månadsarkiv: oktober 2012

Fel man på fel post

Sveriges förbundskapten tog tillfället i akt och talade direkt till folket. Tänk vad bra med en webbsändning som låter honom slippa det filter som är de jobbiga fotbollsjournalister som bevakar svensk fotboll och det svenska landslaget.

Erik Hamréns tal är anmärkningsvärt i flera avseende. Talet som form visar på en förbundskapten som är hårt ansatt och anser sig tvingad att agera utanför det normala. Talet som form visar också på en förbundskapten som inte är i närheten av att leverera det förhållande till media som önskades efter att den ”mediafientlige” Lars Lagerbäck slutade. Och efter talet som form kommer själva framförandet och de faktiska orden.

Få hade väntat sig att Hamrén skulle tycka att saker och ting gått så långt att ett tal direkt till folket var det enda rätta i den uppkomna situationen. Men, Hamrén är lynnig och därmed svårläst. Han ger sig helt enkelt inte så lätt. Efter dryga två år med Hamrén väntar sig desto fler att han inte alls skall klara av den mjuka del av förbundskapteneriet som är den livsnödvändiga hanteringen av media. Och idag är absolut ingen förvånad över att han står där och vevar med armarna och tvärsäkert konstaterar att ”det har jag aldrig sagt” om Mathias Ranégies vara eller inte vara i det svenska landslaget.

Hamréns uppförande i det som kallas Umbro Corner gör mig än mer övertygad, om det nu är möjligt, att han är oerhört mycket fel man på fel post. För mig handlar det inte om vilka spelare Hamrén tar ut, utan om sättet han utför sitt arbete på. Det handlar om hur han hanterar och formerar de uttagna. Det handlar om precis all kommunikation, både intern och extern, som signeras tränaren från Ljusdal. Hamrén som förbundskapten är så lynnig att det känns som att bevittna en tafflig komedi.

Jag hade kunnat avsluta den här krönikan med att be Hamrén att avgå, men avslutar istället med en undran. Hur bra mår egentligen Erik Hamrén hösten 2012?

/Borell

Ursprungligen publicerad på eurosport.se.

Scende in campo Montezemolo, Luca

Km d’Amore, prateriet frizzante om den vackraste fotbollen, hade knappt hunnit packa ihop efter diskussionen om makten i morgondagens Italien innan Luca Montezemolo kastade handsken.

Vi är många som har väntat länge på den här dagen. Montezemolo har cirklat och cirklat kring den italienska politiken, men aldrig brytt sig om att ta sig ända in. Han har haft erbjudanden både från höger och vänster, men Montezemolo har alltid sidsteppat. På senare år har han kanaliserat sitt politiska intresse via egna think tanken, en sade parti i vardande, Italia Futura. Fram tills nu.

Montezemolo, som talar ut i CRS-ägda Corrriere della Sera, vill se en fortsättning på det sätt att styra Italien som teknokratregeringen Monti står för. Han vill se en stark tredje kraft istället för polariseringen vänster-höger.

Montezemolo kommenterar också den minst sagt irriterade situation som råder mellan bäste vännen Diego Della Valle och FIAT-familjen Agnelli. Han är tydlig i ord vilken sida han väljer. ”Jag har alltid kännt mig stolt över att vara del av ett lag. När familjen ber mig att ta ansvar, drar jag mig inte tillbaka”. Och det är såklart Agnelli och inte Della Valle som är familjen.

En sak är säker. Det går inte att vara säker på någonting.

/Borell