månadsarkiv: augusti 2013

Guida al Campionato – posto 5 – Inter

Klubben – 7
I den italienska fotbollen finns det framförallt en regel när man försöker analysera. Oro och oklarheter på ägarfronten och laget … ”dör”. Inter på väg från familjen Moratti till Indonesien och Erick Thohir innebär en sjua istället för en åtta i betyg för klubben som sjabblade bort den historiska trippeln 2010.

Inter gör allt för att inte dö och har utsett en tränare som inte ens kan stava till ”dö”. Smart gjort en situation som är så speciell som ett ägarbyte per definition är. Moratti förstår det prekära i situationen, oavsett om han är ekonomiskt tvungen eller bara är smart, och skruvar dessutom ner åldern på det Inter som redan ifjol var ”det unga Inter” med en ung Stramaccioni på tränarbänken. Det går att se säsongens Inter som ett halvfullt glas och inte ett halvtomt. Lika oskickligt det var att utse tränare (Gasparini och Stramaccioni) som inte på något sätt skulle kunna palla en situation post Mourinho när själva klubben var i brygga, lika skickligt är det att utse en som vet att leverera även om det är turbulent där borta på kansliet.

Tränare -8
Walter Mazzarri har inte misslyckats under hela den tid han tränat fotbollslag. Imponerande. Nu angör Mazzarri en av den italienska fotbollens tre stora och han har valt klokt. Inter är i brygga, både spel- och ägarmässigt, och har inte gjort klart med några stora namn (som med automatik innebär krav på stora resultat). Tvärtom. Han har fått spelare vars kontrakt gått ut och unga spelare som i och för sig kostat, men som ändå varit billigare än motsvarande äldre spelare. Det finns alltså inget att förlora. Mazzarri har precis allt att vinna.

3-4-2-1 i Napoli har blivit till 3-5-2 i Inter. Det har blivit det eftersom truppen i Diego Militos frånvaro inte innehåller någon anfallare som kan hålla fortet på egen hand. På sikt kommer dock Mazzarri att vilja ta sig tillbaka till sitt älskade 3-4-2-1. Det är tjänstefel att tro något annat. Och det är då som Inter kan gå för ligatiteln.

Målvakt – 8
Samir Handanovic har visat sig vara precis så bra som Inter hoppats när man lade drygt 20 miljoner euro på den som skulle efterträda Julio César. 29 år i passet innebär att slovenen utan vidare kan stå där i fyra-fem år till. Om nu inte ännu större klubbar som Barcelona, som varit och är sugna på Handanovic, går till full attack och lägger upp en hög pengar det inte går att säga nej till. För Inter kan säga ja till en försäljning. Klubben har tre intressanta unga målvakter utlånade – Bardi (Livorno), Belec (Olhanense) och Di Gennaro (Cittadella) – och det hade inte varit speciellt svårt att argumentera för att ”ett ungt Inter” skulle satsat på en ung Bardi, som imponerat stort under två säsonger i Serie B.

Januarinyförvärvet Juan Pablo Carrizzo (29) och veteranen Luca ”Mannen från Gorgonzola” Castellazzi (39) backar upp. Målvakterna är det här Inters främsta lagdel.

Backlinje -7
Världens bästa backlinje finns inte mer. Det var länge sedan Maicon-Lucio-Samuel-Zanetti gick hädan och först nu ser Inter ut att ha fått huvudet över ytan igen. Den där ”världens bästa backlinje” var, precis som demontränaren José Mourinho, något klubben var tvungen att ”driva ut” för att återigen kunna fungera. Mazzarri har tagit med sig Hugo Campagnaro (Napoli) som garant i den trebackslinje där Andrea Ranocchia börjar se bra ut igen, Juan Jesus får vem som helst att gråta och nestor Walter Samuel med ålderns och spelstilens rätt går mycket skadad.

Nye Wallace (Chelsea), Mazzarri-adepten Rolando (Napoli) och hemvändande Marco Andreolli (Chievo Verona) är Inters mittbacksalternativ. Det är en mittbacksbesättning som Mazzarri kommer att hitta rätt med. Tro inget annat.

Mittfält – 7
Det ser sådär ut på kanterna på Inters femmannamittfält. Jonathan eller egentlige vänsterspringaren Yuto Nagatomo till höger och någon i statiska duon Alvaro Pereira-Joel Obi till vänster. Illa, illa. Det ser oändligt mycket mer intressant ut centralt i banan. Och då menar jag inte Fredy Guarin, som med sin ”larger than life-mentalitet” tar avslut i vilket läge som helst, utan nye Saphir Taïder (Bologna), gamle Esteban Cambiasso och unga spelfördelaren Mateo Kovačić.

Precis innan säsongsstarten anlände Taïder är inget annat än ”nye Cambiasso” (33 just fyllda) och det skall bli ett nöje att se de båda gå parallellt när Inter ser till att fransk-algeriern får precis rätt utbildning. Taider är tuff, har fina fötter och ståtar med en fin speluppfattning. Alla vet vad universalgeniet Cambiasso kan och vi … älskar det. Jordfräsen Gaby Mudingayi, studsige McDonald Mariga och trötte Zdravko Kuzmanovic lämnar knappast avbytarbänken. Om de nu inte lämnar både klubb och land.

Anfall -7
Inter går i väntans tider. Man väntar på att Milito skall komma tillbaka från sin skada och hoppas att ungtupparna visar rätt attityd under tiden. Inter paxade tidigt Mauro Icardi (Sampdoria), tvekade inte att lägga mycket pengar (12,5 miljoner euro) och det betyder att Mazzarri, trots att han då representerade Napoli, gjorde tummen upp för affären. Icardi eller likaledes nye Ishak Belfodil (Parma) får sällskap av högerkantspringaren Rodrigo Palacio, mycket pålitlig målskytt för en egentlig kantspelare, eller vänsterspringaren Rubén Botta (Tigre). Och någonstans i ett inte optimalt konstruerat anfall gör Ricky Alvarez sin grej. Tekniken är det inget fel på, men den som en gång var den ”nye Kaka” är inte tillräckligt direkt i sitt agerande.

La chiave del successo - Nye tränaren Mazzarri missar inte det här. Det betyder inte att det blir ligatitel, utan att ett Inter i stor förändring slutar 4-5. Habilt. Mazzarri style it is.

Il dubbio - Ett ägarbyte är ett ägarbyte. Det går inte att förutse exakt vad som kommer att hända, men det finns all anledning att anta att det kommer att påverka negativt. Det är därför Mazzarri sitter där han sitter. Det är han som är garanten i en turbulent situation.

Total: 44/60

/Borell

Guida al Campionato – posto 15 – Atalanta

Klubben – 7
Antonio Percassi tog över Atalanta efter att Ivan Ruggeri hamnat i koma efter ett åderbråck (och sedermera dog) och dennes barn inte ville fortsätta faderns äventyr. Percassi, som gör sin andra sejour som Atalantas starke man, lovade inte guld och gröna skogar, men nästan. Hans Atalanta är en klubb som satsar för att på sikt ta sig ut i Europa igen. Det finns alltså pengar att handla för och det finns all anledning att tro att byggherren Percassi, som har en stark ställning i Bergamos näringsliv, kommer att få till den egna arena som är både mål och en del av vägen för att ta sig till Europa.

