Manlio Scopigno – filosofen som orkestrerade miraklet på Sardinien

Ibland känner jag att det aktuella inte alltid känns så aktuellt. Det som borde vara intressant känns ointressant. Då brukar jag ta en titt tillbaks till det som har varit. Till det som format och lagt grunden för allt vi lägger vår kraft på idag. Idag var en sådan dag. Idag ska Manlio Scopigno få den lilla del av historien som han med råge gjort sig förtjänt av. Det är tack vare honom vi sitter här idag, fascinerade av il calcio. Delvis i alla fall. Det får räcka.

Luigi Riva var mannen som sköt scudetton till Sardinien och Cagliari år 1970. Men vem var mannen som dirigerade och ledde detta Cagliari?

Manlio Scopigno var 45 år gammal när han ledde Cagliari till sin enda scudetto. Vägen till den grönvitröda tricoloren var allt annat än enkel för Manlio.

Manlio Scopigno föddes bland kullar och dalgångar i den lilla byn Paularo i det nordöstligaste hörnet av Italien. Långt borta från storstädernas myller och jäktande. Han älskade som ung att sitta och fundera på toppen av någon kulle. Ensam med bara bergen runt omkring sig. Han beskrivs tidigt som väldigt vältalig och intelligent, men hans kanske främsta attribut var hans talang med bollen vid fötterna.  Han visste att det var fotboll han skulle hålla på med. Men han var inte dum den unge Manlio. Fotbollen var inget man tjänade några stora pengar på. Han hade en reservplan. När han vid 23 års ålder lämnade sin moderklubb Rieti som då huserade i Serie C för att flytta till Salernitana och Serie B valde han även att skriva in sig på den filosofiska fakulteten vid universitet i Rom.

Manlio Scopigno på planen var en helt annan man jämfört med den som han var utanför. Han spelade terzino, det krävde fart, impulsivitet och uthållighet. Han bemästrade rollen utomordentligt vilket många ansåg vara högst märkligt då han utanför fotbollsplanen var nästintill skrämmande lugn, betänkande och analytisk.

I början av 50-talet belönades Manlios slit i Salernitana. Den evige rivalen på andra sidan av den Sorrentinska halvön, Napoli vart ny hemadress för den nu 26 årige Manlio. Han skulle äntligen få chansen i Serie A.

Det är nu den man som slutligen skall leda Cagliari till ligaseger på riktigt börjar formas. För det är inte i medgång som Manlio lägger grunden för sin framtid. Det är i de djupaste av motgångar och depressioner.

En söndagseftermiddag 1951 tar Manlios liv en abrupt vändning. Han hade precis gjort sitt första mål någonsin i Serie A. Ett mål som innebar att Napoli nu ledde med 6-1 mot gästande Como. Bara minuter efter målet åker Manlio på en smäll. Han ligger och vrider sig av smärta i det gröna gräset. Efter flera dagar av tester och analyser kommer den slutgiltiga diagnosen. Total ruptur av ligamenten i knät. En diagnos som på denna tid inte lämnade mycket hopp. Senza speranza.

Många år senare skulle Manlio förklara hur han kände tiden efter skadan.

- ” Jag var totalt utblottad ekonomiskt. Det fanns inga skyddsnät eller försäkringar. Mina ben var mitt levebröd och dem togs ifrån mig. Min livslust sjönk till botten av Neapelbukten. Efter ett tag ställde jag mig själv frågan; ska jag avsluta mina studier i filosofi eller börja på en tränarkarriär inom fotbollen? Det kändes totalt hopplöst. Jag hade tappat all motivation för filosofin. Filosofin som jag älskat hela mitt liv kändes nu som ett hån mot mig själv och min situation. Det blev tillslut tränarkarriären som räddade mig. Det och dalgångarna hemma i Paularo. Det var där jag tillslut hittade tillbaks.”

Väl hemma tog han över sin moderklubb Rieti och blev snabbt uppskattad av spelarna som verkade gilla Manlios nya syn på rollen som tränare. Där många samtida tränare var gapiga envåldshärskare med röstförmåga som bara överträffades av deras ego kom Manlio in och var sig själv. Eller i alla dal den han var utanför planen. Han diskuterade med sina spelare. Bollade idéer fram och tillbaka. Gav dem förtroende och tillit. Den lugne, analytiske Manlio var något helt nytt.

