månadsarkiv: januari 2013

SEISMOGRAF-10910-1

Seismiska varningar – Den kommande tränarkarusellen

Under gårdagens calciomercato-special på Sportitalia hade Criscitello och Pedulla’ fokus på tränarna. Framför allt de i Serie A. För det är saker som händer. Under ytan verkar det bubbla en hel del. Likt ett observatorium som monitorerar värdsrymden eller mäter minsta rörelser i seismiska zoner så börjar indicierna, småskalven och irregulariteterna bli för många att för att avfärda.

I Amerika så sitter Baldini ner med Guardiola. I Neapel så vägrar Mazzarri förlänga sitt kontrakt som går ut nu till sommaren. Uppe i Milano så verkar Berlusconi, mitt i stressen med val och en Mondadorikris ha tröttnat på Allegri trots att Milan sakta börjat vandra uppåt i tabellen. Den gamle hjälten Donadoni lurar i vassen efter hittills fina resultat i Parma.

Det är en något annorlunda situation då de hetlevrade presidenterna som Cellino, Preziosi och Zamparini redan fått utlopp för sin otålighet. Där har redan giljotinen planenligt fallit. Det som händer i Napoli, Milan och Roma är ett höga spel. Där framtiden måste planeras samtidigt som nutiden inte får bli lidande. En symbios som är en av de allra svåraste för en klubbledning att få fungerande, parallellt, bredvid varandra.

Vad kan då en trolig utgång av denna karusell som så sakteliga har börjat ta fart vara?

Mazzarri kommer med största sannolikhet inte att fortsätta i Napoli. De Laurentiis har gång på gång försökt att övertala honom utan resultat. Sportchef Bigon jr som har ett långvarigt sammarbete med Mazzarri kan nu för första gången komma att stå på helt egna ben. Som ersättare har Pioli utpekats som ett gångbart alternativ. Men om nu Allegri inte får fortsätta uppe i Milano, kan De Laurentiis mycket väl tänka sig att byta ut en Provincia di Livorno-son mot en annan. I takt med att bandiera efter bandiera har lämnat omklädningsrummet på Milanello så ökar behovet av en ledare som Donadoni för att återuppväcka la mentalita del Milan.

Baldinis flört med Guardiola har viftats bort av klubbledningen i Rom. Men en flört är en flört – och Guardiola är sugen på Italien – samtidigt som Roma, åtminstone på det teoretiska planet är ett projekt som passar Pep likt vongole till linguine. Men att frigöra Zeman är inte det lättaste, feelingen mellan honom och piazzan är trots allt stor även om uteblivna resultat med tiden kommer att gnaga på relationen mellan mister och curva.

Den ekonimsika övergångsperioden inom il calcio har redan pågått ett tag. Den gällande tränarna har bara börjat. Lamporna har börjat lysa. Seismografen gör små skutt mot det oändliga vita ark som minut för minut tuggar förbi den känsliga pennspetsen.

Det rör på sig. Ce’ movimento.

/Abizzo

Efterträdarens efterträdares efterträdare arbetar igen

Efterträdarens efterträdares efterträdare arbetar igen. Carlo Osti alltså. Sedan en knapp månad är det Sampdoria och ur-askan-i-elden som gäller.

Osti har varit med i bloggen flera gånger tidigare och senast det begav sig ställdes två frågor. Den ena handlade om timing och om han svarar rätt på frågorna när, var och hur. Den andra handlade om harakiri Gregucci och om Osti lärt sig av det stora misstag som tränarutnämningen av Gregucci var där i Atalanta.

Det var ingen hemlighet på förhand och i efterhand är det supertydligt att Osti i Lecce handlade om att montera ner och förbereda klubben för försäljning. Det går att argumentera för att han gjorde bra ifrån sig, men det går också att argumentera för att han gjorde dåligt ifrån sig när han valde Eusebio Di Francesco som efterträdare till firade Luigi De Canio. Oavsett hur man väljer att se på det kvarstår faktum. Osti i Lecce slutade med hans andra raka nedflyttning från högsta serien och jag blir inte ett dugg förvånad om historien upprepar sig när gul-rött nu blivit till Sampdoria.

Sampdoria anno 2013 är inte samma Sampdoria för några säsonger sedan. Då var pappa Garrone piggare, viljan att nå framgång större, klubbledningen väl intrimmad och det ena tränarvalet efter det andra satt där det skulle.

