Jag saknar den hatade Totti

Roma tappade mark mot Juventus men känslan är ändå positiv hos ASR. Att inte förlora ett Romderby är nästan lika stort som att vinna ett. Det känns nog när det varit så nära vid 0-2.

Men jag är övertygad om att en nästan lika stor del som utvecklingen av matchen är det faktum att Francesco Totti gjorde de bägge målen. Hade det stått Destro och Nainggolan på resultattavlan hade det nog ändå varit lite annorlunda i negativ bemärkelse.

Jag unnar Totti rollen som derbyhjälte lika mycket som någon annan och imponeras av att 38-åringen ännu håller.

Men jag kan inte njuta av det lika mycket som förr. Det är ungefär tio år sen.

Tio år sen som Totti blev mer än bara det röda Roms guldkalv.

Spontant tänker jag mest på att han klippte sig men vid närmare eftertanke vet jag vad det var som gjorde det.

Italien vann VM-guld år 2006 och även om er pupone inte spelade någon huvudroll det VM:et gjorde han det just i åttondelen mot Australien.

Det var då som Italien äntligen fick se Francesco Totti i en stor landslagsframgång. Det blev kärlek till slut. Två år tidigare hade han ju spottat bort sig själv och Italien från EM.

* * *

Jag minns när jag upptäckte honom. Det var en sommar i mitten av 90-talet, jag var på Stadium i centrala Norrköping och sneglade på en upphängda tjock-tv:n som ljudlöst visade en träningsmatch på Eurosport på Olimpico. Och på kanten hade Roma en ung tekniker.

Varför jag minns det vet jag inte. Det var inte love at first sight.

Men det skulle dröja många år innan Totti blev en ordinarie spelare i Roma.

* * *

Sinnebilden av den Francesco Totti som jag älskade kommer från några år in på 2000-talet när han inför ett kokande Olimpico med 50 000 åskådare bar upp någon av Romas vackra Kappatröjor och trollade i sitt vackra hårsvall.

Den bilden förkroppsligade mycket av det som jag älskade med den italienska fotbollen. Berättelser, spektakel, historia, skönhet, passion.

De yngre kanske har svårt att tänka sig det men på den tiden var Totti även ifrågasatt både som spelare och klubbikon.

När Roma vann ligan 2001 var Totti ordinarie i startelvan, men elaka tungor sade – inte helt omotiverat – att det var hans ersättare Hidetoshi Nakata som spelande den stora rollen som han själv inte förmådde göra. Japanen stod för en del avgörande insatser som inhoppare för den älskade unge romaren under slutspurten av ligan på våren.

Det fanns dessutom så mycket pondus och kraft på annat håll i Fabio Capellos Roma. Samuel. Emerson. Batistuta.

Som klubbikon menade många att han hade en bit kvar till Giuseppe Giannini, den riktige prinsen.

Idag känns det smått absurt att Giannini skulle inneha den titeln framför Totti.

Men det fanns också ett hat mot Totti i och utanför Rom. Bland stadens ljusblå halva – som nog inte känner lika starka antipatier idag även om de aldrig skulle erkänna det – landet i övrigt och inte minst hos oss uppe i norra Europa.

Den närmast mytologiskt drivna kärleken till Totti fick en speciell karaktär i kombination med det hat som omgav honom.

Diva. Vekling. Fjolla.

Det vackra och det fula sida vid sida gjorde att jag älskade honom ännu mer.

Ett par år efter att det mästerliga Roma föll isär blev Totti till slut ledare i laget. Ekonomin var inte vad den hade varit. Roma kryllade av ungdomar. Totti som bara var en liten prins fick ta rollen som den självklare ledaren. Det var också mycket vackert. En pojkgeneral.

Totti och hans galne lillebror Cassano var nära att skjuta detta hetlevrade och omogna lag till ytterligare en scudetto men det räckte inte.

Det var de sista åren av min Tottidyrkan.

Innan han blev hela fotbollsvärldens älskade trotjänare. Jag hoppas att det är den bilden som finns kvar hos oss den dagen han slutar.

TOTTI-Roma-Perugia_2-2_3-novembre-2002

/Nayebagha

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>