar från distans, Arturo Vidal är hur vertikal som helst och Claudio Marchisio kan mycket väl bli bättre än den Tardelli han om och om igen jämförs med. 

Juventus har dessutom gott om alternativ. Ifjol var Michele Pazienza (fram till januari) och Luca Marrone alternativen till den djupt liggande spelfördelaren. Bristen ett steg utåt från Pirlo åtgärdade Juventus tidigt under sommarens mercato med köpet av Kwadwo Asamoah och Mauricio Isla (båda Udinese). Med Marrone som vice Pirlo fanns det egentligen brist i regissörsrollen, men de vit-svarta valde trots det att förstärka med Paul Pogba (Manchester United) och därmed låta super procuratore Mino Raiola ta plats i truppen.  

Juventus är bra på kanterna, men ändå tydligt sämre där ute än vad man är centralt. Stephan Lichsteiner är på väg bort (Paris SG?) och skulle ge underskattade Simone Pepe, ibland väl statisk, chansen fullt ut till höger. På andra kanten fortsätter det att wobbla. Emanuele Giaccherini är ingen startspelare i en toppklubb i högsta serien och Paolo De Ceglie, stark comeback efter skada och viktig för ligatiteln ifjol, övertygar inte sin klubbledning och det har både fingrats på och paxats en viss Federico Peluso (Atalanta).

Januariförvärvet Simone Padoin får finna sig i bänken och skulle må bättre någon annanstans. Sorgebarnet Milos Krasic (Fenerbahçe), som föll så lätt och irriterade så många, och kantkollegan Eljero Elia (Werder Bremen) lämnar Turin. Inga tårar där inte.

Anfall – 8
Så många spelare, så få starttröjor. Det är och har varit visan i Juventus post Calciopoli. Klubbdirektör Marotta lovade att råda bot på just det och hans vårkonstaterande att en top player är på ingång jagar säsongens Juventus.
Van Persie (Arsenal), Higuain (Real Madrid), Tévez (Manchester City) och Dzeko (Manchester City) var namnen under sommaren, innan det hela slutade med Fernando Llorente (Athletic Bilbao) eller en plan B med anfallare av annan dignitet.

Neutrala betraktare undra vad som var fel med fjolårets flyfotade montenegrin Mirko Vucinic, underskattade centern Alessandro Matri och inåtsneddande Fabio Quagliarella. Men, top player är det som gäller det faktumet ger inte Juventus någon ro. Vucinic, Matri och Quagliarella räcker inte. Juventus är något mer och bara måste ståta med anfallare av pensionerade spelgeniet Alessandro Del Pieros (klubb ej klar) och måltjuven David Trézéguets kaliber.

Sebastian Giovinco (Parma) är värd ett eget kapitel. Ivägskickad, först för att få speltid och sedan för att han inte höll måttet, är tillbaka i Turin och pockar inte så lite på speltid. För varför ta honom tillbaka om han inte skall spelas? Storebror Giovinco är dock inte någon Del Piero. Giovincos åtta ligamål i Parma ifjol var ett styrkebesked, men det är skillnad på skina och bagna cauda.

Valpiga storlöftet Richmond Boakye (Sassuolo) blir förmodligen utlånad. Vincenzo Iaquinta, VM-hjälten från 2006, och Jorge Martínez (båda Cesena) försvinner iväg.

La chiave del successo – Främsta utmanarna kommer med en gröngöling på tränarbänken (Inter), en trots alltför väluppfostrad president (Napoli) och en galen profet (Roma).

Il dubbio – En gröngöling på tränarbänken (iaf till en början), en president som kanske är alltför het och dennes förhållande till det italienska fotbollsöfrbundet kan sänka säsongens Juventus.

Total: 47/60

/Borell

Guida al Campionato – Posto 9 – Fiorentina

Klubb – 7
Det som under förra säsongen delvis kändes som slutet för Della Valle eran – med frånvarande president samt en sportchef i form av den store Corvino på väg ut – så var projektet Fiorentina om inte helt hotat men åtminstone utan en tydlig direktion. Nu under sommaren har det från Della Valle’s sida kommit en helvändning. Energin som saknats tidigare verkar ha återfunnits. Det säljs säsongskort i en bättre takt än på mycket länge och nye sportchefen Daniele Pradé har haft en hektisk sommar som verkar ha imponerat på Toscanas största piazza. Det finns historia och tradition i Fiorentina, kanske inte en supertydlig vinnarmentalitet alá storklubb, men en uppstickarmentalitet och en medvetenhet att även de största av stenar går att rubba. För att det skall vara möjligt måste allt från ledningen, till spelare och magazzineron stämma till hundra. I år är hela Fiorentina betydligt närmare den där hundringen än man kanske varit sedan man var som starkast under Prandelli.