Eländet började när klubbdirektör Marotta föll för locktonerna från Juventus och hans efterträdare började välja fel. Efter åtta goda år började de dåliga åren och Marottas efterträdare klarade inte att bryta trenden. Sergio Gasparin gjorde det inte och inte Pasquale Sensibile heller.

Fast kanske var det så att Sensibile Jr. egentligen gjorde det bra. Men, han klarade inte den där uppgiften som säger att sportchefen skall se till att ägaren är trygg i sin investering i fotboll och ser framtiden an med tillförsikt. Sensibile kunde inte hindra att Garrone lät sig stressas och ägarfamiljen drog med sig sin sportchef i fallet. Och när de och deras skallige diesse väl börjat falla, fanns det inget slut på eländet.

Jag är övertygad om att Garrone planerar för ett slut på ”eländet”. Pappa Riccardo är trött och varken han eller sonen Edoardo är på långa vägar tillräckligt ”elaka” för att nå framgång i den italienska fotbollen. Att planera för ett slut innebär dock inte på något sätt att det där slutet är nära.

2002 klev familjen Garrone till slut in som ägare efter att man från början bara skulle övervaka överlämningen av klubben från sonen Mantovani till en saudisk prins. Drygt tio år senare vill Garrone inget hellre än att lämna, även om man inte är i position att säga just det. Men, man är i position att låta han som kallats diesse dei disimpegni, sportchef för de ägare som vill lämna, ta plats på bekostnad av en ung och hungrig Sensibile Jr. Osti alltså.

Disimpegno it is. Kanske inte idag, men imorgon …

/Borell

Absurt

Fem brassar i truppen. Säsongens Lecce slår rekord.

Den hittills mycket lite utnyttjade Vinicius, var den som mötte pressen när Lecce tränade på Via del Mare på torsdagen. Tio minuter med 193 cm storväst brassemittback handlade om att tacka Lecces nya ägare Tesoro för chansen, en tilltrasslad matchsituation mot Cremonese helgen som gick, hur tre- och fyrbackslinjer fungerar i Brasilien respektive Italien, och det handlade om … Carlos Gamarra.


Gamarra, Carlos. Bäst där och då. Bäst i Corinthians och inte i Europa.

Vinicius drar alltså sin lans för den utmärkte och sorgligt underskattade Gamarra, mittbacken som var så bra för Paraguay på båda sidor millennieskiftet. Det gick inte lika bra i Europa (Benfica, Atlético, AEK Athen och Inter), men han var, är och förblir en fantastisk mittback. Gamarra är ett alldeles utmärkt, oväntat och … absurt val av Vinicius. En brasse ny i Italien som väljer att hylla en … paraguayansk mittback. Det är inte varje dag som det händer.

Lecces fem brassar är ett av alla sidor på det brasilianska fotbollsmyntet. Det är framför allt inte den där framsidan med jätteteknisk partyfotboll som alla först tänker på när det kommer till Brasilien och fotboll. Lecces fem brassar är hårt arbetande arbetare i fotbollsfabriken, hur långt som helst från uppmärksammade klackar, frisyrer och mer eller mindre nödvändiga överstegsfinter. Lecces fem brassar är hyfsad teknik signerad anfallarna Jeda och Pià, och alldeles bedrövlig sådan signerad backarna Diniz, Vanin och Vinicius. Och den taktiska förmågan hos de där backarna är ännu sämre än tekniken.

Lecces gamla sportchef Pantaleo Corvino, arkitekten bakom det moderna Lecces framgångar, var alltid en brasseskeptiker. Hans efterträdare (Angelozzi) hade större tilltro och testade några (chans)brassar, precis som efterträdarens efterträdare (allenatore-manager De Cagnuson). Efterträdarens efterträdares efterträdare (Osti) hade som uppgift att sälja klubben och fasa ut allt och alla, inklusive de brassar som var där, men blev inte av med den högavlönade Jeda.

Familjen Tesoro, Lecces nya ägare, framstår inte direkt som några brasseskeptiker eller som några som testar med en eller annan mer eller mindre väl vald brasse. Tvärtom. Strömmen av brassar är strid och säsongens Lecce är inte bara lika med kvarvarande Jeda, utan också Diniz, Pía, Vanin och Vinicius. Efter alla år av framför allt uruguayaner, känns fem brassar i Lecce, de där man gör bäst i att undvika, absurt.

