månadsarkiv: oktober 2012

Juventus vill vara … Juventus. Och lex Diego, som idag är lex Cavani.

En gång i tiden kunde Juventus göra som man ville. Familjen Agnellis Juventus kunde göra som man ville. Spelare, tränare, mellanhänder, domare, klubbdirektörer och sportadministratörer visste vem som skulle lyssnas på. Och där vid sidan om fanns politiker, affärsmän och andra för att se att mota tillbaka bollen om den försvann ut över sidlinjen mot Agnellis vilja.

Mot slutet av 80-talet var bollen på väg ut över sidlinjen. Diego Maradona hade tagit det Napoli som bara inte skulle kunna vinna någon ligatitel till ligatiteln 1987. Argentinaren var bäst i världen och påminde dessutom inte så lite om en viss Omar Sivori. Denne hade varit världens kanske bäste 30 år tidigare och var en spelare som Gianni ”L’avvocato” Agnelli, familjens överhuvud, med skräckblandad förtjusning, uppskattade väldigt mycket.

Giampiero Bonierti, den oändligt skicklige och lojale presidenten som rattade Juventus 1971-90, skred till verket. Såklart att världens bäste skulle spela för världens bästa klubb, tyckte han och gjorde klart med Maradona från Neapel till Turin. Han ville dessutom reparera det faktum att klubben varit nära att ta Maradona innan denne hamnade i Barcelona. Fel, fel, fel. Maradona till casa Agnelli var bara ett bevis på att Boniperti tappat ”det”. Det där som gjorde honom till den kanske främste av klubbdirektörer under delar två årtionden.

Maradona till Turin skulle göra varenda napolitanare vansinnig och var långt ifrån bästa sätt att få Neapel-borna att arbeta med rätt entusiasm i FIAT-fabrikerna runt om i Kampanien och sedan köpa den där FIAT:en. Maradona till Turin var en affär som skulle ha en väldigt negativ påverkan på FIAT, kronjuvelen i familjen Agnellis imperium. ”L’avvocato” Agnelli klev in och gjorde klart för allt och alla att det inte på något sätt skulle bli något av den där övergången. Visst, ett kontrakt är ett kontrakt och en överenskommelse är en överenskommelse, men inte där och då om Agnelli ville något annat.

25 år senare är Juventus på jakt efter den där positionen i den absoluta toppen man blev med i det som kallas Calciopoli. Efter att ha slirat rejält är det full fart framåt som gäller och det är bråttom. Det är snart dags att pensionera både Gianluigi Buffon och Andrea Pirlo och vem vet om succétränaren Antonio Conte har några fler växlar.

Idag är det Edinson Cavani som skall till Juventus. Eller inte. Uruguayanen är världens kanske bäste anfallare just nu och Juventus säger sig behöva en riktigt, riktigt bra anfallare. Cavani står där högst upp på den vit-svarta önskelistan och hanteringen av just den affären kommer att säga precis allt om dagens Juventus.

/Borell

DSC02022

Hamrén har inte en susning

Låt oss konstatera två saker. Det är inget fel på materialet och vi har en förbundskapten som inte har en susning om vad han håller på med.

0-4 i baken blev till 4-4 och något många väljer att bara kalla för bragd. Jag gillar att kalla saker och ting vid dess rätta namn och väljer istället ”spelarna räddade Hamrén – igen”. Vändningen till 4-4 på Olympiastadion är en bragd, men det är viktigt att konstatera att det handlar om en dubbelbragd. Vändning till 4-4 och det trots en förbundskapten som lämnar så mycket övrigt att önska.

Jag brukar hävda att ”allt man behöver veta” finns i ”I skuggan av Bronx”. Robert De Niros regidebut från 1993 är en lysande film med en ingående studie av ledarskap. Sonny är den naturlige ledaren som styr sitt kvarter med en säker kombination av karisma och street smartness. Han vet var han kommer från, han vet hur saker och ting hör ihop här och nu, och han vet vart han är på väg .

