Silvio har alltid haft DET

Silvio Berlusconi har alltid haft det. Den där förmågan att hela tiden röra sig framåt och sakta men säkert flytta fram positionerna. Har han inte haft egna pengar, så har han skaffat pengar och det utan att tappa kontrollen. Har han inte haft rätt personer knutna till sig, så har han sett till att hitta dem.

Den unge affärsmannen Berlusconi identifierade med en blodhunds säkerhet de personer som skulle ta honom till toppen. Fedele Confalonieri, Marcello Dell’Utri och Adriano Galliani för affärerna. Han var lika säker när det gällde att plocka ut de som skulle ta det Milan han köpte 1986 till den absoluta toppen. Galliani fick ägna sig mer åt sporten än åt de andra affärerna och fick sällskap av Ariedo Braida och Arrigo Sacchi, demontränaren som med lilla Parma stod upp i en cupmatch och imponerade på Milans nye herre.

Få hade där och då satt sin fotbollsklubb i händerna på orutinerade klubbdirektören Galliani. Silvio gjorde det.

Få hade där och då satt sitt lag i händerna på orutinerade tränaren Sacchi. Silvio gjorde det.

Berlusconi är en mästare på att äga. I ett Italien där långvariga relationer är utgångspunkt i all affärsverksamhet har han firat triumfer just genom sin långsiktighet. Om du arbetar för Silvio, då har du hans förtroende och då finns det tålamod. Stort tålamod. Men, att äga är inte bara att visa oändligt stort tålamod. Att äga är också att veta när det skall sättas press, när medarbetares lojalitet och omdöme behöver testas och när en organisation behöver påminnas om vem det är som egentligen bestämmer.

Berlusconis historia som ägare är stolt och framgångsrik. Han vet när det skall insisteras och han vet när det skall backas. Insistera om Sacchi, men backa om Borghi. Insistera på Boban i ett 3-4-1-2, men låta tränaren Zaccheroni sitta säsongen ut. Silvio vet hur man sätter rätt press.

Fallet Tévez-Pasto är Silvios comeback som den som självklart bestämmer. Hans visa-vem-som-bestämmer-övning kommer efter att den oändligt lojale Galliani flyttat fram sina positioner när chefen varit upptagen på annat håll. Galliani fick in favoriten Leonardo som efterträdare till Carlo Ancelotti och kunde sedan ersätta denne med Massimiliano Allegri (ex Cagliari), tidigt scoutad och physique du rôle-paxad av italiensk fotbolls mest rutinerade klubbdirektör.

Under tiden som Silvio var som mest upptagen släppte Galliani in en ny person i den krets som styr klubben. Mino Raiola. Berlusconi var inte beredd att satsa och satte dessutom käppar i hjulet genom att insistera på att vissa spelare absolut skulle vara kvar i klubben. Tomatsåsen Milan var på väg att koka torr och Galliani fick ta till all sin kunskap, rutin och street smartness för att rädda situationen. I samma veva letade superagenten Mino Raiola efter en ny klubb att göra entré i. Han hade haft en tung roll i Juventus när hans stjärnor Nedved och Ibrahimovic spelade där, men det blev aldrig samma sak i Inter och i Napoli har man stängt dörren trots att Raiola rattar stjärnan Marek Hamsik.

Ett smått desperat Milan var precis vad Raiola, en annan street smart man, behövde och Ibrahimovic till ett bra pris var vad det kostade. Galliani gillade vad han såg och fortsatte på den inslagna vägen. Robinho (Man City) och Didac Vilà (Espanyol) innan ligastarten och Mark Van Bommel (Bayern München) och Urby Emanuelson (Ajax) i januari 2011. Raiola fick en del av kungariket Milan och Galliani fick fart på … Silvio.

Det finns en gräns när fursten måste slå tillbaka mot ståthållaren, oavsett om denne agerat klokt eller ej, för att visa folket vem det är som bestämmer. Silvio var tvungen att slå tillbaka mot Galliani och visa Milan och fotbollsvärlden att det är han och ingen annan som bestämmer.

Milan hade kunnat ta Raiolas adept Hamsik (Napoli) i somras, men Silvio baxade sig ur med Mondadori-miljardskadeståndet som ursäkt. Galliani fortsatte att flytta fram positionerna. Han själv, storstjärnan Ibrahimovic med agent och tränaren Allegri förstod alla att Patos förhållande till Silvios dotter Barbara inte skulle föra något gott med sig. Alla ville bli av med Pato för att få lugn och ro och ordning på torpet. Gallianis plan var att knyta brassens vara eller inte vara till värvningen av Carlos Tévez (Man City), som ärkerivalen Inter länge varit sugna på, och lät vännen Leonardo, nu i storsatsande Paris SG, förstå att den anfallare han en gång hämtat till Milan nu var till salu.

Berlusconi lät sin klubbdirektör hållas och slog till när läget var som mest känsligt. Med Galliani på officiellt uppdrag i Manchester för att sätta affären Tévez, låter Silvio ”svärsonen” Pato förstå att denne bör stanna i Milan. Ingen Pato till PSG betyder ingen Tévez till Milan och mästerdiplomaten Galliani helt plötsligt på plankan.

Tévez hit och Pato dit, eller tvärtom, spelar ingen roll. Det viktiga med fallet Tévez-Pato är om det på något sätt indikerar att Silvio Berlusconi inte längre har DET och om förhållandet mellan furste och ståthållare är intakt eller har skadats. Inget annat. Kvällens heta derby är en tå i vattnet för att känna av just det.

/Borell

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>