Percassi visade direkt vad han gick för. Först säker seglat genom Serie B och sedan (sommaren 2011) värvningen som slog ned som en blixt från klar himmel. Pierpaolo Marino (Avellino, Napoli, Roma, Avellino igen, Pescara, Udinese och Napoli igen), en av den italienska fotbollens allra bästa och mest respekterade sportchefer/klubbdirektörer, fick ett erbjudande han inte tackade nej till och skred till verket. Atalanta hade precis vunnit Serie B med Stefano Colantuono som tränare, men tvingades ta sig an återkomsten i högsta serien med inte mindre än sex minuspoäng. Den första Marino-säsongens tolfteplats var imponerande och alla väntade sig en uppväxling där succéspelare som Luca Cigarini, Maxi Moralez och Giacomo Bonaventura skulle gå från klarhet till klarhet. Så blev inte fallet. Den finfina tolfteplatsen (2011/12) blev till 15:e plats (2012/13) och Atalantas mycket stora beroende av argentinska centertanken Germán Denis imponerade inte alls.

Nu får vi sanningen om detta Atalanta. CaC har varnat för att det är oundvikligt att klubbdirektör Marino
för varje säsong agerar mer och mer som en president. Han tar helt enkelt väldigt stor plats när han gör sin grej och det vill till att ägaren accepterar det. Det normala är att ägaren/presidenten till slut inte accepterar när en klubbdirektör blir för potent och inget talar för att Percassi är annat än … normal. Hur som helst, det är i förhållandet Percassi-Marino vi kan utläsa framtidens Atalanta. Om det nu siktas mot Europa, är det då inte dags att försöka behålla några av de unga jättelöften man istället skickar iväg till större klubbar? Och om Europa är målet, låt vara på medellång eller lång sikt, då går det inte att sladda in på en ny femtondeplats.

Tränare – 7
Colantuono gör sin andra sejour i Atalanta och det är något med Bergamo och romaren som fungerar. Med Atalanta i Serie B ser han till att vinna uppflyttning och med Atalanta i högsta serien ser Colantuono till att fixa nytt Serie A-kontrakt. Vi var många som trodde att just tränarposten var något som klubbdirektör Marino skulle se till att ändra så fort tillfället var det rätta, men två säsonger senare sitter Colantuono fortfarande där. För mig är det självklart att Atalanta, om man vill utvecklas ytterligare och parkera på den övre tabellhalva som bär till Europa, måste sätta laget i händerna på någon annan än en habil tränare.

Målvakt – 7
26 år och redan sju säsonger som ordinarie. Ni som följer vet att det kan bara handla om Andrea Consigli och … (en gång i tiden) Buffon. Atalantas sista utpost är förvisso säkerheten själv, men det börjar också bli dags att fråga sig varför inte någon av storklubbarna lägger upp stora pengar för en målvakt som rimligtvis bara blir bättre och bättre. Kanske är det så enkelt att det är just nämnde Buffon han skall ersätta? Inter har gjort sitt byte från Julio César till Handanovic och vi alla vet att Milan inte är intresserat av att ge den ordinarie målvaktströjan åt någon som är så ung som 26. Atalanta bidar sin tid och ser fram emot Consiglis sjätte raka säsong mellan stolparna.

De uppbackande, veteranen Giorgio Frezzolini och gamla Acireale-keepern Ciro Polito, ser till att Atalanta förfogar över en av Serie A:s bästa målvaktsbesättningar.

Backlinje – 7
Bellini (33)-Stendardo (32)-Yepes (37)-Del Grosso (30) it is. Atalantas backlinje blir bara äldre och det är inget fel med det. Men, det är anmärkningsvärt att Marino Boys kommer till spel med en medelålder på 33 år.

Det kände självklart att Atalanta skulle vara på hugget när Mario Yepes (Milan) inte fick nytt kontrakt en timmes tågresa bort. Dels för att den colombianske hårdingen fortfarande är bra (Marino förstår det bättre än någon annan) och dels för att han är så härligt rutinerad. Till åren kommen alltså. Det är intressant att sätta Yepes och hans 37 år i perspektiv. Under slutet av 90-talet och början av 00-talet firade Atalanta stora triumfer med Massimo Carrera som riktkarl i backlinjen. Han var rutinerad när han kom och ”hur gammal som helst” när han lämnade. Atalanta fungerade utomordentligt under Carrera, men föll som en fura när han lämnade 39 år gammal. Yepes är en ny Carrera. Inte så att Atalanta måste falla den dag han lämnar, utan för att Yepes är en riktigt bra mittback som vet att vara chef. Det varken vet eller kan hetsige Guglielmo Stendardo, vek-när-det-gäller Stefano Lucchini (32) eller hemvändaren Michele Canini (28).

Allroundskicklige lagkaptenen Giampaolo Bellini (33) eller kanthjälpgumman Cristian Raimondi (32) till höger och rutinerade vänsterkantkrigaren Cristiano Del Grosso (30) eller nämnde Bellini till vänster om ett mittlås med Canini-Yepes låter riktigt bra. Men, Atalanta insisterar på den kantige Stendardo och kanske gör man rätt i det. Storebror Stendardo är ”ett fotbollssvin” som vet att inte ta några fångar och kanske är det just frånvaron av den färdigheten som gjort att Canini, som en gång lovade så mycket, inte fått spela i någon bättre klubb än ett halvknackigt Genoa. Vänsterspringaren Davide Brivio (25), ännu en hemvändare, nya rumänska högerbacken Constantin Nica och Daniele Capelli, jättefin men jätteskadedrabbad mittback, sitter på bänken.

Mittfält -7
Det är tre man och inte fyra som gäller på mitten för säsongens Atalanta. Det fyrmannamittfält som ståtat med kantspringare som Schelotto, Ferreira Pinto, Padoin, Maxi Moralez och Bonaventura finns inte mer. Istället är det en tightare, più stretto, trea som gäller med spelfördelare Luca Cigarini i centrum. Vakthundarna är två, superrutinerade Giulio Migliaccio och chilenaren Carlos Carmona.

Nyttige Riccardo Cazzola, oskolade Moussa Koné (Varese) och ungtuppen Daniele Baselli är mister Colantuonos alternativ på det nya tremannamittfältet.

Anfall – 6/7
Germán Denis har, på gott och ont, blivit viktig för det här anfallet. Han visar fullt ut varför det var rätt av Marino att en gång ta honom till Napoli, men det händer inte tillräckligt mycket eller tillräckligt bra saker där i kölvattnet på argentinaren. Tränaren har kommit fram till att det beror på spelsystemet, 4-4-2 och 4-4-1-1, och byter nu till 4-3-3 med bråkstaken Marko Livaja till höger och osar-av-klass Bonaventura till vänster om Denis.

Det sitter många spelare andra klubbar kunnat tänka sig på den svart-blå bänken. Fortfarande jättelovande Giuseppe De Luca, de båda januarinyförvärven Luigi Giorgi och Franco Brienza, skadedrabbade yrvädret Guido Marilungo och Serie B-succén Matteo Ardemagni (på väg bort) är en bänk som heter duga och ett bevis på att Atalanta har svårt att få till det där vid sidan av Denis. Man borde lyckas bättre med de unga anfallare klubben rattar. Hur intressant hade det t ex inte varit att se Manolo Gabbiadini spela bredvid Denis istället för bredvid Eder i Sampdoria? Och har verkligen unga spelare som Marilungo och De Luca fått chansen i Atalanta?

