Tåren rinner nedför den smutsiga kinden, bilden är inte på ett ledset barn som ramlat i en sandlåda, den är på Sep Vanmarcke som precis varit några få centimeter från att fullborda en dröm han haft i hela sitt liv.

- Jag kunde inte tro det. Jag slog Tom Boonen – min stora hjälte.

Så sa Sep Vanmarcke efter att han vann Omloop het Nieuwsblad förra året. Vanmarcke är född 1988 och har, som så många andra belgare, den åtta år äldre Tom Boonen som idol. Efter Flandern Runt förra veckan twittrade han, ”Vid starten imorse sa Tom Boonen till mig att ”när det börjar gå fel så fortsätter det att gå fel”. Han hade rätt – och det gällde oss båda”.

Både Sep Vanmarcke och Tom Boonen gick i backen på Flandern Runt. För Boonen betydde det ett missat Paris-Roubaix. Vanmarcke klarade sig bättre och kom till start igår. På det största av alla klassikerlopp var han sedan obarmhärtigt nära att skriva in sig bredvid Boonen i historieböckerna.

- För varje cyklad kilometer började jag tro mer och mer på seger.

När man är en 24-årig cyklist behöver man inte känna sig stressad. Framgångarna i de stora loppen kommer sällan så tidigt i karriären. Men det är skillnad på att hoppas på vinst vid startlinjen och att ha den i sin hand 50 meter från mål. Storfavoriten Fabian Cancellara blev inte av med Vanmarcke igår. Under de avslutande kilometerna gjorde schweizaren flera försök att rycka – men inne i veldromen var duon fortfarande tillsammans.

Där, under loppets sista kilometer inne på Vélodrome André Pétrieux, hade Vanmarcke drömmen inom räckhåll. I det läget handlar det om att vara kall. Det handlar om att ha tålamod. Luften stod som still i väntan på att någon skulle ta ett initiativ. I den sista kurvan kunde Vanmarcke inte hålla sig längre.

- På slutet mumlade jag för mig själv, ”jag har en stark avslutning, jag har en stark avslutning”.

Den amerikanska filmen Breaking Away handlar om en ung kille i Indianapolis som idoliserar ett italienskt cykellag. Det finns något vackert i cykeluttrycket ”breaking away”, att bryta sig loss.  I filmen försöker den unga killen till huvudperson hitta sin dröm, när Vanmarcke igår med 200 meter kvar försökte bryta sig loss så gick han med allt han hade efter sin. 20 meter från mållinjen dök Cancellara upp på utsidan och snodde den ifrån honom.

Igår rann tårarna. Idag skrev Vanmarcke på twitter.

- Efter en kort natt och 1000 repriserade spurter i mitt huvud så förlorade jag fortfarande Paris-Roubaix igår. Jag kan inte ändra på det men alla stolta människor och snälla hälsningar får mig att se andraplatsen i ett positivare ljus.

För det är ju så. Bara för att drömmen går i kras så är den inte över. Nästa år får Sep Vanmarcke en ny chans att vinna. Och alla vi andra också.

***

Cancellara till vänster, Vanmarcke till höger.

/Bernövall

Vélodrome André Pétrieux och Vélodrome Jean Stablinski

L’enfer du Nord. På söndag har cyklisterna 254 kilometer av totalt lidande på långa och brutala kullerstenspartier framför sig. Sen avslutas allt i en velodrom. Varför? Jo, för det var så det började.

År 1896 stod de två textilfabrikörerna Théodor Vienne och Maurice Perez med en nybyggd velodrom och behövde ett sätt att marknadsföra den på. Det resulterade i cykeltävlingen Paris-Roubaix.

Den första velodromen var gjord av trä och förstördes runt första världskriget. I krigstid kunde träplankor göra större nytta än att cyklas på. 1936 återuppstod velodromen. Den här gången i betong och med namnet Vélodrome André Pétrieux.

1943 blev belgaren Marcel Kint den första cyklisten att vinna Paris-Roubaix på Vélodrome André Pétrieux och sedan dess har varje vinnare korats inne på banan. 1950 Fausto Coppi, 2004 Magnus Bäckstedt, och förra året vann Tom Boonen för fjärde gången.

2012 byggdes en ny fin inomhusvelodrom. Döpt efter den förre storcyklisten Jean Stablinski ligger arenan precis bredvid Pétrieux-velodromen. Paris-Roubaix har dock inte flyttat med inomhus, och låt oss hoppas att den aldrig gör det.

När de nu stänger taket på fotbollsarenor i Stockholm, spelar cupmatcher i tipshallar och dödar den vackra utomhusbandyn så är det, i alla fall i min värld, viktigt att värna om de sporter som fortfarande får vara en del av naturen – och sin historia.

Som tur är går det inte att bygga en hall över 254 kilometer landsväg. Men om någon, någonstans, någonsin skulle få för sig att flytta in de sista kilometerna av Paris-Roubaix; snälla, gör inte det.

Roubaix 1911

Magnus Bäckstedt vinner 2004

 Fausto Coppi vinner Paris-Roubaix 1950.

***

Det är fantastiskt med journalfilmer. Dokumentären A Sunday In Hell följer 1976 års upplaga av Paris-Roubaix, doftar av journalfilm, och är fascinerande närgången. Ett filmtips alltså.

/Bernövall

Det är lätt att tycka om en showman. Den som stegrar över mållinjen, kränger lite extra med med kroppen eller andas med tungan hängande ur munnen. Fabian Cancellara är inte en sådan cyklist. På söndagens Flandern Runt visade han istället varför jag gillar honom – den sittande tempoökningen.

Det är vackert när överlägsenhet ser lätt ut. Ni vet som när Andrea Pirlo trippar runt på mittfältet och slår passningar som ingen annan klarar av. Det är samma sak när Fabian Cancellara leker sig fram över den förrädiska kullerstenen.

På Paterberg var det dags schweizaren med det Italiendoftande namnet att återigen visa upp den växel som ingen annan har. Kolla in klippet nedan. Peter Sagan, i den gröna dräkten, går nästan upp sida vid sida om Cancellara i början av klättringen. Sakta men säkert börjar Sagan sedan se tappa frekvens och när han väl ställer sig upp så är det kört. Cancellara ser det svaghetstecknet direkt och med rumpan kvar på sadeln så trampar han iväg. Och vinner.

Det är inte första gången tempohästen Cancellara gör ett sådant ryck. Ett favoritminne är när han på den tredje etappen av Tour de France 2007, iklädd den gula ledartröjan, bara trampar ifrån resten av cyklisterna. På asfalt. På flacken. Framför en klungspurt.

På söndag är det dags för Paris-Roubaix, a.k.a. Helvetet i norr. Även på de kullerstenarna kommer den tvåfaldige vinnaren Fabian ”Spartacus” Cancellara få leva med rollen som storfavorit. Får han en liknande uppbackning som den Spartacus här under så lär segern vara klar.

***

Det fanns en stor besvikelse på årets Flandern Runt. Redan förra året plockades Muur van Geraardsbergen bort från sträckningen och i söndags saknade jag den mer än senast – inte bara för att den brukade vara utslagsgivande. Den ikoniska klättringen kallas ofta för Kapelmuur och det gör den på grund av den kyrka som står på toppen av backen och vakar över cyklisterna. Är det någon dag man ska cykla till en kyrka så är det just på Påskdagen.

/Bernövall