Milanhjärtat

Minns någon Patos första match med Milan? Det var vinter, Milan mötte Napoli på San Siro och före avspark anordandes en lång ceremoni där klubbens alla titlar visades upp. Konceptet ”Il club più titolato al mondo”, klubben med flest titlar i världen, laserades och Silvio Berlusconi höll ett tal. Simon som var där skrev i ett mejl till mig att det var som något som Leni Riefenstahl kunde ha regisserat.

Pato gjorde succé och mål och formade händerna till ett hjärta, till sin flickvän som inte var Barbara Berlusconi.

Det var sopkris i Neapel och bortapubliken buade åt Silvio.

Jag tänker på det där idag, dagen efter Tévez Day.

Igår var Silvio Berlusconi upptagen med att se till att parlamentet stoppade arresteringen av en av hans favoritpolitiker, Nicola Cosentino som är anklagad för att ha ett finger med i spelet i just den där sopbusinessen som var på tapeten när Pato debuterade. Mitt i allt tog Berlu en paus och ringde och övertygade Pato om att stanna i Milan.

Är det för att han har tankarna på annat än Milan som Berlusconi kunde låta Adriano Galliani resa iväg till London innan han tog sig tid att stoppa allting? Hur kunde det bli så att Galliani tilläts tappa ansiktet?

Trådarna i Tévezhärvan är så många att man får ont i huvudet bara av tanken på att reda ut dem. Vi har en kärleksaffär, ett Inter-ex i Manchester City, ett par Milan-ex i PSG, en slipprig agent i Kia Joorabchian. Allegri som inte förlänger kontraktet, får ta emot lektioner av Berlusconi och Pato som klagar på honom offentligt. Galliani som verkar smida planer bättre med sin gamla kompis Leonardo än med sin klubbägare. Ett derby på söndag.

Mitt i allt bestämmer sig Milan för att bojkotta Berlusconis eget Mediaset, av alla tv-kanaler.

Hur ska man veta vad allt det här betyder?

Jag tänker på Patos debutmatch, il club più titolato al mondo, och Berlusconis dilemma.

En sak som inte har uppmärksammats så mycket i Sverige är Berlusconis missnöje med matcherna mot Barcelona i höstas. En gång i tiden var Milan som Barcelona, den klubb som spelade ”framtidens fotboll”, som Zlatan formulerade det när han gick till Barça. Det kan inte ha varit roligt för Berlusconi att sitta på läktaren och så konkret känna av avståndet mellan Milan och de som alla säger är bäst.

Efteråt pratade han om att han gillade Barcelonas sätt att spela bättre, att han vill att hans lag ska ha det största bollinnehavet. Men Milan kommer knappast att uppnå samma position i fotbollshierarkin som på Berlusconis glansdagar inom hans livstid. Det räcker inte att rada upp alla de gamla titlarna på en jättelång rad för att vinna en fotbollsmatch idag.

Istället får Adriano Galliani spela ut varenda kort och trix han har för att Milan ska kunna hålla sig på topp. Vad lovade Galliani Kia Joorabchian för att agenten skulle stödja Milan så tydligt i förhandlingarna om Tévez? Hur jobbig tycker Galliani att Berlusconi är, när han först har övertygat agenten, sedan figurerat på en bild på förstasidan på Gazzetta dello Sport med Tévez och Joorabchian, sedan rest till London med reportrar och tv-kameror i hälarna  – bara för att få resa hem igen tomhänt och bortgjord efter chefens samtal.

Det fascinerar mig att Galliani kunde få göra den resan – och misslyckas på grund av Berlusconi.

Kanske, kanske kommer Galliani stå där med ett betydligt billigare Tévezavtal den 31 januari och alla vi andra ser ut som idioter istället. Men det skulle inte förändra det dilemma som Berlusconi fortfarande står inför: vad ska han göra med Milan, nu när klubben inte är bäst i världen, som han vill att den ska vara, och det skulle kosta alldeles för mycket att göra den till det?

Jag brukar hävda att det faktum att det ”bara” är Barbara Berlusconi av Silvios barn som arbetar med Milan (Och inte förstearvingarna Piersilvio eller Marina) är ett tecken på ointresse snarare än intresse från familjen. Det hon har lyckats med hittills är att ordna en intressekonflikt, som enligt tecken från olika håll inte uppskattas av de andra spelarna i omklädningsrummet, och som både hon själv och Pato rimligen ville befria sig själva från genom att han lämnade Milan.

Silvio däremot, har aldrig uppvisat någon större förståelse inför begreppet intressekonflikt. Han vill bara ha kvar Pato, han vill att Milan ska vara den bästa klubben i världen där världsstjärnor föds och stannar kvar, så som det verkade vara i den där matchen mot Napoli.

Det påminner om Kakà, som fick deklarera sin kärlek för klubbfärgerna innan Galliani några månader senare hade lyckats övertyga Berlusconi om att han faktiskt måste säljas.

Dilemmat lär inte få någon lösning på ett bra tag. Precis som hela Italien får Milan försöka hitta vägar att gå framåt när Berlusconi är på väg bort men ändå inte har lämnat, än. När Berlu ger lektioner till Allegri och talar om hur laguppställningen ska se ut går det att ignorera honom. Men inte när han ringer  till Pato och säger till honom att stanna.

Kanske har förresten Berlusconi rätt och det är ”poco intelligente” som han lär ha sagt, att byta Pato mot Tévez. Många Milanfans håller nog med honom.

/Malena

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>