La chiave del successo - Först 41 ligamål och sedan 39. Atalanta måste göra något åt målskörden för att närma sig den övre tabellhalva som leder till Europa.

Il dubbio -Total: 41/60

/Borell

Guida al Campionato – posto 16 – Hellas Verona

Klubben – 7
Hellas Verona är tillbaka i högsta serien efter elva år och det är en återkomst som är hur intressant som helst. För i den del av Verona som är Hellas samsas en historisk piazza, en av den italienska fotbollens mest intressanta nya ägare och en klubbledning som räcker långt.

Maurizio Setti är presidenten som hela tiden får dras med snacket om att han gör saker och ting (och alltså även Hellas Verona) tillsammans med Gabriele Volpi, den italienske oligarken som äger La Spezia. Sant eller osant, Setti och Volpi är goda vänner och under det dryga år Setti haft Hellas har de båda vännernas klubbar ofta agerat … synkroniserat.

Sean Sogliano är sportchefen som efter sju år i familjens Varese valde Palermo som ny adress och efter några månader valde att sluta. Det gick helt enkelt inte att arbeta med Zamparini. Eller rättare sagt, Sogliano är en ”gammaldags” sportchef som inte accepterar att sportdelen av ett projekt petas på eller styrs av någon som inte är han själv. Med Sogliano vid rodret tog sig Varese från Eccellenza till play off till Serie A, ett bevis på vad som händer när man visar låter en av den italienska fotbollens bästa sportchefer jobba ifred.

Med Sogliano vid rodret och Setti som givare av de där förtroende har Hellas Verona ett utmärkt tillfälle att ta plats i Serie A. Sogliano vet hur man handlar utan pengar och han vet hur man handlar med pengar. Han vet också att inte göra Hellas Verona till en klubb som går någon av storklubbarnas ärenden och med nöd och näppe hänger kvar i högsta serien.

Tränare – 6
Utmärkt i de lägre serierna, men en katastrof i Serie A. Så har Andrea Mandorlinis tränarkarriär sett ut fram tills nu. Katastroferna i Atalanta och Siena skedde under överinseende av skickliga klubbdirektören Roberto Zanzi och handlade båda gångerna om nyutnämning. Mandorlini i Hellas Verona är allt annat än någon nyutnämning. Han tog över som tränare i ett utsatt läge i Serie C1 i november 2010, vann uppflyttning via play off redan första säsongen, föll i play off till Serie A andra och såg under den tredje till att Hellas återvände till Serie A efter elva år. En imponerande bedrift, där vi kunnat studera en tränare som med stor envishet hittat fram till det 4-3-3 som är hans.

Det där 4-3-3 är också det som till slut kan komma att fälla Mandorlini. Alla vet att klubbdirektör Sogliano, gammal försvarare precis som Mandorlini, har en faiblesse för 4-4-2. Och vad då bättre än att spela just 4-4-2 och det med Devis Mangia, avgående U21-förbundskapten och gammal parhäst från Varese? I skrivande stund går Mangia utan arbete och han gör det bara för att Sogliano bett honom om den tjänsten tills han fått bekräftat att Mandorlini anno 2013 kan eller inte kan träna i Serie A.

Målvakt – 6
Klubbdirektör Sogliano och målvakter är ett eget kapitel. I Varese lät han brassen Zappino plocka ordinarie tröjan av fransosen Moreau, i Palermo fick han inte den Sorrentino han ville ha och valde budgetgreken Tzorvas, och i Hellas Verona är det återigen utländska keeprar som gäller.

Det stod tidigt klart att Rafael skulle få svårt att vinna förtroendet i högsta serien. Brassens sex raka säsonger som ordinarie i en och samma klubb är ett gott betyg och 31 år låter som en perfekt ålder för en keeper som fortfarande är vig som en katt och räddar omöjliga mål. Sogliano var dock inte övertygad och hämtade bulgariska landslagets Nikolaj Mihajlov (Twente) mitt framför näsan på Fiorentina, istället för att ta Neto från Fiorentina. Sju centimeter längre, sex år yngre och några dussin landskamper ger Mihajlov första tjing på Hellas ordinarie målvaktströja. En ny utländsk keeper när man spelar Serie A för första gången på elva år låter inte som något segerrecept. Vediamo.

Tredjekeepern Nícolas är beviset på att det är utländska keeprar som gäller när Sogliano Jr. arbetar. Inte ens tredjekeepern får alltså vara italiensk. Dissen av den italienska målvaktsskolan har sällan varit tydligare.

Backlinje – 7
Fjolårets Cacciatore-Moras-Maietta-Agostini finns inte mer. Men, nästan. Det är bara fyraårskontrakterade Alejandro González (Peñarol) som skall tränga sig in och ta en ordinarie tröja. Om nu inte mister Mandorlini hamnar i ett läge där han börjar praktisera det 3-5-2 han testat under sommaren eller det 4-3-1-2 han kände på ifjol. Med tre man där bak är de båda ungtupparna Michelangelo Albertazzi och Matteo Bianchetti omedelbart mer aktuella för spel. Oavsett spelsystem är det González som skall leda Hellas backlinje. När han presenterades betonade gamle mittbacken Sogliano att uruguayanen angjort eftersom ”han vet hur man krigar”.

Mittfält – 7
Spelgeniet Jorghinho till höger och Emil Hallfredsson till höger om forthållare Simon Laner. Så såg fjolårets tremannamittfält oftast ut. Jorginho, hårt uppvaktad av storklubbar under sommaren, är den ende som står på planen när domaren blåser igång årets säsong. Och han gör det som en central figur. Jorghinho är ”den som skall göra det” och får jätterutinerade Massimo Donati (Palermo) och nye Ezequiel ”Jefecito” Cirigliano (River Plate) som vakthundar och bollvinnare när han vänder och vrider för att se till att Hellas dyrkar upp försvaren även i högsta serien.

Jorginho, motståndarförsvar-uppdyrkare-av-rang och kylig avslutare i ett, är en av de mest intressanta spelarna att följa i säsongens Serie A. 21 år gammal, ingen erfarenhet av högsta serien och viktiga mittmitt-rollen i ett nyuppflyttat lag. Det låter fullkomligt livsfarligt, om man inte sett Jorginho spela. Hans spelgeni gör att det inte handlar om något kamikaze-upplägg, utan medveten risktagning från en skicklig klubbledning.

Allroundskicklige Rômulo (Fiorentina) och Sogliano-bekantingen Paolo Grossi börjar på bänken.

Anfall – 7
Det är spännande att se sportchef Sogliano läsa ”situationen Cacia”. Det går att få bra med pengar för Daniele Cacia av storsatsande Serie B-klubbar, samtidigt som denne inte varit i närheten av att leverera när han fått chansen i Serie A (Fiorentina och Lecce). Tidigare ”synder” står alltså mot det faktum att Cacia sakta men säkert blivit allt bättre under sejourer i Reggina, Piacenza, Padova och Hellas Verona. Hans fjolårssäsong var fantastisk och det går att argumentera för att han först nu, 29 år gammal, är tillräckligt mogen för att kunna mäta sig med försvararna i Serie A. Den kvalificerade gissningen är att Cacia stannar, men det är viktigt att komma ihåg att de bästa sportcheferna alltid vet när det är dags att sälja. En misslyckad Serie A-säsong kan påverka Cacia negativt och därmed trycka ner det värde som finns här och nu.