Något får mig att tro på det absurda och på de fem brassarna i Lecce. Anfallarna Jeda och Pià är hur nyttiga och professionella som helst, inte bara i Serie C, men Vinicius bollbehandling på träningarna har varit inget annat än yxig och … absurd. Och hans taktiska förmåga behöver slipas om och om och om igen.

Något får mig att tro. Kanske är det så enkelt att Vinicius får mig på kroken när han mot alla odds nämner Gamarra. Den paraguayanske superbacken nämns och jag faller som en fura och börjar tro. Absurt visst, men här och nu tror jag på det absurda. I alla fall den här säsongen.

/Borell

ppm11

Pierpaolo Marino – lögnen om träningsmatchen som förde Maradona till Napoli

Pierpaolo Marino växte upp bland de branta kullarna och de djupa grönskande dalarna kring Avellino i Campania. Där andades han den ljuvligt rena luften som bara de Irpinska bergen förmår att bringa fram. Redan som ung pojk var il calcio en stor del av hans liv – även fast han själv aldrig var mer än en medioker pojklagsspelare. Istället var det intellektet bakom skalet och den redan då bastanta kroppen som var hans största tillgång. Som 24-åring klev han in första dagen på jobbet som presschef för sitt Avellino. Året var 1977 och Avellino skulle samma säsong lyckas med ett mindre mirakel och ta sig till Serie A. Marino gick snabbt från att vara den vältalige presskillen till att få mer och mer inflytande över det sportsliga. I början på åttiotalet var Marino den i särklass yngste ”dirigente” för en Serie A-klubb. För varje år så steg Pierpaolo allt högre i rang, både inom klubben såväl som resten av il calcio.

ppm

1984 var året då det frö som senare skulle växa till Marinos avsked från sin hemstad, sina berg och sitt Avellino såddes. Ett avsked som skulle föra Peripaolo till toppen av calciohierarkin, till il grande Diego och till prestigefyllda titlar. Marino beskriver händelserna själv i en nyligen publicerad intervju.

-”Det måste ha varit i maj 84’. Jag minns det väl då jag under sommaren höll på att organisera en träningsmatch mellan Avellino och Barcelona på Stadio Partenio. Det var tänkt som en fest för att fira den mirakulösa salvezzan i Serie A säsongen innan. Jag ville att mitt folk i Avellino skulle få en glimt av Maradona, som jag redan då ansåg vara världens största fotbollspelare.”

Marino skötte kontakten med Barcelona genom den Argentinske medlaren Riccardo Fujca.  Pierpaolo fortsätter i intervjun att beskriva händelseförloppet.

-”Det allra mest gick genom Fujca. Han var med i Maradonas entourage och samtidigt någon jag sedan tidigare hade goda kontakter med.”

En morgon ringer telefonen hemma hos Pierpaolo, tidigt, tidigt, han ligger fortfarande och sover. Tillslut hinner Marino svara. I andra änden är det Fujca som låter märkbart skakad.

-”Senti Pierpaolo, var det första han sa till mig. Redan då förstod jag att det inte var några goda nyheter som väntade mig.”

Fujca fortsatte.

-”Pierpaolo du kommer ha många framgångsrika år inom fotbollen, det vet jag. Men du är ung och jag vill inte att du ska hamna i dålig dager.”

Fujca meddelade Marino att Barcelona var skulle komma till Avellino, allt enligt överenskommelsen. Men att Maradona inte skulle följa med laget.

Marino minns händelsen som om det vore igår.

-”Han hade en poäng Riccardo. Jag kunde inte riskera att ta hit Barcelona utan Maradona. Utan honom hade det aldrig gått runt ekonomiskt och att säga att Maradona kommer till Partenio för att sedan spela matchen utan honom hade startat kravaller bland publiken. Vi bollade idéer fram och tillbaka. Tillslut beslöt vi oss för att säga att Stadio Partenio inte var godkänd för internationella matcher – fastän det inte var sant. Samma kväll skickade jag ett fax till Barcelona och ställde in hela arrangemanget.”

