Presidenter och Ultras – maktkamp och balansgång

Det finns ingen ägare till ett Italienskt fotbollslag som under en längre tid kan behålla en sund relation till klubbens ultras. Inte om det är riktiga ultras och inte om man är en riktig president. Förr eller senare inser man att det är som en naturlag denna maktkamp mellan ultras och presidenter.

Och precis som alla naturlagar finns den där för att skapa balans och hålla allting i sin ordning. För det värsta som kan hända en klubb är att någon av ytterligheterna lägger beslag på all makt. En av ultras helt ohotad president kommer aldrig att vara vaken och skärpt nog att framgångsrikt leda sin klubb precis som en ultrasstyrd klubb aldrig skulle fungera i det långa loppet. Dem är varandras motpoler och behöver därmed också varandra för att lyckas.

När det går som allra sämst sportsligt, när all reson och allt hopp är ute så kommer gli ultras alltid att stå där – på läktaren – för sitt lag. Det är inte självklart att dem kommer att sjunga. Inte ens heja. Kanske, eller ibland högst troligt, så kommer dem att protestera och visa sitt missnöje.

Men i slutändan så kommer dem alltid att vara där och hålla ett vakande öga – se till så att klubben vet för vilka dem går ut på planen. Gli ultras finns där för att försäkra sig om att klubben vet vad uppgiften är. Dem ställer kraven och sätter målen – dem är den egentliga drivkraften när all annan kraft tynat bort och det är presidentens kall att tolka och tygla dessa krav. Omsätta dem till något genomförbart. Översätta det orimliga till verklighet. Omvandla det galna till sundhet och förvandla passionen till handlingskraft. Det en kontinuerlig och oändlig kamp. Där det går åt helvete när någon av parterna drar det längsta strået och går vinnande ur bataljen.

Det har hänt förut och det kommer hända igen.

Det finns exempel på presidenter som tagit för mycket makt och ohotade kört sin klubb rakt ned i avgrunden. Där enbart ett naket chassi lämnats kvar som en relik av något större och som ett bevis på avsaknaden av den så viktiga balansen.

För egen del kommer Corrado Ferlaino alltid att vara en sådan president. Ingenjören som ledde Napoli under flera omgångar mellan sjuttio- och nittiotalet.

En affärsman ut i fingerspetsarna och en man som inte var rädd att ta den tuffa vägen för att nå sitt mål. Hans relation med fansen var en klassisk balansgång. Ena stunden hyllad och andra häcklad. Hatad och älskad. Det var under många år balans, det var Yin och det var Yang.

Ferlaino tolkade gli ultras och läste av piazzan utomordentligt. Han omsatte och omvandlade, visste vad som krävdes för att nå de yttersta framgångarna. Han tog striden direkt. Den av fansen älskade målvakten Zoff såldes till ärkerivalen Juventus. Men som en man med full koll på balansen och med full koll på piazzan så ledde han sakta men säkert över folket på sin sida.

Han gav dem Krol och Savoldi. Han gav dem Maradona och titlar. Han gav dem allt och i gengäld så krävde han också all makt. En makt som i kölvattnet av segrar och titelfyllda säsonger användes för att montera ned och grundligt desarmera klubben. Ferlaino hade gett och nu var det dags för honom att ta tillbaka. Det var hans egenutnämnda rättighet. Piazzan var fortfarande som förblindad. Gli ultras hade fått kapitulera under den starke ingenjörens tunga näve. Balansen var rubbad och det var fritt fram.

Det skulle ta Napoli nästan tjugo år att läka de sår som Ferlaino skar i klubben. Tjugo år där gli ultras gjort allt i deras makt för att förhindra att ett liknande scenario upprepas. Men i deras kamp omöjliggjorde dem klubbens läkningsprocess. Balansen var fullkomligt förflyttad och klubben fortfarande sårbarare än någonsin tidigare.

De Laurentiis klev år 2004 in och monterade en kaross på det rostiga chassi som återstod av Societá Sportiva Calcio Napoli. Det var början på en resa som för många slutligen skulle läka de gamla såren. Det var en nystart och balansen verkade vara återfunnen. Gli ultras höll från första början ett vakande öga på De Laurentiis och hans intentioner. Men likt sin föregångare så vet De Laurentiis att gli ultras makt minskar i och med sportsliga framgångar. Och gli ultras vet vad som händer om all makt hamnar i presidentens famn.

Kampen fortsätter. Måtte ingen vinna.

//Abizzo – uomo notturno

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>