Cacia kommer inte med någon Serie A-garanti, men det gör Luca Toni (Fiorentina). Han fortsätter att tråckla in bollarna och älskar att ligga där som centertank längst fram. Det borde gå att spela honom tillsammans med ”fjolårs-Maradona” Cacia, men om tränaren väljer annorlunda är den superduperkvalificerade gissningen att Toni går före Cacia. Fjolårets sju ligamål i Fiorentina har stora möjligheter att bli fler den här säsongen. En fullt ut ordinarie tröja och kantspelare som släpper bollen hellre än en viss Cuadrado talar för det.

Tre man längst fram och det är hög fart och förmåga att utmana som gäller på kanterna. Bosko Jankovic (Genoa), skadedrabbad och hög klass, vill göra det och har att knuffa undan Martinhos tekniska vänsterfot, nyttige Juan Goméz, nya U21-högerkantspringaren Jacopo Sala (Hamburg SV) och universalanfallaren Alessandro Sgrigna. Vice centertanken Samuele Longo (Espanyol) sitter på bänken så länge Toni är hel och inte spelar något annat en tre man längst fram.

Daniele Ragatzu (Pro Vercelli) är hemma och vänder.

La chiave del successo - Sogliano har tre saker att sätta – tränarsituationen, målvakten och Cacia eller inte. Sogliano Jr. kan sina saker.

Il dubbio - Toni går sönder och Cacia hänger med hakan? Det är ett scenario som inte är speciellt svårt att skriva under på. Det är ett scenario som innebär stora problem för Hellas.

Total: 40/60

/Borell

Guida al Campionato – posto 3 – Milan

Klubben – 8
Det finns frågetecken kring Milan. Med tanke på att huvudrollsinnehavarna hunnit bli rejält gamla är det kanske inte så konstigt, men det är inte deras höga ålder som bekymrar mest. Det som bekymrar är Milans oförmåga att på allvar täta de springor som finns i lagbygget och klubbens insisterande på att man ”satsar ungt” och har ”något oerhört spännande på gång”.

”Ett ungt Milan” är bara något som Adriano Galliano, främste spin doctor i il calcio, tar till när Silvio Berlusconi inte vill eller kan lägga tillräckligt med pengar på fotboll kontra familjen Berlusconis andra åtagande (Mediaset, Mediolanum, Milan, Mondadori). ”Unge” Stephan El Shaarawy (-92) var inte viktigare att han kunde få bli ”dödad” av Mario Balotelli och vad skall man egentligen säga om de andra unga spelarna? Bartosz Salamon (Sampdoria) hann inte sätta dobbarna på Milanello innan han var avpolletterad, Riccardo ”nye Kaka” Saponara (Empoli) kommer att gå samma väg, Andrea Poli (Sampdoria) är för statisk för att leverera när motståndet är som bäst, Gabriel (-92) går skadad, Jherson ”nye Zapata” Vergara (-94) ser ut att bara vara just ”nye Zapata” och N’Baye Niang (-94) är bara ännu en ”El Shaarawy-ätare”. Kvar har vi Mattia De Sciglio (-92), som ifjol plockade åt sig den ordinarie vänsterbackströjan och ser hur bra ut som helst. Men, han fanns där utan att detta Milan skulle börja prata om ”ett ungt Milan”.

Tränare – 8
Massimiliano Allegri kvar i Milan handlar om total lojalitet mot den klubbdirektör (Galliani) som håller honom så högt, en förvånansvärt stor tro på ett projekt som inte imponerar speciellt på utomstående eller insikten att klubbledningarna i hårt uppvaktande Roma och Napoli inte på något sätt kan mäta sig med Silvio-Galliani-Braida.

Under sin tid i Cagliari kom Allegri fram till att hans 4-3-1-2 håller även när det ställs mot de allra bästa. I Milan har 4-3-1-2 ibland blivit till 4-3-2-1, men den där fyran och den där trean är desamma. Det hade varit intressant att se hur Allegri agerat om han fått riktigt bra spelare och inte hela tiden tvingats till ”smarta” lösningar och att koka soppa på den spik som spin doctor Galliani är mästare på. För faktum är att Allegri inte har ett bättre ordinarie spelarmaterial i backlinjen och på mittfältet än vad han hade i Cagliari. Absurt, men sant.

Målvakt – 7
”Det unga Milan” är inte speciellt intresserat av unga keeprar. I alla fall inte i representationstruppen. Filippo Perruchini (-91) bidar sin tid i Lecce i Serie C1, Riccardo Piscitelli (-93) är röd och gul i Benevento och nämnde Gabriel kör rehab på Milanello. Istället är det Christian Abbiati (36), en gång jämn säsong efter säsong men sedan två säsonger besynnerligt ojämn, som gäller och han sällskapas av Marco Amelia (31) och nygamle Ferdinando Coppola (36). Milans målvaktsbesättning är oändligt rutinerad, men det är svårt att vara jätteimponerad.

Backlinje – 7
En gång i tiden handplockade Milan spelare till en backlinje man ville göra till bäst i världen. Idag är det något helt annat som gäller. Älska Bosman-spelare och älska backar som är tillräckligt bra, istället för bäst. Om man har sett Tasotti-Costacurta-Baresi-Maldini, då gråter både hjärta och hjärna när man ser en röd-svart backlinje med spelare som Philippe Mexès (Bosman), Cristián Zapata (billig) och Luca Antonini (egen produkt). Men, nu är det nya tider och Abate-Silvestre-Zapata-De Sciglio it is.

Det är långt ifrån så bra det kan vara, men det går i alla fall åt rätt håll. Abate (egen produkt/tillräckligt bra), Silvestre (tillräckligt bra/dyr i en akut skadesituation) och Zapata (tillräckligt bra/billig) är egentligen inte några Milan-spelare, men de är … tillräckligt bra. Ute till vänster ser De Sciglio precis lika bra ut som … Maldini. Det går åt rätt håll igen, trots att underskattade Mario Yepes (Atalanta) lämnar och att spin doctor Galliani inte alls får loss Gabriel Paletta (Parma). Skadedrabbade och underskattade Daniele Bonera, omskolade mittfältaren-som-blivit-vänsterback Kévin Constant, nämnde Vergara och Cristian Zaccardo nöter den röd-svarta bänken.

Mittfält – 7/8
Lika sorgligt som det är att se en röd-svart backlinje som är ljusår från saker och ting, lika sorgligt är det att se det röd-svarta mittfältet. Nästan. För det finns potential när Galliani osentimentalt skickar iväg trotjänaren Massimo Ambrosini (Fiorentina) och bygger något som bygger på annat än känslor. En allt bättre Riccardo Montolivo distribuerar boll, dock inte på något sätt i närheten av sättet företrädaren Pirlo gjorde det på, med två av motorsågsmassaker-mittfältaren Nigel De Jong, fjolårsmisshandlade Antonio Nocerino, på-stället-mannen Andrea Poli (-89) och taktiskt inte helt fulländade bollvinnaren Sulley Ali Muntari.