Pierpaolo Marino och Riccardo Fujca fortsatte att pratas vid under de kommande veckorna. Marino var fortfarande inte helt nöjd med sin Argentinske kumpan då han gång på gång vägrat svara när Marino ställt frågan om varför Maradona hade vägrat spela den där träningsmatchen. Tillslut reser Fujca till Avellino för att träffa Marino.

-”Han var märkbart stressad redan från början och när jag fortsatte att insistera såg jag i hans ögon att något inte stod rätt till. I förtroende berättade Fujca tillslut för mig vad som var på gång. Maradona hade hamnat i bråk med tränaren Schuster men framför allt med klubbchefen Gaspart. Riccardo tittade mig djupt i ögonen och sa att det här är tillfället att flytta Maradona från Barcelona. Fujca var god vän med Maradonas manager Cysterpiller och jag var den ende han kände i Italien. Jag litade på honom.”

Marino och Fujca var överrens om att det var till Italien som Maradona skulle.

-”Det alternativ som slog mig först var Juventus. Jag ringde Giampiero Boniperti och förklarade situationen för honom. Att Maradona var inom Juventus räckhåll – men fick till svar att man hade för avseende att fortsätta satsa på Platini och att Maradona som person inte var da juve. Efter det så ringde jag Mantovani som då var president för Sampdoria. Men även han avskräcktes av idén att ta Maradona till sitt lag. Han hade svårt nog att behålla Vialli och Mancini. Jag förstår honom nu även om jag inte gjorde det då.”

Det var hektiska dagar för Marino. Han var mitt inne i affären med världens kanske bästa fotbollspelare och alla kontakter skedde via hans hemtelefon för att inte göra någon i Avellino misstänksam.

-”Då slog det mig” fortsätter Marino  –” Till Napoli, självklart ska Maradona till Napoli. Jag ringde Juliano som var sportchef i Napoli. Han svarade med en arg ton. Han trodde att jag ringde mitt dagliga samtal gällande Ramón Diaz som vi hade haft på lån hos oss ett år”. Samtalet fortsatte. -”Lyssna Antonio. Jag sitter med Fujca som har goda kontakter både med Barcelona och Cysterpiller. Jag tror att det finns en god chans att ta Maradona till Napoli, bara ni möts, du och Riccardo. Han var tyst i några sekunder sedan bad han mig sätta Fujca på första bästa tåg till Neapel.”

Bara dagar efter att Marino skickat Fujca till Napoli så kommer de första löpsedlarna på La Gazzetta dello Sport. ”Napoli förhandlar med Maradona. En tid senare så står det klart. Maradona lämnar Barcelona för Napoli. Några månader senare, i november, ringer det hemma hos Pierpaolo i Avellino. Det är Corrado Ferlaino, Napolis president. Även det här samtalet började med ett ”Senti Marino”.

-”Ferlaino förklarade för mig att Juliano tagit åt sig all ära för Maradona-affären. Men han sa att han visste att det var jag som låg bakom allting och erbjöd mig att komma och arbeta för honom och Napoli. På den tiden var jag efterfrågad av såväl Pontellos Fiorentina som Violas Roma. De ville till och med ha mig som General Manger för landslaget. Men jag trivdes i Avellino och det sa jag även till Ferlaino. Han var även oroad över laget. Trots att Maradona hade anlänt så låg Napoli näst sist i ligan. Jag sa till honom att jag sett ett par matcher och att det syns på spelarna att de undviker att passa Maradona. Mitt förlag till Corrado var att ta laget på en ritiro och låsa in alla spelare i ett stort rum och inte släppa ut dem förens deras interna problem var lösta.”

Ferlaino lyssnade på Marinos råd. Napoli klättrade till en åttondeplats när serien tog slut i maj.

ottaviobicnchi-”Från och med den stunden lämnade inte Ferlaino mig ifred en dag. Han ringde varje dag. Varenda en. Han ringde om allt och när han sa att de var ute efter en ny tränare så rekommenderade jag Ottavio Bianchi som jag hade haft i Avellino tidigare.”

Resten är historia. Redan en månad senare har Ferlaino övertalat Marino att lämna Avellino för Napoli. En mycket infekterad övergång. Samtidigt anställdes också den store Italo Allodi av Ferlaino och Napoli som nu stod redigt rustade på dirigente basis inför kommande säsong.

