månadsarkiv: januari 2013

Don’t lose your heart

Vi förtjänar att ta en paus i grävandet. Usada kom med sin evighetslånga rapport i oktober. För bara någon vecka sedan pratade Lance Armstrong med Oprah Winfrey. Starten på cykelsäsongen 2013 har handlat om att slitas mellan två tillstånd; känslan att det som händer är bra för sporten samtidigt som den blir gjord till åtlöje världen över.

Jag var tvungen att sitta uppe den där natten. Folkölen var öppnad och chipsen låg i skålen framför mig när klockan närmade sig 03:00. Lite mer än två timmar senare var det svårt att inte känna glädje då Andre Greipel spurtade hem första etappen av Tour Down Under och cykelsäsongen 2013 var igång.

19 Januari 2013. Kl 02:50. På botten av en grop.

Visst. Jag satt uppe den här natten också. Den natten då Lance Armstrong erkände att han var en fuskare hos Oprah. Intervjun som gjorde det där cykelloppet i Australien viktigare än vanligt.

Samtidigt som mannen från Texas förklarade att han inte kallat Betsy Andreu för tjock så kände jag en sak starkare än allt annat. Ett behov av att se sporten utövas. Inte en helt frisk sport, men inte lika sjuk som den Lance Armstrong representerar.

“Wouldn’t be entertaining if in 5 years we were blaming CCN, WADA, and USADA for killing clean competition in cycling? Just a thought…” UCI_Overlord 2013-01-29

I de flesta sammanhang jag hamnat i under veckorna sedan Armstrongs erkännande har till slut samma sak hänt. Någon säger, ”Oskar, vad säger du om Armstrong då?”, och sen är man fast i det där i minst en halvtimme.

Jag förstår att de vill prata om Lance. Men det vill inte jag. Inte med någon som inte samtidigt vill prata om hur kul det är att cykelsäsongen är igång igen.

Det förakt jag kände mot Lance Armstrong två nätter i rad överglänstes av glädjen jag kände när Andre Greipel lekte hem spurten i Australien. Cykelsporten är fantastisk – och det är upp till cykelsäsongen 2013, och oss tifosi, att visa det.

”Ok, let’s elaborate. Since Wiggo was absolute BFF with LA in 2009 Tour, LA was in Wiggo’s ear every moment about how ”he should leave Garmin” Jonathan Vaugters 2013-01-25

När Bradley Wiggins i förra veckan gick ut och totalsågade Lance Armstrong ställde Eurosports cykelkommentator Roberto Vacchi en vettig fråga på twitter.  ”Är jag naiv om jag säger att dessa kommentarer känns ärliga?”,

Är Wiggins ärlig? Vem vet, men vi som bryr oss om cykelsporten förtjänar att vara naiva. Jag vet, det är svårt att vara det i själ och hjärta. Det finns alltid mörka stunder – som när Andy Schleck säger sig lita på Armstrongs snack om att han var ren 2009 och 2010 samtidigt som äldre brorsan Fränk precis blivit dopningsavstängd. Men vi måste försöka.

Kampviljan hos cykelfolket är stor och det är stärkande när journalister som Daniel Benson, stallchefer som Jonathan Vaughters, och twitternick som nyvelocity, theraceradio och uci_overlord går stenhårt mot de styrande krafterna inom sporten. Det ger hopp.

”Busy morning: Armstrong talks, Schleck suspension, LeMond in minor car accident, UCI lied about passport tests— and it’s not even lunch yet.” Neal Rogers 2013-01-30

Hoppet blir än större när unga cyklister kliver fram och vågar stå för någonting. Den 22-årige amerikanen Taylor Phinney cyklade in i mitt hjärta under 2012 års Giro d’Italia och mina varma känslor gentemot tempospecialisten blev inte mindre när han den 19:e januari twittrade följande.