Tränare: 7
Vincenzo Montella var tränaren på allas läppar under den tidiga sommaren. Redan under pågående säsong så kopplades han ihop med allt från Napoli till Roma. Det såg också ut att kunna bli en fortsättning i Catania. Men när Fiorentina knackade på dörren så valde Montella att kliva över tröskeln. Med ett Fiorentina projekt, lite annorlunda än de konventionella projekten känns Montella som klippt och skuren att leda de lila till framgång. En entusiastisk tränartyp utan att för den delen vara sprallig och överhet. Analytisk när det behövs, lugn i grunden och pondus när det krävs. Montella föredrog en 4-3-3 uppställning i Catania, där passningsskicklighet, tillsammans med rörlighet var A och O. Det är precis vad han har fått i Fiorentina. Som på ett silverfat. Mer upp till bevis än så blir det inte.

Målvakt: 6
Emiliano Viviano är äntligen tillbaka i sitt älskade Florens. Han verkar stortrivas i omgivningen och vem kan klandra honom. På lån från Palermo där Viola har utköpsrätt till nästa säsong. Given etta inför kommande säsong. Viviano har landskamper i samtliga av de Italienska leden, hela vägen upp till A-landslaget. En målvakt av den högre Italienska medelklassen – vilket säger en hel del om potentialen hos Viviano. Bakom täcker Neto, Bardini, Lupatelli och Lezzerini upp. Neto troligt andra val. Tunt bakom.

Backlinje: 6
Det saknas inte framtidspotential i Fiorentinas tilltänkta backlinje. Både Camporese och Nastasic anses vara några av ligans mest spännande ungdomar på respektive position. Lite äldre rävar som Cassani och Pasqual bidrar med rutin och konfermerad kvalitet. Dessa fyra förmodligen startmän även om Rodriguez, ny från Villarreal kommer att utmana om en central plats i försvaret. Roncaglia och unge Ashong Nortey med som backup.

Mittfält: 8
Det kommer att spelas boll på Fiorentinas mittfält. Montella gillar att spela med passningsskickliga spelare och materialat han har till sitt förfogande är det absolut inget fel på. Aquilani, Borja Valero och Pizarro kan all vända och vrida med bollen vid fötterna i jakt på den där perfekta framspelningen. Mati Fernandez är den spännande Chilenaren som när han varit som bäst i Sporting visat upp en otrolig skicklighet. Gott om bollkänsla som sagt, något som ställer frågan var inslaget av lite tyngd har tagit vägen? Vargas sägs vara tung, men av fel anledningar. Cuadrado tillför den där riktiga speeden som kan bli vital för att öppna upp både djupledsalternativ samt passningsvägar för sina kamrater. Romulo kan spela både på mittfältet som i försvaret och är kanske ingen bjässe men lite grinta tillför han trots allt. Kan bli nyttig. Kvalitetsmässigt kan det här mittfältet bli riktigt bra. Balansen kommer bli nyckeln för Montella om det ska funka. Hittar han den – då kan man nog vara säker på att se leenden bland folket i Curva Fiesole.

Anfall: 7
Jovetic är i dagsläget Fiorentinas anfall. Har haft skadeproblem föregående säsonger, kom till spel 27 gånger under föregående ligaspel. 14 mål och ett smått imponerande målsnitt fick han ut mellan skadorna. Får han vara hel så är Jovetic en spelare som kan närma sig det där 20-strecket i måltabellen. Pradé letar i skrivande stund efter en lekkamrat till Montenegrinen. Ljajic finns som alternativ men har inte riktigt levt upp till förväntningarna föregående år. Marockanen El Hamdaoui är ny från Ajax och lär ta ett stort steg i utvecklingen om han ska axla rollen som en ordinarie och produktiv anfallare i Serie A. Jovetic dipendente. Men är det någon man vill vara beroende av så kanske det är just Jovetic.

Totalbetyg: 41

La chiave del successo: Göra något konkret av tillgången till en fin trio av regissörer.

Il dubbio: Att det överlag i samtliga lagdelar saknas tyngd.