Så gick det alltså till när Maradona anlände till Neapel. När bollen sattes i rullning till det som skulle bli Napoli och hela Södra Italiens första scudetto. En superung Pierpaolo Marino, från bergen utanför Avellino var tyngden som fick vågskålen att vända och tippa. En Pierpaolo som framgångsrikt fortsatt inom il calcio. Kanske nådde han sin topp redan då. Men insatserna därefter går inte att förbise och människan och sportchefen Pierpaolo är nog den samma. En mästare på det sociala, med få fiender, om ens några. En Marino som har ett trackreckord som är långt ifrån felfritt. En Marino som stått som förebild för en helt ny generation sportchefer. L’unico. Den ende. Pierpaolo Marino.

/Abizzo

kors

Under korset

För tio år sedan besökte jag ett då nedflyttat Lecce för första gången. Mirko Vucinic var löftet som sportchefen Pantaleo Corvino lovade skulle bli något stort, Guillermo Giacomazzi mittfältsmotorn som hade ryktats vara aktuell för självaste Juventus och Ernesto Chevanton skyttekungen som skulle skjuta Lecce uppåt i seriesystemet.

Igår såg jag Vucinic avgöra för Juventus mot Milan (Corvino fick rätt), Giacomazzi jogga runt inne på via del Mare och Chevanton än en gång vara omöjlig att intervjua. Där och då fick intervjun med lagets stora stjärna ställas in efter att uruguayanen klagat sig till ett andra kort, utvisning och en hyperkänslig avstängning i jakten på Serie A. Här och nu finns det inte utrymme för någon intervju eftersom Chevanton är svårhanterlig efter att ha ställts över när säsongens Lecce jagar Serie B under ledning av mister Lerda. Det må verka som att inte mycket har ändrats, men allt är annorlunda.

Lecce är där Lecce är för att en av Vucinics bästa vänner i Lecce, sägs det, såg till att dra in klubben i den spelskandal som under snart två års tid rullats fram och tillbaka och upp och ner på den italienska stöveln. Nedflyttning från Serie A innebar inte bara Serie B, utan till slut även Serie C efter att en herre vid namn Quarta lyckades dra in Lecce och dåvarande presidenten Pierandrea ”Il Quarantesimo” Semeraro i calcioscomesse-härvan. Det är inte så konstigt att han lyckades. Det finns nämligen hur många Quarta som helst i Lecce (Quarta är tillsammans med Rizzo och Greco det vanligaste efternamnet) och ägarfamiljen Semeraro ville sedan flera år tillbaka lämna fotbollen och var därför svagare än tidigare. Lecce vägde lätt fotbollspolitiskt och det kostade inte speciellt mycket, eller inget alls, att köra över klubben.

Det är alltså ett asfalterat Lecce jag hälsar på och färden uppåt i seriesystemet blir inte lättare av att Semeraro lämnat och ersatts av Tesoro, som ironiskt nog har sina rötter i Spinazzola i den provins som är ärkerivalen Bari. Familjen Tesoro har om och om igen försökt göra entré i den italienska fotbollen och deras engagemang i Lecce följer på två inte alls lyckade sejourer i norr, i Pro Patria och i Como. Det skulle kunna bli tredje gången gillt som vi gillar att säga i Sverige, men det kan också bli italienskans non c’e due senza tre (sv. det som hänt två gånger händer oundvikligen även en tredje).

De smarta pengarna säger att italienskan vinner över svenskan när verkligheten mejslar ut det där ”tre”. Tesoros nya Lecce har inga eller lite pengar att satsa, sägs det, och det är sonen i huset som återigen rattar det fotbollstekniska när familjen på nytt ger sig i kast med il calcio. Ingen koka-soppa-på-en-spik signerat Domenico Cataldo, legendarisk sportchef under Iurlano, och inte scouting-i-världsklass och stabila lagbyggen signerade CaC-favoriten Corvino, Semeraros sportchef supreme, här inte.

Så länge jag inte suttit mitt emot sonen Tesoro under korset i sportchefsrummet på Lecces kontor på via Templari är jag en tvivlare. Det var under det korset jag till fullo förstod Corvinos storhet (den enorma karisma), efterträdaren Guido Angelozzis plats i den italienska pyramiden (Corvinos man och en habil arbetare i calcio-fabriken) och Carlo Ostis skicklighet (den diplomatiska förmågan) när han kokade soppa på en lånespik och förberedde Lecce för försäljning.

