Pietro Lo Monaco är inte längre ”räddande ängel med påk” i det Palermo presidente Zamparini tycker att han gör allt för att slita ur Serie B-monstrets käftar.

Giornalista: Da 1-10, da quanto dispiace …? Lo Monaco: 11 …

Lo Monacos exit är sensationell med tanke på att Zamparini bryter ny mark när han sparkar en klubbdirektör/sportchef och ersätter denne med den som han i sin tur ersatte för bara några månader sedan. Alla, inklusive Zamparini, vet att klubbdirektörskap/sportcheferi är något som gör sig bäst över tid och inte i korta perioder hit och dit.

Om man följer andra spår är Lo Monacos exit inte på något sätt sensationell. Samtidigt som hans exit palermitano kröp allt närmare var det dags för Lo Monacos Messina att spela derby mot det där andra Messina. Belackarna påstår att det är just ägandet som ställer till det. Det handlar om att äga är en sak och att ratta en annan. Det handlar om att det ena tar tid och energi från det andra om du sysslar med båda sakerna. Men, det handlar också om att Lo Monaco skulle vara ute efter att vrida Palermo ur händerna på Zamparini genom att inte gå så bra som möjligt. Att gå så bra att han fortfarande har Zamparinis förtroende, men samtidigt inte så bra att Palermo klarar sig kvar i Serie A. Och med Palermo tillbaka i Serie B skulle Zamparini ge upp och sälja till minoritetsägaren Lo Monaco.

Konspirationsteorier kommer med modersmjölken i Italien och il calcio. Diskussionen om Lo Monacos eventuella medvetet-inte-tillräckligt-bra-strategi är alltså inte något konstigt, utan en sjävklar och klassisk övning. Det som är anmärkningsvärt är att Lo Monaco valde att själv ta upp och förkasta den. Han var med andra ord inte alls säker på sin president och hur denne skulle reagera när snacket gick.

I intervjun där Lo Monaco förkastar den där medvetet-inte-tillräckligt-bra-strategin är det tydligt att han förstår var det hela lutar. – Det här är mitt sista jobb i fotbollen. Ärligt talat så jobbar jag nästa gratis, konstaterade han dagen innan Zamparini i sin tur konstaterade att han skulle sova på saken.

Zamparini sov och sedan lämnade Lo Monaco.

Oavsett hur man ser på det som nu hänt i Palermo är det bara att konstatera att ”ägandet” ställer till problem för ”rattaren” Lo Monaco. Först var han (ägar-)med när hans dåvarande chef Antonino Pulvirenti villa göra ”en Pozzo” och addera en spansk klubb (Córdoba) till sitt Catania, sedan blev det Milazzo (och nära samarbete med Catania) innan det misslyckade försöket att plocka på sig Salernitana och till slut nämnda Messina.

Efter Lo Monacos Salernitana-övning blev aldrig relationen till Pulvirenti densamma. Eller så var det bara beviset på att de båda vuxit ifrån varandra efter att ha arbetat så länge och framgångsrikt ihop i först Acireale och sedan Catania.

Sedan Lo Monaco ägnat tid och kraft åt att äga har han fått det jobbigare och jobbigare i sitt vanliga värv. En förklaring till varför det går som det går finns i ”skomakare bliv vid din läst”. Det spelar ingen roll hur duktig den anställde är på att ratta helheten, att äga kommer alltid att vara något helt annat. Det fungerade helt enkelt inte att släppa in den anställde, låt vara en mycket mäktig klubbdirektör som Lo Monaco, som ägare.

En en annan förklaring hittar vi i de, likt ett mantra, upprepade omdömena från personer inom den italienska fotbollen. – De jobbar bra där nere (i Catania), men de är ”konstiga”. Utan att anstränga mig minns jag fyra samtal som mynnat ut i just det omdömet när sagan om Catania avhandlats.

Där och då var Pulvirenti och Lo Monaco en utmärkt kombination av långsiktig president och mäktig klubbdirektör som hade sin presidents fulla förtroende. Men, ”där och då” var just där och då. Här och nu ställer Lo Monacos kompromisslösa inställning till det och hans viljestyrka blir till dålig spelförståelse när han väljer fel strider.

En tredje förklaring skulle kunna vara att Lo Monaco helt enkelt har gjort sitt. Motargumenten mot slut-argumenten är flera. Lo Monaco är ”bara” 60 år, ingen ålder i sammanhanget, och för så sent som bara några dagar sedan avslutade han en imponerande omstöpning av ett illa konstruerat fotbollslag vid namn Palermo.

Om man tar Lo Monacos tour de force under januarifönstret (13 spelare ut och tio in) som intäkt på att han fortfarande kan som få andra, är hans tre snabba exit (Catania, Genoa och Palermo) tecken på något annat. En av il calcios tolvtaggare är skadeskjuten och det ser ut som om han kommer att falla.

Det spelar ingen roll om Lo Monaco ”haft rätt” när det skurit sig med först Pulvirenti, sedan Preziosi och till slut Zamparini. Tre snabba exit är blod och andras vittring på den som så gärna vill vara något annat än krigaren som på uppdrag av sin kung sänker vem som helst. Krigare som sänker vem som helst är en sak, kung en annan.

/Borell