Hamrén vill vara som Sonny, men är ”ledaren” som om och om igen ”råkar” hamna i polemik och det oavsett var han befinner sig. Det spelar ingen roll om det är Olympiastadion i Berlin, presskonferens på väl SvFF-valt Scandic-hotell eller i kön till gatuköket i … Götene. Street smartness. Spelförståelse. Att kontrollera och ha koll på det du är satt att ha koll på. Vi har en förbundskapten som inte bara är känslomänniska, utan framförallt lynnig och oförutsägbar. Lynnighet och oförutsägbarhet är två giftiga ingredienser i ett ledarskap som vill vara länge. Ingen förstår detta bättre än spelarna och ingen förstår det bättre än Zlatan Ibrahimovic, som är den som bestämmer när det hela gått för långt.

Igår skrev jag att vi har en förbundskapten som är stor i orden och liten på Olympiastadion. Av raderna ovan förstår ni att jag inte tycker att det finns någon anledning att ändra på det omdömet. 0-4 och ett friläge från 0-5 med halvtimmen kvar att spela visar att du gjort något fundamentalt fel och det där ”fundamentalt fel” innebär per definition att du är nära på att tappa allt. Det är inte så att Hamrén inte bryr sig om vad som händer, han har inte en susning. Det mina vänner, är det farligaste ledarskapet av alla.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Stor i orden, liten på … Olympiastadion

Spela offensivt, föra spelet och gå för seger i alla matcher. Det var det som (en gång) var tanken när Erik Hamrén väl skulle leda sitt Sverige mot stora fotbollsnationer som Tyskland. Här och nu verkar den svenske förbundskaptenen inte alls lika säker på saker och ting. Verkligheten har kommit ifatt Hamrén och asfalterar hans trovärdighet.

Där och då var det många som trodde på ”offensivt, spelförande och alltid gå för seger”. Här och nu är det väldigt många färre som tror att Hamrén någonsin kommer att leverera något av det där. Förbundskaptenen försöker själv blanda bort korten och få det till att han får kritik för att han vågar drömma. Inget kunde vara mer fel. Kritiken kommer, såklart, eftersom Hamrén berättade exakt hur det skulle se ut när han tog sats mot den där medaljen han så gärna vill vinna.

Under Söderberg-Lagerbäck-eran gick Sverige som tåget både mot liten och stor i kvalspelet, men hade svårare när det vankades slutspel. Till slut räckte det inte. Publiken ville ha mer, väl valda delar av media ville ha mer och så stod Hamrén där med sitt ”mera” som var annorlunda än det som varit. Nu fanns det ett nytt, offensivt, spelförande och modigt Sverige.

Det gamla, defensiva, avvaktande och fega Sverige föll som ett korthus mot Tyskland 2006. Nu går det nya, offensiva, spelförande och modiga Sverige upp mot Tyskland och vi får ett tydligt bevis på hur nu står sig mot då. Hamrén mot företrädaren Lagerbäck, vars fotboll man inte kan spela om man ”vill hänga med i utvecklingen”, kommer inte mycket tydligare än så.

Många tycker att det är en ny Berlinmur och gneta till sig en poäng som gäller ikväll. Om det händer är det en ännu större förlust för Hamrén än full fart framåt och tre-fyra mål i baken. Varför Hamrén om hans Sverige inte spelar så offensivt som han sagt? Varför Hamrén om hans Sverige inte för spelet så som han sagt? Varför Hamrén om hans Sverige inte går för seger i alla matcher så som han sagt?

”Varför” och ”Hamrén” i samma mening är en självklar grej. Inför EM-slutspelet ställde jag mig frågan ”Geni med elixir eller påkommen kvacksalvare?” och argumenterade för det sistnämnda. Kiev har blivit till Berlin och han-som-står-därs trovärdighet är än mer hårt ansatt efter matcherna mot Kazakstan och Färöarna. Hamrén var inget geni och verkar inte heller ha det där elixiret kvar.

Det är unikt att som förbundskapten vara i en sits där en poäng efter gnet inte är något positivt, utan förvärrar saker och ting. Så kan det gå när man pratar för mycket och för aningslöst. Stor i orden, liten på … Olympiastadion.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Det är Zlatans fel

Jag började som vanligt dagen med kaffe på en bar bredvid porten där våra nya medborgare lär sig svenska. Jag brukar inte ägna det någon speciell tanke, men just idag tar Sverige sig an Italien i U21-play off och det där ”utländsk bakgrund” och fotboll fick mig att fundera. Eller rättare sagt fortsätta fundera.

