”Ibland är en hotellbar sundare än 21 dagar av cykeltävlande” – om Schleck och Venturelli

Under söndagen passerade Girocyklisterna Pavullo nel Frigano. I lördags vann den unge och lovande Diego Ulissi sin andra etappseger på årets Giro d’Italia. Därmed: Andy Schleck.

Andy Schleck som gick från att vara ung, frejdig och älskad till att bli berusad, utskrattad och söndervurpad.

Pavullo nel Frigano var Romeo Venturellis vägar och den nionde etappen av Girot mindes honom.

Venturelli, den briljante amatörcyklisten som aldrig blev något. Supertalangen som både Fausto Coppi och Gino Bartali trodde på och pratade om.

Venturelli, han som föredrog vin, kvinnor och långa restaurangnotor före långa träningspass på cykeln.

Precis före sin död såg Fausto Coppi till att Venturellis proffskarriär fick sin start i stallet San Pellegrino.

I Girodebuten 1960 besegrade Venturelli den store Jaccques Anquetil i ett tempolopp och fick spendera en dag i rosa.

Resten av de 12 åren som proffs blev ett uppvisning i ouppnådd potential. När karriären var slut hade han bara vunnit sex lopp.

Det finns delar av Venturellis karriär som liknar Andy Schlecks. Visst, Schleck kanske har nått större framgångar än Venturelli gjorde. Om man vill kan man ge honom Tour de France-segern 2010, men det är inte det man kommer minnas av Schleck.

Man kommer minnas åren efter 2011. Åren när killen som hade allt för att bli tvåa, men inte det som krävdes för att bli etta, helt plötsligt inte hade någonting.

Där ungdomlig entusiasm blev tunga krav och sportdryck blev sena hotellbarsnätter. Där allmänhetens kärlek blev hån.

Jag undrar kring det där ”ingenting”. Det är där berättelsen om Andy Schleck ofta slutar. I att hans öde som cyklist är sorgligt, i att hans liv på senare år varit ett kaos.

Men jag läste någonstans att Andys uteblivna cykelframgångar beror på att han ”gillar det goda livet”. Sedan läste jag att han blev pappa för första gången i februari.

Det låter inte sorgligt.

Jag undrar om att ”gilla det goda livet” egentligen bara handlat om att vilja välja bort livet som elitcyklist. Att Andy försökt följa sin pappas råd. Pappan som ville att sönerna skulle sluta med proffscyklingen.

”Det är inget liv”.

Förståeligt i sådana fall.

Men. Om han försökt vända ryggen till så har han inte lyckats. Han skriver på nya kontrakt, möter nya besvikelser, och pratar om drömmen att bli ”Andy Schleck, cyklisten” igen, och oron över att inte vara det längre.

Det återstår att se om han kan bli det. Inte mycket talar för det. Men blir inte karriären mer än vad den varit så ska han veta att det är okej, ibland är en hotellbar mycket sundare än 21 dagar av cykeltävlande.

Glad vilodag.

/Bernövall

(ursprungligen publicerad 19/5-2014 på eurosport.se)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>