Raiola-adepten Urby Emanuelson (Fulham) är hemma och vänder och Mathieu Flamini (kontrakt gått ut) lämnar landet.

Anfall – 8
Det ser inte bra. För att vara Milan alltså. Spelarna klubben vill få iväg (Robinho) lämnar inte och ställer till det när spelare skall handlas (Tévez). Och spelarna man vill få in (Tévez, Honda och Ljajic) har man inte råd med. Giampaolo Pazzini är löken på laxen i den situationen. Han är ingen Milan-anfallare (jämför Inzaghi, ok) om klubben skall vara så bra man kan vara och det är dessutom oroligt i Pazzinis kreativa släptåget. El Shaarawy pallade inte Balotelli och jublar inte heller när han får syn på den mohikan som är Niang.

Balotelli är en garanti, både vad gäller mål och det uppträdande som bara är hans, oavsett om han ligger ensam längst fram eller bakom eller bredvid Pazzini. Det kan man inte säga om Kevin Prince Boateng, som sedan han ligger bredvid en viss Melissa Satta presterar så dåligt att Milan skulle sälja honom om någon bara kom med ett bud som var … tillräckligt bra.

Ju mindre vi pratar om Bojan (Ajax) och hans sejour i Italien, desto bättre. Han är out och kan oltrealpi slalomåka genom holländska försvar, äta tomater som är hur-artificiella-som-helst och oroa sig över att den där Atlantvallen inte kommer att hålla.

La chiave del successoSpin doctor Galliani har fortfarande åtta dagar på sig att förbättra ett Milan som kommer att gå bra, men som inte kan vinna ligatiteln.

Il dubbio – När Milan har varit riktigt bra har man alltid ståtat med ett spelgeni som länkat mittfältet med anfallet. Det finns ingen Schiaffino, Rivera, Savicevic eller Pirlo i det här Milan.

Total: 45/60

/Borell

Guida al Campionato – posto 2 – Napoli

Klubben – 8
Aurelio De Laurentiis går all in efter att ha plockat på sig 64 miljoner euro för Edinson Cavani (Paris SG), valt Rafael Benítez (Chelsea) som ersättare till Walter Mazzarri (Inter) och beslutat sig för att det är nu eller aldrig som gäller. Filmmogulens fotbollsklubb har gått med en inte-alls-så-dum vinst sedan han lade beslag på konkursboet Napoli sommaren 2004. Det har gått så bra att filmbusinessen som var utgångspunkten för hans äventyr i fotbollen numera överskuggas rejält av De Laurentiis äventyr i just fotbollen. Namnet De Laurentiis är film, men verklighetens ADL är bara mer och mer fotboll.

Efter fyra säsonger med Mazzarri vid rodret är det Benítez som står står där. Han ville, precis som vanligt, ha med sig en stor stab. Amedeo Carboni, som arbetade med Benítez i Valencia, var tänkt som ”skuggsportchef” till Riccardo Bigon, men De Laurentiis tyckte annorlunda och orkade hålla emot. Men, ingen Carboni betyder inte nödvändigtvis lugn och ro för sportchef Bigon.

Benítez entré vid foten av Vesuvius innebär inte mindre än fyra viktiga pjäser hos en och samma agent. Manuel García Quillón är inte bara agenten Benítez rådgör med, han rattar också trion Albiol-Cellejón-Reina. På ”andra sidan Benítez” har Napoli ett problem som heter duga, på ”den här sidan Benítez” vet både Bigon Jr. och De Laurentiis att för många ägg i en och samma korg alltid är en chansning.

Tränare – 8
Man vet vad man får när man väljer Benítez som tränare. Fyrbackslinje, 4-2-3-1 och en ständig fundering kring om det är så att cupframgångar är en främsta gren som per definition slår ut förmågan till seger i ligan. Ligaseger eller inte, Benítez bygger stabilt.

Målvakt – 7
José Manuel Reina, straffexperten vars karriär väl var slut? Eller var den inte det? Den positiva tolkningen är att Reina gör en ”Konsel anno ’97″ och slutar som säsongens bästa Serie A-keeper efter att ha varit ett nyförvärv som övertygade få. Den negativa tolkningen är att Reina står där istället för Morgan De Sanctis (Roma) och nye Rafael (Santos) bara för att han tillhör en viss spansk agent. Halvfullt eller halvtomt? Bara att välja. Vad jag säger? Reina är inte lika bra som Konsel, men har större personlighet och därmed klart större potential än De Sanctis.

Fjolårets andrekeeper Antonio Rosati (Sassuolo) lämnar till Rafael och ingen napolitano gråter över det.

Backlinje – 7/8
Campagnaro-P. Cannavaro-Aronica finns inte mer. Istället är det fyrbackslinje och vad som verkar vara en Cannavaro-vägran som gäller från nye tränaren Benítez. Även om ingen i fjolårets ordinarie bakre trea inte kommer att spela är det inte gjort i en handvändning att byta från tre- till fyra man där bak. De fyra trebackslinjesäsongerna alla Mazzarri blir en svår nöt att knäcka för den nye tränaren och är i sig ett argument för att detta Napoli inte kan vinna ligatiteln den här säsongen.

Med tanke på att det ”bara” finns två mittbacksplatser är jag förvånad över hur Benítez ser på saker och ting. Visst, han vill få in sina gubbar, spelare han tror på. Albiol (Real Madrid) är en klockren värvning på flera sätt – ganska billig, Benítez man, rutin från storfotbollen och förmåga att spela både mittback och tillbakadragen innermittfältare. Men, varför är det ett måste att lyfta in ännu fler mittbackar när det finns/fanns mittbackar vid namn Paolo Cannavaro, Federico Fernández, Miguel Britos och Gamberini (som försvann vidare till Genoa)? Hur kan inte lillebror Cannavaro vara ”Benítez Jamie Carragher”? Och varför gör han inte Britos till sin Agger? Det är svårt att se att spelare som Martin Skrtel (Liverpool) och Nicolás Otamendi (Porto) skulle göra det bättre än en Benítez-klappad PC eller eller -knådad Britos.

På kanterna skulle Napoli kunna komma starkare. Maggio backas upp av Giandomenico Mesto till höger och ute till vänster är det Colombia som gäller med antingen Pablo Armero eller den tidigare så ifrågasatte Juan Camilo Zúñiga, ivrigt uppvaktad av Juventus och en av mercatons mesta följetonger.

Mittfält – 8
Gökhan Inler och Valon Behrami börjar som ordinarie på det tillbakadragna innermittfältet. En spelare som inte på något sätt känns som en vinnare och inte verkar vara tillräckligt elak, en spelare som är beredd att gå över lik. Det skulle kunna vara en ”perfekt kombination”, men den övertygar inte mig. Det är något med Inler som inte ger mig någon ro. Bättre då att spela Blerim Dzemaili, som ju har en tendens att överraska positivt och inte negativt som sin landslagskollega. Mazzarri gillade att använda den underskattade Dzemaili ett steg framåt i banan, men Benítez verkar inte se det så.

