L’uomo in più

Det var nån match före jul, Daniele De Rossi slog en långboll och jag tänkte på Agostino Di Bartolomei.

Sedan Roma fick en ny klubbledning det kommit sig så att jag har ägnat mig mer åt klubbens historia än vanligt. Ju mer man gör det, desto mindre revolutionerande verkar ägarbytet. De som talar om att Rom är fel stad att genomföra nya projekt i, att utländskt ägande hotar Romas identitet och vad det nu är som de säger, de har antagligen glömt att Roma har bytt klubbägare och skepnad många gånger sedan 1927.

Roma som Roma är nu, började med Agostino Di Bartolomei.

Själv är jag i och för sig för ung för att minnas. När jag ser Agostino i DDR:s långbollar är det för att jag nyss har sett en ny dokumentär, 11 metri, om Ago.

Man kan känna ett motstånd mot att jämföra någon levande person med Agostino Di Bartolomei, som om det man pekade ut var samma sak som fick Agostino att ta livet av sig. Men det är såklart inte det jag ser i Daniele.

Di Bartolomei är, trots allt, ganska okänd utanför Roma. Det här är Agostino: Han var från Rom, laget i hans hjärta var Roma och han var kapten i det bästa Roma någonsin, det som under första halvan av 80-talet tävlade med Juventus om ligasegrarna. En gång vann de, 1983. Den största triumfen i Romas historia.

Agostino var tystlåten, introvert, alltid korrekt, han kunde verka sträng. Långt ifrån schablonbilden om den jovialiske romaren, men han var lika mycket romare som någon annan. ”Romano dentro”, som de säger, romersk på insidan.

I 11 metri får jag reda på att han brukade gå om kring med en pistol i en läderväska under armen, han kände sig otrygg. Han studerade på universitetet, han var Nils Liedholms favoritspelare, inte bara på planen. På bortaresa i Amsterdam gick de på konstmuseum tillsammans.

1984 hände den mest tragiska händelsen i Romas historia. Det tog bara ett år. Första gången som Roma var med i cupvinnarcupen spelades finalen i Rom. Roma tog sig dit, och förlorade mot Liverpool. På hemmaplan, på straffar. Det var den 30 maj. Efter säsongen bytte Roma tränare, den nye, Sven-Göran Eriksson, ville inte ha Agostino och presidenten Dino Viola gjorde som tränaren ville. Ago som bara ville spela i Roma följde med Liedholm till Milan och kom aldrig tillbaka. Han fick aldrig något jobb i Roma efter karriären, som han hade velat.

Den 30 maj 1994 sköt han sig i hjärtat.

Med Agostino Di Bartolomei startade traditionen i Roma att ha lagkaptener som är romare och romanisti. Agostino, Giannini, Totti, och sedan är det tänkt att det ska bli Daniele De Rossi.

Agos historia är själva grundbulten i den förlorarromantiska berättelsen om vad Roma är. Samtidigt är den inte alltid så smickrande för Roma eller Romas fans.

Det är också en historia som vi ofrånkomligen romantiserar trots att man inte vill eller borde. Att en människa tar livet av sig och lämnar efter sig två barn och en älskad fru är bara, bara tragiskt och inte vackert alls.

Jag läste någon gång, någonstans att Agostino hade tagit reda på att det mest effektiva sättet att ta livet av sig är att skjuta sig i hjärtat. Man är säker på att dö direkt. Så var Agostino. Han valde det mest sentimentala av alla datum för att ta sitt liv, om han nu valde, och han sköt sig i hjärtat av vetenskapliga skäl.

Daniele De Rossi föddes bara några veckor efter att Agostinos Roma vann scudetton. Jag har läst Tonino Cagnuccis bok om Daniele den senaste tiden, som en slags självplågeri antar jag, medan det allt mer verkade som att han skulle lämna Roma. Boken har ett fint namn: Il mare di Roma, Roms hav. De Rossi föddes i badorten Ostia utanför Rom, den 24 juli 1983, samma dag som Antonello Venditti höll en av sina firarkonserter efter scudetton i Ostia Antica.

En av de mest fantastiska sakerna jag har lärt mig av boken är att Daniele De Rossi var på bortaderbyt på Stadio Flaminio 1990. Jag har skrivit om matchen förut. Totti var också där. Hur är det möjligt, att i det enda Romderby som Roma har fått så få biljetter till, 2 000 stycken, så var både Francesco Totti och Daniele De Rossi där? Totti 13 år gammal, De Rossi sex.