//Abizzo

Guida al Campionato – Posto 6 – Udinese

Klubb: 7
Det går inte längre att gömma sig för det imperium som familjen Pozzo har byggt upp. På gott och ont så är Udinese samt syterklubbarna i de andra ligorna en talangproducerande fabrik för ekonomisk vinning. Trots att Piazzan inte är speciellt het eller i ett historiskt perspektiv speciellt viktig eller inflytelserik så är Udinese nu inne på sin 18:e raka säsong i Serie A. Ruskigt imponerande. De senaste säsongerna har varit Udineses starkaste på länge, med en fjärde respektive tredje plats och efterföljande Champions League-spel. Föll i kvalet mot Arsenal förra året men har nu en bra chans mot Braga från Portugal. Har motbevisat tvivlare förut när man släppt otalet kvalitetsspelare till konkurrerande klubbar men ändå varit med i toppen året efter. Andrea Carnevale och Co gör ett gediget scoutingarbete. Men nu står vi där och tvivlar igen. Hur ska Udinese klara av ännu en spelarväxling utan att rasa? Pozzo vet.

Tränare: 8
Guidolin är en rutinerad herre. Faktiskt så pass rutinerad att han är den idag aktive tränaren med flest matcher som huvudansvarig i Serie A. På en tionde plats genom alla tider med sina 479 matcher och då har han ändå gjort ett år med Monaco i Frankrike. Guidolin hade en jobbig period i Palermo där han blev avskedad stup i kvarten av Zamparini. Tillslut kom vändningen i Parma för att sedan kompetteras totalt i Udine. Guidolin verkar trivas upp i Friuli där han kan jobba under ett lugn som inte går att finna i exempelvis Palermo. Troligt också att hans passion till cykling gör sig bättre i bergen kring Udine än savannen på Sicilien. De senaste säsongerna resultat talar för sig. Guidolin stod tidigare hårt fast vid en rak 4-4-2 uppställning, de senaste åren i Udinese har han sås mått växlat över till en trebackslinje med yttrar tänkta att täcka hela kanten, både offensivt som defensivt. Har stundtals fungerat bra. Men till i år finns det ingen Handanovic att förlita sig på.

Målvakt: 6
Luckan efter Handanovic kommer att bli märkbar. Dock så har Udinese tidigare bevisat att de kan det här med att byta ut målvakter. Brkic har nu fullt förtroende. Var sådär halvbra i Siena förra säsongen. Såg stabil ut mot Braga i Champions League-kvalet. Två löften kompletterar: Romo Perez Rafael Enrique och Wojciech Pawłowski.

Backlinje: 7
Den lagdel där Udinese stått sig stadigast genom mercaton. Armero har kopplats ihop med allt och alla men verkar nu bli kvar. Danilo bevisade förra säsongen att han är en pålitlig försvarare. Tillsammans med Benatia och Domizzi bildar han en gedigen backlinje. Uppbackningen finns i form av Angella, Heurtaux, Pasquale och Coda. Svenske Ekstrand fick chansen lite sporadiskt under föregående säsong utan att på något sätt övertyga. Nya chanser och nya tag denna säsong.

Mittfält: 7
Förlusten av Asamoah och Isla kommer att bli kännbar. Speciellt den förstnämnde. Isla var (frånsett Totó) den mest tongivande spelaren i Udinese under inledningen av den förra säsongen. En skada satte stopp för den andra halvan, men Udinese lyckades trots det att prestera. I år vilar ansvaret på Pinzi, Faraoni, Badu, Pereyra, Maicousel och Willians. Många nya namn bland de mer bekanta. Haft en match mot Braga i Champions League kvalet där alla tre, Pereyra, Maicousel och Willians, fick visa vad de går för. Indikationer på något spännande fanns där, inget annat att förvänta sig när det gäller Udineses förmåga att se potential. Ser spännande ut. Spännande men inte helt tryggt.

Anfall: 8
Totó Di Natale behöver ingen närmare presentation. Ett år äldre. Ett år vassare. Nya lekkamrater har han också. Luis Muriel som nästan frälste Lecce där han var på lån är tillbaks i Udine och ses som den främsta av talangerna. Visade stundtals prov på enorma kvaliteter förra säsongen. Kommer få många chanser i Udinese i år. Bakom lurar Fabbrini, fostrad i Empoli, nu 22 år ung har han gjort sin första landskamp. Ett löfte som även han kommer få många chanser att visa upp sig. Floro Flores har lämnat. Uppbackning finns med Barreto och Ighalo.

Totalbetyg: 43

La chiave del successo: Totó.