Bålgetingen Walter Gargano (Inter) är hemma och vänder och skadedrabbade Marco Donadel (klubb ej klar) är på väg bort.

Med Maggio och Armero ett steg nedåt i banan och Zúñiga på väg bort (Juventus?) är det nytt blod på kanterna i säsongens Napoli. Callejón (Real Madrid) till höger och Dries Mertens (PSV Eindhoven) till vänster. Oavsett vad dessa båda herrar har åstadkommit tidigare, är det två spelare som skall göra det för första gången i il calcio. Det finns lättare uppgifter. Det skulle inte förvåna om Napoli avslutar säsongen med Goran Pandev till höger och Lorenzo Insigne till vänster. Så svår är nämligen den italienska fotbollen och Benítez och Napoli får vara nöjda om en av de två nya kantspringarna lyckas.

Mitten är Marek Hamsiks jaktmarker. Slovaken i mitten på det offensiva mittfältet i ett 4-2-3-1 borde betyda att han ligger något mer centralt än vad han gjorde till vänster på det offensiva mittfältet i 3-4-2-1. Hamsiks förmåga att ta sig fram till avslut från sin position på det offensiva mittfältet är unik och ligamålskyttet 9-9-12-11-9-11 under de sex säsonger vid foten av Vesuvius ett bevis så gott som något annat på Hamsiks storhet.

Vänsterspringaren Andrea Dossena (Torino?) är på väg bort.

Anfall – 8
Gonzalo Higuaín. Fjorton bokstäver som avgör Napolis säsong. De Laurentiis-Bigon-Benítez hade till slut inga problem att spöa först Juventus och sedan Arsenal för att plocka den spelare som har så mycket gemensamt (Argentina-Frankrike) med en viss Trézéguet. Eller inte. Higuaín känns inte alls lika vass i straffområdet som Trézéguet, utan snarare icke-hänsynslös alla Fonseca. Ni kommer ihåg Daniel Fonseca? Först Cagliari, sedan Napoli och till slut Roma och Juventus (ridå). Han hade klassen där han tassade fram, men var inte tillräckligt hänsynslös. Där de bästa vräkte sig fram och inte tog några fångar, var Fonseca inte alls lika hänsynslös. Resultatet? Varken hans Napoli eller Roma i närheten av ligatiteln och tiden i Juventus bara beviset på att han inte alls räckte till på den allra högsta nivån. Jag får Fonseca-vibbar av Higuaín och tror att någon annan behöver göra typ lika många mål som han för att detta Napoli skall leverera den önskade ligatiteln. Ni som följer vet att jag ser Alessandro Matri (Juventus) som en perfekt vice Higuaín. Eller som en av två anfallare om Benítez beslutar sig för två man längst fram. Jag är övertygad om att Matris uppoffrande och effektiva anfallsspel skulle kunna tippa vågen till Napolis fördel. I skrivande stund återstår tio dagar av mercaton. Vediamo e speriamo, men det mesta talar för Duvan Zapata (Estudiantes).

Anfallsreserven Emanuele Calaiò (klubb ej klar) ersätts av någon av alla de som radats upp som vice Higuaín – Jackson Martinez (Porto), nämnde Matri och nu senast Zapata. Argentina har givit Napoli stora framgångar genom historien, både spelare och tränare, men den här gången borde man valt Italien. Napoli borde ha valt Matri framför Zapata.

La chiave del successo - Detta Napoli måste bida sin tid och inte kräva ligatiteln av ”det spanska Napoli” under första säsongen. Tålamod är a och o. Och tålamod kan leda till ligaguld 2014/15.

Il dubbio - Tre man i backlinje under hela Mazzarris tid och nu fyra man. Benítez petar alltså på Napolis ryggrad.

Total: 46/60

/Borell

IMG_3753

Il Centro Sportivo Paradiso – det för evigt förlorade paradiset

Det är en mulen höstdag i Neapel. Längs gatan har min farbror Vincenzo precis parkerat sin vita och kantstötta Renault. Det regnar inte, men kondensen känns i luften och molnen hänger tunga över hustaken och gatorna med den spruckna asfalten.  Jag är elva år gammal och precis så entusiastisk som den unga åldern antyder. Vi ska snart sätta oss i bilen och åka och se Napoli träna. Jag ska äntligen få se Stefan Schwoch och de andra spelarna i det Napoli, som samma säsong – under Walter Novellinos styre – kommer ta klivet upp i Serie A.

Träningsanläggningen ligger i kvarteret Soccavo, precis norr om Fuorigrotta, där Stadio San Paolo står stadigt. I slutet av Via Vicinale Paradiso uppenbarar sig en stor blåmålad järngrind. Bakom den där grinden och de enormt höga murarna ligger det – Il Centro Sportivo Paradiso – Napoli’s högkvarter sedan 1977. Utanför grinden är det fullt med folk och trots att farbror Vincenzos Renault är långt ifrån stor så är det med nöd och näppe han hittar en ledig yta att parkera på mellan de tätt stående bostadshusen. Grinden har nu rört sig åt sidan och välpolerade bilar anländer och försvinner in bakom muren. Många av rutorna är tonade så det är svårt att urskilja vem som sitter bakom ratten på de bilar som bestämt susar förbi. Bland de sista bilarna som dyker upp är en svart Mercedes.

- ”Titta där, Antonio!” – säger min farbror. Jag försöker göra mig så lång det bara går och genom glasrutan på bilen ser jag en äldre herre.  – ”Det där, Anto’, var Carlo Iuliano, presschefen, han är tillsammans med massören Salvatore Carmando den enda som är kvar från eran med Maradona”.

Från det år Napoli flyttade sitt operativa- och sportsliga säte till Soccavo skulle det dröja tio år innan den första titeln, Scudetton 1987, erövrades. En titel och en ligaseger som Neapel och hela södra Italien hade väntat på i närmare ett sekel. Tio år där allt som berörde SSC Napoli planerades och utfördes från innandömet på Centro Sportivo Paradiso – och jag skulle äntligen få ta en titt bakom kulissen.

Direkt till vänster sitter portvakten i sin lilla vita kur och röker en cigarett, han välkomnar mig, min farbror och ytterligare ett tiotal personer till som genom kontakters kontakter lyckats få tillgång till träningen. Gräset på planen är trots avsaknaden av solsken bedårande grönt och välklippt. Det är ingen stor anläggning, en fullstor plan samt en mindre längre bort i ena hörnet av den ringmur som omgärdar oss.  På ena långsidan breder en läktare med röda och blåa plaststolar ut sig. Där bakom de välansade växterna och träden skymtar också huvudkontoret och byggnaden där några av spelarna övernattar tills en egen bostad har ordnats. Nere i foajén står ett mäktigt biljardbord på den mörkblåa golvmattan. Halva väggen är prydd i en vacker mörk träpanel.

Vi följde träningen från läktaren under en dryg timme. Ovanstående är det jag kan komma ihåg från mitt första besök på Centro Sportivo Paradiso.

Det var inget utöver det vanliga. En enkel anläggning som fyllde de behov som en fotbollsklubb under den här perioden krävde. Jag minns känslan av att gå på samma mark som där det där Napoli som vann. Där det Napoli som jag fått se om och om igen på VHS, spenderade varje dag, tränade, formades och sammansvetsades. Trots att tio år hade passerat sedan dess var det svårt att inte svepas in i den där magin, att föreställa sig Diego, Alemao, Careca och de andra vandra fram och tillbaka mellan omklädningsrummen och planen.