Men, historien har aldrig slutat med tre män under ett kors. Det är dags för ”den fjärde mannen” och hans förmåga att få tvivlare att tro på att det finns en ljus framtid efter knappa 20 år med Iurlano och knappa 20 år med Semeraro. Det är dags för sonen Tesoro att göra sin grej. Vediamo …

/Borell

Somewhere over the rainbow

”Den personen som alltid stod längs vägen och hejade på mig var inte här. Men jag var inte ensam på cykeln idag. Det var ingen slump att jag vann”.

Det är sedan länge inte helt uppskattat att titta bakåt inom cykelsporten. Det finns mycket smutsigt att upptäcka om man pausar den gryniga vhs-kassetten och spolar tillbaka.

Trots vikten av att förstå och fördöma det dopningsrelaterade som så ofta pågick är det ibland värt kisa med ögonen och se det andra. För där finns många viktiga historier. Som den här.

På hösten 2006 hade Paolo Bettini precis vunnit sitt första världsmästerskap och gick mot ett år av triumf. ”Il Grillo” skulle för första gången få ikläda sig den ikoniska regnbågströjan och drömmen om att avsluta med en seger på Lombardiet Runt den 14 oktober fanns i bakhuvudet.

”Jag kommer från en ödmjuk familj. Trots att jag nu blivit rik och berömd så har jag inte glömt var jag kommer ifrån. Du kan träffa mig då jag kör min Ferrari, men du kan också träffa mig när jag cyklar runt i min hemstad på jakt efter en bra pizza”.

Paolo Bettini föddes i Cecina utanför Livorno, och det var i det området som hans äldre bror Sauro var ute och körde bil den 2 oktober 2006.

Bara några meter från hans hem slog tragedin till. Bilen kraschade in i ett hinder på vägen och rullade ner i ett dike. Sauro Bettini blev 42 år gammal. Han lämnade efter sig sin fru och 10-årige son.

”Jag har vunnit allt en cyklist kan drömma om. Jag har blivit världsmästare och behöver inte fler segrar eller tröjor. Ett tag var jag övertygad om att jag var tvungen att sluta, men min fru och mina föräldrar övertygade mig om motsatsen”.

Efter nyheten om han brors död trodde många att Paolo skulle lägga ner sin karriär, eller i alla fall säsongen. Men efter ett inställt Coppa Sabatini kom ett annat besked– han skulle fortsätta säsongen – och avsluta den på Lombardiet Runt.

”Varje gång jag tittar på världsmästartröjan så påminns jag om hur mycket den betydde för Sauro. Av den anledningen så kan jag inte bara tävla i den, jag måste vinna i den”, sade Bettini dagen innan Lombardiet Runt.

”Just nu kan jag inte sitta och prata om det här racet som att det skulle vara en vanlig tävling. Jag kan inte förutse hur jag kommer reagera i de avgörande ögonblicken.”

Den 14 oktober, tolv dagar efter sin Sauros bortgång, stod sedan Paolo Bettini på Lombardiet Runts startlinje.

Ett par timmar senare kysste han regnbågen på sitt bröst och pekade med två fingrar mot himlen. Samuel Sanchez hade inte hunnit ikapp den sololedande italienaren. Paolo Bettini vann. I målfållan väntade mamma, pappa, fru och dotter för en känslosam omfamning.

”Den personen som alltid stod längs vägen och hejade på mig var inte här. Men jag var inte ensam på cykeln idag. Det var ingen slump att jag vann”.

***

Efter 2006 fortsatte Paolo Bettini sin cykelkarriär i två år till. 2007 försvarade han sin världsmästartitel och 2008 avslutade han karriären med bland annat två etappsegrar på Vuelta a Espana.

2010 tog Bettini över som förbundskapten för det italienska cykellandslaget. Han tog över ett landslag i sorg då tidigare förbundskaptenen Franco Ballerini precis gått bort. Ballerini, en tidigare lagkamrat till Bettini, dog i en bilolycka då han deltog som kartläsare i ett rallylopp.

bettini3_600 (1)

/Bernövall

Ursprungligen publicerad 07/01/2013 på oskarbernovall.wordpress.com