Tillslut nåde historien om den lugne Manlio från bergen fram till Vicenza och 1961 tar han sina första kliv som professionell fotbollstränare. Som andretränare bakom Lerici. När Lerici mitt i säsongen får sparken så ges Scopigno chansen. Han leder dem till en säker salvezza och stannar i ytterligare i tre år där en sjätteplats blir den största triumfen. Det var mycket tack vare Manlios genialiska och revolutionära idéer som vi gick så bra berättar Sergio Campana anfallare under Manlio i Vicenza och den spelare som senare tog initiativ att starta AIC spelarförbundet i Italien.

Scopigno blev erbjuden att ta över Bologna inför säsongen 65/66. Bologna som vunnit scudetton blott två år tidigare. Manlios tid i klubben blev kort och otroligt turbulent. Hans lugna och förstående ledarstil passade inte in i den mycket mer hierarkiska strukturen i Bologna. När det sedan kom fram att han var bekant med politiker som inte drog jämt med presidenten i Bologna Goldoni var det kört.

-” Goldoni kom in på mitt kontor med ett stort flin i ansiktet, gav mig min avskedsansökan och bad mig skriva på. Jag tittade på papperet. Det är två meningsbyggnads fel och en konjunktiv som är fel, idiot, förklarade jag lugnt innan jag marscherade ut.”

Några år senare skulle Scopigno få frågan om han någon gång i framtiden skulle kunna tänka sig att återvända till Bologna? – ” Ja visst, med ett bombplan” svarade Manlio journalisten som ställt frågan.

Strax efter hans uttalande om bombplanet ringde det från Sardinien och Manlio satte sig på första flyget till Cagliari. Han landar på ön där han senare kommer att utföra verkliga mirakel.

Manlio studerar detta Cagliari. Speciellt den unge Luigi Riva. Manlio blir mer och mer övertygad och flyttar fram Riva i en utpräglad primapunta roll. Det blir succé för Riva och för Cagliari som slutar sexa trots att många tippat att dem skulle åka ur.

Scopigno och Riva

Men det skulle komma hinder på vägen. Efter den ordinarie säsongen åker Cagliari ut på en USA turné. När laget anländer i Chicago bjuds Scopigno in till den Italienska ambassadören på konsulatet i Chicago. Manlio som var omåttligt förtjust i whiskey hade hamnat i himmelriket hos ambassadören. Men när Manlio efter ett par glas för mycket frågar efter vägen till herrarnas, lyssnar och nickar, men sedan blir påkommen att urinera i en buske på konsulatets innergård blir det för mycket för de pryda diplomaterna och han avvisas omedelbart. När Manlio och Cagliari återvänder till Italien har han precis blivit fått utmärkelsen som säsongens tränare. Samtidigt har nyheten om kiss-i-busken-fadäsen nått il bel paese och samma dag som han tar emot utmärkelsen så får han, på grund av sitt beteende i Amerika också sparken från Cagliari.

Istället blir han kontaktad av Angelo Moratti och erbjuds tjänsten som konsult till Herrera. Men ganska omedelbart så ber Cagliari Scopigno att förlåta dem och återvända. Manlio funderar en kort stund och accepterar. Han tar laget till en andraplats. Efterkommande säsong faller alla bitar på plats och Cagliari kan titulera sig Italienska mästare. En historisk bedrift av den lugne filosofen från bergen – att klämma sig in mellan giganterna från Turin och Milano.

Cagliari skulle göra fler försök men konstanta skador på Riva gör Manlios jobb övermäktigt. När han lämnar Cagliari för Roma 1973 är han en allenatore in discesa, en tränare på nedgång. Det blir inte ens en säsong i Roma innan han får lämna.

Manlio Scopigno avslutar sin karriär i Vicenza trots bud från större klubbar. Där blir det först en degradering till Serie B och sedan en mindre smickrande 16:e plats i samma serie.

Under tiden i Vicenza brottas Manlio med flertalet sjukdomar som tvingar honom att ligga till sängs i veckor i sträck och varje gång han kämpade sig tillbaks till planen blev han mer och mer slut. Efter Vicenza får han inga fler erbjudanden och försvinner sakta undan fotbollsvärldens granskande ögon. Året är nu 1976 och Scopigno har hunnit bli 51 år gammal.

Manlio Scopigno känner sig sviken av ett helt etablissemang, sviken av sin egen kropp. Denna gång blir det för mycket för honom. Han spenderar den resterande tiden av sitt liv att skriva melankoliska historier och tragedier. Ända tills en andra hjärtinfarkt på tre veckor får honom att somna in 1993, 68 år gammal.

Han slutar sitt liv på den plats där han alltid hört hemma. I Paularo. Bland bergen, dimman och de djupa dalar som han älskade så mycket.

//Abizzo – disinteressato

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>