Det jag inte visste då var att bara dryga fyra år senare skulle allt krackelera. Ett oundvikligt sönderfall som likt en magmakammare hade legat och jäst i tio års tid. Baksmällan som ärvdes från de framgångsrika åren med Maradona var enorm. För att hålla sig flytande blev Napoli så sakteliga tvungna att göra sig av med den ena kvalitetsspelaren efter den andra. Ciro Ferrara och Fabio Cannavaro vara två av dessa. Pengarna från försäljningarna möjliggjorde att Napoli åtminstone finansiellt – kunde leva vidare några säsonger till.

År 2004 tar det stopp. Trycket i den där kammaren är inte längre hanterbart. Efter misslyckade intåg av nya presidenter som Salvatore Naldi och Giorgio Corbelli står Napoli utan en stark ledare och framför allt utan pengar. Obetalda skulder på uppemot €64 M deklarerar konkursförvaltaren Nicola Rascio lågmält, samtidigt som han sakligt förklarar att ”la Societá Sportiva Calcio Napoli non c`e piú”.

Åklagarmyndigheten i Neapel startar en utredning gällande ekonomisk brottslighet, förskingring och olaglig konkurs. Det ingen riktigt hade kunna föreställa sig var att just den utredningen blev startskottet till det som snabbt skulle bli ett ovärdigt och makabert slut för il Centro Sportivo Paradiso. Finanspolisen bryter upp låset till den enorma blåa porten där jag för knappt fyra år tidigare stod och väntade på att bli insläppt. Datorer, pärmar och mappar beslagtas från samtliga kontor på anläggningen.

När man lämnar området står porten på glänt. Ett misstag som skulle visa sig ödesdigert.

IMG_3726

Det har idag gått nästan 15 år sedan jag för första och enda gången besökte il Centro Sportivo Paradiso. Tio år har passerat sedan låsen klipptes och utredningen startade. För tre år sedan, 2010, dömdes tillslut Corbelli och Ferlaino för en rad oegentligeter i samband med konkursen 2004.

Där och då slutade den korta men smärtsamma versionen om Napolis förfall och det som sedan skulle bli De Laurentiis korståg tillbaka till någon form av forna glas. Men någonstans på vägen glömdes historien bort och il Centro Sportivo Paradiso hamnade i ett slags limbo mellan Giorgio Corbelli’s paraplyföretag och en nystartad förening som i så stor mån som möjligt hade för avsikt att klippa banden med det där ”gamla Napoli”.

Igår bestämde jag mig för att åter ta mig till Soccavo och den där frälsta och mytomspunna träningsanläggningen – och det är med sorg i hjärtat jag måste berätta att det som en gång kallades för ”il paradiso” – paradiset – idag inte är något annat än ett skändat inferno.

IMG_3739

Den vita kuren där portvakten satt och rökte är oigenkännlig, någon har med stora bokstäver klottrat ”non entrare” – gå ej in. Så här i efterhand kanske jag borde ha lyssnat till den uppmaningen. Skyddat de minnesbilder av ett Napoli som inte längre finns. Behållit synen av en plats där heligheten och historien kallt lämnats åt sitt oförsvarade öde.

IMG_3772

Naturen har våldsamt och skoningslöst, åter tagit anspråk på den mark och jord som en gång manipulerats för att passa ett högre syfte. Inuti omklädningsrummen är förstörelsen total, kablar och rör har slitits loss för att inbringa något öre i skrotpeng. Spåren av missbrukare ligger tydliga på de spruckna kakelgolven. I ett av rummen finns det fortfarande rester av tidningsurklipp, andra artiklar och bilder på väggen. Som ett förlorat altare. Det mesta av bilderna och tidningarna är sönderrivna och askan yr runt i luften som ett levande spår från när de brändes av inkräktare som troligtvis behövde värme.
IMG_3740
Några av bilderna och texterna går fortfarande, likt hieroglyfer, att tyda. Det är material ändå från slutet av 70-talet och tiden med Beppe Savoldi till de sista andetagen i slutet på säsongen 03/04 med Dionigi, Vidigal och Montervino. Det är en skrämmande känsla att vandra omkring i ruinerna av det som under ett par säsonger var Italiens och ett av Europas allra bästa fotbollslag. Det är inte utan att man blir påmind om hur skört det verkligen kan vara där uppe på toppen av världen.  En bit in i byggnaden ligger det som är kvar av duscharna, i ena hörnet står ett naket och torrlagt bubbelbad och jag kommer på mig själv att le när jag föreställer mig Diego och de andra sjunka ner i det ångande och bubblande vattnet. Det slår mig där och då att Maradona här – innanför paradisets murar – troligtvis spenderat mer tid under sin fotbollskarriär än någon annanstans.
IMG_3737
Passagen som leder från omklädningsbyggnaden till kontorsbyggnaden är så igenvuxen att jag blir tvungen att krypa igenom ett hål i buskaget. De stora träden och växtligheten har helt tagit över fasaden framför byggnaderna och skylten med Napoli’s namn och logga är knappt synbar genom de mörkgröna bladen.

IMG_3751

Det har brunnit inuti foajén där jag minns att biljardbordet en gång stod. Den blåa golvmattan är i någorlunda bättre skick än taket och på väggarna är träpanelen märkligt oförstörd. Trappan som leder upp till övervåningen där nyanlända spelare inkvarterades har tappat all puts och armeringen hänger från underredet som en tydlig varning.

IMG_3758

Varje rum har sin egen toalett och överblickar den igenvuxna träningsplanen och de solblekta plaststolarna. I slutet av korridoren ligger några kontor, på golvet en officiell matchkalender från Lega Calcio. Säsongen är 1996/97.

IMG_3749

Innan jag lämnar il Centro Sportivo Paradiso så sätter jag mig ner på en av de stolar som fortfarande inte angripits av vassa buskar som tränger upp igenom asfalten och lättbetongen. Jag reflekterar över tragiken i det jag nyss bevittnat. Att en så tydlig del av Napolis historia har förvaltats på ett ovärdigt och ledsamt sätt. Samtidigt så är det tyvärr inte förvånande då den Italienska klubbägarstrukturen inte är starkare än den styrande presidenten.

IMG_3764

När la Societá Sportiva Calcio Napoli föll – föll även il Centro Sportivo Paradiso. I uppbyggnadsprocessen av det nya Napoli var man allt för koncentrerade på framtiden, för att sätta sig ner, och försöka rädda ett rostigt arv från en förfluten era.

Det kommer aldrig mer bubbla i badkaret där Maradona en gång kopplade av. Ingen ny tränare kommer någonsin att sätta ut koner på den plan där mästare som Bianchi, Bigon och Lippi grubblat taktik. I korridorerna och rummen där Allodi, Marino, Iuliano och Moggi smed planer kommer lyset aldrig mer att tändas. I receptionen under Napoli’s stolta emblem kommer ingen att hälsas välkommen.