 -  Fansen, tävlingsorganisatörerna och sponsorerna förtjänar ett stort tack för att ni håller den här fantastiska sporten vid liv. Ni inspirerar mig till att bli så bra som möjligt. Tack även till media och antidopningsbyråerna som gjort den tidigare generationen ärlig. Jag tävlar i en renare miljö tack vare er.

I en värld där bara Taylor Phinney cyklar är cykelsporten en grönskande och pollenfri gräsmatta. När Lance Armstrong börjar prata, eller jag tvingas prata om honom, så blir jag en av dem som gräver den där gropen som många slitit i före mig.

Det är en grop som behöver grävas, men om det grävs för mycket så finns det till slut ingen gräsmatta kvar. Det är därför, efter flera månaders intensivt slit, vi nu förtjänar att stanna upp, titta uppåt, och se att det faktiskt finns en repstege. Den som Taylor Phinney kastat ner.

Om vi börjar klättra så finner vi att det där uppe finns bra saker. Där finns cykelsäsongen 2013. Kanske en ny skrällvinst av Matteo Rabottini, ett nytt supertempo av Gustav Larsson eller en världscupseger av Emma Johansson. Vi får inte glömma det.

t25_RTR2P4MS

/Bernövall

Ursprungligen publicerad 30/01/2013 på oskarbernovall.wordpress.com

dela beretta1

De Laurentiis maktutövande och Il Calcio alá NBA

Det har sagts många gånger förut. Av olika personer inom il calcio. Della Valles har nuddat ämnet. Agnellis har kommit med ideér och Preziosis och Ghirardis har försökt göra sig hörda. Men det finns ingen som är så pådrivande när det gäller att utveckla och driva den moderna fotbollen framåt som Aurelio De Laurentiis och nu när Napoli står starkare än på två decennier tar han tillfället i akt att återigen lobba för sina framtidsvisioner.

En hel del starka spelare står utanför ”la lega”. Juventus, Inter och Fiorentina är några av de klubbar vars inflytande indirekt förvandlats till något av en opposition. Runt bordet sitter istället personer som De Laurentiis, till varje pris kommer försöka få på sin sida.

Hur ser den då ut, il calcio ala De Laurentiis? Bland en uppsjö av amerikanska uttryck som businessplans, events och third millenium finner vi en vision präglad av vad han beskriver som den amerikanska basketligan NBA. De Laurentiis vill ha en stängd liga med 16 lag i varje ”konferens” och med ett avslutande slutspel. Samtidigt vill han vidga fotbollen till en europeisk superliga. De Laurentiis NBA-tolkning är första steget mot hans stora dröm. En stängd europeisk superliga med de mest prestigefyllda lagen. Där ingen kan åka ur så länge som man följer reglerna. Så här fortsätter det när De Laurentiis förklarar för sin ”produkt” för Corriere dello Sport på deras redaktion i Rom.

Verkligheten är en annan och il calcio är trots olika dekret, komplicerade förordningar och vändkors med tillhörande supporterkort fortfarande den liga i Europa som är mest trogen sin historia. Där det på gott, och även litet ont – har hänt minst. Där förändringarna i systemet trots allt har varit få och någon form av relation till det förflutna faktiskt existerar.

Krafterna som arbetar för en tvär förändring. Ja till och med radikal – har nu vind i seglen. För där sitter De Laurentiis runt ett bord i Legan och maler på med sina NBA-ideér och vilka är det då som lyssnar? Ett Roma på väg att amerikaniseras. Mindre klubbar som kämpar både ekonomiskt och sportsligt för att hänga kvar i Serie A och fortsätta vara ett lag i högstaligan. En stängd liga skulle eliminera många tyngder från en hel del presidentis kostymklädda axlar. Lägg där till att den som för ordet, Maurizio Beretta är svagare än någonsin. Hela hans ämbete är ifrågasatt och han står i skuld till de ledamöter han är tänkt att leda.

De Laurentiis har år efter år fortsatt att lobba för sina visioner. Och för var år som passerar tycker jag mig märka att de som opponerar sig, ställer sig på tvären eller bara tar den rationella diskussionen blir färre och färre. Tystare och mindre inflytelserika.