Att inte ens bara en, utan två personer av de tvåtusen skulle växa upp och bli arvtagare till Di Bartolomei och Giannini verkar helt osannolikt men det är sant.

Så här sa De Rossi 2004 om att bli lagkapten:

- De påminner mig om det sedan jag var 20 år gammal. Totti sa att jag skulle bli hans arvtagare. Ansvaret har gått in i huvudet på mig. Jag föreställer mig ofta mig själv med kaptensbindeln på armen. Och jag skulle vilja ha den på mig som ledare, som dominant. Det är det som är drömmen, att få bindeln i arv av Francesco och göra allt med de här färgerna: slå straffarna, frisparkarna, till och med ta inkasten för att hjälpa mitt hjärtas lag.

(Francesco Totti kastade ett inkast i lördags kväll för sitt Roma.)

Ju mer man lär sig om Roma desto mer förstår man att klubben fortfarande lever i skuggan av den där straffläggningen mot Liverpool den 30 maj. Om det verkar överdrivet: leta upp alla intervjuer som Francesco Totti gjorde från att det blev klart att Champions League-finalen skulle spelas i Rom 2009 tills att Roma åkte ur. Hur många gånger sa han att det var ödet, att han drömde om att äntligen ta Roma till en final på hemmaplan och vinna den här gången, helst mot Liverpool? Istället åkte Roma ut i kvarten mot Arsenal. Hemma på Olimpico. På straffar.

En av Agostinos specialiteter var att slå straffar. Han hade ett grymt skott, från utanför straffområdet, på frispark. Och de där långa passningarna. Och han satte alltid alla straffar för Roma.

I 11 metri berättar lagkamraten Odoacre Chierico att Agostino, som alltid var förste straffskytt, ändå kom fram till de andra efter full tid i finalen mot Liverpool och sa att han var helt förstörd, kunde någon annan ta den första straffen?

Ciccio Graziani var frivillig, och efter att Liverpool hade missat sin första straff tog han upp bollen och började gå mot straffpunkten. Men Liedholm protesterade, och sa till Agostino att ta den. Han satte den, hårt.

- Sen var det vi som förlorade matchen, säger Romas gamle massör Giorgio Rossi i filmen.

Daniele De Rossi vill alltså bli Romas straffläggare, eller han ville det 2004. Han har skjutit ett VM-guld till Italien med en straff, men i Roma har han  inte fått slå så många eftersom straffkonstnären Francesco Totti fortfarande har den uppgiften.

I Il mare di Roma blir jag påmind om några straffar i Daniele De Rossis karriär som jag inte vet hur jag hade kunnat glömma bort. Till exempel den gången som jag tror är den enda gången då Francesco Totti har låtit en annan person slå en straff när han själv var på planen. I Supercupen mot Inter. De Rossi satte den och när spelarna firade nedanför bortasektionen på San Siro kunde man tydligt se hur De Rossi sa det mycket romerska: ”Tacci tua!” till Totti. Dra åt helvete!

Eller den gången, också på San Siro, som Daniele totalt okaraktäristiskt (för att han är mer som Agostino än som Totti) slog en Totti-cucchiaio. Och missade.

Eller den superviktiga mot Genoa, när Totti som satt på läktaren inte vågade titta.

- Daje Roma daje, vrålade DDR när han hade satt den.

Fyra dagar efter det kom straffen mot Manchester United. Jag kunde tydligen till och med glömma bort att Daniele De Rossi har missat en viktig straff i en viktig Europacupmatch. Det var kvartsfinal, United hade 2-0 i första matchen, nu var det retur på Old Trafford, det stod 0-0 och Roma fick straff. En straff, ett mål och det skulle finnas hopp om semifinalen.

Daniele De Rossi skulle slå den, bortapubliken sjöng hans namn, han sköt över och de fortsatte att sjunga, de sjöng ännu högre.