För några veckor sedan satt jag framför datorn under ett av de eländiga landslagsuppehållen och tittade till Slovenien mot Schweiz. Av olika anledningar hade jag just ägnat Albanien och Kosovo extra mycket uppmärksamhet, och tyckte det var intressant att se hur stor del av det schweiziska landslaget som utgjordes av just albaner och kosovarer.

Det schweiziska A-landslaget var sprängfyllt av de spelare med utländsk bakgrund som firat sådana triumfer på ungdomslandslagsnivå. Gökhan Inler, Valon Behrami och Blerim Dzemaili garanterade det centrala mittfältet och Xherdan Shaqiri och Granit Xhaka var avgörande i kreativt släptåg på ende renodlade anfallaren Erden Derdiyok. Och med rötter i en annan del av en annan del av världen höll Tranquillo Barnetta och Ricardo Rodríguez koll på vänsterkanten, Johan Djourou patrullerade i mittförsvaret och Diego Benaglio var säkerheten själv mellan stolparna.

I Schweiz tar spelarna med invandrarbakgrund steget till A-landslaget och blir dominerande även där. I Sverige ser det inte ut på samma sätt. Varför går schweizisk fotbollsintegration som något av de där urverken när den svenska är trög som messmör? Varför utgör spelare med invandrarbakgrund halva startelvan i svenska U21, samtidigt som de inte tar plats i A-landslaget (Zlatan undantagen)?

Tidigare hette det att spelare med invandrarbakgrund ofta stannade i utveckling eftersom de var tvungna att ta ekonomiskt ansvar för familjen när steget skulle tas från junior- till seniornivå. Vad det heter nu vet jag inte. Vi ser fler spelare med invandrarbakgrund i U21-landslaget, men är långt efter länder som Schweiz. Tänk om det är Zlatans fel? Tänk om Ibrahimovic varit och är så bra och dominant att han inte bara inspirerar här och nu, utan även hämmar?

Själv har jag alltid varit övertygad om att den riktigt stora Zlatan-effekten för svensk fotboll kommer att komma när denne väl lagt skorna på hyllan. Först då kommer Sverige att kunna ta rejäla kliv i schweizisk riktning om vi vill det och först då kommer vi att förstå hur stor och viktig Ibrahimovic har varit. Under tiden tar jag mig friheten att konstatera att det är hans fel att det ser ut som det gör just nu. Ett halvt U21-landslag med invandrarbakgrund, men bara en spelare med invandrarbakgrund given i A-landslaget? Det är Zlatans fel.

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Konsten att tacka nej till Marco Verratti

Hur kan man inte vilja ha den spelare som inom kort är bäst i världen på den oändligt viktiga centrala mittfältspositionen? Hur kan man tacka nej till Marco Verratti? För att få svaret backar vi bandet och tar oss till Turin och hur det resonerades där under sommaren som gick. Sommaren då Verratti skulle flytta från Pescara till Juventus.

Det är inget snack om vilken spelare som varit enskilt viktigast för att få detta Juventus att fungera. Andrea Pirlo från Milano till Turin må ha varit öppet mål, men det var ett mästardrag. Pirlo var gammal redan när han kom (32 år) och planeringen från dag ett i full gång för var Juventus post Pirlo. Vem skall ta över den viktiga(ste) positionen i Italiens bästa lag efter spelgeniet från Brescia? Juventus hade tre spelare att välja mellan. Luca Marrone, Paul Pogba och Verratti.

Marrone fanns där redan innan Pirlo. Många ville låna Juventus lovande mitt-mitt och dåvarande tränaren Luigi Del Neri hade inget emot utlåning till det Siena där Antonio Conte satt på tränarbänken. När sedan Conte hamnade i Juventus såg det ut att bli ännu en utlåning (Siena, Genoa, Lecce), men Conte vägrade. Han ville ha honom nära istället för någonstans längre bort i den italienska fotbollen. Marrone var helt enkelt, till skillnad från Manuel Giandonato (och för den delen Albin Ekdal), given som arvtagare till den store Pirlo. Fram tills sommaren 2012.