Il calcio som vi känner den – och som vi älskar, bör se upp med amerikanen från Castellamare di Stabia.

Han har momentum, Aurelio.

/Abizzo – stile guerriglia

bergodi

Esonerato – dopo giornata n.22

Listan över de tränare i Serie A som är närmast att få sparken. Varje vecka kommer en toppfemlista à la CaC.

La lista Esonerato:
1. Cristiano Bergodi, Pescara (Ny)
2. Pulga/Lopez, Cagliari (1)
3. Stefano Colantuono, Atalanta (4)
4. Gianpiero Gasperini, Palermo (5)
5. Zdenek Zeman, Roma (Ny)

Förra veckans placering på listan ses inom parantes.

Kommentar:

Bergodi och hans lag straffades av president Sebastiani efter 6-0 förlusten mot Sampdoria med ett ritiro punitivo. In med hela laget på hotel. Gnugga och gnugga för att komma till rätta med vad Sebastiani anser vara problem med inställningen. Han var hård i sina ord. ”De som inte anser sig tro på detta kommer att få lämna omedelbart”. Hur mycket tror egentligen Bergodi på detta Pescara? Tillräckligt mycket för att slippa lämna omedelbart? Tveksamt.

Cagliari med duo Pulga/Lopez tog den sista livlinan i och med den sena kvitteringen mot Palermo. Annars hade det varit finito där och då. En sista chans mot ett Roma i problem borta på Olimpico är vad de får. Sedan kliver nog Cellino in med full kraft.

Colantuono har det extremt jobbigt just nu. Spelschemat gynnar inte honom och hans Atalanta som letar kontinuitet. Har fortfarande stort förtroende från sin klubbledning. Måstematch mot Palermo i kommande omgång. Ingen seger där så är Colantuonos saga i Bergamo inne på sista kapitlet.

Gianpiero Gasperini hade chansen mot Cagliari. Ett sent kvitteringsmål ställde till det. Möter ett pressat Atalanta med en pressad Colantuono i en match om överlevnad. Bara en kan gå levande ur den fighten. Zamparini lurar i vassen. Glöm inte det.

Zeman har helt tappat moment i ligaspelet. Laget saknar fortfarande en trygg identitet trots att serien redan har vänt och mer än hälften av matcherna är spelade. Lägg sedan till ”il caso De Rossi” och ”il caso Stekelenburg/Goicocheca” samt höga krav från amerikanska ägare och att Roma är en piazza där tränarna köar för att ta över. Uppsägningen är inte imminent för Zeman. Men närmare än någonsin.

Lediga tränare denna säsong:
Mario Beretta, Luigi Cagni, Alberto Malesani, Emiliano Mondonico, Walter Novellino, Giuseppe Papadopulo, Edoardo Reja, Luigi Simoni.

Lediga tränare nästa säsong:
Serse Cosmi, Luigi De Canio, Luigi Delneri, Ciro Ferrara, Massimo Ficcadenti, Pasquale Marino, Fulvio Pea, Carlo Sabatini, Giuseppe Sannino, Giovanni Stroppa, Attilio Tesser.

/Abizzo

pulga

Esonerato – dopo giornata n.21

Listan över de tränare i Serie A som är närmast att få sparken. Varje vecka kommer en toppfemlista à la CaC.

La lista Esonerato:

1. Pulga/Lopez, Cagliari (Ny)
2. Davide Ballardini, Genoa (Ny)
3. Giuseppe Iachini, Siena (Ny)
4. Stefano Colantuono, Atalanta (Ny)
5. Gianpiero Gasperini, Palermo (Ny)

Förra veckans placering på listan ses inom parantes.

Kommentar:

Duon Pulga/Lopez lever farligt, allra farligast där i Cellino-land. Ficcadenti fick lämna ett Cagliari i botten av tabellen och Pulga/Lopez har bara klättrat marginellt i tabellen. Spelarmaterialet för högre positioner finns där. Cellinos tålamod finns, om än i väldigt små mängder. En tvåenighet som kan ryka precis när som helst.