En tagen DDR efter matchen, när Roma var utslaget:

- Applåden från supportrarna var så vacker. Det är det mest rörande ögonblicket sedan jag kom till Roma. Mellan mig och dem finns det ett band som går utöver straffen, det är någonting starkt som uppstod för länge sedan. Jag tackar dem igen. Tillsammans med den i VM är det kanske den viktigaste straffen jag har slagit, den kunde förändra hur det gick i Champions League och jag missade, men de sjöng för mig. Om det hade behövts, och det har det aldrig för att veta hur fantastiska de är, var det här det starkaste beviset på känslan som kopplar samman mig med de här människorna.

Några månader senare kom De Rossi till Trigoria och skrev på ett kontrakt med Roma till sommaren 2012. Det kändes som för alltid, då. Han kom på scooter och med hjälmen på kände de inte igen honom vid grinden.

- Ahò, so’ De Rossi!

Det är den senaste gången han har skrivit på ett kontrakt.

När Agostino skulle lämna Roma skrev ultrasgruppen CUCS ett väldigt fint brev till honom som publicerades i tidningarna. I curvan fick han en banderoll, ”Ago, ti hanno tolto la Roma ma non la tua curva”. De har tagit Roma ifrån dig men inte din curva.

Men i första matchen mot Roma, i Milano, gjorde Ago det avgörande segermålet för Milan och firade. Han sträckte upp armarna i luften och sträckte sig upp på tå, vänd mot kortsidan. Då förstördes något mellan honom och Romas supportrar.

I returmatchen i Rom visslades han våldsamt ut och efter matchen började Ciccio Graziani att bråka med honom.

Agostinos fru Marisa De Santis berättar i 11 metri att han efter karriären skrev brev till Franco Sensi med någon slags sportsliga råd. Han ville arbeta för Roma, men han sa aldrig rakt ut vad han ville i breven, säger Marisa.

Efter hans död hittade Marisa hans kalender. I den hade han en bild av Curva Sud och en av Padre Pio. Fotot på curvan var från några tifosi, på baksidan stod det: ”Roma-Liverpool, 30 maj 1984. Till vår store Diba som alltid kommer att vara vår kapten.”

Den ende av kaptenerna hittills som kommer att stanna hela sin karriär i Roma är Francesco Totti. Di Bartolomei flyttade, Giannini flyttade. Om Daniele De Rossi någon gång skulle göra det samma vore det kanske inte så konstigt som det känns.

Jag hoppas innerligt att han stannar, men av Agostino Di Bartolomeis öde påminns man också om att det inte går att hänga upp hela sitt liv på kärleken från fotbollssupportrar. Som kan vissla ut en eller glömma bort till och med en person som Agostino, den förste av dem själva som blev kapten och vann scudetton.

Å andra sidan förstår man också av Ago att ingenting kan vara större för en spelare från Rom än att spela i Roma. Inga segrar kan kännas mer än där.

I lördags efter matchen mot Catania pratade De Rossi om att hans dröm är att vinna med Roma, och han tog upp scudetton 2008 igen, som han då menade att Inter vann genom domarhjälp. Fortfarande plågar det honom.

Man glömmer nästan det också, att Daniele De Rossi inte har vunnit ligan med Roma. Inte som Totti har, och Agostino.

När Agostino vann var Daniele inte född, när Roma vann 2001 hade DDR fått tag i en biljett till Monte Mario-läktaren, den dyraste sektionen, men försökte ta sig in i Curva Sud. Vanligtvis hade det gått, men den här dagen sa de nej vid grindarna, det var redan för fullt.

Dino Viola tog över Roma och vann med Agostino. Franco Sensi vann med Totti. Att amerikanerna ska vinna med De Rossi, med en utländsk tränare som älskar bollinnehav lika mycket som Nils Liedholm – jag kan inte tro att Daniele De Rossi, en av de där två tusen, skulle ge upp den drömmen på förhand.

Jag ser de där distinkta långbollarna och ser Agostino, men annars kan jag mest läsa mig till likheterna. Liedholm lät Agostino spela centralt, långt bak på mittfältet. Han var regista, han hade ett grymt skott.

Och så är det nån slags allvar hos Daniele De Rossi som liknar.

I Cagnuccis bok jämför Luca, Agostinos son, de två. Ja, de liknar varandra, säger han. De är personer som alltid är sist ut från träningen, De Rossi ger allt för laget på ett nästan gammalmodigt sätt.

- På några sätt liknar de varandra. Och sedan påminner en del av hans tystnader mig om Agos, säger Luca Di Bartolomei.

/Malena

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>