Careful what you wish for, lyder ett engelskspråkigt ordspråk och jag kan tänka mig att många åttiotalister likt mig tänker på det när il calcios status i generella termer förs på tal.

Igår eftermiddag åkte Inter på stryk hemma mot Sassuolo. 0-1. Det är det enda jag vet om matchen. Att Sassuolo avgjorde sent på straff.

Det som är symptomatiskt för resultatet är inte skrällen i sig utan att det är ett slutresultat som jag såg som fullt möjligt inför matchen. Trots att bianconeri alltså gick in i matchen som serieledare.

I höstas gjorde jag en pilgrimsresa till Milano och besökte San Siro för första gången i mitt liv. Jag fick äntligen se en match på den arena där premiärmatchen i VM 90 spelades mellan Argentina och Kamerun. En match som födde mitt fotbollsliv.

Det var därför jag nu var där. Inte för att jag brydde mig så oerhört mycket om just Inter, Milan eller hur matchen i sig verkade.

Väl där kunde jag ändå inte undvika att vara besviken över vilken dålig fotboll det var som spelades.

Kanske såg den okej ut från mer analytiska ögon framför TV-rutan men för mig dög det i alla fall inte.

Särskilt inte utifrån det som man har med sig från sin uppväxt.

Vilket är Van Basten, Klinsmann, Albertini, Djorkaeff, Savicevic, Matthäus, Baresi, Bergomi och så vidare. Eller till och med Kaká, Ibrahimovic, Pirlo, Stankovic, Nesta, Samuel och så vidare.

Det var ju ingen nyhet att det ser ut som det gör. Det är längesen de stora försvann från Milano. Men att beskåda det på plats, när det blev så fysiskt, det gjorde lite ont. Och den som håller på Cagliari trodde förstås aldrig att han eller hon skulle säga så.

En gång i tiden var detta en fantasi. Och det är inte alls så längesen. Jag var en vuxen man. Som inte ville annat än att det skulle gå åt helvete för de italienska jättarna ute i Europa (just Inter var lite skonat, man var inte riktigt makten). Milan, Inter och Juventus var lag som man fruktade. Om ens det. Deras dominans var så självklar att man var uppgiven inför den.

Alla stora lag kommer in i svåra perioder. Det sker generationsväxlingar. Organisationer förändras och behöver tid på sig.

För Inter och Milan har läget blivit överjävligt eftersom den sportsliga kräftgången sammanfallit dels med organisationella förändringar och bekymmer, dels med den italienska fotbollens ekonomiska tapp i stort.

Det förvånar mig att det är relativt tyst om det faktum att Inter och Milan har gått så dåligt så länge. Det borde nästan inte vara möjligt. Det är en sak att fallera ute i Europa. Vad man gör i relation till de inhemska konkurrenterna är direkt pinsamt. Kräftgången har pågått så länge att jag knappt minns när den började.

Det är därför som man rycker åt axlarna åt att Sassuolo besegrar Inter på San Siro.

För 7-8 år sen hade man skrattat åt blotta tanken. I bästa fall hade det kunnat hända en gång på fem år.

Men nu har maktstrukturerna i den italienska fotbollen ändrats. Vilket lag som helst kan komma till San Siro med realistiska chanser att nå framgång och ärligt talat är det inte alltför långt till det så välmående Juventus heller.

Drömmen om en jämnare liga har blivit sann men nostalgikern firar inte. Ordningens upplösning är tyvärr bedrövlig att skåda.

/Nayebagha