Luigi Delneri tog över efter De Canio i Preziosi’s Genoa som då låg på en niondeplats. Inte tillräckligt bra för Preziosi. Under Delneri rasade man till nedflyttningsplats. In kommer Ballardini och hänger skört redan från första dagen. Ribban är satt. Niondeplatsen var ju inte bra nog. Det enda som håller Ballardini borta från förstaplatsen denna vecka – trots att han är supernytillsatt – är Preziosi’s uppenbarelse av självkritik. I Gazzetta dello Sport uttalade han sig efter förlusten mot Cagliari: ” Jag har insett att jag har en stor del i att det går dåligt just nu”. Det var så dags.

Giuseppe Iachini har gjort varken bu eller bä i Siena efter att han tog över efter Cosmi. Spelmässigt kanske det ser aningen bättre ut, men tabelläget är detsamma. När slutstriden närmar sig och de resterande omgångarna blir färre och färre och grintan blir viktigare och viktigare, då sitter President Mezzaroma med Cosmi på lönelistan. Luktar ritorno Serse.

Stefano Colantuono är skrällen på veckans ”Esonerato-lista”. Omtyckt av sportchef Pierpaolo Marino och president Percassi. Omtyckt av piazzan och omtyckt av spelarna. Men resultaten uteblir allt för ofta. Redan tio förluster. Ett par till så spelar det ingen roll hur omtyckt man är – sportchef Marinos tålamod till trots.

Gianpiero Gasperini tar den sista och femte platsen. Zamparini må ha tyglats något sedan Lo Monaco kom in och tog över en stor del av rattandet och spelarmaterialet har inte varit till Gasperinis favör – något som gjort att han fått sitta så länge som han gjort. Nu har Lo Monaco spetsat den Palermitanska truppen. Nu har Gasperini inga ursäkter att luta sig tillbaka mot. Zamparini lurar trots allt alltid i ”Esonerato-vassen”.

Lediga tränare denna säsong:
Mario Beretta, Luigi Cagni, Alberto Malesani, Emiliano Mondonico, Walter Novellino, Giuseppe Papadopulo, Edoardo Reja, Luigi Simoni.

Lediga tränare nästa säsong:
Serse Cosmi, Luigi De Canio, Luigi Delneri, Ciro Ferrara, Massimo Ficcadenti, Pasquale Marino, Fulvio Pea, Carlo Sabatini, Giuseppe Sannino, Giovanni Stroppa, Attilio Tesser.

/Abizzo

Taxen Seth och pelikanen Giaco

Det låg två sms i min inkorg. Ett handlade om tolvåriga taxen Seth, ett om Guillermo Giacomazzi och en eventuell exit från Lecce.

seth
Seth, 12 år. Tillsammans med Giaco, 35 år, dominerade han den borellska inboxen.

Tolv år är gammalt för en tax och det är ingen hemlighet att Seth är i slutet av sin karriär. Precis som 35 år är gammalt och det inte är någon hemlighet att Giacomazzi är i slutet av sin karriär.

Serie C är inget Serie A. Och kanske är inte heller Serie C något ”land för gamla”, i alla fall inte när de spelat där uppe. Giacomazzi har aldrig spelat så långt ner i seriesystemet som han gör i säsongens Lecce och för att lyckas vill det verkligen att han och klubben tar sig an uppgiften på rätt sätt. Efter en vecka i Lecce med träningar och allmän insugning av atmosfär, är jag tveksam till om så är fallet. Lecces lagkapten ser inte speciellt taggad ut och det går att förstå varför. Han har haft Franco Lerda som mister och denna mister har valt att bänka honom efter att han kommit tillbaka från skada.