Superprocuratore Mino Raiola hade lockat till sig Paul Pogba från Manchester United och det skulle bli Italien nästa. Frågan var bara om Vieira-kopian skulle dra på sig Milans röd-svarta eller Juventus vit-svarta tröja. När Silvio Berlusconi av politiska skäl beslutade sig för att montera ner Milan, och dessutom körde Raiola och Ibra på porten, var svaret givet. Det blev Juventus under överinseende av Raiolas gamle adept Pavel Nedved för Pogba.

Pogba imponerade stort direkt på Juventus tränarstab och klubbledning och det vit-svarta intresset för Verratti blev mer och mer pliktskyldigt. Man var helt enkelt inte längre intresserade av Verratti, som inget hellre än att gå till det Juventus han älskade och som både agent(er) och Pescaras klubbledning inte hade något emot. Men, Marrone, Pogba och Verratti var en mitt-mitt för mycket i kölvattnet på Pirlo. Det gällde att hitta balansen mellan bäst-här-och-nu och bäst-imorgon. Spelförståelse helt enkelt.

Det handlade också om pengar och om vem och hur lång man släpper in någon i en klubb. Det handlade om åtta miljoner euro (Verratti), en miljon euro (Pogba) eller ingen miljon alls (Marrone). Det handlade om Donato De Campli, Raiola eller Beppe Bozzo. Juventus valde bort De Campli och Alessandro Moggi (de båda kommer i samma paket), för att istället satsa på Raiola. Det betyder att man valde bort den unga mitt-mitt som om bara ett år eller två kommer att vara bäst i världen på den positionen.

Det kan se ut som ett felval när Juventus ratar Verratti, men är det inte. Problemet var och är speltid. För Pirlo måste spela här och nu för att han och Juventus skall vara som bäst, och Verratti måste spela för att fortsätta utvecklas. Alltså in med Pogba och iväg med Verratti oltrealpi, andra sidan bergen som italienarna kallar det. Lika självklart som det var att tacka ja till en bäst-i-världen-nu-Pirlo, lika självklart var det att tacka nej till en bäst-i-världen-imorgon-Verratti. Det billigaste valet var helt enkelt det bästa valet här och nu. För här och nu måste Juventus göra precis allt för att ta tillbaka sin plats i den absoluta toppen.

Med tiden hoppas Juventus att Pogba utvecklas till en ny Vieira och låter klubben ”glömma” att man inte var i en position som tillät att man kunde göra klart med den som inom kort är världens bäste på den där centrala mittfältspositionen.

Verratti till PSG är alltså en del av priset Juventus betalar för Calciopoli. Eller så är det priset man betalar för att man som klubb till en början gick så fel i kölvattnet på Calciopoli. Hur som helst är det ingen konst att tacka nej till Verratti, det är fullt ut logiskt att göra det.

/Borell

Det är något ruttet i Zemans Roma

Det är något som är ruttet i Zdenek Zemans Roma. Något är väldigt fel och det handlar inte om att tjecken är den tränare han är. Det handlar om något annat och det gör att säsongens Roma inte alls fått den väntade starten.

Det går att diskutera Zeman precis hur länge som helst, men vissa saker är givna. Den hänsynslösa offensiven är given, det är lika givet att den hänsynslösa offensiven går ut över defensiven och alla vet att il boemo inte viker ned sig i intervjusituationer, utan kommer att säga vad han tycker och skapa en icke oansenlig mängd turbulens.

Till den hänsynslösa offensiven hör att gå som tåget direkt när säsongen börjar. Det må handla om Zemans berömda sommarträning och/eller hans förmåga att övertyga sina spelare och få dem att göra precis det han vill. Men, fungerar gör det och det gör det från start.

Under sin första säsong i Lazio noterades Zemans lag 6-3-1 första tio ligamatcherna – sex segrar, tre oavgjorda och en förlust. Under sin första säsong under första sejouren i Roma noterades hans lag 5-4-1 första tio ligamatcherna – fem segrar, fyra oavgjorda och en förlust. Under sin första säsong under första sejouren i Lecce noterades hans lag 4-3-3 första tio ligamatcherna – fyra segrar, tre oavgjorda och tre förluster. Både poängskörd och spel satt där från start, för det är det det gör när Zeman får rätt spelarmaterial att arbeta med.