IMG_3760

Il Centro Sportivo Paradiso är för evigt förlorat, när himlen förvandlades till skärselden blev inget utöver ruinerna kvar. När templet och artefakterna nu är borta är det bara minnena som kommer att bestå. Illusioner och påminnelser om det stora och framgångsrika Napoli som under en helig period styrdes från det där paradiset bakom muren.

En epok vars hem förtjänade ett annat öde.

IMG_3762

/Abizzo

Km d’Amore Sud #9 – Furia Furino, mannen från Ùstica

Det nionde avsnittet, som i symbolikens namn egentligen skulle vara det åttonde. Vi tar båten de sju, åtta milen till Ùstica. Det Ùstica som inte finns med på kartorna. Det Ùstica som frambringade Giuseppe Furino, den mest konkrete av allt konkret och som hann med mycket innan han la skorna på hyllan. Åtta ligatitlar och en intaktissimo sud-dialekt, bland annat.

Super Sweep – om att vinna tillsammans

Mapei_Roubaix96_cover

Det finns få saker som är så lätt att leva med som den totala hopplösheten. Apati. Townes Van Zandt sjöng lite om det där i Waiting Around To Die, han sjöng om sin bästa vän codeinet och hur de tillsammans skulle vänta in döden. Han var ingen utbildad livscoach, Townes.

Det finns få saker som är värre än att känna att man kan uppnå någonting och sedan inte ens få chansen att göra det. På Paris-Roubaix 1996 var Andrea Tafi och Gianluca Bortolami med om just det.

– Jag förstår inte attityden. Det är galen patriotism och journalistik från en annan era, det var trots allt ett italiensk lag som vann Paris-Roubaix i söndags.

Giorgio Squinzi, byggpamp och huvudsponsor av Mapei-stallet, var arg på de italienska tidningarna. Dagen innan hade superstallet tagit en trippel på Paris-Roubaix men journalisterna på sportsidorna var inte nöjda, de var upprörda över att vinnaren hette Johan Museeuw och inte Andrea Tafi eller Gianluca Bortolami.

Med några kilometer kvar till mållinjen på velodromen i Roubaix låg trion Museeuw, Bortolami och Tafi ensamma i täten. Av de tre lagkamraterna var belgaren Museeuw kaptenen och stjärnan, det var också han som fick Squinzis stöd när det ringde i bilen hos sportdirektören Patrick Lefevere.

– Squinzi ringde mig på biltelefonen och sa att Johan borde vinna. Det var ett beslut som vi hade tagit ändå. Alla som vet någonting om det här laget och den här sporten förstår hur mycket Johan gjort för oss.

Giorgio Squinzi

Giorgio Squinzi

Lefevere förde budskapet vidare till cyklisterna och Bortolami fick i uppgift att hålla ett extra öga på Tafi, som hade svårast att acceptera läget. Deras bråk plockades upp av TV-kanalen Italia 1: ”Andrea, försök inte med någonting, Johan måste vinna”, sa Bartolami till Tafi som svarade, ”Jag vill bara komma tvåa, men inte ens det kan du låta mig göra”.

1. Johan Museeuw 2.Gianluca Bortolami 3. Andrea Tafi. Så ville Giorgio Squinzi ha det och så blev det. Alla gjorde segergest när de passerade mållinjen men ni vet hur det är med skenet, det kan bedra.

– Jag är glad över att ha gått i mål tillsammans med två mästare som Museeuw och Bortolami. En vinst hade kanske varit för mycket att önska då Johan är en vinnare som förtjänar segern men jag hade gärna tagit andraplatsen. Bartolami gick dock inte med på det. Chefen sa åt mig att ligga trea när vi gick in i velodromen så jag höll mig där, nästa gång kanske det blir annorlunda men just nu är det svårt att dölja mitt missnöje, sa Tafi efter loppet.

– Det var ett jobbigt beslut, helt klart. Alla vill vinna Paris-Roubaix och Johan har lovat att han kommer hjälpa mig i framtiden som tack för hjälpen jag gav honom idag, sa Bortolami.

Enligt Johan Museeuw och Patrick Lefevere spelade det omtalade telefonsamtalet, och det efterföljande beslutet, egentligen ingen roll – Museeuw hade gått segrande ur tävlingen hur som helst.

– Att låta loppet avgöras i en spurt hade inte varit rättvist med tanke på det arbete alla lagt ner. Sedan 1993 har Johan gjort ett enormt jobb för det här laget och det vet alla om. Idag hade han chansen att cykla ifrån de två italienarna men visade respekt genom att inte göra det, sa Lefevere.

Ungefär här tar historien om Paris-Roubaix 1996 slut, de flesta är överens om att Giorgio Squinzis samtal till Lefevere var avgörande för utgången. Men, vi måste ge Squinzi själv sista ordet. När kritiken mot honom var som störst avfärdade han Lefeveres telefonstory som lögn.

– Om det var upp till mig hade de tre gärna fått göra upp i en vanlig spurt. Det var deras eget beslut att låta Museeuw vinna. Jag försökte ringa Lefevere men kom inte fram, hans biltelefon fungerade uppenbarligen inte korrekt.

***

Andrea Tafi undrade ju om det skulle bli ”annorlunda nästa gång?”. Det blev det. 1999 vann han Paris-Roubaix framför lagkamraterna Wilfried Peeters och Tom Steels. Mapei-stallets tredje och sista trippel på Paris-Roubaix.

***

Det här har ni koll på, men, Giorgio Squinzi är för tillfället aktiv inom fotbollen. Han äger Serie A-nykomlingen Sassuolo som inte helt oväntat har Mapei-loggan på bröstet.

***

De tre Mapei-cyklisterna cyklade på varsin Colnago C40. Mapei-stallet och Colnago hade ett enormt framgångsrikt samarbete under många år. Mer om det någon annan gång, kanske.

***

När den franska senaten i år släppte namnen på de cyklister som visat spår av EPO under Tour de France 1998 var Andrea Tafi ett av namnen. Johan Museeuw berättade förra året, som en av de första 90-talscyklisterna, att dopning var en ”normal del av livet” under hans karriär.

– Om vi inte är öppna att gräva i det förflutna är det svårt att gå framåt.  Folk behöver komma fram och be om ursäkt för att öppna upp för en renare framtid, sa han då.

***

Inför årets cykelsäsong skrev jag en text om att gräva gropar och hålla huvudet högt. Ingen har skrivit och sjungit bättre om gropar än tidigare nämnda Townes Van Zandt. Cykelsporten gräver fortsatt lite för många av sina egna.

”We all got holes to fill
And them holes are all that’s real
Some fall on you like a storm
Sometimes you dig your own
But choice is yours to make
Time is yours to take
Some dive into the sea
Some toil upon the stone”

/Bernövall

Km d’Amore Webcam #40 – Och var är mozzarellan?

Prateriet frizzante är tillbaka! Länder och prylar, t-shirts och symboler. Lite Sunderland, lite Salento, lite Sverige. Fiorentina-projektet. Tiqui taca-problematiken. Hellas-Chievo vs Genoa-Sampdoria vs Roma-Lazio. Borells förbehållslösa Bologna-hyllning! Och mycket mer!

Webcam som står på under Km d’Amore, prateriet frizzante om den vackraste fotbollen. Km d’Amore är, tillsammans med ”blog tonico” och ”t-shirts contropiede”, Il Calcio al Corso.