Vems val var det egentligen att stanna kvar när Lecce calcioscomesse-degraderades ända ner till C1? Var det spelaren som älskade sin klubb och sin stad så mycket att han valde bort alla andra alternativ eller var det klubben, Tesoros nya Lecce, som var tvungen att ha några kulor kvar i julgranen? Här och nu krånglar valet till det för båda parter, oavsett vems det var. Klubben betalar en alldeles för hög lön till någon som inte spelar och denna någon som inte får spela är inte speciellt glad.

Giacomazzi och jag har varit med om mycket sedan han angjorde Lecce 2001. Tre ”ögonblick” flyter omedelbart fram och tar plats, precis som Giacomazzi flutit fram på sitt mittfält och så ofta tagit plats där i motståndarnas straffområde. De är alla från 09/10, säsongen då jag punktmarkerade det Lecce som gick direkt tillbaka till Serie A trots att det inte alls var tänkt så.

Giacomazzi stannade på klacken i den lägre serien och fick både himmel och helvete och sin matchtröja i retur. Den bedrövliga starten ”krönt” med den där tillbakakastade matchtröjan där i Trieste, vändningen borta mot Torino när Lecces supportrar efter år av tystnad började sjunga igen och så till slut den långa våren när Serie A-biljetten inte blev klar förrän i 42:a och sista omgången.

Giacomazzi hade inga problem i Serie B. Tvärtom. ”Pelikanen” var precis lika bra i B som han var i A och under 2000-talet gjorde det Lecces Serie B-sejourer extra ”lätta” och korta. Dubbelsäsongen i B 06/07 och 07/08 utlöste de där två icke-Lecce-sejourerna (se ovan), men det var Zemans fel och ett undantag som bekräftade regeln som säger att Giacomazzi levererar i il calcio che conta (sv. A och B).

Serie C är som sagt ingen Serie B. Och Giacomazzi i tredje högsta serien ain’t no Giacomazzi nel calcio che conta. Det går att prata om ”ålderns höst” och att ”karriären går mot sitt slut”. Jag väljer att prata om en spelare som inte på något sätt hör hemma i en tredje-högsta-liga. Det gör ont att se honom jogga och träna för att ta plats i Serie C, bara för att bli ratad av en tränare som Lerda.

Tolvåriga taxen Seth har både matte och husse som tar hand om honom på ålderns höst och jag vet att den 35-åriga ”Pelikanen” också har det. Giacomazzi kan räkna med en hel landsändas (Salento that is) kärlek och respekt, trots att det är oklart om det går att lära gamla hundar att sitta. Vediamo …

/Borell

Aspettando Km d’Amore – omaggio Bix a k a trombettista stratosferica

Km d’Amore #18 (ute om några timmar) pratar om Bix Beiderbecke. Bland annat.


Beiderbecke, Bix (1927) med låten som fick tränaren Bearzot, Enzo att tänka på ett perfekt fungerande fotbollslag.


Fruscella, Tony (1955) från det år då spelaren Bearzot, Enzo precis lämnat Catania för Torino.


Baker, Chet i Turin (1959) från det år då spelaren Bearzot, Enzo återkommit till Torino efter en andra sejour i Inter.


Fresu, Paolo (2007) gör sin grej. På den stora ö som inte är Sicilien.


Pai, Roy (2008) hyllar sitt Sicilien. Och därmed hans och Bearzots Catania.

/Borell

Idea Lodi – okomplicerat val, nödvändigt ont eller existentiell kris

Ett halvt transferfönster kvar och alla vill ha Lodi.

Väldigt många lovsjunger idea Lodi och säger sig vilja ha någon som fördelar bollen kreativt på ett inte alltför framskjutet innermittfält. Inte nödvändigtvis Francesco Lodi, men en spelare som gör det som Lodi just nu gör i Catania. Orden till trots är det få som vågar ta steget fullt ut och det känns som om de båda Milano-lagen nu nästan motvilligt gör upp om den som skulle kunna bli ”den nye Pirlo”.