Det där ”rätt spelarmaterial” kommer inte att ge säsongens Roma någon ro. Då menar jag inte den rejält svaga backlinjen med Piris-Burdisso-Castán-Balzaretti. Svaga och inte nödvändigtvis namnkunniga backlinjer är inte på något sätt optimalt när man spelar så offensivt som Zeman, men ändå något som kan hanteras. Jag tar Lecce 04/05 som intäkt på det. Egentlige högermittfältaren omskolad till högerback Cassetti, idiotmisstagens okrönte konung Diamoutene och backgeneral Stovini som mittlås och ungtuppen Rullo ute till vänster var ingen backlinje som skrämde motståndarna. Tvärtom var det en backlinje som motståndarna älskade att gå emot och som man såg till slutade den säsongen som mest perforerade backlinje i Serie A.

Men, anfallet fungerade och det fungerade från start. Zeman lät det goda rulla med härligt målfarliga spelare på kanterna och i släptåg på en utpräglad centertank. Casiraghi och Signori på var sin sida om Boksic i Lazio, Paulo Sérgio och en ung Totti på var sin sida om Balbo i Roma, och Bojinov och Pinardi på var sin sida om Bjelanovic i Lecce. Det är här någonstans som säsongens Roma har gått rejält fel. Det spelarmaterial som Romas klubbledning satt i händerna på Zeman må vara hur bra och hur intressant som helst var och en för sig, men är inte speciellt anpassat till tränaren.

Walter Sabatini är sportchef och den som sitter bakom sportchefsbordet på Trigoria. Han gör det på ett mandat som är Franco Baldinis, som i sin tur har de amerikanska ägarnas mandat att göra något sevärt och framgångsrikt av detta Roma. Baldini är själv en utmärkt sportchef, men har med tiden (förmodligen var han det redan då) blivit mer intresserad av annat lite längre upp i fotbollspyramiderna. Han vill inte längre bara ratta fotboll, utan har en agenda som är väldigt mycket mer ambitiös än så. Ecco Sabatini.

Sabatini har fått mer frihet än man skulle kunna tro och har nu haft tre transferfönster på sig att få Roma dit klubben nu är. Hans arbete övertygar inte på något sätt. Det är generalfel att inte ge Zeman anfallare som kan spela kant. Det är generalfel att inte ge Zeman en mittmitt (De Rossi) som åtminstone accepterar det som den tjeckiske magikern är. Det är ett generalfel att inte ha en backgeneral (Burdisso) som tror på det som denne mycket specielle tränare predikar. Och det var ett generalfel att inte på allvar försöka sno åt sig Luca Verratti (Pescara), en ung mittmitt som fungerat så bra med just Zeman, när man ändå lade ut stora pengar på spelare som passade så mycket sämre hos Zeman än just Verratti.

Till generalfelen ovan skall man lägga Sabatinis defaultläge när det kommer till försvarsspel. Han må kunna plocka på sig enskilt bra backar, men har under sina sejourer i Lazio, Palermo och nu Roma visat med besked att han inte är sportchefen att få en backlinje som helhet att fungera.

Det finns ett enkelt sätt att rätta till det som är så väldigt mycket fel i detta Roma. Ut med Sabatini och in med någon som kan eller låta Baldini kliva ned. Men, ”Calciopolis vite riddare” är inte intresserad av att kliva ner. Baldini har blivit något annat och lika rätt som han gick när han scoutade och värvade spelare, lika fel har han gått när han scoutat och värvat sportchef.

Baldinis oförmåga att utse rätt sportchef gör en redan svår uppgift svårare för det som är ”det nya Roma” och så var det såklart inte tänkt att vara. Lika litet som det var tänkt att säsongens Roma skulle komma till spel med Zeman på tränarbänken, men med ett spelarmaterial som inte passade denne mycket specielle tränares mycket speciella spel. Tänka sig.

/Borell