Sportchefens lov a k a Bigon jagas av Marino och Corvino

Napoli mot det überstarka Bayern München, som bara blir mer och mer holländskt totalfotbolligt för varje dag, det superpengauppbackade och skickligt konstruerade Manchester City och det oändligt kloka projekt som är Villarreal. Napoli dundrar fram i det som beskrevs som dödens grupp när säsongens CL startade. Sportchefernas Napoli.

Det går att göra lätt för sig och se detta Napoli som något som mer eller mindre blivit till slumpmässigt under vingarna på en potent president vid foten av Vesuvius och med en fanatisk publik som raketbränsle. Sanningen är att sportcheferiet är det som tagit Napoli dit klubben nu är.

Sommaren 2004 var det råkurr om det konkursade Napoli. Där och då gick De Laurentiis segrande ur en strid där etablerade italienska fotbollspresidenter (De Luca i Siena och Gaucci i Perugia) fightades med icke-fotbollspersoner som redaren Aponte. Där och då förstod skickliga affärsmannen De Laurentiis att han inget förstod av fotboll och valde den rutinerade klubbdirektören Pierpaolo Marino att ratta hans Napoli.

Det var en klok president som valde att installera den rutinerade klubbdirektören Marino som den som skulle styra Napoli-skutan tillbaka till fotbollens Olymp. Det behövs alltid en sådan för att en sportchef skall kunna ratta framgångsrikt och på rätt sätt. Det finns relativt gott om presidenter som är långsiktiga och inte kör ner hela handen. Berlusconi (Milan), Foti (Reggina) och Pozzo (Udinese) i classe ’86 är bara tre av de som gör De Laurentiis sällskap. Rätt sportchef i rätt situation är däremot en riktigt trång sektor. Riktigt, riktigt trång.

Marino konstruerade Napoli med självklarhet och två grundpelare – 1) spelare från Neapel med omnejd skulle spela en nyckelroll, 2) Marinos Sydamerika-expertis och nät av scouter skulle tas tillvara för att hitta spelarna tidigt och till ett bra pris. Allt makt åt Marino var en strategi som fungerade. Serie C1, Serie B och sedan återkomsten i högsta serien och kvalificering till Europa säsongen därpå. Snabbt och imponerande marscherat.

Men, De Laurentiis var inte riktigt nöjd. Han var inte övertygad om att Reja var rätt man att ta hans Napoli vidare och tog den dåliga formen på andra sidan nyår under 08/09 som intäkt på att det var dags att ändra på saker och ting. De Laurentiis hade länge varit intresserad av att knyta till sig Roberto Donadoni och fick sin chans när denne sparkades från det italienska A-landslaget.

Marino var inte heller nöjd. Den president som varit så klok och långsiktig började agera på ett sätt som bara kunde betyda att samarbetet De Laurentiis-Marino gick mot sitt slut. Presidenten var rejält irriterad över sin klubbdirektörs oförmåga att krympa spelartruppen och funderade över om det inte var så att Marino gjorde alldeles för många affärer med ett fåtal utvalda agenter. Vems ärenden gick han egentligen? Sina egna eller Napolis?

Napolis supportrar var inte heller nöjda. Den blodfattige Donadoni hade en snöbolls chans i helvetet att fungera vid foten av Vesuvius och det var bara en tidsfråga innan Donadoni skulle bli till något annat. När Donadoni väl blev till någon annan, då blev också Marino till någon annan. De Laurentiis sparkade sin klubbdirektör i direktsändning och lät omvärlden förstå att det minsann inte var han själv som valt Donadoni.

Exit Marino. Entré Riccardo Bigon. Ut med en mäktig klubbdirektör som agerat med presidentens pondus och in med en förhållandevis orutinerad presidenthjälpreda från nämnde Fotis Reggina. Med Bigon Jr. i De Laurentiis släptåg var det inte längre någon tvekan om vem som bestämmer i Napoli. Det är presidenten som bestämmer. Punkt slut.

Lite drygt två år har gått sedan Bigon Jr. gjorde entré. Han är svårbedömd eftersom han gjorde entré under brinnande säsong och dessutom ärvde ett lagbygge där väldigt mycket fungerade. För det är Marinos Napoli som firar triumfer under nye tränaren Walter Mazzarri. Till en början 11/11, sedan 10/11 och idag 8-9/11. Det enda riktigt ovärderliga som hänt under Bigon är Edinson Cavanis (Palermo) ankomst. Firma Bigon-Mazzarri var samspelta efter att ha arbetat ihop i Reggina och konstaterade det som ingen annan förstod. Cavani var en alldeles utmärkt central anfallare. I övrigt är det Marinos affärer som är detta Napoli:

De Sanctis från Sevilla för 1,5 miljoner euro.
—–
Campagnaro från Sampdoria för 5 miljoner euro och halva Mannini.
P. Cannavaro från Parma som Bosman.
Aronica från Reggina för 2,7 miljoner euro.
—–
Maggio från Sampdoria för 8 miljoner euro.
Gargano från Danubio för 3,2 miljoner euro.
Zuniga från Siena för 3 miljoner euro.
—–
Lavezzi från San Lorenzo för 5,5 miljoner euro.
Hamsik från Brescia för 5,5 miljoner euro.

8-9/11 av det Napoli som går upp mot miljardrullarna i München och Manchester har alltså kostat 34,4 miljoner euro och halva Mannini. Så jobbar en riktigt bra sportchef. Så jobbar Pierpaolo Marino, en av världens absolut främsta klubbdirektörer.

Bigon måste kontra Marinos insats för att rättfärdiga sin existens. Han har valt att arbeta tillsammans med några av sin företrädares främsta medarbetare och scouter. Bara månader efter att Bigon var klar för Napoli såg han till att knyta till sig Maurizio Micheli och Leonardo Mantovani. Duon arbetade med Marino redan under dennes sejour i Udinese, flyttade sedan till Brescia, knöt till sig spelare som Hamsik, Santacroce och Mannini, och sålde dessa vidare till Marino i Napoli.

Det går att argumentera för att Bigon Jr. gjort det bra sedan han tog över i oktober 2009 och det går att argumentera för att det går att göra bättre. En sak går definitivt att göra bättre. Ungdomsverksamheten. I alla fall om man heter Pantaleo Corvino, funderar på livet bortanför Fiorentina och är en mästare på att hitta och skola unga spelare. – Antingen Rom eller vid havet, har han konstaterat blir nästa destination.

Bigon står där med en startelva konstruerad av företrädaren, en ungdomsverksamhet som inte visat önskat resultat och han gör det i en stad vid vattnet. Det är med andra ord inte lätt att vara Bigon Jr. Men, så har han ett yrke som är bland de svåraste svåra. Många är kallade, men få är så duktiga att de kan och orkar knuffa en helhet framåt. Pierpaolo Marino och Corvino både var och är så duktiga. Bigon skall visa att han är det. Hans 2-3 spelare i startelvan är bra affärer – Cavani från Palermo för 17 miljoner euro, Inler från Udinese för 20 miljoner euro och Dossena från Liverpool för 3,75 miljoner euro – men räcker inte som bevis. Inte heller avancemang ikväll är bevis nog. Bigon Jr. jämförs ju obönhörligen med de allra bästa.

Marino och Corvino ger inte Bigon Jr. någon ro.

/Borell

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>