Il dubbio: Mittfältet. Inte lika vasst som de senaste upplagorna.

/Abizzo

Guida al Campionato – Posto 11 – Chievo

Klubb: 6
En av Italiens mest välskötta klubbar. Med små medel har Chievo uppnått fantastiska resultat. Luca Campedelli är president sedan 1992 då hans far Luigi gick bort. Då 23 år gammal den yngste presidenten i Serie A’s historia. En ännu längre historia i klubben har sportchef Giovanni Sartori vars historia börjar redan 1984 då han anländer som spelare från Ternana. Efter karriären fortsätter han som rådgivare till dåvarande president Garonzi och senare Luigi Campedelli som tar över som president 1990. Sartori har genom åren bevisat sin mästerlighet i att jobba med små medel. Chievo är inte någon stormakt inom il calcio, varken i legan eller i andra forum – men faktum kvarstår att Chievo sedan millennieskiftet bara varit i Serie B en gång. Lyckas år efter år trots en relativt hög spelaromsättning att få fram ett tillräckligt slagkraftigt lag för att hålla sig kvar i den högsta serien.

Tränare: 7
Di Carlo är relativt sett ung i Serie A sammanhang. Hans första sejour säsongen 07/08 med Parma blev mindre lyckad då han får foten av Ghirardi. Säsongen efter tar han över Chievo efter Iachini, ett Chievo som då ligger på sista plats. Efter en trevande inledning lyckas Di Carlo och Chievo säkra kontraktet med en omgång kvar att spela. Även nästkommande säsong imponerar Di Carlo och leder Chievo till salvezzan med ett väldigt starkt försvarsspel som grund. En mindre lyckad övning i Sampdoria senare där Di Carlo fick smaka på lite europaspel, både i Champions- och Europa League, får han sparken och återvänder återigen till Chievo. En tionde plats förra året och förnyat kontrakt inför kommande säsong. Di Carlo är en spännande tränare, potentialen finns där, den defensiva skickligheten finns där, perfekt i Chievo. Chansen i Sampdoria kanske kom för tidigt. Nästa gång är Di Carlos gång på riktigt.

Målvakt: 7
Stefano Sorrentino är superordinarie och en av ligans och kanske fotbollseuropas mest underskattade målvakter. Har sedan första säsongen i Chievo slappt in runt 40 bollar per säsong, en väldigt fin siffra som ej kan underskattas. Täcks upp av Puggioni som kommer få svårt att axla Sorrentinos roll om han skadar sig.

Backlinje: 7
Tappar Acerbi till Milan men det finns gott om full värdiga ersättare i backlinjen. Andreolli, Cesar, Dainelli, Frey och Sardo är inga dussinförsvarare även om deras namn kanske inte är allt för skräckinjagande. Det finns en hel del defensiv kompetens till Di Carlos förfogande och lyckas man till och med få ordning på Dramé så finns här alla möjligheter att forma en stark defensiv linje, oavsett vem som startar. Ett litet utropstecken för nye rumänen Papp. Storväxt och rörlig 23 åring som redan etablerat sig i det Rumänska landslaget.

Mittfält: 6
Chievos mittfält består av en hel del dynamik, med tvåvägsspelare som gärna tar en djupledslöpning, exempelvis Guana och Rigoni, båda nya inför kommande säsong. Att ersätta Bradley blir inte lätt, men Guana och Rigoni är av rätt material. En sak är då säker, det kommer löpas många meter från dessa herrar. Även Hetemaj och Luciano kan bidra med löpstyrka och rörlighet. Tänkt att användas som trequartista har Cyril Thereau fått ut mycket mer av sitt spel. En joker som förmodligen spelar på höjden av sin förmåga just nu.

Anfall: 7
Det är inte brist på rutin som kommer vara Di Carlos huvudbry när det kommer till anfallet. Pellissier, Di Michele och Moscardelli är en välskolad anfallstrio som i sina bästa stunder kan rubba även de mest hårdgjutna försvaren. Pellissier var förra säsongen för första gången sedan 2006 under tvåsiffrigt i målskröden. Paloschi är den i anfallet som står för den riktiga speeden, han måste dock få igång målskyttet, fem mål förra säsongen på 32 matcher är helt enkelt för dåligt. En ung Stoian har plockats in för att ge alternativ om tyngd och rutin inte räcker till.

Totalbetyg: 40

La chiave del successo: En ruskigt ojämn matta på Bentegodi

Il dubbio: …di che?

/Abizzo