Lodi flyttades, precis som Pirlo, ner i banan av skickliga tränare/sportchefer. I Lodis fall var det Catanias dåvarande klubbdirektör Pietro Lo Monaco som stod för det där ett-steg-ned-i-banan-genidraget. Sommaren 2011 köpte den gamle mittfältsbuffeln en mycket offensiv mittfältare från Frosinone och beordrade mister Montella att spela denne alla Pirlo i en kreativ roll bara några meter framför backlinjen.


Lodi, Francesco pratar om den då nya rollen.

Ett och ett halvt år senare är Lo Monacos genidrag där för alla att se. Men, alla tror inte. Visst, Lodi har imponerat stort i positionen framför backlinjen och visst kan han spela i det som kallas Pirlo-rollen, men kan han verkligen göra det för någon av de stora? Räcker Lodi till i Inter, Juventus eller Milan?

Som ni vet vaknar syndaren sent och i det här fallet verkar syndarna inte helt på tå. De båda Milan-lagen har bara sent omsider kommit fram till att nämnde Lodi är spelaren de behöver. Kanske. För hade de svart-blå eller de röd-svarta verkligen tyckt att han var omistlig, så hade han redan varit hämtad till Milano.

För Milan är det ett öppet sår att inte ha en stor kreatör som mitt-mitt. Man är ju klubben där först Gianni Rivera och sedan Pirlo tolkat den där rollen på ett unikt sätt, och som sett en hel fotbollsvärld ösa beröm för att man vågat spela en kreatör bara några meter framför backlinjen.

Rivera var förvisso mer inflytelserik än och spelade ännu bättre än Pirlo, men här och nu var ju ”stenansiktet från Flero” helt unik. Hur kunde Milan ge bort Pirlo till rivalen Juventus? Först hittar man precis rätt position för en spelare som få andra trodde på, njuter frukterna av det unika spel som följer och så avslutar man med att ge bort honom till en av de värsta rivalerna. Där och då var Pirlos exit kanske logisk efter lite mindre visad vilja och några skador. Här och nu framstår det som gigantiskt misstag från den klubbledning som så länge arbetat så bra.


Rivera, Gianni. Non c’era spazio tra lui e il pallone …

Milans avpollettering av Pirlo är ett öppet sår. Det ligger i klubbens dna att vara den som kommer till spel med de största ”lirarna” och de största mitt-mitt-kreatörerna, och efter Pirlo har man alltså valt Mark van Bommel och Nigel De Jong. Milan utan någon som Rivera eller Pirlo är inget annat än en röd-svart existentiell kris, oavsett vad superlovande unga spelgenier som Stephan El Shaarawy har för sig ett steg uppåt i banan. Milan utan någon som Rivera eller Pirlo och Milan as we know it dör.

När Milan tvekar står Juventus för den mest intressanta mitt-mitt-övningen. Först snodde man Pirlo från Milan, sedan valde man bort Marco Verratti och till slut både höll man kvar Conte-favoriten Luca Marrone och kryddade med Raiola-adepten Paul Pogba.

En ny mitt-mitt behöver vara på plats i Juventus först om 2-3 år. Både Marrone och Pogba ser ut att kunna bli utmärkta innermittfältare, men inte alla Pirlo. Det gör att idea Lodi, inte Francesco Lodi utan en ”Lodi” som regisserar kreativt från en position precis framför backlinjen, är giltig i morgondagens Juventus. Om nu klubben väljer att skapa längre ner i banan och inte där framme i luckan mellan mittfält och anfall.

För Juventus är idea Lodi ett relativt okomplicerat val man helt enkelt gör eller inte, för Inter är det något av ett ”nödvändigt ont” när det post Sneijder inte längre finns någon tydlig kreatör när Stram ställer upp laget och för Milan är det en fråga om klubbens själva existens. För oss som tittar på ger de tre storklubbarnas hantering av idea Lodi en tydlig indikation på deras hälsotillstånd.

Alla vill ha Lodi. Eller inte …

/Borell