Tåget gick till och från Modena

Tåget gick till Modena.

Det skall spelas fotboll mellan två intressanta klubbar. En som 07/08 gick upp i Serie B för första gången någonsin och en nykomling som comebackar i näst högsta serien efter 33 år. Sassuolo tar emot Nocerina.

Ni vet att jag är nyfiken på nykomlingen Nocerina. Det finns nästan alltid en intressant energi hos de som är nya i Serie B och den räcker ofta långt. Fjolåret är ett utmärkt exempel med Novara, Varese och Pescara som alla gick mycket bra. Nocerina verkar vara en klubb i samma anda. Projektet är tydligt och personerna som driver det – presidenten Citarella, sportchefen Pastore och tränaren Auteri – känns som en grupp som vet vad man vill och vet att arbeta tillsammans.

Jag är extra intresserad av de båda sportcheferna. Ivano Pastore (Nocerina), som just skall påbörja sin andra säsong i rollen efter den där halvdana karriären som mittback som är så perfekt för en sportchef, och Nereo Bonato (Sassuolo), som efter en halvdan karriär som målvakt är inne på sin andra sejour som klubbdirektör i Modenas andra klubb.

Sassuolos ägarfamilj Squinzi intresserar mig nästan ännu mer. Dess relation med klubben har varat i snart 30 år. Man har varit sponsor, sponsor som lämnat (för cykelsporten), ännu mera sponsor och till slut också ägare.

Squinzi hämtade Bonato (ex Brescello, San Marino och Monza) till Sassuolo som sportchef inför 04/05 och klubben tog genast tydliga kliv i rätt riktning. Det tog fyra säsonger från play out i Serie C2 säsongen innan Bonatos ankomst till uppflyttning till Serie B.

Sassuolo övertygade direkt i Serie B. Först sjua 08/09 och sedan fyra och plats i play off 09/10. Berömmet haglade över klubben och ägarfamiljen Squinzi, som hyllades för att prestera fin fotboll med små medel. Ribban höjdes inför fjolåret. Nu var det Serie A och inte längre bara nytt Serie B-kontrakt som gällde. Det gick inte alls. Sassuolo var inte redo, framförallt inte mentalt.

Serie C2 till Serie B på fyra säsonger gjorde diesse Bonato till högvilt på sportchefsmarknaden. Större piazzan Modena lockade och vår klubbdirektör hade inte rätt tålamod. Bonato fick för sig att gräset var grönare på andra sidan. Först i Modena och sedan i Hellas Verona. Han hade fel.

Sedan en säsong är Bonato nu tillbaka i Sassuolo. Inte som direttore sportivo (sportchef), utan med den finare titeln direttore generale (klubbdirektör). Den första säsongen med den nya titeln blev bedrövlig. En tränare blev till en annan, som blev till en annan. Arrigoni blev till Gregucci, som blev till juniortränare Mandelli. Ingen visste längre om Bonato hade fingertoppskänslan kvar.

Inför årets säsong satsade Squinzi och dg Bonato på hyllade primavera-tränaren Fulvio Pea (Inter) och en hord unga spelare. I elvan som börjar mot Nocerina är över halva laget, 6/11, inte äldre än 24 år. Inte superunga Gubbio, men inte långt ifrån.

Spelarmässigt är jag extra nyfiken på Emanuele Terranova i hemmalaget och Massimiliano Marsili hos gästerna.

Terranova är ännu en spelare från Coppa Carnevale i Viareggio, men framförallt en spelare från säsongen (09/10) i Lecce. Han kom till giallorossi som nykorade italienska primavera-mästarna Palermos lagkapten och tog en plats i mittförsvaret, men fick sedan se sig besegrad av januarinyförvärvet Stefano Ferrario (Ravenna). Terranova tog nya tag. Först en säsong i Frosinone och nu alltså i Sassuolo. Fötterna är inte alls känsliga, men han är atletisk och markerar hårt som få. Jag tror på Terranova.

Marsili är spelregissören som försvann. Han imponerade i Viareggio 2007, men sedan tog det stopp. Det gick hyfsat i Taranto (C1), men inte alls i Modena (B) och Cosenza (C1). Vändningen kom efter att diesse Pastore, tillsammans med Varese, köpt hononom och satt honom i Nocerina. Marsili har inte varit ordinarie därnere, men man kan känna igen den spelare som en gång var.

Både Terranova och Marsili imponerar. Den gamle Lecce-mittbacken står för kvitteringen till 1-1 och pånyttfödde Marsili kommer in redan i första halvlek och ser till att Nocerina får ett bättre spel än med Serie B-debutanten Bruno.

Det slutar med att Sassuolo går ifrån och vinner med 3-1. Nocerina försöker hela tiden och går för vinst, men har inte anfallarna att bli ett topplag i Serie B. I alla fall inte i min bok. Centertanken Luigi Castaldo känns väldigt trubbig och kommer inte upprepa fjolårets tio ligamål. Och inget blir till det bättre när nye Giovanni Plasmati (Catania) byter av honom.

Summit post partita, det där mötet direkt efter match mellan de som bestämmer. De flesta intervjuerna har redan klarats av och det är nu det gäller. Tränaren, sportchefen och presidenten. Mister, diesse e il patron. Auteri förklarar och Pastore och Citarella funderar på om de fortfarande tror på sin tränare. Presidente Citarella gör det till en början med armarna i kors och släpper sedan ner dem när han fått de svar han vill ha. Auteri har än så länge sin presidents och sin sportchefs stöd.

Det finns att fundera på. Kommer diesse Pastore att agera under de sista skälvande dagarna av calciomercato? Är det så att dg Bonato fortfarande har DET? Den senares lån och vilja att satsa på unge ghananen Richmond Boakye (Genoa) framstår som ett genidrag och värvningen av mittbacken Lino Marzoratti (Empoli) imponerar (trots att det redan finns två riktigt bra Sassuolo-mittbackar i lagkapten Marco Piccioni och nämnde Terranova).

Gianluca Sansone (Siena) återfinns också på plussidan när man studerar Bonato och säsongens Sassuolo. Han är oerhört kvick, teknisk och inte speciellt pigg på att släppa bollen. Om mister Pea får ordning på honom har Sassuolo en spelare som kommer att göra minst dussinet mål och plåga motståndarna tillsammans med starke Boakye.

På väg hem till Bergamo passerar jag mister Peas hemort Casalpusterlengo och fundera på varifrån tränare kommer ifrån. Jag har nämligen fått för mig att jag inte tycker speciellt mycket om den fotboll som praktiseras av tränare från Emilia-Romagna. Efter flera besök övertygar regionen mig inte på något plan och det känns självklart att Pea, vars spel jag gillar, kommer från ett samhälle precis på andra sidan gränsen. Lombardiet, inte Emilia-Romagna.

Zaccheroni, Mandorlini, Arrigoni och Ballardini. Där har ni tränarna vars fotboll jag inte gillar något vidare. Delio Rossi är undantaget som bekräftar regeln.

I Bergamo igen är det fokus på Albinoleffe, en annan klubb som precis som Sassuolo gått upp i Serie B och inte längre kan spela på sin egen egentliga hemmaplan. De båda har än mer gemensamt. Både Andreoletti (Albinoleffe) och Squinzi (Sassuolo) är mycket skickliga ägare som verkar långsiktigt. Deras motståndare denna första Serie B-helg, Citarella (Nocerina) och Camilli (Grosseto), är av en annan mer otålig natur. Vediamo …

/Borell

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>